När är det dags att släppa taget?

släppa taget

Jag gick ju på Fotohögskolan för några år sedan men hoppade av innan sista året (den är treårig). Jag vantrivdes och det kändes som att jag räddade mig själv när jag tog steget att lämna. Sedan dess har jag haft en gnagande röst som säger till mig att jag är misslyckad som hoppade av. Att jag borde stått ut.

Skolan var min dröm i flera år. Mitt högsta mål var att gå där. Därför blev det konstigt när jag väl kom in. Skolan visade sig vara något helt annat än det jag drömt om och jag blev besviken.

släppa taget

Nu har jag funderat på att återuppta studierna. Jag har ju bara ett år kvar. Men hela min kropp säger emot mig. Hur ska jag veta vad som är rätt att göra? Jag vill inte backa för att anta utmaningar eller gå emot mina rädslor. Men var går gränsen? Hur mycket ska jag pusha mig själv? När vet jag att rädslorna inte ska övervinnas utan lyssnas på? Det är som att intellektet säger: Kör på Beata, you can do it! Men hela själen ropar: Pull back! We can´t do it. Tillbaka till skyddsrummet.

Egentligen tror jag att jag vet svaret. Det jag har svårast för är acceptansen. Att kunna säga till mig själv att det är okej att inte gå klart. Att det är okej att inte orka. Det är okej att inte stå ut. För precis som jag skrivit förut så är det okej att ha ursäkter. Men ibland glömmer jag det. Jag ser på prestationerna och har svårt att förlåta mig själv för det jag inte gör.

släppa taget

Oj det blev ett rätt så deppigt inlägg! Har du några erfarenheter av att släppa taget om en dröm eller någonting som du verkligen velat göra? Kommentera gärna och berätta! Jag älskar att höra era historier <3

Nu ska jag ut och demonstrera mot nazisterna i Göteborg. Kram!

Livet fanns ju där för mig att leva hela tiden

livet

Jag tror minsann att hösten har kommit. På riktigt. Varje dag ligger fler blad på marken. Varje dag rodnar löven, gulnar, liksom tjocknar i färgen. Ibland ligger solen på och förstärker alltihop. Det är så vackert. Det gör ont. Jag vill kapsla in det i en glasbubbla att bära med mig genom vintern. Tänker att om jag går tillräckligt många höstpromenader nu, så borde väl lite av all färgprakt brännas fast under ögonlocken så att jag ser det när jag blundar?

livet

Hur som helst sitter jag vid mitt köksbord och dricker kaffe.

Jag har tassat runt i köket och fotat under förmiddagen. Samlat på mig lite bloggbilder. Redigerat och lyssnat på podcast. Kaffebryggaren är fortfarande på; knäpper och kaffet är nog bränt nu.

livet

De senaste dagarna har jag varit mindre orolig. Släppt tankarna och varit i nuet. Herregud, det är som att själen får vila. Oro tär så mycket på krafterna. Den är som en karusell med tankar som snurrar i hög fart. Ibland lyckas jag hoppa av och det är som att jag får livet tillbaka. Jag landar på marken och ser allt det fina omkring mig: himlen, fåglarna, människornas leenden.

livet

Ibland tänker jag att det är så jag kommer känna när jag dör: Det där var ju inte så farligt. Nu är det slut och allting blev bra till sist. Varför oroade jag mig så mycket? Livet fanns ju där för mig att leva hela tiden, i varje sekund, i varje ögonblick.

livet

 

Du kan vara din egen hjälte

Du kan vara din egen hjälte

När någon skriver ett fint blogginlägg måste man ju bara dela! Det är Josefin som skriver om att vara sin egen hjälte i livet. Att våga ta ansvar för sitt liv och inte lägga lyckan någon annanstans än inom sig själv:

”Tidigare i livet när jag mådde väldigt dåligt så letade jag efter lyckan och lösningen överallt förutom i mig själv. Oftast i någon kille som skulle rädda mig, eller ”om jag får det jobbet”, ”om jag har pengar att köpa vad jag vill” eller så la jag skulden på andra över att jag mådde dåligt. Men det som verkligen förändrade hela mitt mående (och liv!) var när jag blev min egen hero. När jag insåg att det var mitt liv det handlade om och att det jag som har ansvar för det, ingen annan.” /Josefin Dahlberg

Jag tycker det är svårt med balansen kring detta. Jag har varit väldigt målinriktad i perioder, känt att det har blivit för mycket driv och därför lagt mina mål och drömmar på hyllan för att vila. För att få en paus från den eviga känslan att jag ville framåt, uppåt, mer! Det är himla skoj att vara driven, men det är inte roligt när det går ut över livet här och nu och allt du tänker på är hur fantastiskt det kommer att bli sedan.

Du kan vara din egen hjälte

Josefin refererar till det här citatet ”She needed a hero, so that´s what she became.” Att inte vänta på att någon eller något ska komma och rädda en. Att rädda sig själv. 

Precis som Josefin skriver så tror jag det handlar om ansvar. Att våga och orka ta ansvar för sitt eget liv. Jag har inte riktigt orkat det på sistone. Jag har helst velat att andra ska fatta de svåra besluten. Är det för att jag ska befrias från ansvar själv? Om det går dåligt, så kan jag skylla på någon annan?

Samtidigt som jag vill vara i nuet och hitta lyckan i min vardag, vill jag fortsätta sträva. Jag har upptäckt att jag måste ha ett kreativt projekt eller ett mål/en dröm för att må bra. Det funkar inte att bara sätta sig ner på en meditationskudde och leta inåt efter lyckan. För lyckan finns också där ute. I världen. Man måste leva!

Du kan vara din egen hjälte

Hur hittar man då balansen mellan att vara nöjd med det som är och samtidigt göra saker som man vill, tycker är roligt, drömmer om? Vad tror ni?

 

Jag vill inte vara vilse mer

I början av det här året bestämde jag mig för att våga vara vilse. Det var någonting jag behövde. Jag behövde lyssna på den lilla rösten långt inne som ropade någonting. Därför tog jag ett uppehåll från min utbildning. Nu efter sju månader har jag insett att den rösten var tvivel. Och att tvivlet alltid kommer att finnas där. Jag kommer aldrig att bli av med mitt tvivel. Frågan är vad jag gör med livet under tiden. Jag vill inte sitta på en bänk och se hela mitt liv spelas upp framför mig, medan jag sitter ner och inte vågar ta ett endaste steg.

Jag ångrar aldrig någonting som jag har gjort, men i detta fallet är det nära. I efterhand önskar jag att jag hade stått ut i mitt tvivel och min ångest. Att jag inte hade gått in i känslorna. Att jag hade haft is i magen; inte följt mina känslor. Det är inte alltid bäst att följa känslorna, inte när man är som mig som känner miljoner saker på en dag. Skulle jag följa mina känslor hela tiden skulle jag ändra mig varje dag. Jag skulle inte våga göra någonting och jag skulle helst ligga under en filt på soffan hela dagen. Gömma mig för världen.

Men så får jag den där känslan att jag vill leva. Jag vill inte tänka, fundera, tvivla, leta. Jag vill vara. Jag vill vara mitt i livet. Jag vill leva livet medan jag lever det. Jag vill våga göra misstag. Våga bestämma mig för en sak för att upptäcka tio år senare att jag gjorde helt fel. Våga fatta helt egna beslut som ingen annan har något att säga till om. Jag är så trött på att vara rädd! Trött på att vara rädd för att fatta fel beslut, för att livet ska bli helt fel.

Och vet ni en sak? När hemska saker väl händer, då kan jag hantera det. Jag hanterar mycket hellre verkliga mardrömmar än alla mina mörka demoner. Det finns inget värre än mina skräckhistorier som viskar hemska ord till mig men som aldrig visar sig för mig. Att leva med en rädsla för framtiden. En abstrakt oro som sätter käppar i hjulet och gör att jag inte vågar leva.

Jag är så trött. Jag är så trött på att inte få vara i mitt liv. Jag vill inte vara kidnappad av min framtid längre. Snälla livet ta mig tillbaka. Ta mig i anspråk och gör så att jag inte hinner vara rädd.

Jag orkar inte drömma mer

drömma

Jag är så trött på att drömma. Trött på att sätta upp mål. Trött på att skapa vision boards där jag målar mitt liv framför mig.

Dagens entreprenöriella kultur hyllar de som sätter upp mål. Det applåderas högt att ta eget ansvar för sitt liv och de mål man har satt upp, att kämpa, att vägra vara ett ”offer” för sina omständigheter eller sig själv. Ansvaret för vår lycka ligger på oss själva och därmed ogiltigförklaras ursäkter som skulle kunna förklara varför vissa ”lyckas” medan andra hamnar i rännstenen.

Själv har jag SÅ många ursäkter och jag älskar dem allihop! Jag tycker att ursäkter är någonting fint och bra som man ska värna om.

Vår tids liberala anda är inte mycket för ursäkter. ”Jag har inte tid” eller ”Jag kan inte spara så mycket pengar varje månad” eller ”Jag får inget jobb” är inte godtagbara ursäkter. Den som försöker skylla ifrån sig kan få höra:  Gå upp 2 timmar tidigare så får du tid! Bli mer smart ekonomiskt! Sök ALLA jobb ÖVERALLT!  Du kan alltid göra något åt dina problem.

Min bästa ursäkt är: Jag orkar inte. Och den är så himla viktig! För är det något som är sant här i livet är det att vi bara har en viss mängd energi och den måste vi spara på. Det finns massor av saker jag skulle vilja göra men jag orkar helt enkelt inte. Att bara acceptera det är så otroligt befriande.

Tips på andra bra ursäkter: Jag vill inte. Jag vågar inte. Det finns inte tid. Jag har inte pengar. Jag har inte den personligheten. Det passar inte mig. Jag kan inte.

drömmar

Min poäng är helt enkelt att vi ska vara snälla mot oss själva och varandra. Livet är inte en kavalkad av möjligheter. Alla HAR inte samma förutsättningar. Jag ser folk som fortfarande springer och jag förstår inte hur de orkar. Jag har lagt av att jaga framgång för länge sedan. Jag skyller på att jag inte orkade. Det är tråkigt att lägga ner vissa drömmar men jag väljer att må bra. Bara för att du orkar en sak betyder det inte att en annan människa orkar samma.

SVT har ett program som heter Meningen med livet. I programmet delar författaren Theodor Kallifatides med sig av ett livsråd  som kommer från hans mamma: Försök att leva som ditt hjärta tål. Det tyckte jag var så himla vackert!

För att leva som hjärtat tål måste vi våga lyssna på oss själva. Det är okej att inte optimera sig själv och sitt liv. Det är okej att nöja sig med mindre. Det är okej att bara överleva. Inte orka. Döm inte andra människor som lata bara för att du själv har satt en ära i att prestera. Vi vet ingenting om varandras hjärtan.

 

 

Det händer ingenting magiskt utanför min trygghetszon

Ni vet den där bilden med en cirkel till vänster och en cirkel till höger? Bredvid den vänstra cirkeln står det: ”Your comfort zone”.  Inuti den högra cirkeln står det: ”Where the magic happens.” Den vänstra cirkeln är din ”trygghetszon” och den högra cirkeln representerar det som är utanför din trygghetszon. Budskapet är att du måste gå utanför din trygghetszon om du vill skapa någonting som är magiskt, eller helt enkelt få ett roligare liv. Det kan liksom inte hända om du stannar där du är trygg.

Men här kommer lite tankar från en som verkligen längtar efter ekonomisk trygghet, rutiner och ett fast jobb:

Att oroa sig för ekonomi är det värsta som finns. Oro tar mycket energi och skapar en ogynnsam miljö för kreativitet att växa i. Om du oroar dig för pengar kommer du inte ha ro nog att skriva en bok eller starta ett företag.

Att inte ha några fasta rutiner är väldigt stressande. Det skapar ingen bra miljö för att få ”magiska saker att hända”.

Att hoppa runt mellan olika jobb gör att du känner att du måste bevisa dig på nytt på varje arbetsplats samt att du aldrig kan känna dig trygg med kollegor eller arbetsuppgifter. Du kommer aldrig in i den där trygga lunken. Då skapas inte en enda gnutta magi kan jag lova.

Att oroa sig för framtiden som är oviss är mycket ångestframkallande. Att inte veta vad som ska hända är endast roligt och härligt om du har en trygg grund att stå på (eller en partner som försörjer dig.)

När jag är som mest kreativ, då är jag också som mest trygg. Jag ÄLSKAR min comfort zone och jag vårdar den som en liten hundvalp. Jag tar den inte förgivet. Jag vill att den ska växa och bli större och omfatta alla delar av mitt liv. Jag vill känna mig trygg överallt. I min värld är trygghet den känsla som gör att jag vågar, som gör att jag kan hoppa och flyga lite, eftersom jag vet att jag kan komma tillbaka till min trygghet och samla kraft igen. Jag mår som bäst när jag känner mig trygg med människor, på arbete och hemma. INTE när jag känner mig otrygg.

Så den där ”This is where the magic happens” gäller inte mig.  Tryggheten är en förutsättning för mig om jag ens ska ha lust att våga någonting över huvud taget.

Idag ska man vara så stark som individ. Om ens partner inte är optimal ska man lämna hen. Det är nämligen fult att vilja vara med någon för att man inte vill vara ensam. Det är fult att välja tryggheten. VARFÖR är det fult? Varför är det så himla farligt att välja trygghet och gemenskap för att man är rädd för att vara ensam?

I mitt fall handlar tryggheten om pengar och jobb. Jag vägrar vår tids passions-strävan och vill bara sträva efter trygghet. Men jag ser överallt människor som uppmanar andra att ”följa sin dröm” och inte oroa sig för framtiden. Att inte välja tryggheten utan välja ”passionen”. För att ha den inställningen tror jag att man måste ha en grundtrygghet, föräldrar eller partner som försörjer en eller en otrolig styrka i sig själv. Jag behöver veta att jag är trygg innan jag kan ge mig ut på några äventyr.

 

Kära Beata: Ett brev till mitt yngre jag

Kära Beata. Du vet inte om det än. Just nu vet du ingenting. Du vet inte känslan som kommer när löven lossnar från träden, knyter samman ännu en vinter med ännu en höst. Kylan som kommer när du orkar hem från jobbet. Just nu är du fylld av drömmar, en längtansfull energi som kommer ta dig ut i världen. Drömmarna överstiger hindren. Det kommer inte alltid vara så. Det kommer en tid när energin måste sparas, tas om hand, portioneras ut.

Du kommer förändras. När snön äntligen faller i januari kommer du upptäcka att du har fått nya behov. Du kommer upptäcka att de drömmar du haft inte längre är dina. Att de har seglat vidare till någon annan.

Du kommer bli besviken. Du kommer bli så ofantligt besviken. Även när det blir precis som du vill, som dina drömmar talat om för dig att det ska vara, kommer besvikelsen att hitta dig och rycka dina förväntningar ifrån dig.

Rädslan. Den kommer bita sig fast. Följa dig som en skugga. Ingen kommer märka något men inuti är du så rädd.

Kära Beata. Att inte sätta ord på det som är läskigt är det farligaste som finns. Du kommer lära dig att göra det. Du kommer börja prata. Efter alla terapitimmar kommer du inse att personen mittemot bara är en människa precis som du och inte har några ”riktiga” svar. Det finns inga riktiga svar och det är nog den jobbigaste insikten. Vi står alla på randen till Universum och blickar ut över en skrämmande oändlighet. Vart kommer vi ifrån? Vart ska vi sen?

Kära Beata, ingen vet, men ibland tänker jag, att kanske visste du innan du kom hit? Kanske visste du redan innan du var född? Kanske bär du ett eko av oändligheten inom dig?

Du kommer anpassa dig. Du vågar inte säga nej. Du kommer tro att hela ditt självvärde ligger i att andra bekräftar dig och godkänner dig. Du går sönder varje gång någon kritiserar dig. Ett ”Varför svarade du inte när jag ringde?” känns som ett slag mot hjärtat, som faller ihop som ett korthus.

Kära Beata, du kommer nästan sluta andas ibland. För att du inte orkar.

Mitt i det svarta kommer du sitta vid pianot. Tonerna kommer virvla runt dig och föra dig bort från de djupaste vatten.

Dina ögon kommer drunkna i magiska bildvärldar och i arbetet läker du dig själv. Du illustrerar allt som inte går att ta på och plötsligt känns det lättare. Mycket lättare. Du hittar din egen terapi som ingen någonsin kan ta ifrån dig.

Kära Beata, egentligen vet jag ingenting. Men det viktigaste är nog att hålla fast vid sig själv när det blåser, att ha båda fötterna på jorden. Att inte låta varken drömmar eller rädslor lura dig.

Att någonstans haka fast i sig själv och bestämma sig för att man stannar där. Att vad som än händer, så står jag här.

Tiden i en drömbubbla

drömbubbla

Jag sitter i min drömbubbla. Läser, skriver, dricker kaffe. Lyssnar på lugn pianomusik. Drömmarna får sväva fritt och det är bara jag som bestämmer. Ibland går det långt mellan gångerna, men varje gång jag kliver in i min egen sfär blir jag så tacksam. Det är som att dyka ner i en glittrande sjö, simma till botten, öppna munnen och låta det självlysande vattnet fylla lungorna. Som att dricka energi och inspiration. En lyckokänsla.

drömbubbla

Känner du igen känslan? Gör du något speciellt för att uppnå den? För mig kan det vara att skriva, fota eller spela piano. Den känslan uppkommer aldrig med andra människor. En förutsättning för att känslan ska uppstå är att jag är själv. Jag måste andas utan hinder. Vila i mig själv.

När jag tillåter mig att sjunka ner i mitt inre kan jag känna själen läka. Jag ser hur mina sår växer ihop. Hur mina blåmärken tynar bort och mörkret skingras. Åh vad jag är tacksam att ha en fristad. Ett hemligt rum med stjärnor i taket och en världskarta som jag kan rita om hur jag vill.

Min födelsedag: Jag reflekterar över de senaste tio åren och är tacksam för att jag följt mitt hjärta

Idag fyller jag år. Trettiotvå.

Det är så mycket jag skulle ha kunnat uppnå vid den här åldern. Jag hade kunnat vara färdigutbildad någonting. Jag hade kunnat ha ett fast jobb någonstans. Jag hade kunnat bo i ett hus någonstans. Kanske ha barn?

min födelsedag

 

Istället har jag ägnat de senaste tio åren åt självförverkligande, personlig utveckling och drömuppfyllande. Och även om ålderspaniken kommer krypande ibland, så är jag glad för de val jag har gjort:

Att jag satsade allt på fotokonsten under en period. Jobbade på läger på helgerna och spenderade veckorna framför datorn och Photoshop.

Att jag inte gav upp och till sist kom in på Fotohögskolan.

Att jag flyttade till Oslo, Stockholm, Jönköping och Köpenhamn. Att jag använde alla mina studielån för att läsa konst, foto, kulturvetenskap.

Att jag alltid lyssnat på mig själv. När någonting inte känts bra så vågar jag lämna, hur läskigt det än känns.

Att jag testat massor av olika jobb.

Att jag vågat ifrågasätta mig själv och mina värderingar. De senaste två åren har jag tagit ett kliv bort från den värld som jag känner mig trygg i och dykt in i en helt ny värld. Det är viktigt för mig att testa mina värderingar och hela tiden uppdatera mig själv.

Jag har vågat kämpa för att uppnå olika mål, men också helt släppt vissa drömmar och mål då de gjort mig olycklig.

Det låter enkelt när man skriver det såhär. Men hela mitt vuxna liv har kantats av oro, ångest och rädsla. Just därför är jag så glad att jag kan titta tillbaka på de senaste tio åren och känna att jag har levt. Jag har levt nära mitt hjärta och varit sann mot mig själv. Jag är glad att jag vågat förverkliga det jag haft inom mig. Hjärtats väg är smutsig och jobbig, men den kantas av skitiga diamanter.

min födelsedag

I år har jag påbörjat en ny vandring. Istället för att vandra mot idealiserade mål vandrar jag mot balans och välmående och självacceptans. Jag drömmer om ett liv i balans. Ett liv som följer mina inre värderingar. Som jag kan leva i samklang med mig själv.

 

Det där med pengar och att inte leva upp till en standardnivå

Jag sitter i mitt arbetsrum. Solen lyser. Fönstret står på glänt och släpper in fåglarnas kvitter. Dagens första kaffekopp står bredvid mig. Jag tänker på alla saker jag är tacksam för. Att jag får vakna i mitt hem på morgonen. Att jag får brygga mitt eget kaffe i lugn och ro. Att jag inte är på flykt. Att jag har tillgång till livets nödvändigheter och mer därtill. Att jag kan läsa tidningen. Ringa en kompis. Gå ut på stan. Vara fri.

standardnivå

Det är så lätt att dras med i standard-tänket. Att tycka att man har för lite. Att man borde ha råd med mer. Igår fastnade jag länge i affären när jag försökte räkna ut vad en vara kostade. Försökte bestämma om jag skulle köpa den eller inte. Jag tänker ibland att det skulle vara skönt att handla utan att tänka på pengar. Men det tänker jag ju bara för att jag ser andra som inte behöver tänka på pengar. För att det ligger högar av lyxvaror i mataffären som lockar mig. För att jag skulle vilja köpa allt så ekologiskt och rättvisemärkt som det bara gick.

Jag tycker att jag har för lite när jag jämför med standardnivån. Och det verkar gälla folk som har en hög månadsinkomst också. Många som i mina ögon tjänar bra klagar på sin inkomst och vill ha mer. För de jämför sig också. Problemet är att standardnivån är så himla hög. Med resor som förstör jorden, bilåkning överallt och dyra kläder och frisörer och allt vad det är. Det är mänskligt att vilja passa in och uppfylla normen.

standardnivå

Men tänk så många som inte uppfyller normen. Häromdagen slog det mig att det är så många människor som inte lever det där livet vi tror att alla andra lever. Så många människor som är utanför systemet, av fri vilja, sjukdom eller andra händelser. Det är inte ovanligt att inte uppfylla normen. Det är till och med ganska vanligt. Men reklamen lurar oss. Marknadskrafterna vill att vi ska tro att alla andra lever i överflöd så att vi också ska sträva dit. Så att vi aldrig ska bli nöjda och aldrig vara tacksamma för det vi har.

Det där går inte jag på.