… tänker jag uppgivet för mig själv, när jag återigen tar kaffekoppen med mig in till mitt skrivbord. Hur länge ska jag behöva den här stilla tiden, den här trädutsikten, den här fågelsången?
Det är lätt att önska bort behovet av stillhet i den här världen. Det krånglar till så mycket. Det hade varit lättare att kunna rusa på så fort som världen kräver.
Fönstret står på glänt, in kommer en sval bris. Solen lyser på husen på andra sidan gården och de bländar med sina vita reflekterande ytor. Himlen blå. Den rosa magnolian vid en av rabatterna har just slagit ut.
Det är någonting med blicken, att bara låta den vila. Att låta hjärnan vila från alla intryck. Bara se på kala grenar, påväg att slå ut med sina vita knoppar. Bara lyssna på de små små fåglarna som hoppar runt på marken.
Det är så stillsamt och jag letar alltid efter stillsamt. Som att dammet som yrt upp inuti huvudet måste få en chans att lägga sig, singla ner på marken. Som att huvudet alltid är fullt av damm?
Jag längtade i flera år efter mitt skrivbord intill fönstret och äntligen har jag det, nu står det här som en levande dröm, en inre fantasibild som motsvarar verkligheten.
Tänk att någonting någon gång faktiskt kan motsvara en dröm!
I maj slår äppelträden ut och det kommer virvla vita blommor rakt utanför mitt fönster. Sedan har vi loppis på gården och maj kommer att vara som maj brukar vara. Sedan kommer syrenerna, och häggen, och alla fåglars vackra sång.
Jag ska bara låta dammet lägga sig igen, så orkar jag lite till sen.
