Ganska ofta läser jag om ensamhet. Hur farligt det är. Det står exakt hur många år det förkortar livet (det är som att röka 15 cigaretter om dagen!) Jag läser om en autistisk kvinna som gärna ville spendera rasterna i ensamhet under sin skoltid. En dag sa läraren till hela klassen att hon spenderade rasterna helt ensam. Så då fick hon försöka vara med på lekarna istället. Mest stod hon bredvid i lekarna och försökte vara som de andra. Sedan lärde hon sig att smyga iväg i hemlighet, så att ingen skulle se att Hon var ensam.
Tidningarna skriver att ensamheten ökar. Det verkar förutbestämt för vissa att dö av fattigdom och ensamhet. Man får verkligen se till att göra de rätta valen i sitt liv för annars slutar man sådär, som de man läser om. Ensamheten, ekonomin, hälsan. Allt verkar hänga på att göra rätt val. Helst redan i mammas mage.
I Göteborg ska de införa 30 timmars förskola även för syskon till barn som är hemma (tidigare fick syskonen bara gå 15 timmar/vecka). På sociala medier skriver folk spaltmeter om hur onaturligt vårt samhälle är, hur stora förskolegrupperna är och hur fel det är med 30 timmars förskola för syskon. Många som skriver har varit hemma med sina barn under alla småbarnsår, ibland upp till 10-12 års föräldraledighet för flera barn. De har själva skaffat barn för att vara med dem, säger de. Inte som vi andra, som tydligen skaffat barn för det stora nöjet att lämna bort dem.
Jag tänker på min egen ensamhet och på mina tendenser till isolering. Tänker på den lärare jag gillade så mycket (hon gav mig guldstjärna för mina dikter!) som sa i slutet av ett utvecklingssamtal på lågstadiet: Beata är väldigt duktig, men hon är ju så tyst. Jag övade verkligen länge på att räcka upp handen och våga prata efter det. Man kan ju inte vara den som är tyst.
Jag tänker på min egen oförmåga att hålla sociala kontakter rullande. Hur jag går ut och in ur mina sociala fönster. Hur det där sociala fönstret plötsligt öppnar sig långt där borta i mörkret, liksom glider upp på glänt, och hur jag reser mig ur min ensamhet och springer fram för att hinna ropa ut till någon: Hallå jag är kvar! Jag älskar er alla! Jag orkar bara inte visa att jag bryr mig. Efter några skickade sms (i vansinniga fall, när fönstret är helöppet, ett spontant telefonsamtal) slår fönstret igen med en smäll och världen där ute är bakom glas igen. De tappra människor som fortfarande orkar vara mina vänner svarar, men får kanske vänta till nästa öppning innan jag svarar igen. Som vore jag en fjäril som måste byta färg varje månad och bo i min kokong stup i kvarten. Riktigt ambivalent med vilka färger jag ska ha på mina vingar.
Jag förstår att larmen om ensamhet inte handlar om mig. Jag är inte ”ensam”. Men jag börjar nästan bli rädd för att bli det, på grund av allt jag läser. Det verkar ju värre än att bli sjuk? Det borde dessutom vara ännu jobbigare att vara ensam när det är något som alla är rädda för. Jag ser redan nu framför mig hur jag tvingar iväg mig själv på någon pensionärs-förenings-träff istället för att sitta hemma och måla eller skriva en barnbok när jag är gammal. Allt för att stilla den där stressen över att inte vara ensam. Usch, jag känner mig redan utmattad av tanken.
Kanske är social ensamhet relativ, som relativ fattigdom? I relation till det sociala idealet är det inte mycket som duger. Det räcker inte längre att ha en vän eller att få en baby. Helst ska vi ha vängrupper och babyshowers och allt vad det är. Kanske skapar det idealet en större känsla av ensamhet än vad som egentligen är nödvändig? I relation till den där bilden, av de där sammansvetsade tjejgrupperna som åker på årliga resor och känner varandra sedan barnsben, framstår ens eget umgänge som ganska fattigt.
Jag är på en o-ensam plats just nu. Mitt i de hektiska småbarnsåren, med familj och mycket umgänge genom barnens nätverk, så jag borde väl inte uttala mig. Men det är något med larmrapporterna om ensamhet som stör mig. Det verkar så jobbigt att vara ensam och dessutom behöva skämmas över det. Att läsa om hur hemskt det är. Det skrämmer mig. Hur ska jag våga hänge mig åt min konst om jag dessutom måste stressa runt och socialisera för att inte förkorta mitt liv? Jag tycker istället att man skulle neutralisera ensamheten, avdramatisera den och lyfta bördan från individen. Visa på sätt att stilla den existentiella ensamheten, genom skapande och konsten. Det är naturligt och helt okej att vara ensam, speciellt ju äldre man blir, men om man vill kan man kanske börja gå till kyrkan ibland, på någon liten träff?
Jag är väl inte rätt person att uttala mig, eftersom jag är en sådan som sökt ensamheten ända sedan jag var liten. Det är kanske en priviligerad position. Men jag har självklart känt den oönskade ensamheten också, olika stark i olika perioder i livet. Jag tycker att vi borde göra något åt det extroverta sammhällsidealet som målar upp livet som en enda lång social sammankomst. Som att middagar, resor och konsumtion skulle vara meningen. Som att varandet inte räcker i sig självt.
Jag vet, jag vet, jag vet! Ni behöver inte säga det. Det är medias strategi. De skapar klickrubriker och paketerar forskning på ett enkelt sätt. Och det är såklart något att ta på allvar, att människor är ensamma. Jag bara undrar hur många år det kostar med ett påtvingat socialt umgänge? Att anpassa sig efter en skavig grupp, med slitningar och konflikter. Att kanske inte kunna vara sig själv. Tänk om sociala anpassningar förkortar livet lika mycket som ensamhet? Hur många cigaretter motsvarar det att ha ensidiga, krävande vänskapsrelationer eller att ha ångest över relationer där man inte kan var sig själv?
Frågar åt en vän.
