Hav

En dag glimmar det till. Det är i februari och jag är hemma och vilar. Plötsligt känner jag den, ut i armarna, i hela kroppen: tryggheten. Det är en gammal känsla som stiger upp i mig, som luftbubblor som stiger upp ur vattnet. Jag blir påmind: såhär kändes det förr. Såhär trygg kunde jag känna jag mig, såhär avslappnad. Trots den oro jag burit med mig länge, trots alla katastroftankar, så fanns där ett tunt osynligt nät som band mig samman, någonting som höll ihop både mig och världen.

Det var det där nätet som tillät mig att förkovra mig i alla möjliga saker: dinosaurier och tidsåldrar för miljarder år sedan, Harry Potters universum och poesin. Skrivandet och skapandet instängd på mitt rum. Ett nej tack till vänner som ville leka, för jag ville ju vara i mitt universum, på mitt rum, eller allra bäst: i skogen på landet.

Jag övar. Jag vet inte än hur man håller ihop sig själv. Hur man gör när det som förr har hållit ihop en har försvunnit, förändrats, bytt skepnad. Jag vet att det finns tusentals människor, miljontals, som redan gör det. Herregud, folk växer ju upp och blir stabila- trots omständigheter!

Jag letar efter en nyckel. Kanske är det en nyckel som går till flera olika skrin, kanske inte bara till ett? Kanske får jag bygga upp min lilla värld i olika doser, från olika håll. Som kostcirkeln fast för hela mig.

Ibland försöker jag vila. När jag sitter vid mitt skrivbord och ser småfåglarna, dricker kaffe och hör alla fåglars sång strömma in genom glaset. Jag inser att jag faktiskt har jobb och att alla runt mig inte är borta än. Det finns små öar. Det finns broar till de öarna. Men jag har svårt att ta mig över, det har jag alltid haft. Det krävs så ofta att någon annan går över bron först.

Böckerna är en trygghet. De med livsvisdom och andlighet. De som talar om det svåra, de som tidigare vandrat i natten. Det hjälper att (försöka) acceptera att livet är som det är. Det är skönt att lyssna på Erik Schüldt i podden Sökarna, höra hur han förklarar, med relativt lättsam stämma, hur det är i hans mörkaste stunder. Att avdramatisera hjälper mig. Vi är så många, det är så vanligt med en slöja framför ögonen, ett filter som gör allting dovt och mörkt.

I grunden handlar känslan av trygghet om tillit: Om jag slappnar av, om jag flyter lite på vattenytan, så försvinner inte världen som jag känner den. Allting finns kvar, även om jag inte hela tiden håller ihop det i mitt huvud. Det är verkligen ett hav, livet, ett ständigt flöde av vågor som rullar upp och ned. Och under varje våg: det djupa som allting härstammar ifrån. Vågorna är nyckfulla men det stora djupet finns kvar.

Och sedan plötsligt: en gryning. Allting lite lättare igen. Utan minsta ansträngning är det som att ljuset tränger igenom. Jag känner den där gamla känslan, luftbubblor som stiger upp ur havet.