Det är onsdag i augusti och vi gör en blåbärspaj på landet. Jag har plockat blåbär från berget, bredvid trappan och nedanför bron. Överallt på tomten finns det blåbär i augusti. Stora blå blåbär, runda och droppformade. Blanka. Vaniljsåsen blir tjock och klumpig. Vi silar den genom ett durkslag. Barnen knådar ihop smuldegen med smör och havregryn. Den är underbar att slicka från fingrarna.
Det är lördag i augusti. Vi är i stan. Det finns äpplen på trädet utanför fönstret. Jag har fyllt på kaffet en gång och ska snart gå ner i tvättstugan. En maskin är trasig så jag knör in handdukarna så gott det går. Barnen tittar på morgonteve. Jag vaknade med en svagt bultande huvudvärk.
Augusti känns som att skörda det bästa av sommar och höst. Mareld, höstäpplen, stjärnor som tänds på himlen, klar luft som sprakar i lungorna. Mörkare kvällar, svalare vindar. Klarare, öppnare. Som en början på en lång utandning.
Har du bara en pennstump och en bit papper så kan du alltid skriva, sa mamma. Mer behövs inte. Jag var 20-nånting och satt i min lilla etta, chockad av den existentiella ångest som kommit över mig (den startade när jag var 17, som en reva i verkligheten som aldrig riktigt gått att stänga). Vi pratade om kreativiteten, om vad som alltid går att göra. Jag var så rädd för att bli hemlös. Att inte orka försörja mig och därför bli av med allting. Att ligga där på marken utan någonting. Mamma sa att till och med på botten finns det papper och en penna. Det skulle säkert gå att skriva.
Vi är tillbaka i stan efter semestern. Full av tacksamhet över husen, vidderna, havet. Det intensiva stadslivet har börjat igen. Sms:a med barnens kompisars föräldrar, planera utflykter och prata med grannar. Detta är bara en kort period är mitt mantra när allting blir för mycket, när det intensiva pågår från morgon till kväll och det sociala inte tar slut fastän man är hemma på sin gård. Snart är det lugnare. Snart finns det tid att sitta vid fönstret, fästa blicken på träden och låta dammet lägga sig. Jag har varit så nära havet i sommar. Solbad, kvällsbad, bad i mellanrummet av brännmaneter. Salt och vågor och vind. Regn och åska och ostron. Vi hittade något som vi tror kom från en säl, på stranden. Vi hittade skelett från bläckfisk och knivsmusslor. Att vara vid havet är att se världen. Den blåser in. Vindarna salta. Havet finns alltid kvar, påminner jag mig, här inne i stan.
Det är andra helgen i augusti och jag lyssnar på två podcasts om autenticitet. Varför är det så viktigt att vara autentisk? Jag har ägnat timmar åt reflektion kring mitt äkta jag. Finns det ens? En sommarkväll pratar jag med mina föräldrar om tiden då jag gick på Svenska Balettskolan. Livet styrt av balettlektionernas början och slut, struktur och ramar. Ett fokus jag aldrig fått till i mitt vuxna liv. Jag brukar sakna den tiden. Romantiserar den i efterhand. Vid skiftet till gymnasium släpptes ramarna, jag bytte till musikgymnasium och en motsatt värld. Andra regler, friare, mer identitetsstyrt. Mamma säger att jag kom hem en dag och sa: Mamma, på den här skolan säger de att man är bra! Jag var så glad. Jag minns inte det och jag tänker: undrar om vi mest tillhör varandra. Mammas version av sin dotter är ibland som ett annat liv än det jag själv har levt. Hennes minnen tillhör henne. Hon har hela tiden sett mig genom sina ögon, sitt liv som mamma. Saker hon minns minns inte jag. Saker hon la märke till hos mig var jag inte ens medveten om. Kanske tillhörde jag henne mer än mig själv ibland, en version av mig som inte längre finns? Kanske finns det inte en inre kärna utan många kärnor som ligger planterade i olika människor. Vi tillhör varandra. Vi är olika personer för olika människor.
Det är tidig måndagsmorgon, den tionde augusti, och jag är fortfarande ledig med barnen. De sover och jag gör kaffe med varm mjölk. En stor mugg för att slippa fylla på. Sätter mig i fåtöljen där luften blåser försiktigt in från fönstret. Den välsignade tiden av att tillhöra sig själv, att få tänka tankar klart innan allting rusar. Innan vi alla tillhör varandra igen, precis som det ska vara.
Idag ska vi till lekplatsen och sedan, kanske, bakar vi en paj. Det har regnat och gatorna är mörka av blött. Innan jag slår upp ögonen är jag rädd för att yrseln ska vara tillbaka. Det är den inte. En brusande känsla i huvudet, som att vara lite borta. En svag huvudvärk men helt okej. Jag kan vara mamma idag.
