Att få vara kreativ

Att vara kreativ handlar så mycket om att tillåta sig själv. Du måste tillåta dig själv att skapa för att verkligen kunna göra det. Detta upptäckte jag när jag satte igång på allvar med mitt fotograferande 2011. Innan dess gick jag runt och liksom väntade på något. Jag kom aldrig igång. Jag hade en fantasi om att skapa. Om att vara en person som skapade mycket. En person som vågade. Jag såg på andra utifrån och tyckte att de verkade så tuffa. De bara gjorde grejjer som de sedan visade upp. De som bara gjorde musik som de laddade upp på internet. Hur vågade de? Jag kunde inte identifiera mig med alla kreativa personer som fanns runtomkring mig (och det var många!) Jag hade lyckats bestämma att jag ”inte var en sådan”. Jag var inte en sådan som ”var snygg, naturligt bra på något och dessutom självsäker nog att visa upp det jag gjort.” Ja… så tänkte jag faktiskt! För lite mer än tio år sedan var det så jag såg på världen. Jag tänkte att man är på ett visst sätt och att det som andra gör, det gör de för att de är annorlunda än jag. Jag tänkte alltså tvärtemot devisen: ”Kan hon så kan jag.” Jag tänkte: ”Kan hon så kan inte jag.”

Senare, när jag sökte till Fotohögskolan och inte kom in, förstod jag att det var tillstånd jag väntade på. I min värld hade de där lyckade, kreativa, självsäkra personerna fått ett fett brev från kungen som gav dem tillstånd att göra precis vad som helst. När jag inte kom in på Fotohögskolan blev jag chockad. Jag föll ner i ett svart hål och bara grät. Men ganska snart tog jag mig ur det. Det som gjorde att jag lyckades vända det var insikten att jag inte behövde deras tillstånd. Jag behövde inte skolans tillstånd för att skapa. Jag kunde skapa ändå! Att jag inte kom in på Fotohögskolan var faktiskt det som fick mig att sluta vänta. Jag slutade vänta på det där jäkla tillståndet och bara körde ändå.

Du bestämmer själv vem du vill vara. Du är inte statisk. Du är inte bara på ett sätt. Du är inte född med ett antal egenskaper som inte kan förändras. Det handlar så mycket om att bestämma vilka egenskaper du vill jobba på. Mitt nästa steg nu är att förstå att jag kan vara en sådan som inte ger upp. En sådan som Underbara Clara skriver om på sin blogg. Jag har på något sätt gått och väntat på att förstå om jag är rätt person för att förverkliga vissa drömmar som jag har. Som om det finns ett fel och ett rätt och att jag bara måste vänta tillräckligt länge tills svaret kommer. Men det har börjat växa i mig att jag faktiskt bara ska bestämma mig för hur jag vill vara. Jag vill vara en sådan som inte ger upp. Jag vill vara en sådan som tar mig igenom de tuffa tiderna och håller ut på min väg. Jag vill inte vika mig för stormen.

Vem vill du vara?

 

Vägen är du

Beata Rydén 2016Vad är det som gör att man inte kan bestämma sig? På ett flertal områden i mitt liv har jag alltid svårt att bestämma mig. Det brukar gälla jobb och utbildning. Men det kan också vara saker som: Ska jag blogga på svenska eller engelska? Ska jag starta en webshop? Helt enkelt är det saker som, om jag beslutar mig för dem, innebär en hel del arbete. Om jag bestämmer mig för att blogga på engelska, då måste jag lägga ner extra mycket tid på att söka upp ord som jag inte kan och hitta rätt formuleringar. Om jag bestämmer mig för att sluta på en utbildning, måste jag ta konsekvenserna av det och hitta någonting annat att göra. Jag måste också stå ut med att jag kanske kommer ångra mig. Om jag bestämmer mig för att satsa allt på mitt företag, måste jag stå ut med all osäkerhet som dyker upp i samband med det, och alla sena nätter och timmar framför datorn som det innebär. Varje beslut kommer med en konsekvens, och ibland tror jag att jag är dålig på att ta konsekvenserna. Det är som att jag helst inte vill ta något beslut alls. Jag vill helst slippa alla konsekvenser och hålla allting flytande.

Några saker som står ivägen när jag ska fatta beslut:

  • Jag har en fantasi som älskar att måla upp skräckscenarior på mina näthinnor. Antingen kommer jag att hamna på gatan utan varken pengar eller en enda mänsklig kontakt kvar i mitt liv. Eller så kommer jag ha boende och jobb, men vara bitter och olycklig. Två ytterligheter minst sagt.
  • Att välja kräver att vi väljer bort. Och det är just det jag har så svårt för. Om man känner sig osäker är det nästan omöjligt att välja bort en sak. Tänk om jag tar fel beslut?
  • Jag ser långt in i framtiden när jag ska fatta beslut. Detta gör att det känns som att jag ska fatta ett beslut om hela mitt liv. Det känns som att jag ska bestämma mig för vilket sorts liv jag vill ha, vem jag vill vara, vad jag vill känna.

Men saken är ju den att det inte går att bestämma hur ens liv ska bli! Man kan bestämma i vilken riktning man ska gå, just nu, men mer än så går inte. Vi lurar oss själva att vi har fågelperspektiv, att vi kan sväva ända upp till himlen och överblicka hela vägen på förhand, för att kunna fatta ett korrekt beslut. Men det kan vi inte inte.

I taoismen finns det ett ordspråk: Vägen är du. Det betyder att livet skapar sig självt genom dig hela tiden, och det är ingenting som går att förutse eller kontrollera. Det finns inte någon förutbestämd väg. Du kan inte välja mellan två vägar. Du kan bara välja utifrån nuet. Var står du nu? Välj utifrån det! Vad skulle du må bra av, just nu? Ofta måste vi våga gå, för att kunna se vad nästa steg ska vara. Vi måste våga vara i rörelse för att skapa vår väg. Det gör ingenting att välja ”fel”. Snedstegen kan hjälpa dig att se vart nästa steg ska landa. Vägen är Du.

Men gud vad svårt det är! Jag försöker påminna mig själv hela tiden.

Om du vill undkomma hettan, hoppa då in i elden.

whatif©beataryden.com

Kära 2016. Jag har så många önskningar att dela med dig. Jag har så många drömmar som fått vänta. Nu ligger de på hög och är dammiga.

Kära 2016, nu är det skitiga 2015 slut och jag vill dela min lista inför det nya året med dig:

Jag önskar att jag kommer att hoppas. Våga hoppas på det jag vill. Hoppas på ett liv i mening som kan göra mig lycklig.

Jag önskar att jag kommer att våga. 2015 styrdes av rädsla. Jag önskar att jag kan låta lusten styra istället.

Jag önskar att jag kommer fortsätta vara kreativ, oavsett vad någon säger, oavsett vad som händer. Skapandet är för viktigt för mig för att ignorera det.

Kära 2016. Jag önskar så starkt. Kanske är det egoistiskt av mig, men jag tror faktiskt att jag måste vara egoistisk. Jag måste våga lyssna till mitt eget hjärta. Först då kan jag få energi att ta mig an världen som ligger och väntar.

Kära 2016. Jag vill inte gömma mig mer. Jag vill våga anta utmaningar. Jag vill våga möta rädslan.

Kära 2016, är Du året då jag hoppar in i elden? Möter mina rädslor?

Åh vad jag hoppas på det!

Bilden heter What if? och jag skapade den 2010 utifrån känslan att vara rädd för katastrofer. Att hela tiden gå runt och tänka: Tänk om? och inte våga öppna sina ögon. Bildens titel inspirerades av en låt från Coldplay:

”Every step that you take
could be your biggest mistake
it could bend or it could break
but that´s the risk that you take”

Titeln på inlägget är ett buddistiskt ordspråk. Tycker det säger så mycket om att man bara kan bli av med rädslor genom att möta dem, inte genom att låta sig styras av dem.

 

Vågar jag?

coffeebookJust nu: En jämn ljusgrå nyans på himlen. Göteborgs gator är kantade med snöslask som blandats med grus. Bussarna gör stopp vid Järntorget. Släpper på frusna passagerare. Människor går ut och in på caféet där jag sitter. Beställer dubbel espresso, liten latte, och så bagels med olika saker på. Lunchen har just pågått för fullt här inne, men nu är det äntligen lite lugnare. Jag sitter på en hög stol invid ett enormt fönster. Här har jag utsikt rakt fram mot Järntorget. Ett eget rum som jag har betalat för (varm choklad med vispgrädde) där jag får vara ifred med min dator och mina tankar. Jag skriver små att göra listor inför våren. Funderar på ännu ett steg i denna livets berg och dal bana. Funderar på om det är dags att börja följa hjärtat igen. Gång på gång under hösten har jag blivit påmind om att jag inte kan leva utan mitt skapande. Då dör jag inombords. Och ändå har jag försökt att inte följa mitt hjärta, trots att det skriker.

Jag läser vackra texter av Patricia Tudor Sandahl. Hon är som en liten fågel som sitter på det nakna trädet utanför och sjunger precis det jag behöver höra:

Våga gå din egen väg:

Varje människa måste gå sin väg, upptäcka sin sanning, återge sin erfarenhet, upptäcka och belysa världen på sitt sätt.

Och jag undrar om jag vågar. Kan jag strunta i min rädsla?

Våga möta din rädsla:

Att känna rädsla är obehagligt, men den är bara farlig om du låter den hindra dig från att göra det du vill. Mod är att våga göra någonting trots att man är rädd.

Kära Universum, ge mig lite mod, eller få mig att använda det mod jag redan har. Jag är så trött på att vara rädd.

Citat från Patricia Tudor-Sandahl, som skrivit helt fantastiska böcker om psykologi och att lyssna till sig själv. Just dessa är hämtade från en lite mindre presentbok hon skrivit som heter Humlans hemlighet.

Att inte jämföra sig med andra

me©beataryden.comAtt inte jämföra sig med andra är viktigt. Ändå kan jag inte låta bli. Trots att jag mår dåligt av att jämföra mitt liv med andras liv. Jag läste i en tidning att jämförande grundar sig i att man söker bekräftelse, därför att man inte tror att man duger som man är. Och så ser man andra på framgångsstegen som lyckas och är lyckliga. Eftersom man inte tror att man duger, tror man att man måste vara mer som de andra för att bli bekräftad. Oavsett om du tycker att du är bättre eller sämre än någon, så är det ett jämförande som grundar sig i dålig självkänsla.

Jag vill inget hellre än att sluta jämföra mig. För mig leder jämförelser till att jag inte kan fatta mina beslut ifred; jag måste först kolla av hur andra människor gör eller skulle ha gjort. Detta leder till att jag inte kan lita på mig själv när jag fattar ett beslut utan också behöver bekräftelse från andra. Och detta i sin tur gör mig förvirrad.

I kreativa yrken är det lätt att jämföra sig. Om man dessutom, som jag, rör sig mycket på internet där andra kreativa människor delar med sig av sitt skapande och sin framgång, är det väldigt enkelt med jämförelser. Och jag blir så ledsen varje gång den där jämförande delen i mig sätter igång. Ofta börjar det med att jag är inspirerad, och att vara inspirerad är en underbar känsla. Men ibland slår inspirationen över i avundsjuka, eller att jag helt enkelt börjar jämföra min situation med den andra personens. Ofta resulterar detta i att jag känner att jag borde kämpa mer, försöka mer, göra mer. Jag är liksom inte bra nog.

thedecision©beataryden.com

Nuförtiden försöker jag stoppa tankarna när de kommer, stänga av det jag tar del av och göra någonting annat. För jag tror också att överdrivet mycket information kan göra det lättare för oss att jämföra oss. Det är nästan upplagt för att vi ska jämföra oss och känna oss missnöjda i dagens flöde med likes och allt vad det är. Men jag vill inte skylla på någon annan. Jag tror att det är jag som har makt över om jag ska jämföra mig med andra eller inte. Och jag tror också att det kan försvinna om man tar tag i det verkliga problemet som är att man tror att man inte duger.

Kanske ska vi inte sluta jämföra oss, utan börja tro på att vi faktiskt duger som vi är (utan meriter, utan karriär, utan olika statushöjande medel). Då kanske jämförandet blir mindre viktigt och till sist tynar bort av sig självt? Vad tror ni?

Bilder från året som gått 2015

Beata Rydén 2015Jag har haft en känsla av att vara väldigt oproduktiv hela året. Mycket energi har gått åt till det privata- till tankar om framtid som har gjort mig nästan galen, till oro och till svåra beslut. Jag har inte haft fokus på det kreativa.

Kanske just därför kändes det bra att såhär i slutet av året samla ihop de bilder jag har skapat under 2015- för att ändå få en känsla för det kreativa i mitt liv.

Hur jag än mår, och vad som än händer i mitt liv har jag märkt en sak: Jag återkommer ständigt till fotografiet. Jag kan inte lämna det. Det är min ventil och min mening med livet. Att vara närvarande i det flow som uppstår när jag skapar en bild, det fyller mig med en känsla av här och nu och meningsfullhet. Den känslan kan ingenting annat slå!

Nu när jag samlade ihop mina bilder blev jag förvånad- 26 stycken! Trots mitt kaotiska år med en ständig känslomässig berg-och-dal-bana har jag lyckats producera konst och faktiskt färdigställa 26 bilder! Och jag tänker på vikten av att vara snäll mot sig själv. Även om jag inte är helt nöjd med mitt skapande år 2015. Jag skulle ha velat gjort mer, ansträngt mig mer, plöjt ny mark och utforskat nya uttryck. Men jag har i alla fall gjort. Jag har skapat. Jag har gett mig själv det syre som jag behöver, även om jag knappt varit medveten om det själv.

Så tack ni som följer min resa. Tack till er som kommenterar och mailar och på olika sätt visar att ni finns. Jag är så otroligt glad för att få dela det allra viktigaste i mitt liv med er!

SpaceBeata Rydén 2015Ode to imaginationcloudguardianRestoring the order Part 2Beata Rydén 2015If I could talk to trees ificouldtalktotrees2 Beata Rydén 2015 Refugee Warrior  Lilac nature The Sleep Project death Sleep project Sleep paralyzis plane The sleep project Harsch realities Holding on to faithWe are infinite And my soul And my soul And my soulBubblemeBubblan fick vara med på ett hörn i år också 😉

I have felt very unproductive this year, but as I look back, I discover that I have at least created 26 images this year, and this makes me feel so proud! Though it has been a chaotic year for me, I have managed to hold on to what is most important to me: photography. When I create, I am happy and whole. Nothing in the world can compete with that feeling.

Thank you for following my journey. Thank you for all your messages and emails and for showing me that you exist. I´m so incredibly happy to get to share what I love the most with you!

 

Pray for peace

Pray for peace

When things seem hopeless. When the world is a dark dark place. When people can´t be safe because other people do terrible things. When we build walls and choose who gets to live and who doesn´t. When refugees are lost in the deep blue sea. When the healthy countries can´t take care of the sick ones. What is there to do? Honestly I don´t know. I just know that it hurts too much to loose hope. I can´t do that.

I think that now, more than ever, after a week of terrorism in several countries, we need to hold on to what is beautiful in this world. I can´t ignore the fear. I can´t ignore that it makes me angry- the evil in other people. But I can turn my eyes to the whispering trees. I can run out into the night and look up at the stars; those magical stars that can make the darkness meaningful. I can. Because I am safe.

Whoever you are, reading this right now:

If you are struggling to find a safe place in this world, I send you all my deepest love. This Universe belongs to us all, and the Earth belongs to everyone. I´m so sorry that the human race doesn´t understand that, and that you have to pay the price <3

Ett misslyckande är bara ett misslyckande

En känsla har växt inom mig det senaste året. En känsla som ger mig ett slags lugn: Jag orkar inte ha en massa ambitioner längre.  Jag vill leva ett stilla liv, långt bort från stress och yttre krav. Det är som att jag har drivit mig själv så hårt de senaste åren, att jag nu bara vill vara alldeles alldeles stilla. Sitta under trädkronorna och andas i takt med vindens sus. Promenera vid havet och låta saltvatten stänka upp på mina skor. Känna hur sanden sjunker under mina fötter. Känna hur livet lever sig självt och hur jag bara går bredvid, går med, i min egen takt, utan att kämpa eller sträva.

Och så tänker jag på vår tids fokusering på framgång. På alla som springer och kämpar. Så många ord som ringer i mitt huvud: Du måste tro på dig själv. Ge inte upp! Fila på ditt cv. Nischa dig. Var inte rädd för att misslyckas- misslyckande är en del av framgång!

Men tänk om misslyckande inte är en del av framgång? Tänk om misslyckande bara är just det: ett misslyckande? Det kanske inte har någonting med framgång att göra? Hur sunt är det egentligen för oss att fokusera på framgång? Vad betyder en yttre framgång för vår inre lycka? Inte mycket, tror jag. Jag accepterar mina misslyckanden. De där perioderna i livet då saker har gått riktigt dåligt, och jag har trott att jag kommer att dö på kuppen. De har format mig till den jag är. De är mina sår som har blivit ärr som påverkar mig i alla mina val, men som jag är helt okej med. Men de är inte en del av min framgång, för jag vill inte mäta mitt liv i framgång. Mitt liv ska inte definieras genom yttre omständigheter, som vilken typ av jobb jag har, hur många vänner jag har eller hur andra personer ser på mig.

Tänk såhär: Kanske räcker det att vara vid liv, precis just nu. Kanske är det den största framgången av alla?