Jag glömmer alltid. Lämnar trädgården, stänger grinden och låter den stå utan tillsyn. Det växer upp, högt gräs, mossa, ogräs. Ingen besöker platsen. Grindarna vävs ihop av slingrande växter som gör det svårt att öppna.
Jag rusar på utanför och glömmer att platsen finns. Jag minns den svagt ibland, som en sval bris från ett annat land. Minns skuggan under träden och den stora stjärnhimlen om nätterna. Tänker att det kanske är såhär nu, det kanske inte finns plats i mitt liv för detta mer. En växande tomhet som jag försöker fylla med annat: framtidstankar, sociala medier- konsumtion och tankar som Borde jag inte ha en tydligare Stil?
Tomheten tar mer och mer plats och blir en tyngd. Jag letar efter avlastning men i stressen att hålla huvudet över vattenytan sjunker jag. Små saker blir stora. Livet blir svårt. Tankar om meningen breder ut sig och jag irrar som ett irrbloss.
Och så plötsligt en dag går mina fötter lite tyngre mot marken. Mina lungor drar in luften lite längre. Dammet i huvudet lägger sig och någonting framträder: en svag ljuspunkt, en flamma. Jag följer den och börjar ana vart den leder. Jag känner min kropp medan jag går. Jag minns benen och armarna och magen. Långt där borta ser jag en liten brasa som brinner innanför grindarna på min trädgård. Jag går långsamt. Skyndar jag mig slocknar elden.
Jag sätter mig utanför grindarna och väntar. Anar första stjärnorna tändas. Elden förvandlas till glöd, sakta slocknar blommorna och jag ser fler och fler stjärnor. En liten öppning visar sig bredvid grinden och jag går in. Där lyser glöden från elden. Syrsor spelar vilt. Fladdermöss sveper förbi. Marken täckt av vita blomblad från äppelträden. Rosor uppätna av rådjur.
Varje gång påminner jag mig att inte glömma detta igen. Att inte luras, inte tro att detta finns därute. Jag minns att tankarna om framtiden och katastroferna och klädstilarna och hierarkierna och framgången och frisyren bara handlar om samma sak- jag letar efter den här platsen.
Efter en magisk natt med vintergatan ovanför mig lämnar jag min trädgård. Glöden har slocknat. Jag viskar till fåglarna att jag kommer tillbaka snart, att de får bygga bo i träden så länge, bada i den lilla dammen. Jag ska bara ut på ett ärende.
Och så glömmer jag igen.
