Så sa min farmor till mig, när jag som vanligt pratade om vad jag ska bli. Det var efter att jag hade hoppat av audionomskolan. Skulle jag gå tillbaka eller skulle jag bli bibliotekarie eller kommunikatör, eller skulle jag göra någonting helt annat? Studie- och yrkesvägledare verkar roligt!
Det kanske är själva livet som är din grej, sa hon då. Förmodligen lite trött på allt mitt prat, som redan pågått i timmar och år. Du har redan hittat din grej med fotot. Du har din passion. Nu ska du bara hitta ett sätt att försörja dig på.
Tänk att något som är så svårt för någon, kan vara så lätt för någon annan.
En gång träffade jag en gammal klasskompis som hade börjat läsa till sjuksköterska. Jag vet ingenting annat sa hon. Det är här jag känner mig hemma. En mild uppgivenhet i rösten, en lättnad. Som att ha färdats ett tag ute på det stora havet men bestämt sig för att komma hem. Hennes mamma hade jobbat i vården. Hon kände sig trygg där.
Idag lyser solen och den kalla vinden letar sig in i klädernas glipor. Jag sitter på café för att bli klar med en skoluppgift, lite mer ruinerad efter att ha köpt två pocketböcker till mig själv, två julböcker till barnen och varsitt pysselkit inför första advent. Jag får helt enkelt sälja fler fonder inför julen, konstaterar jag innan jag går fram till kassan. Mitt sparkapital får vänta på bättre tider. Om jag en dag lyckas få ett fast jobb med en lön runt 30 000 i månaden ska jag spara så in i bänken! Jag ska jobba, äta matlåda och spara pengar varje månad. Jag ska sluta spendera dyra pengar på utomhuskaffe för att min självdisciplin är för dålig för att plugga hemma.
Jag längtar efter mina ekonomiskt goda år. Jag har bestämt mig för att de kommer. Annars hade jag aldrig vågat använda mina sparpengar nu. Men lite tillit, det måste jag ha. Jag övar på den, en känsla av att balansera på en lina över svarta himlar, ett valv av stjärnor runtom. En oändlighet som rymmer allt. Jag måste våga. Jag har inget val. Jag måste lita på mig själv. Jag måste lita på att jag klarar det, att jag klarar mig över till andra sidan och att jag kan bära det som kommer sedan.
Vi klarar det, för varje år blir det lite klarare. Så sjunger min pappa och min farbror på Lilla V:s namngivning. De säger Lasse är så liten, och hela världen är så stor, så det bästa man kan göra är att stanna där man bor.
Allting är så annorlunda nu. Havet har ändrat sin kustlinje. Konstellationer har förflyttats, meteoriter har kolliderat och min värld har roterat till oigenkännlighet. Den är inte samma som den var en dag i maj på en namngivning för sju år sedan.
Kanske är jag inte så handfallen ute i rymden som jag tror. Kanske, kanske kan jag styra min riktning här ute, trots att det inte finns någonting att hålla fast vid?
Ja, min kära farmor som inte lever längre <3 Hon var klok! Just nu handlar det (förutom att överleva denna studieperiod) om att bevara passionen. Att inte ge upp min konst som ju är det viktigaste i livet. Så svårt när självförtroendet är så fullständigt fluktuerande. Men jag övar på att se att allt i livet har olika perioder också. Just nu är inte perioden för att vara hängiven mitt skapande. Den kommer igen <3
Så klok din farmor är ändå. Sen är det såklart lättare sagt än gjort att försörja sig på det som är ens passion, men som också ska fortsätta vara ens passion och inte bara inkomst. Utöver att hitta ett sätt att dra in inkomsten på också, det är väl en minst lika stor utmaning.
Heja dig och plugget. Sötebrödsdagar kommer!