Det finns inget beslut som är rätt eller fel

Söndag älskade söndag. När jag vaknade imorse trodde jag faktiskt att solen lyste genom fönstret. Det kändes så ljust när jag öppnade ögonen. Men när jag drog upp rullgardinen såg det ut som vanligt i Göteborg: mulet! Ljuset har verkligen varit frånvarande här. Utan snö på marken blir det så mörkt.

Fint citat som jag fotade av på ett antikvariat för några veckor sedan.

Min vecka har präglats av ambivalens. Jag tänker mycket på beslut just nu. Och jag har verkligen fått en insikt om hur otroligt svårt jag har för att fatta olika typer av beslut. Jag har alltid haft svårt för att fatta beslut. Jag får lätt panik när jag står i kö på ett café och måste bestämma mig för vad jag ska ta. Ibland kan jag verkligen inte bestämma mig, för jag känner verkligen inte vad som är rätt. Och jag tror att det är just där som problemet ligger, att jag verkar vara förprogrammerad att tro att det finns rätt och fel och inget där emellan.

Varje gång jag har två saker framför mig, så tror jag att det ena är rätt och det andra är fel. Ni kan ju tänka er hur frustrerande detta är när det kommer till större beslut. Jag får sådana livsavgörande känslor inför olika typer av beslut. Som att jag tror att det ena beslutet kommer leda till ett bra liv, och det andra beslutet kommer leda till att allt går åt helvete. Redan här blir det ju omöjligt att ta ett beslut. Det blir en inre låsning. Eftersom jag tror att jag kan välja något som förstör hela mitt liv, så vill jag inte välja någonting.

Det svåra är att jag är medveten om detta, men jag kan inte implementera det när jag själv ska ta ett beslut. Det är som en fysisk känsla. En rädsla för att välja fel. Den bistra sanningen med beslut är ju att en alltid måste välja bort någonting. Och jag har nog väldigt svårt att stå ut med motstridiga känslor. Jag vill ha en försäkran om att allt kommer att gå bra innan jag väljer någonting. Jag vill veta innan. Vilket såklart inte går. Det är ju inte alls så livet funkar!

Jag tror i grunden att det handlar om tillit. Tillit till att saker kommer att ordna sig, men också tillit till att jag själv kan fixa saker. Jag har börjat förstå att jag verkligen måste jobba med min tillit. Jag vet inte hur, men jag vet att jag måste öva upp min tillit. Speciellt till mig själv. En tro på att jag kan klara av saker gör ju också att jag får en starkare tro på att saker och ting ordnar sig.

Nu har en liten vårlängtan börjat smyga sig på mig. Jag hittade dessa bilder som jag fotat i vackert vårljus hemma, och jag blir så glad av att se det där underbara ljuset och veta att det snart kommer se ut så i vårt kök! Längtar ni också till våren nu?

Jag tänker på samma energi som Laleh pratar om

Igår kväll låg jag och lyssnade på Värvet. Eller det var faktiskt REvärvet! Med världens bästa person- Laleh! En bit in i avsnittet skulle Laleh förklara lite kring sina drivkrafter för sin kreativitet, och pratade om sitt eget mående.

Hon beskrev en slags energi som kan bli negativ om hon inte använder den i sin kreativitet. Detta satte verkligen ord på något som jag själv har tänkt mycket på. Jag märker nämligen att jag lättare blir nedstämd när jag inte får tillräckligt med tid och utrymme för min egen kreativitet. Jag har själv funderat kring detta och kommit fram till att det finns en energi i min hjärna, som lätt blir negativ om jag inte får använda den på rätt sätt. Om jag inte får använda min kreativa energi, då blir den istället destruktiv. Jag vill egentligen inte kalla mig själv för en destruktiv person, men jag har verkligen märkt med åren att jag blir destruktiv mot mig själv när jag inte får utlopp för min kreativivet. Och den där kreativiteten är en sådan mäktig energi! För mig hjälper det inte att träna eller aktivera mig med annat. Då gör jag av med en annan typ av energi. Just den kreativa energin kan jag bara göra av med på ett sätt: genom skapande. Detta kräver att jag skapar utrymme för mig i mitt liv att vara själv. Jag måste göra rum för min kreativitet och se till att planera in tillräckligt mycket tid i mitt liv för att kunna utöva den. Om det går en längre tid utan att jag tillvaratar min kreativa energi, slutar det ofta med att jag känner mig helt dränerad och inte orkar någonting. Jag känner också en tomhet inombords.

När jag får vara kreativ, när jag får skriva och fotografera och springa runt i skogen på jakt efter den bästa platsen för ett självporträtt, då är jag lycklig. Det är som att jag är ett eget solsystem och att alla planeter ställer sig helt rätt när jag är kreativ. Detta är en välsignelse som jag är så tacksam för. Att jag har hittat min egen kreativitet. Men kanske ännu viktigare: att jag ger mig själv tillåtelse att vara kreativ. Utan att döma. Utan att hela tiden prestera. Jag vet att jag måste få utlopp för min kreativa energi om den inte ska bryta ned mig.

Vet ni! För en stund sedan tittade nästan solen fram. HUR underbart? Nu är det lite gråare ute igen. Men jag gillar det också. Det är som att landskapet går i ett enda färgschema. Inga hårda kontraster någonstans. Pastelliga, gråsmutsiga färger över fält och himmel och hav. (Ja, jag befinner mig på landet om ni undrar!)

Just nu utanför fönstret:Ser ni åkern till vänster? Älskar den där grå/beiga färgen!

Nu ska jag och min älskade lilla följeslagare promenera ner till vattnet! Kram på er!

 

 

 

Intentioner istället för mål och en checklista för vecka 6

Jag blev så inspirerad när jag läste på Ranias blogg. Rania är också fotograf och hennes blogg sprider ett lugn varje gång man läser den. Mycket kaffe och skog- sådant jag älskar! Hon skriver om att sätta intentioner istället för mål för det nya året. Detta var verkligen något jag tog till mig. Jag har själv gått och tänkt på att göra en del förändringar i år. Jag har funderat på att ta tag i vissa saker som legat och grott i mig länge, och därför har jag också tänkt att jag ska sätta upp vissa mål. Men så läste jag Ranias fina inlägg där hon skriver att istället för mål, så ska hon sätta intentioner för det nya året. Som exempel kan en intention vara: Jag ska leva i balans. Eller: Jag ska hitta bra rutiner som förenklar för mig i mitt liv och min vardag. Det fina med detta känns som att det blir ett mer helhetsperspektiv. Jag tycker själv att mål för med sig en prestationskänsla. Jag vet att mål kan göra mig stressad, i alla fall om jag fokuserar för mycket på dem. Intentioner tolkar jag mer som att fundera över hur man vill leva sitt liv. Hur ska jag göra för att må bra? Hur ska jag göra för att få mer tid att skriva, att blogga, att förverkliga mina drömmar? Om mål fokuserar på slutprodukten, så fokuserar intentioner mer på vägen dit. Vad tänker ni om intentioner vs mål?

Jag vill ha vissa mål också. T.ex är ett mål för detta året att börja tjäna lite mer pengar på fotograferandet igen. Förra året tog jag medvetet en paus från foto. Jag hade ett enormt behov av att jobba med annat, få distans till fotovärlden och också min egen prestationsångest som så sakta vuxit sig större. Nu blev det ju ändå rätt mycket som hände på fotofronten i höst, men min inställning var att jag hade stor distans till mitt fotograferande. Jag älskar egentligen drömmar, och jag gillar känslan att jobba hårt för att förverkliga dem, men ibland kan det där drivet förvandlas till en press som blir alltför stor. Jag satte nog för mycket press på mig själv. För mycket press på att allting måste gå fort. Press på att uppnå mina mål, gärna snart. Då tappar man helt fokus på sin väg och på livets helhet. Allting handlar om att komma dit. Men det där målet är inte värt mycket om man inte kan må bra i nuet också.

Jag vet inte än vad jag ska ha för intentioner, men det är något jag ska sätta mig ner och fundera över. Kommer skriva ett inlägg om det lite längre fram! Har ni några intentioner eller mål för 2017?

Varje måndag tänkte jag göra en liten checklista här på bloggen med saker som jag vill göra i veckan. Jag är lite osäker på om detta kommer fungera, då jag inte kan lova att jag kommer att göra dem, men jag kan ju försöka haha!

Mina planer för vecka 6:

  • Bestämma med Victoria vart vi ska ta vidare vår utställning med Sagoakademien. Vi hade en gemensam utställning på Fotomässans egna utställning, vilket var en otroligt stor ära och kändes helt overkligt! Nu vill vi ta den vidare så att fler får se den!
  • Fundera över på vilket sätt jag helst skulle vilja tjäna pengar på mitt fotograferande. Jag tänker att jag ska göra en lista med det jag helst vill först, och sedan lista andra alternativa inkomstsätt i fallande ordning. Det som är min största dröm är ju att kunna skapa den typen av bilder jag gör och tjäna pengar på dem. Men realitsitskt sätt så behöver jag just nu också hitta andra inkomstkällor.
  • Lära mig mer om Google Analytics. Hade koll på det för massor av år sedan men har verkligen tappat det nu. Hittade en youtubevideo som jag tänkte kika på!

Hoppas ni får en fin vecka och en underbar måndag <3

Tänk att jag nu är så mogen att jag bär min omognad

Söndagar. Jag älskar dem! Vet ju att vissa inte alls gillar söndag. Får ångest och sådär. Men för mig är det en dag av total stillhet. Stan sover ända in på lunchtimmarna och Slottskogen är som lugn dimma. Att gå upp på morgonen, känna doften av kaffe och veta att jag har timmar på mig att äta min frukost. Skulle jag få välja skulle alla dagar vara söndag. Allting bakom mig och allting framför mig. Men ingenting just nu. Bara tomhet i nuet <3

Sparar alltid citat på min dator, telefon och anteckningsbok. Så länge jag kan minnas. En typisk grejj är att jag strosar runt i mina stökiga mappar och hittar fina meningar som jag inte alls minns vem som skrivit. Denna text tror jag dök upp i ett magasin på en miniliten kaffebar på Vegagatan. Tyvärr har jag inte skrivit ned vems den är. Tyckte speciellt om att vara mogen när vi bär vår egen omognad.

Älskar när Sandra klipper in sådana här textbilder så därför gör jag också det <3

Någon som känner igen?

Hittills har jag druckit två stora koppar kaffe och nu blir det ännu en. Älskar att fylla kaffebryggaren en andra gång för att göra mer kaffe. Aldrig klä på sig riktiga kläder bara strosa runt och vara lugn. Jag har turen att få vara i ett hus på landet idag. Fåglar runt varje knut och höga träd som står mot himlen. Så ofattbart vackert. Sådant jag önskar mig varje dag.

 

 

Att få vara kreativ

Att vara kreativ handlar så mycket om att tillåta sig själv. Du måste tillåta dig själv att skapa för att verkligen kunna göra det. Detta upptäckte jag när jag satte igång på allvar med mitt fotograferande 2011. Innan dess gick jag runt och liksom väntade på något. Jag kom aldrig igång. Jag hade en fantasi om att skapa. Om att vara en person som skapade mycket. En person som vågade. Jag såg på andra utifrån och tyckte att de verkade så tuffa. De bara gjorde grejjer som de sedan visade upp. De som bara gjorde musik som de laddade upp på internet. Hur vågade de? Jag kunde inte identifiera mig med alla kreativa personer som fanns runtomkring mig (och det var många!) Jag hade lyckats bestämma att jag ”inte var en sådan”. Jag var inte en sådan som ”var snygg, naturligt bra på något och dessutom självsäker nog att visa upp det jag gjort.” Ja… så tänkte jag faktiskt! För lite mer än tio år sedan var det så jag såg på världen. Jag tänkte att man är på ett visst sätt och att det som andra gör, det gör de för att de är annorlunda än jag. Jag tänkte alltså tvärtemot devisen: ”Kan hon så kan jag.” Jag tänkte: ”Kan hon så kan inte jag.”

Senare, när jag sökte till Fotohögskolan och inte kom in, förstod jag att det var tillstånd jag väntade på. I min värld hade de där lyckade, kreativa, självsäkra personerna fått ett fett brev från kungen som gav dem tillstånd att göra precis vad som helst. När jag inte kom in på Fotohögskolan blev jag chockad. Jag föll ner i ett svart hål och bara grät. Men ganska snart tog jag mig ur det. Det som gjorde att jag lyckades vända det var insikten att jag inte behövde deras tillstånd. Jag behövde inte skolans tillstånd för att skapa. Jag kunde skapa ändå! Att jag inte kom in på Fotohögskolan var faktiskt det som fick mig att sluta vänta. Jag slutade vänta på det där jäkla tillståndet och bara körde ändå.

Du bestämmer själv vem du vill vara. Du är inte statisk. Du är inte bara på ett sätt. Du är inte född med ett antal egenskaper som inte kan förändras. Det handlar så mycket om att bestämma vilka egenskaper du vill jobba på. Mitt nästa steg nu är att förstå att jag kan vara en sådan som inte ger upp. En sådan som Underbara Clara skriver om på sin blogg. Jag har på något sätt gått och väntat på att förstå om jag är rätt person för att förverkliga vissa drömmar som jag har. Som om det finns ett fel och ett rätt och att jag bara måste vänta tillräckligt länge tills svaret kommer. Men det har börjat växa i mig att jag faktiskt bara ska bestämma mig för hur jag vill vara. Jag vill vara en sådan som inte ger upp. Jag vill vara en sådan som tar mig igenom de tuffa tiderna och håller ut på min väg. Jag vill inte vika mig för stormen.

Vem vill du vara?

 

Vägen är du

Beata Rydén 2016Vad är det som gör att man inte kan bestämma sig? På ett flertal områden i mitt liv har jag alltid svårt att bestämma mig. Det brukar gälla jobb och utbildning. Men det kan också vara saker som: Ska jag blogga på svenska eller engelska? Ska jag starta en webshop? Helt enkelt är det saker som, om jag beslutar mig för dem, innebär en hel del arbete. Om jag bestämmer mig för att blogga på engelska, då måste jag lägga ner extra mycket tid på att söka upp ord som jag inte kan och hitta rätt formuleringar. Om jag bestämmer mig för att sluta på en utbildning, måste jag ta konsekvenserna av det och hitta någonting annat att göra. Jag måste också stå ut med att jag kanske kommer ångra mig. Om jag bestämmer mig för att satsa allt på mitt företag, måste jag stå ut med all osäkerhet som dyker upp i samband med det, och alla sena nätter och timmar framför datorn som det innebär. Varje beslut kommer med en konsekvens, och ibland tror jag att jag är dålig på att ta konsekvenserna. Det är som att jag helst inte vill ta något beslut alls. Jag vill helst slippa alla konsekvenser och hålla allting flytande.

Några saker som står ivägen när jag ska fatta beslut:

  • Jag har en fantasi som älskar att måla upp skräckscenarior på mina näthinnor. Antingen kommer jag att hamna på gatan utan varken pengar eller en enda mänsklig kontakt kvar i mitt liv. Eller så kommer jag ha boende och jobb, men vara bitter och olycklig. Två ytterligheter minst sagt.
  • Att välja kräver att vi väljer bort. Och det är just det jag har så svårt för. Om man känner sig osäker är det nästan omöjligt att välja bort en sak. Tänk om jag tar fel beslut?
  • Jag ser långt in i framtiden när jag ska fatta beslut. Detta gör att det känns som att jag ska fatta ett beslut om hela mitt liv. Det känns som att jag ska bestämma mig för vilket sorts liv jag vill ha, vem jag vill vara, vad jag vill känna.

Men saken är ju den att det inte går att bestämma hur ens liv ska bli! Man kan bestämma i vilken riktning man ska gå, just nu, men mer än så går inte. Vi lurar oss själva att vi har fågelperspektiv, att vi kan sväva ända upp till himlen och överblicka hela vägen på förhand, för att kunna fatta ett korrekt beslut. Men det kan vi inte inte.

I taoismen finns det ett ordspråk: Vägen är du. Det betyder att livet skapar sig självt genom dig hela tiden, och det är ingenting som går att förutse eller kontrollera. Det finns inte någon förutbestämd väg. Du kan inte välja mellan två vägar. Du kan bara välja utifrån nuet. Var står du nu? Välj utifrån det! Vad skulle du må bra av, just nu? Ofta måste vi våga gå, för att kunna se vad nästa steg ska vara. Vi måste våga vara i rörelse för att skapa vår väg. Det gör ingenting att välja ”fel”. Snedstegen kan hjälpa dig att se vart nästa steg ska landa. Vägen är Du.

Men gud vad svårt det är! Jag försöker påminna mig själv hela tiden.

Om du vill undkomma hettan, hoppa då in i elden.

whatif©beataryden.com

Kära 2016. Jag har så många önskningar att dela med dig. Jag har så många drömmar som fått vänta. Nu ligger de på hög och är dammiga.

Kära 2016, nu är det skitiga 2015 slut och jag vill dela min lista inför det nya året med dig:

Jag önskar att jag kommer att hoppas. Våga hoppas på det jag vill. Hoppas på ett liv i mening som kan göra mig lycklig.

Jag önskar att jag kommer att våga. 2015 styrdes av rädsla. Jag önskar att jag kan låta lusten styra istället.

Jag önskar att jag kommer fortsätta vara kreativ, oavsett vad någon säger, oavsett vad som händer. Skapandet är för viktigt för mig för att ignorera det.

Kära 2016. Jag önskar så starkt. Kanske är det egoistiskt av mig, men jag tror faktiskt att jag måste vara egoistisk. Jag måste våga lyssna till mitt eget hjärta. Först då kan jag få energi att ta mig an världen som ligger och väntar.

Kära 2016. Jag vill inte gömma mig mer. Jag vill våga anta utmaningar. Jag vill våga möta rädslan.

Kära 2016, är Du året då jag hoppar in i elden? Möter mina rädslor?

Åh vad jag hoppas på det!

Bilden heter What if? och jag skapade den 2010 utifrån känslan att vara rädd för katastrofer. Att hela tiden gå runt och tänka: Tänk om? och inte våga öppna sina ögon. Bildens titel inspirerades av en låt från Coldplay:

”Every step that you take
could be your biggest mistake
it could bend or it could break
but that´s the risk that you take”

Titeln på inlägget är ett buddistiskt ordspråk. Tycker det säger så mycket om att man bara kan bli av med rädslor genom att möta dem, inte genom att låta sig styras av dem.

 

Vågar jag?

coffeebookJust nu: En jämn ljusgrå nyans på himlen. Göteborgs gator är kantade med snöslask som blandats med grus. Bussarna gör stopp vid Järntorget. Släpper på frusna passagerare. Människor går ut och in på caféet där jag sitter. Beställer dubbel espresso, liten latte, och så bagels med olika saker på. Lunchen har just pågått för fullt här inne, men nu är det äntligen lite lugnare. Jag sitter på en hög stol invid ett enormt fönster. Här har jag utsikt rakt fram mot Järntorget. Ett eget rum som jag har betalat för (varm choklad med vispgrädde) där jag får vara ifred med min dator och mina tankar. Jag skriver små att göra listor inför våren. Funderar på ännu ett steg i denna livets berg och dal bana. Funderar på om det är dags att börja följa hjärtat igen. Gång på gång under hösten har jag blivit påmind om att jag inte kan leva utan mitt skapande. Då dör jag inombords. Och ändå har jag försökt att inte följa mitt hjärta, trots att det skriker.

Jag läser vackra texter av Patricia Tudor Sandahl. Hon är som en liten fågel som sitter på det nakna trädet utanför och sjunger precis det jag behöver höra:

Våga gå din egen väg:

Varje människa måste gå sin väg, upptäcka sin sanning, återge sin erfarenhet, upptäcka och belysa världen på sitt sätt.

Och jag undrar om jag vågar. Kan jag strunta i min rädsla?

Våga möta din rädsla:

Att känna rädsla är obehagligt, men den är bara farlig om du låter den hindra dig från att göra det du vill. Mod är att våga göra någonting trots att man är rädd.

Kära Universum, ge mig lite mod, eller få mig att använda det mod jag redan har. Jag är så trött på att vara rädd.

Citat från Patricia Tudor-Sandahl, som skrivit helt fantastiska böcker om psykologi och att lyssna till sig själv. Just dessa är hämtade från en lite mindre presentbok hon skrivit som heter Humlans hemlighet.

Att inte jämföra sig med andra

me©beataryden.comAtt inte jämföra sig med andra är viktigt. Ändå kan jag inte låta bli. Trots att jag mår dåligt av att jämföra mitt liv med andras liv. Jag läste i en tidning att jämförande grundar sig i att man söker bekräftelse, därför att man inte tror att man duger som man är. Och så ser man andra på framgångsstegen som lyckas och är lyckliga. Eftersom man inte tror att man duger, tror man att man måste vara mer som de andra för att bli bekräftad. Oavsett om du tycker att du är bättre eller sämre än någon, så är det ett jämförande som grundar sig i dålig självkänsla.

Jag vill inget hellre än att sluta jämföra mig. För mig leder jämförelser till att jag inte kan fatta mina beslut ifred; jag måste först kolla av hur andra människor gör eller skulle ha gjort. Detta leder till att jag inte kan lita på mig själv när jag fattar ett beslut utan också behöver bekräftelse från andra. Och detta i sin tur gör mig förvirrad.

I kreativa yrken är det lätt att jämföra sig. Om man dessutom, som jag, rör sig mycket på internet där andra kreativa människor delar med sig av sitt skapande och sin framgång, är det väldigt enkelt med jämförelser. Och jag blir så ledsen varje gång den där jämförande delen i mig sätter igång. Ofta börjar det med att jag är inspirerad, och att vara inspirerad är en underbar känsla. Men ibland slår inspirationen över i avundsjuka, eller att jag helt enkelt börjar jämföra min situation med den andra personens. Ofta resulterar detta i att jag känner att jag borde kämpa mer, försöka mer, göra mer. Jag är liksom inte bra nog.

thedecision©beataryden.com

Nuförtiden försöker jag stoppa tankarna när de kommer, stänga av det jag tar del av och göra någonting annat. För jag tror också att överdrivet mycket information kan göra det lättare för oss att jämföra oss. Det är nästan upplagt för att vi ska jämföra oss och känna oss missnöjda i dagens flöde med likes och allt vad det är. Men jag vill inte skylla på någon annan. Jag tror att det är jag som har makt över om jag ska jämföra mig med andra eller inte. Och jag tror också att det kan försvinna om man tar tag i det verkliga problemet som är att man tror att man inte duger.

Kanske ska vi inte sluta jämföra oss, utan börja tro på att vi faktiskt duger som vi är (utan meriter, utan karriär, utan olika statushöjande medel). Då kanske jämförandet blir mindre viktigt och till sist tynar bort av sig självt? Vad tror ni?

Bilder från året som gått 2015

Beata Rydén 2015Jag har haft en känsla av att vara väldigt oproduktiv hela året. Mycket energi har gått åt till det privata- till tankar om framtid som har gjort mig nästan galen, till oro och till svåra beslut. Jag har inte haft fokus på det kreativa.

Kanske just därför kändes det bra att såhär i slutet av året samla ihop de bilder jag har skapat under 2015- för att ändå få en känsla för det kreativa i mitt liv.

Hur jag än mår, och vad som än händer i mitt liv har jag märkt en sak: Jag återkommer ständigt till fotografiet. Jag kan inte lämna det. Det är min ventil och min mening med livet. Att vara närvarande i det flow som uppstår när jag skapar en bild, det fyller mig med en känsla av här och nu och meningsfullhet. Den känslan kan ingenting annat slå!

Nu när jag samlade ihop mina bilder blev jag förvånad- 26 stycken! Trots mitt kaotiska år med en ständig känslomässig berg-och-dal-bana har jag lyckats producera konst och faktiskt färdigställa 26 bilder! Och jag tänker på vikten av att vara snäll mot sig själv. Även om jag inte är helt nöjd med mitt skapande år 2015. Jag skulle ha velat gjort mer, ansträngt mig mer, plöjt ny mark och utforskat nya uttryck. Men jag har i alla fall gjort. Jag har skapat. Jag har gett mig själv det syre som jag behöver, även om jag knappt varit medveten om det själv.

Så tack ni som följer min resa. Tack till er som kommenterar och mailar och på olika sätt visar att ni finns. Jag är så otroligt glad för att få dela det allra viktigaste i mitt liv med er!

SpaceBeata Rydén 2015Ode to imaginationcloudguardianRestoring the order Part 2Beata Rydén 2015If I could talk to trees ificouldtalktotrees2 Beata Rydén 2015 Refugee Warrior  Lilac nature The Sleep Project death Sleep project Sleep paralyzis plane The sleep project Harsch realities Holding on to faithWe are infinite And my soul And my soul And my soulBubblemeBubblan fick vara med på ett hörn i år också 😉

I have felt very unproductive this year, but as I look back, I discover that I have at least created 26 images this year, and this makes me feel so proud! Though it has been a chaotic year for me, I have managed to hold on to what is most important to me: photography. When I create, I am happy and whole. Nothing in the world can compete with that feeling.

Thank you for following my journey. Thank you for all your messages and emails and for showing me that you exist. I´m so incredibly happy to get to share what I love the most with you!