När man känner: Jag orkar inte längre

Den där känslan. När man känner: Jag orkar inte längre. Brukar ni känna den? För mig kommer den när jag plågat mig själv för länge med mina tankar. När det rusat runt som en trasig karusell uppe i huvudet. Jag gråter och viskar till mig själv att jag inte orkar mer. Jag vill bara få vila. Vila från mina egna tankar. Ibland känns det som att jag kommer bli utbränd av min inre stress. Det rusar runt. Jag djupandas men helst vill jag bara sova bort en hel dag.

Det är svårt att vara ledig, när man egentligen inte har något att vara ledig ifrån. Det är svårt att vara lugn, när det inte finns någonting att falla tillbaka på. Det är svårt att ligga tryggt på marken när allt man gör är att sväva runt i ett tomrum. Det är svårt att vara lugn och stabil, när man desperat åker runt och försöker fastna någonstans, men alla väggar är lika hala.

Från himlen till marken igen

Ibland känns det som att jag leker fram mitt liv. Testar olika tankar i huvudet. Målar upp scenarion i detalj för att riva ner dem, blanda bitarna och sätta ihop dem till något annat.

Jag har varit i fågelperspektiv hela hösten. Flugit åratal fram i luften för att märka ut vart jag ska. Febrilt letat efter krysset på kartan men bara hittat slät mark. Inget svar någonstans.

Men den senaste veckan har det faktiskt känts annorlunda. Jag har landat mitt i livet på min stig. Plötsligt ser jag rötterna på marken. Jag ser tovorna som hänger ner från träden och alla tjocka spindelnät.

Allt är så mycket tydligare här på marken. Mer konkret. Jag tror det är för att jag har börjat göra saker igen. Istället för att tänka ut i förväg har jag börjat göra olika saker för att se hur det känns. I januari kommer jag behöva utesluta vissa saker, för jag kan inte göra allt. Men just nu låter jag alla dörrar stå på glänt. Känner lite på varje dörr.

Jag har levt så många liv i huvudet redan. Jag längtar efter att leva mitt eget liv och se utan förvarning vart det tar mig.

 

Det finns slukhål överallt. Saker jag har skrivit i december.

Hej på er! Oj vad det var längesedan jag skrev ett blogginlägg nu. Jag har längtat efter att skriva här igen men det har liksom inte passat in i livet och då känns det bättre att låta det vara, även om jag saknat det. Det är så fint att ha den här lilla oasen där jag kan skriva om mina tankar och dela livet med er. Det blir som en struktur mitt i allt.

Även om det inte syns här på bloggen så skriver jag mer eller mindre varje dag. Arga dagboksanteckningar i datorn, ledsna dikter i mobilen och existentiellt klotter i olika anteckningsböcker. Eftersom jag inte uppdaterat något den senaste månaden tänkte jag dela med mig av lite lösryckta texter från den senaste tiden. Oredigerat och taget ur sin kontext. Håll till godo!

6 december 2017

jag längtar efter isflak. Som ska sticka upp ur iskallt vatten och gnistra i solen, lysa upp natten med reflekterat månljus. jag längtar efter oändliga vidder av snö och efter känslan att vara fjorton år och tvärsäker på friheten.

7 december 2017

jag känner mig hel. den där inre otryggheten finns kvar men den har blivit mindre, lite mer genomskinlig och bakom den finns någonting annat.

den där revan, det var en jordbävning. jag ramlade omkull och ner i avgrunden. men jag har klättrat upp. nu är revan stängd och igenvuxen med vackra blommor i olika färger. mest gula och röda. man ser spåren efter revan. det är upphöjt just där i marken.

8 december 2017

så fort jag slår upp ögonen börjar jag tänka på min framtid. den har gjort mig besatt. det snurrar och snurrar i huvudet och mitt resonemang slås på som en radio. jag mår inte bra av mina tankar. de är aggressiva. de flyger inuti mig som små snabba fåglar med sylvassa näbbar. jag skär mig på dem. jag försöker samla in dem. kastar ut nät för att gruppera dem i olika segment. men de flyger till sist iväg och blir helt orediga.

11 december 2017

jag är 19 år när jag sitter i tunneln. de kalla blå takljusen flämtar genom bilrutan. följ båtarna säger mamma. hon sa alltid det när vi övningskörde. då kommer du hem. jag fäller ner blinkersen för att svänga höger efter skylten med en båt på.

15 december 2017

Det finns slukhål överallt. Slukhål som drar ner dig så att du glömmer. Det finns framtidens slukhål som drar ner dig och kan hålla dig fånge i månader, år. Det finns ältandets slukhål och smärtans slukhål. känslornas slukhål som drar ner dig och hindrar dig från att göra det du behöver göra. försvarets slukhål som gör dig rädd för att ens försöka. rädslans slukhål. just rädslans slukhål är enormt. det går att fastna hela livet där.

Bakom glas: drömmarna försöker locka mig men jag vågar inte riktigt

bakom glas

Det regnar ute. Ett sånt där lätt regn som inte hörs eller syns. Jag sitter i min obäddade säng och har staplat alla kuddar bakom ryggen. Dricker Earl Grey med extra kallt vatten. Idag är en mellandag. Ingenting är planerat.

Jag vill bara vara här. I min säng. I min lägenhet. Inne i värmen. Scrolla på instagram, titta på youtube, läsa bloggar. Slösa med tid. Slösa slösa slösa.

Drömmarna försöker locka mig men jag vågar inte riktigt. Hoppar nästan på tåget men stannar hela tiden, precis innan. Så skönt att vara dämpad. Vägra hoppas, drömma. Inte riskera att bli besviken, trött, ledsen. Men också så jäkla tråkigt: att vara en zombie som skrattar åt roliga serier men sätter skygglappar framför ögonen. Inte låtsas om stupet eller den färgsprakande himlen där ute.

Jag tror faktiskt att jag blivit äldre. Mer stabil. Tänker att jag inte ramlar lika lätt i motvind. Inte går sönder lika lätt mot marken. Att jag har… härdats?

Men jag vet inte om jag vågar sluta leva bakom glas.

Söndag 12 november 2017

söndag

En kanna med earl grey och två mackor med tångkaviar på. Fönstret på glänt och ute lyser solen. Det slår kyrkklockor och allting andas söndag.

Någonting inuti mig har flutit upp till ytan. Det sjunker, hålls nere och kommer upp igen. Runt runt i en evighet. Ja, jag är rädd. Många dagar tar rädslan över.

Men just idag undrar jag varför? För världen ligger ju där utanför fönstret och verkar så vacker. Oändlig.

söndag

Jag vet att jag faller. Jag faller och blir liggandes för länge på marken. Så länge att hjärtat saktar ner och blodet slutar cirkulera. Så länge att jag hinner tänka: var det här allt?

Men till sist. Till sist tar jag mig upp igen. Trassligare och smutsigare. Men ändå. Levande. Jag står upp och blodet rusar i mina ådror. Och jag fortsätter. Varje dag. Om igen. Om igen.

Varför blir jag så påverkad av andra hela tiden?

påverkad

Jag har förbannat lätt att bli påverkad av andra. Jag kan känna mig hyfsat säker på en sak, prata med en person, och sedan bli påverkad att vilja en helt annan sak.

Det kommer perioder när jag önskar att jag hade en egen grotta någonstans så att jag kunde gömma mig för alla och inte bli påverkad av någon.

Varför är det såhär?

Det gäller enbart när jag inte vet vilket beslut jag ska ta. Jag blir lätt osäker på om jag har gjort rätt. Jag är så rädd för att göra fel. Välja fel. 

När jag är osäker på olika typer av beslut blir jag handfallen. Söker råd överallt, och får också jättefina råd från folk runt omkring mig. Men nackdelen med råd är ju att jag till slut inte har en aning om var jag själv står.

Jag har funderat på att sluta prata med folk. Kanske borde jag hålla allt för mig själv och inte prata om saker jag är osäker på.

Men det är svårt för en sån som mig. Jag älskar nämligen att prata (och blogga!) om alla miljoner tankar och känslor som pågår här inne.

Det värsta är oron

oro

Det är så otroligt lätt att rädsla kommer i vägen. Så fort jag vågar landa lite, känner att jag har koll på mitt liv, så snirklar sig oron fram. Den tar sig in under huden. I den veckade hjärnan. Den rör sig i mitt blodomlopp. Oro är inte längre något som kommer och går. Den är en del av mig.

Jag vet att det finns många som lider mycket mer än mig. Jag kan fortfarande gå emot min oro. Den paralyserar mig inte. Jag vågar faktiskt göra saker.

Som att ta ett uppehåll från skolan i början av året fastän det kändes som att marken öppnade sig under mina fötter.

Som att börja på ett nytt sommarjobb trots att mitt inre skrek att jag inte kunde passa där och borde skriva till dem att de gjort ett misstag som anställde mig.

Nu måste jag återigen ignorera mina rädslor och våga ta ett beslut. Jag ber oron att lämna mig ifred. Jag viskar till mig själv att oron har fel. SÅ hemskt som oron säger kommer det aldrig att bli.

Och jag vet att när de riktiga katastroferna kommer då klarar jag det. Men oron förstör så mycket på vägen.

Jag känner mig som en fidget spinner för jag bara snurrar

fidget spinner

Jag sitter på café med en flat white bredvid mig. Mittemot står kaffekvarnen och mal bönor. Mjölkångorna pyr upp över disken. Lunchrusningen är över men här är ändå massa folk. Tjejerna som jobbar är så trevliga. Deras ögonbryn är perfekt målade i olika bruna nyanser och de har håret i en stram tofs. Jag tror att en är ny på jobbet för hon är varm och snäll och ropar ”Ha en jättefin dag” efter den sura tanten som går ut för att de inte hade någon paj. Vem orkar vara så trevlig? Jag har i alla fall sminkat mig och har mina vinröda byxor på mig. Känner mig fin. Kanske ger jag sken av att vara en flådig frilansare med min rosa dator?

Fast egentligen vet jag ju inte vad håller på med. Vet inte i vilken riktning jag ska gå. Mitt huvud är en karusell. Antingen hoppar jag på mina audionom-studier igen eller så börjar jag en distansutbildning till bibliotekarie. Två helt olika skolor som symboliserar olika saker för mig.

Vad ska jag välja?

Jag gör otaliga personlighetstester. Skriver samma tankar om och om igen i dagböckerna. Läser artiklar, blogginlägg, böcker. Tror att jag bestämmer mig. Ändrar mig. Bestämmer mig igen. Känslorna är ett tjockt trassel och jag kommer inte framåt. Hur kan en människa vara såhär förvirrad?

Så jag tar mig ut. Utanför lägenheten i den kyliga höstluften. Håller om mig själv för att hindra blåsten från att vina in under jackan. Vilar ögonen på gula höstlöv som lossnar ett efter ett. Andas in och ut och låter världen svepa iväg mig ett litet slag. Värmer mig inne på ett café och drömmer mig bort bland doften av chailatte och varm choklad. Jag känner mig som en fidget spinner för jag bara snurrar. Något måste stanna mig snart.

 

Min inre kompass måste skyddas bakom glas

inre kompass

Jag har alltid haft svårt att känna vad som är jag och vad som är påverkan från andra. Vad är förväntan från omgivningen och vad är min egen vilja? Ibland har jag känt det som att jag är för öppen för världen. Jag tar liksom in allting och låter mig påverkas. Hela mitt vuxna liv har jag jobbat med att inte ta in lika mycket. Inte påverkas lika mycket. Jag tror att det är bättre nu. Jag är bättre på att skilja på mig själv och min omgivning. Jag försöker låta min inre kompass vara ifred så att den ska kunna ställa in sig rätt och inte hoppa in på någon annans spår. Men det finns störningar hela tiden. Min kompass känner in åt alla håll.

På sistone har jag visualiserat min inre kompass som att den ligger bakom glas. Som att jag måste se till att skydda kompassen och inte låta någon eller något göra sönder glaset. För så länge jag kan ha en tydlig gräns mellan mig och min omvärld så kan min kompass ställa in sig som den vill, efter sin egen signal.

Jag vet ju att min kompass funkar lika bra som alla andras, bara den får vara ifred.

Den som har haft bråttom länge måste stanna upp och vänta in sin själ

Godmorgon fina ni! Jag är på landet. Vaknade till tystnad och fågelkvitter. Öppnade ögonen till all världens skönhet. Här är annorlunda från stan. Tystnaden är intensiv. Sorgerna längre bort. Himlen gråare. Färgerna starkare.

Igår var jag på manifestation på Heden för att visa mitt motstånd mot nazister som fått tillstånd att demonstrera i Göteborg. Fantastiskt fin manifestation med enormt mycket folk, musiker som spelade och fin stämning. Hejja Göteborg!

Efter manifestationen åkte vi upp till landet. Underbar kontrast att först få vara där allt händer och sedan få sitta ensam ute och filosofera över en folktom utsikt.


Jag gjorde iordning en kvällskaffe och satte mig för att njuta av utemöblerna med bok och anteckningsblock. Dricker inte kvällskaffe så ofta men idag var jag trött efter manifestationen och vi var framme rätt sent på landet så då var det skönt med en kopp varmt snabbkaffe!

Solen hade precis lämnat dalen så det låg pastellfärger i himlen- mitt favoritljus! Jag kunde sitta ute i min jacka och halsduk. Den här tiden på året är underbar för det går fortfarande att sitta ute och njuta! Dessutom är luften mycket friskare än på sommaren vilket jag älskar.

Tjorven njöt av att vara ute, det är så uppenbart att det är hennes rätta element (som för alla djur!) Vi kastade mycket boll och sedan sprang hon runt själv och nosade eller bara satt stilla och lyssnade.

Jag läser fortfarande denna bok. Som jag skrev är den väldigt fin men jag blev lite besviken när jag förstod att författarna tror på attraktionslagen. I ett avsnitt av boken förklarar de att om man inte får det man vill ha trots att man försöker tänka sig till det (attraktionslagen) så beror det på att man innerst inne inte anser sig vara värd det. Usch jag tycker att detta synsätt blir ett skuldbeläggande på individen. Typ: Ja visst, du vill säkert vara lycklig men är du helt övertygad om att du förtjänar det?

Den som har haft bråttom länge måste stanna upp och vänta in sin själ

/Kinesiskt ordspråk

I alla fall älskar jag citatet som var med i boken. Har hört det förr och hade det i åtanke när jag beslutade mig för att ta uppehåll från skolan i början av det här året. Kände att jag behövde komma ikapp mig själv. Vänta in min själ. När jag åkte hit till landet i februari för att vila ut efter skolan gick jag runt i skogen för att bli av med min ångest. Jag satt ute i timmar under träden och kände hur pulsen gick ned. Oj vad skogen stressade ner mig då!

 

Jag är så tacksam för denna plats. Med åren blir jag mer och mer tacksam. Det är underbart att känna hur tacksamheten bara växer. Jag minns hur jag läste ”Var tacksam!” som ett knep för att må bättre när jag var deprimerad. Jag fattade ingenting. Hur kunde jag vara tacksam när jag knappt orkade med mitt liv? Men det går inte att vara tacksam om man mår dåligt. Först måste man ta tag i, och tillåta sig själv fullt ut, att må dåligt, söka hjälp, vara självupptagen, försöka må bättre. Sedan kan man bli tacksam. Men det går inte att forcera. Mår du dåligt så behöver du faktiskt inte vara tacksam! Men jag lovar dig att sen när du mår bättre, då kommer du bli tacksam för det du redan har idag, men som du inte kan uppskatta nu.

Mitt hjärta slår hårt för den här bloggen. Min fristad. Min oas. Och ni som läser! Tack tack tack! Jag är så tacksam att få skriva och dela med mig här och sedan få respons av er. Det är magiskt <3