Livet är inte en rak väg

Tänk dig en väg. Tänk dig att den är rak och asfalterad. Titta nu bort över vägen. Fokusera blicken så långt du kan. Du kan inte se det, men längst fram på vägen väntar det du drömmer om. Där finns ditt mål. Det enda du behöver göra är att sätta dig i bilen och börja köra. Kanske måste du väja för en liten grävling som ska över vägen. Kanske kommer en skarp kurva så du behöver sakta in. Men överlag är vägen ganska fin. Den gör inga dramatiska avbrott och du kan lita på att den tar dig dit du vill. Du kan sätta på din favoritmusik i bilen, lyssna på ett avsnitt av Radiopsykologen och vara medkännande med andra människor en liten stund. Medan du håller i ratten kan du drömma om anledningen till att du kör: din destination. Din underbara ljuvliga slutpunkt där havet glittrar och vindarna har slutat blåsa. Där stranden ligger gyllene med alla dina möjligheter utplacerade på rad. Visst ser det fint ut? Visst är det SÅ värt att köra på den här vägen?

Livet är inte en rak väg

Men svaret är nej. Det är inte värt det. Livet är inte en rak väg och dina mål är inte livets mittpunkt. Om du tror att det finns en väg som är asfalterad och iordninggjord bara för att du ska kunna köra på den, då tror du fel. Det finns faktiskt inte en enda väg som du kan välja, hur hemskt det än låter. Livet är inte uppbyggt som E18 eller 45:an mot Karlstad. Livet är inte ett val mellan olika färdvägar i Google Maps. Livet är inte en väg!

Vet du vad livet är? Livet är förändring. Livet är cykler. Livet är outforskade hav och uråldriga skogar att gå vilse i. Livet är att du stannar din bil mitt på vägen framför grävlingen, öppnar dörren och går ut. Livet är att du följer efter grävlingen och vandrar iväg genom skogen. Livet är att det blir snöstorm och regnstorm och massor av minusgrader. Livet är det som händer när du måste söka skydd i en magisk grotta för att haglet gör ont mot huden. Livet är inte att sitta i en bil på en motorväg och köra i 120 för att komma fram.

Livet är inte en rak väg

Det finns inget komma fram. Livet handlar inte om att komma fram. Det finns inte någon punkt där borta som ska göra allting bra. Det finns inte ett slott borta vid vägens ände där alla dina behov kommer bli tillfredsställda. Det gör ont att inse. Det gjorde det för mig. Men när du verkligen förstår att livet är en oändlig vandring genom förtrollade skogar och himmelsblå himlar, då kommer en tillit att växa fram. Och jag lovar dig: det är så skönt att slippa köra och köra och aldrig komma fram. Det är så skönt att få vandra, söka en riktning och våga vara vilse.

Istället för att tänka på din väg, tänk på din riktning. Din riktning kräver ingen karta. Du kan följa din riktning utan att veta vart du ska gå. Du kan följa din riktning och staka ut hur du ska gå medan du rör dig. Istället för att anpassa livet för en väg, anpassa vägen för ditt liv. Låt livet vara vägen. Låt vägen vara du.

Jag kan inte längre förlita mig på energitoppar

Solen lyser i Reykjavik idag. Jag sitter i lobbyn på mitt hostel. Gästerna äter frukost och bläddrar i broschyrer om Island. Jag dricker min andra kopp kaffe. Tidigare idag var jag nere i gamla hamnen och promenerade, satt i solen och tittade på bergen som jag aldrig tröttnar på. Snart kommer en buss hit för att hämta upp mig så att jag kan åka till flygplatsen för att ta planet hem igen.

Jag har varit här i fyra dagar. Jag är väldigt glad att jag åkte, men ärligt talat ska det bli så skönt att komma hem. Jag var så trött innan resan. Dagen innan jag skulle åka iväg kände jag att jag inte orkade. Jag övervägde att strunta i att åka. Men så åkte jag och tänkte att jag skulle få energi av att komma hit. Som jag fått de två andra gångerna jag har varit här. Som jag brukar få när jag gör spännande saker. Men så blev det inte. Varje dag har jag fått tvinga ut mig på olika saker.

Jag inser att jag inte längre kan förlita mig på energikickar. Förut var det så jag levde. Jag fick en enorm kick av någonting och så gick jag på den energin ett tag. Sedan tog all min energi slut och jag föll ner i ett orkeslöst hål. Med åldern (och terapi) har jag blivit mer jämn i min energi, vilket är SÅ skönt. Men nackdelen är att jag inte längre får energitoppar. Numera måste jag skapa rätt förutsättningar för mig själv. Förutsättningar som hjälper mig att få energi, att behålla energi och att använda den på rätt sätt. Det är en god insikt men den kräver också av mig att jag blir bättre på att planera mitt liv och min vardag så att jag får energi.

Som Camilla skriver: Vi har bara 100 %.

Det är inte sant att vår enda drivkraft är pengar

Jag hittade en artikel på DN Åsikt som Paula Jacobsson har skrivit: Ingen blir motiverad av att behöva oroa sig för sin ekonomi.

Det är en grav okunskap om människan som är i botten av dessa idéer. Ja, samhället har gjort oss motiverade att skaffa pengar, men det är inte en naturlag, en sanning att vi är det av födsel och instinkt.

Hon sätter ord på hur jag själv tänker kring detta. Alla gånger politiker pratar om motivation. Om hur samhället inte skulle fungera om människor fick ha det bra trots att de inte har ett jobb eller klarar av att bidra. Alla gånger politiker pratar om att folk ”bara skulle ligga på soffan” om de inte tvingades ut för att söka jobb. Vad har man för människosyn när man tänker så?

Ett samhälle där majoriteten har det bra, innebär inte absolut rättvisa – för det finns inte absolut rättvisa. Men det skulle frigöra en enorm kreativ och välvillig kraft. En kraft som inte finns tillgänglig hos utmattade och livrädda människor.

Ett resonemang som är helt dominerande i dagens arbetspositiva klimat är att människors drivkrafter består av pengar. Med det resonemanget skulle ju ingen människa som har det bra vilja uträtta saker? Ingen skulle kunna bry sig om något annat än att fortsätta få sin lön varje månad. Som Paula skriver: ”Vem skulle skaffa hund? Vem skulle ens vilja ha en trädgård?”

En människa som känner sig trygg och mår bra förlorar inte intiativkraft, snarare tvärtom. Det är när vi har kraft över, när vi har pengar över, när vi har tid över som vi uträttar stordåd.

Idag har många ett sorgligt synsätt på människor: att de är lata och måste bli tvingade ut i arbete. Jag brukar tänka att det synsättet säger mest om personen som ser det så.

Vad händer i ett samhälle där alla har det bra? Svaret är enkelt: Alla har det bra.

Det finns ingen lätt väg

Jag hittade ett fint blogginlägg på Yogaworld som jag måste dela med mig av!

väg

Det är Elina Sundström som skriver om att vi skapar våra egna facit:

Jag kan bli less på normer om hur man bör leva, och att jag själv kan påverkas väl mycket mentalt, även om jag vägrar låta livet styras av de här normerna i praktiken. Ändå inbillar jag mig ibland att livet har ett givet facit och jag fuskar mina egna svar.

Känner igen mig i att man dras mellan de här två sakerna. Jag försöker ju skapa ett slags fritt liv åt mig själv, men varje dag ifrågasätter jag också hur jag vill leva och om jag inte borde leva som andra. Vilket är svårt. För jag vet inte.

väg

Oro, tvivel, ovisshet och prestationsångest är stora delar av livet jag själv valt, det är priset för ”drömlivet”. Men status är totalt irrelevant för mig, karriär likaså.

Jag tror att jag har haft svårt att acceptera att den väg jag vill gå kanske innebär en del jobbiga strider, uppoffringar mm. Men det finns ingen lätt väg. Även om den rätta vägen är tuff, så tror jag det är jobbigare att känna att man är på fel väg.

Om beslutsångest: Världen är inte svartvit och det behöver inte du heller vara

Jag är en svartvit person med beslutsångest. Jag tänker hela tiden antingen/eller. Det finns inget mellanting i min hjärna.

När jag funderar över vad jag ska bli, kan jag inte föreställa mig att det kan vara flera saker. Antingen blir jag frilansande fotograf, eller så blir jag konstnär. Antingen blir jag bibliotekarie, eller audionom. Antingen blir jag geolog, eller så jobbar jag med att städa. Antingen eller antingen eller antingen eller antingen eller.

beslutsångest

Mitt svartvita tänk hänger ihop med min beslutsångest. Sedan jag var barn har jag haft svårt att bestämma mig. Min farmor brukar berätta hur jag stod länge i en affär om jag skulle få välja en sak att köpa med mig hem. En gång var vi i Stockholm och det låg så många gosedjur på hyllorna. De låg i högar. Och det fanns så många sorter. Jag stod med två gosedjur, ett i varje hand, och försökte välja. Jag rådfrågade min farmor, som tyckte att jag skulle ta den jag kände mest för. Men tänk om jag ångrar mig farmor? Tänk om jag egentligen vill ha den andra? Vi stod länge i den affären.

svartvit

Sådär är jag fortfarande. Ni kan ju tänka er ångesten kring livets större beslut. På senare dar har jag förstått att jag är rädd för att göra fel. Beslutsångesten hänger alltså ihop med perfektionism. Om jag väljer att gå en speciell utbildning blir det kanske fel och då kommer jag att ångra mig. Jag har prestationsångest på många plan i mitt liv, och jag har dessutom en prestationsångest kring hela livet. En känsla av att mitt liv måste levas på ett bra sätt.

Jag får inte ställa till det i mitt liv. Jag har full förståelse för att andra inte klarar av att leva upp till olika krav, men jag kan inte vara som dem. Jag kan inte fucka upp mitt liv. Jag får inte göra det.

beslutsångest

Alltså: Mitt svartvita tänk hänger ihop med min beslutsångest som hänger ihop med min prestationsångest. För om man har höga krav på livet, då får man inte göra fel. Om man tror att man kan välja fel, då är det omöjligt att välja. Om man tror att konsekvensen blir svart eller vit, då vågar man till sist ingenting.

Jag är glad att jag är medveten om detta, vilket gör att jag kan gå emot det och tvinga mig till beslut. Jag tvingar mig att se nyanserna, för jag vet att de finns där. Jag vet att världen är allt annat än svart och vit. Världen är full av nyanser.

Älskade värld

Som alla andra sitter jag och följer nyheterna om Stockholm. Jag bor i Göteborg och än så länge är de jag känner säkra. Solen lyser och det är vackert ute. Jag ska gå ut med Tjorven och hon är peppad på att komma ut i vårluften.

Tänk på vår värld. Tänk på alla attacker och krig och regimer som behandlar sin befolkning som skit. Men tänk också på kärleken. All kärlek som vägrar försvinna, vad som än händer.

 

Att följa sin dröm- ska man verkligen göra det?

Ska jag följa min dröm?

Det självklara svaret på den frågan är såklart ett Ja. I dagens samhälle är det riktigt hett att följa sin dröm. Vi avgudar människor som ”går sin egen väg”, ”Är unika” ”Vågar vara sig själva”. Människor som inte bryr sig om vad andra tycker och är säkra i sig själva. Men tyvärr gäller detta bara människor som faller inom normen. För samtidigt avgudar vi effektivitet, pengar, status och kändisskap.

Vi lär oss att vi ska drömma om stora rena hus som vi inte kommer ha tid att städa. Vi lär oss att vi ska drömma om nya bilar som skiner på uppfarten och morgnar med kaffe från en mörkt färgad espressomaskin. Reklamen finns numera överallt och den bränner fast konsumtionen på våra näthinnor.

dröm, följa sin dröm, ska man följa sin dröm, att följa sin dröm

Till och med när vi blundar ser vi saker framför oss. Grå soffor under ett berg av designade soffkuddar. Raka linjer i form av soffbord, lampor och minimalistiska guldljusstakar. Att vara sig själv verkar hänga samman med att vara lite avslappnat snygg, ha en unik, men inom ramarna trendig, stil, ägna sig åt sin passion men trots det ha pengar över till bilar, resor, shopping.

Jag drömmer om tid. Min dröm är att ha tid. Tid till min fotokonst och tid till mina reflektioner. Tid till naturen och att bara vara. Tid till lugn och ro. Jag tror att vi behöver vidga begreppet ”Följa sin dröm”. Det handlar inte bara om vad man ska jobba med. Det handlar inte bara om vad man gör. Det handlar om livet. Det handlar om vad man är beredd att lägga sin tid på.

Jag kan drömma om ett hus vid havet. Jag kan drömma om att ha råd till regelbundna frisörbesök. Men jag vet vad mina drömmar kostar. De kostar tid. Tid som jag inte är beredd att offra på saker som får mig att må dåligt. Tid som jag inte vill slösa bort på sådant som ger mig känslor av meningslöshet. Jag vill inte gå till ett jobb som jag inte tycker om bara för att kunna gå till frisören. Jag jobbar hellre mindre och klipper mig själv. Jag jobbar hellre deltid än bor i ett hus vid havet.

dröm, följa sin dröm, ska man följa sin dröm, att följa sin dröm

Att anpassa sina drömmar. Jag har lärt mig att anpassa mina drömmar efter hur jag är som person. Jag vet att jag inte orkar med ett tempo som är för högt, för intensivt. Jag är inte skapad så att jag klarar av alla krav som konsumtionen ställer på oss. Därför drömmer jag inte om ett modernt, vitt hus, för det kommer jag aldrig ha råd med. Men jag drömmer om ett litet hus. Någonstans där jag har råd att bo.

Så svaret är Ja. Du ska följa din dröm. Men du ska inte följa vilken dröm som helst. Du ska inte följa reklamens dröm. Du ska inte följa den drömmen som kräver av dig att du gör avkall på dig själv, på den du är, på det som är du. Du ska följa den drömmen som kommer inifrån.

Jag drömmer om ett liv som går i samklang med den jag är. Tänk att det ska vara så förbannat svårt.

Era fina kommentarer

Jag tänkte lyfta upp några fina kommentarer jag har fått här på bloggen under Mars månad:

Charlotte, som har en fin blogg jag precis upptäckt, skrev en underbar kommentar på mitt inlägg om att acceptera sig själv:

I prinsippet kan en alltid gjøre noe bedre, men bra nok er bra nok. Om ikke ting blir dysfunksjonelt og til hinder for en så synes jeg en skal være fornøyd med det jeg. Om en skal jobbe alt klart – så blir en vel aldri klar…

Wilda kommenterade mitt inlägg om att längta hem:

Jag känner igen den känslan från förr och jag trodde alltid att det var en plats, eller ett sammanhang jag sökte. Tills jag, som du också skriver om, hittade mig som min allra bästa vän och landade hemma i mig.

Maja kommenterade långt och tänkvärt om mitt inlägg att lyfta varandra:

Det viktigaste, som du säger, är väl bara att vi försöker avancera hand i hand med empatin och perspektivet att vi är ett med de andra i deras kamper. Att vi varit där, vi med. Om inte annat att DE är där och att det är rättfärdigande nog och att vi mycket möjligt också hade varit där om vi levt en annans liv.

Jag måste också visa ett underbart inlägg som Ida har skrivit på sin blogg. Hon läste mitt inlägg om att acceptera den man är och hon skriver egna reflektioner om detta på sin blogg:

Jag mår på riktigt dåligt om jag inte får vara ensam tillräckligt mycket. Jag blir trött, sur och får ångest. Det ända som hjälper är att vara ensam. I perioder försöker jag trycka undan detta. Är social och umgås både här och där. Slutar lyssna på mitt inre och min kropp och bara kör. Gör det som jag tror andra förväntar sig. I många år har jag funderat på varför jag inte har mera vänner. Att jag nog borde vara mer social och skaffa en större umgängeskrets. Men så inser jag varje gång att jag inte orkar de. Jag har några få vänner och det räcker. Jag hinner/orkar knappt träffa dom jag har.

Tycker det är så himla fint att få höra hur andra reagerar och tänker kring saker som jag själv grubblar mycket över. Vill tacka er som läser och skriver här på bloggen. Blir så himla glad <3

Some of your beautiful comments from last month. Thank you so much for reading and taking the time to write to me. It makes me so happy <3

Fotofredag: Dit där ingen kommer åt mig

Jag sitter vid mitt arbetsbord. Klockan är halv tre på natten. Min kropp är spänd och jag befinner mig i en annan värld. En parallellvärld. Min värld består av precision och fokus. Slit och magi. Färger och kontraster. Små små rörelser med datormusen. Pilen över skrivbordet. Hela min hemliga värld ryms inne i en dator full med självlysande pixlar. Jag jobbar med en bild. När jag jobbar med en bild försvinner jag in i min skärm. Kroppen blir ett redskap som gör det hjärnan säger: sitt still och rör på händerna så att bilden blir som jag vill. Jakten på perfektion. Ruset av framsteg. Euforin när jag lyckas sätta ihop olika bilder, hittar rätt färgskala, upptäcker ett nytt sätt att göra en justering på. Jag befinner mig i flow och min omvärld har runnit av mig. En tunn hinna har rest sig runt mig och här inne är jag trygg.

Här inne kan inte någon komma med sina krav, sin besvikelse, sin framfusighet. Här inne behöver jag inte säga nej till någon eller prestera utanför min förmåga. Här är det jag som skapar förväntningarna, kraven, pressen. Här inne råder andra regler. Det som känns som fem minuter här är egentligen en timme. Det som brukar vara hunger märks inte av. Det som är sorg, förtvivlan, förlust; det obekväma livsbagaget, förvandlas här inne till någonting vackert. Som gnistrande smuts som blir till diamanter. Det som känns som tomhet därute känns som någonting fulländat här inne. Det är som att välja Invertera i Photoshop: Det svarta blir till färg och sorgen blir till magiska landskap att fly in i.

Såhär känns det för mig när jag skapar. När jag tillåter mig själv att gå in i min egen värld är det som att jag sätter på mig en rustning. Och jag är så oändligt tacksam att jag har detta. Jag vet inte hur jag skulle återhämta mig från allting annars. Jag har andra tillflykter också: jag skriver och spelar musik. Men det är någonting speciellt med bilderna. Det är som att jag på riktigt transporteras bort till en annan värld. Att få glömma allting för en stund och bara vara i ett hantverk är helt otroligt. Jag kan tänka mig att jag skulle känna likadant om jag gjorde någonting annat med händerna, till exempel målade eller gjorde något med keramik. Fast det vet jag ju inte. Det fantastiska med de bilder jag skapar är att jag får tillfredsställelsen att se det jag har inom mig ta form. Det är en otrolig känsla.

Det är vad fotot betyder för mig. Det är så mycket mer än bilder egentligen. Det är en passion som har vuxit sig in i min kropp och blivit en del av mig. En passion som blir till en egen värld. En värld där jag bara är min egen. En värld där ingen kommer åt mig.


Photography for me is so much more than my images. It´s a passion that´s become a part of me. A passion that is a world of its own. A world where I belong only to myself. Where no one can get to me.

Ska man verkligen acceptera sig själv?

Jag har alltid varit en person som vill utveckla mig själv. Jag kan inte ens minnas när det började, men jag har alltid reflekterat över mig själv, min relation till andra, och mina egenskaper. Genom åren har jag utmanat mig själv, förändrat vissa egenskaper och utvecklat andra. Ibland har jag försökt att ta bort vissa egenskaper helt. Men ju äldre jag blir desto mer funderar jag över hur bra det egentligen är med självutveckling. Jag har upptäckt att personlig utveckling kan leda till att man tror att allt ska förändras och jobbas med. Någonstans måste man nog ändå nöja sig och acceptera den man är. Eller?

Jag är till exempel en person som älskar att jobba med kreativa saker. Jag älskar att skriva, att fota, att jobba med mitt företag på olika sätt. Ibland har jag känt att jag jobbar för mycket. Jag har tänkt att jag måste leva mer som andra människor. Inte fälla upp datorn sent på kvällen för att redigera en bild. Borde jag inte ringa till en kompis istället? Så i perioder har jag förträngt mina olika kreativa behov och bara varit social och gjort andra saker. Gjort saker som jag tänker att andra gör. Efter ett tag har jag känt en tomhet och varit tvungen att återuppta mina kreativa projekt. Varje gång jag börjar vara kreativ igen mår jag så otroligt bra. Det finns liksom ingenting i hela världen som kan fylla det där tomrummet som jag känner när jag inte får skapa.

Tyvärr leder mitt kreativa behov till att jag i perioder blir mindre social, och det där har jag försökt att ändra på. Men efter mer än trettio års självutveckling är jag numera så förbannat trött på att ändra på mig. Jag är så trött på att tänka att jag borde vara på ett speciellt sätt. Jag har alltid varit sådan här. Redan när jag var liten älskade jag att spendera egen tid på mitt rum och få skriva och skapa. Bara för att andra människor är mer aktiva i den ”riktiga” världen, betyder det verkligen att jag måste vara lika aktiv som dem?

Jag har bestämt mig för att börja acceptera mina olika sidor utan att försöka ändra på dem. Personlig utveckling i all ära, men jag tänker sluta utvecklas så himla mycket och acceptera den jag är istället.

Vad tänker du om det här?