Över älven

På tisdagen visar jag älgvandringen för mina barn. 56 älgar har simmat över älven. Vi ser träd, korpar, fåglar som simmar. Min äldsta kommer genast på att man kan luras och ropar älg så många gånger att vi tappar räkningen. Men sedan, mitt i frukosten, ser vi två stycken och följer dem noga när de går genom skogen och simmar i vattnet.

På kvällen berättar jag sagor för min äldsta. Jag berättar om när hon föddes, om vilken kraft hon alltid har haft och om första tiden på BB. Hur jag åkte iväg på röntgen och inte fick vara nära henne på 12 timmar för att jag var radioaktiv. Hur hennes pappa fick hålla henne och ge henne pyttelite bröstmjölk från en kopp, en droppe i taget. Vi skrattar åt alltihop: att hon hade en toppluva på huvudet och att en droppe mjölk är så lite.

När vi vaknar på morgonen är det 58 älgar över älven. Vi byter till barnprogram, kokar havregrynsgröt och dricker kaffe. Jag läser högt ur tidningen för min sambo att bryggkaffe minskar risken för olika sjukdomar, han sätter genast på en ny kanna.

När familjen har lämnat lägenheten sitter jag på yogamattan framför älgvandringen och höjer ljudet. Fågelkvitter fyller vardagsrummet, tränger undan pluggstressen. Mossan över stenarna är skogsgrön och fuktig, ett litet vakuum att gömma sig i.

Sedan går jag ut på en två timmar lång promenad. Den meteorologiska sommaren är redan uppmätt men det är skönt och kyligt ute. Går upp och ned i den stora parken längs små stigar, ser nya gröna blad på bokträden och lekande barn på skolutflykt. Regnet hänger på himlen men det lossnar aldrig. Jag stannar vid ett litet rosa körsbärsträd på en höjd och tar bilder som blir platta och grå av motljuset.

En oändlig strävan att bevara det förgängliga. Det enda som är säkert, det vet vi ju: ingenting varar för evigt. Men älgvandringen fortsätter, än så länge. En trygghet att försvinna in i, ett ankare att hålla fast i. Känslan när det kommer någonting in i bild, bara en fågel! Det är så skönt att låtsas att älgarna betyder någonting. Det är så skönt med en konstant. Med någonting snällt som bara pågår. Hittills har jag sett fem älgar men lyckas missa varje gång de simmar över.

Hur gammal är jag egentligen? tänker jag på söndag förmiddag när jag sitter med kaffe och filt över benen framför tv:n. Borde inte jag har lite mer energi än detta? Jag inser en dag efter en familjeträff att jag verkligen inte är samma person längre. Har jag ens någonting gemensamt med 27-åringen som gick på Fotohögskolan eller 23-åringen som gjorde praktik i Stockholm? (Förutom att jag fortfarande får kraftig yrsel ibland och har samma kille.)

Jag reser mig för att fylla på kaffet för tredje gången. När jag kommer tillbaka från köket har räknaren ändrats och jag har missat älgarna simma igen.

Jag såg i alla fall två björnar för några dagar sedan som drog av kött från ett kadaver på Björnmyren.