Det trodde jag aldrig

Bild från utställning med Fotoskolan Jönköping på Galleri Kontrast i Stockholm, 2013.

Nu ska jag skriva något som jag inte trodde jag skulle skriva för några år sedan. 2015 hoppade jag av Fotohögskolan pga en kritisk miljö som gjorde mig deprimerad. Jag trodde aldrig jag skulle sätta min fot där igen men jag gick faktiskt tillbaka till slut.

Förra året hoppade jag in i elden och slutförde det jag påbörjat. Jag gjorde klart mitt sista år på Fotohögskolan och igår hade jag min sista examinering. En opponering på en essä. Nu är det bara lite finslipning kvar och sedan… Konstnärlig kandidatexamen din gamla dröm här kommer jag!!!

Det trodde jag aldrig.

Gift dig med mig!

Jag vaknar efter diskussioner kvällen före. Alldeles för sent. Tänker det här går inte.

Så många mornar som jag tänker

det här går inte.

Kommer ändå upp ur sängen för en kaffe. Tittar ut genom fönstret på en välbekant dimma. Efter andra koppen känns det bättre men kroppen fick för lite sömn.

Gör det förbjudna och fäller upp datorn. Fastän jag borde vara påväg för länge sedan. Vill bara fly en liten stund. In i det digitala som värmer min själ. Pixlar som letar sig in i mitt blodsystem som ett lyckopiller.

Åh dagen! Vad jag vill spendera dig framför datorn. Ibland är det allt jag vill. Få flyga in i det artificiella ljuset. Gifta mig med overkligheten.

Härliga beslut

Gammalt sommarkollage som förtjänade en plats på bloggen 🙂

Jag sitter på ett café i stan. Utanför hänger folk i solen men jag håller mig inne i skuggan för så bra skärmljus som möjligt. Jag ska hämta på förskolan om en stund, men jag slank ner hit för lite ljuvlig kvalitetstid med min dator.

Jag googlar på nya kameratillbehör och kan inte bestämma mig för om jag ska satsa på ett nytt vidvinkelobjektiv eller ett blixtpaket med 2 portabla blixtar. Vilket himla lyxproblem va!

Jag har hittat ett 14-24 mm från Sigma som jag är riktigt sugen på! Jag har ett trasigt Tamron-objektiv som var 28-75 mm. Utöver detta har jag endast objektiv mellan 50 mm till 100 mm. Jag behöver alltså något mer utzoomat.

Jag vill kunna fota stora scenerier och få en mer rumslig känsla i mina iscensatta bilder. Jag har nästan enbart använt mig av mitt 50 mm när jag har fotograferat mina bilder, och jag längtar efter något som är riktigt mycket vidvinkel.

Men jag vill också ha en liten mini-studio hemma med egna blixtar och bakgrunder. Kanske får jag dock vänta med detta och prioritera objektivet först.

Ni ska veta hur länge sedan det var som jag satt och smidde såna här framtidsplaner. Jag känner direkt hur lusten vaknar till liv i mig när jag visualiserar en hemmastudio framför mig. Alla roliga bakgrunder, rekvisita. Och vilka bilder jag kan ta med ett riktigt grymt vidvinkelobjektiv.

Vilka möjligheter!

Perfekt med vidvinkelobjektiv för att få med mer av miljön.

Bara jag nådde dit skulle allting bli bra

När körsbärsträden blommade, 2010.

För tio år sedan var jag tjugofem år. Jag hade siktet inställt på fotokonsten. Jag var så otroligt nöjd över att ha hittat något jag ville göra. Mitt kall i livet. Jag skulle aldrig mer jobba med vanliga jobb. Jag skulle vara fotograf och konstnär. Drömmen om detta var så stor att mitt driv var oändligt. Jag var fokuserad mot ett mål som jag hade som en lysande tatuering på insidan av mina ögonlock. Bara jag nådde dit skulle allting bli bra.

Det var en enorm tillfredsställelse att färdas mot mitt mål. Att känna kraften i mina steg och modiga hopp när jag pushade mig själv framåt. Att känna elden brinna och nästan förgöra mig.

Fotade en bild som senare blev ett skivomslag.

Det var som att jag, äntligen, hade hittat en stor skylt som jag kunde navigera efter. Jag slapp treva i livets osäkerhet. Jag slapp våndas över min framtid för jag visste ju exakt hur den skulle bli och jag kände kraften i att påverka mitt öde.

Den 15 november 2011 skrev jag:

Idag har jag varit i skogen och gjort vad jag älskar mest: fotat! Dagen började bra redan klockan åtta. Tvättade i tre timmar, åt frukost, redigerade en bild och stack sedan ut i det härliga höstvädret för att fota.

Självporträtt i skogen. Såhär blev färdiga bilden.

Ja. Det var verkligen det bästa jag visste. Att åka ut i skogen helt ensam och fota självporträtt. Skapa magiska världar i datorn.

Jag var på andra sidan drömmen då. Nästan ingenting hade blivit verklighet än. Jag hade inte kommit in på min drömskola. Jag hade inte sålt bilder, ställt ut, varit med i tidningar, haft mina bilder på bokomslag, skivomslag eller tidningsomslag. Allting var just inom räckhåll och verkade precis sådär fantastiskt som det gör i drömmen.

Självporträtt i skogen. Såhär blev färdiga bilden.

Verkligheten var såklart en annan. Det visade sig att jag hade jättesvårt att hantera den press jag kände när jag gjorde uppdrag. Jag blev otroligt stressad över olika beslut, avtal och människor som ville olika saker. All den kritik jag fick på skolan knäckte mig. Till sist rann energin ur mig, mitt uppe i min drömutbildning, och jag hoppade av alltihop.

Inte konstigt att jag haft svårt att navigera sedan dess. För vad vill jag egentligen med min egen konst? Jag tror att det är den frågan jag måste komma fram till innan jag kan komma fram till någonting annat. Jag måste reda ut hur mycket tid jag vill lägga på mitt skapande, och på vilket sätt, innan jag kan ta något annat beslut.

Den 20 mars 2011 skrev jag:

Jag berättar för mamma att jag vet vad jag vill nu. Och för första gången vågar jag också göra det jag vill. Denna underbara känsla att veta vem man är, vad man vill och vart man ska. Utan att planera eller sätta upp exakta mål. Bara vandra på en väg som känns rätt.

Ni hör ju! Så skönt det var! Men egentligen tror jag inte det handlade om den exakta säkerheten över min livsväg, utan mer en säkerhet över mitt eget skapande. Att jag visste vad jag ville med det. Jag hade hittat en röst som jag ville fortsätta använda mig av. Ett sätt att arbeta på som jag trivdes med och ett bildspråk som både jag och andra människor tyckte om. Det stärkte mig. Inifrån och ut. Jag växte av att stå stadigt i min egen röst.

Butterfly

Tänk att det kan förändras så. Just nu styrs jag mest av en självkritik. Den är starkare än någonsin. Mycket starkare än innan jag började realisera min dröm om att vara fotokonstnär.

Den 5 november 2012 skrev jag:

Men jag har faktiskt inte problem med disciplinen vad gäller att arbeta själv. Mitt problem är snarare det omvända: Jag behöver disciplin för att inte hela tiden arbeta med mina bilder. 

Jag romantiserar såklart en tid som inte alls var så rosenskimrande. Jag saknar det passionerade drivet, men det drivet visade sig ofta som en maniskhet. Jag satt uppe sent på nätterna och jag jobbade så mycket framför datorn att jag fick ont i kroppen och inte kunde redigera på flera månader. Jag var smått besatt av mitt mål, min vision av hur min framtid skulle bli. Det var enormt stressande. Jag kände att jag varje dag måste föra mig själv framåt på den väg jag hade valt.

What we´re made of

Jag saknar inte stressen över att driva min egen framgång. Jag saknar inte mina toppar och dalar, att utsättas för besvikelser, söka bekräftelse och bli bedömd.

Det liv jag lever nu är mycket snällare. Det är mjukt och snällt och jag känner att jag skyddar mig själv. Det ligger en självrespekt i det. Att inte utsätta sig för vad som helst. När jag var yngre kunde jag göra det, för jag visste inte heller vad det var jag gav mig in på.

Nu är det viktigare för mig med ett stabilt och tryggt liv, som inte är oförutsägbart eller pendlande. Kanske är det okej att elden inte brinner lika starkt. Kanske är det ett måste, om jag vill hålla i längden.

Jag är ganska tillfreds idag, speciellt om jag jämför med hur det var för tio år sedan.

Mindre driv = mer tid till kaffe och mer lugn o ro!

Min strategi-lista för att klara av den läskiga nystarten

Här sitter jag på jobbet som personlig assistent. Har en ljummen kaffe i en gul kaffekopp bredvid mig. Fördragna gardiner pga mycket sol ute. Det är ju sommar igen!

Just nu oroar jag mig inför nästa vecka. Känner mig livrädd faktiskt. Jag ska nämligen börja skolan igen. Vet inte HUR många skolstarter jag haft i mitt liv? Eller jo, tillräckligt många för att CSN ska vara slut.

I alla fall så gör jag det all over. Det nya. Okända. Otrygga. Ny klass. Nya sammanhang. En massa ny lektionstid. Uppgifter att klara av. Feedback och kritik att få. Detta känns just nu helt orimligt läskigt. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig.

Som nån slags strategi har jag skrivit en lista med tips till mig själv. Saker som kan göra hösten mer uthärdlig. Tänkte dela den med er:

Musik. Tänkte det kan va bra med peppig musik för att motverka mörka känslor så mycket det bara går. Jag är känslig för musik som är för deppig. Behöver väga upp det mörka med nåt ljust!

Blogg/Skriva. Oavsett om jag skriver här eller mer privat så är det skönt att ha en kanal där jag skriver. Det sköna med bloggen är att jag polerar mig själv. Fixar till. Klurar på formuleringar och tvingas att tydliggöra saker. Dagbok blir lätt ett ältande som inte leder nån vart.

Psykolog. Har fått en tid på Akademihälsan nästa vecka. Hoppas på att få komma flera gånger. Behöver ett professionellt stöd. Mina känslor tar över och när de gör det klarar jag inte av att hantera det ensam. Akademihälsan kan man vända sig till om man är student. Tips!!

Belöningar. Ge mig själv belöningar när jag klarat av olika etapper. Kan vara ett restaurangbesök. En liten resa. Köpa en ny klänning. Funderar på att ge mig själv en belöning för varje avklarad månad. Det blir 4 belöningar för höstterminen.

Yoga. Tänkte nog signa upp mig på kundaliniyoga. Endast testat detta en termin för flera år sedan. Det var mysigt. Vi satt på ullmattor och sa ”Ommmmm” 😉

Vad tror ni? Har ni någon erfarenhet av att hjälpa sig själv ta sig igenom kämpiga saker? Jag har liksom aldrig varit såhär nervös innan så jag behöver tips!

Har du gjort något som var superläskigt men ändå lyckats ta dig igenom det? Berätta gärna!

Min vecka 35

Det är måndag! Jag dricker fortfarande mitt morgonkaffe. Tänkte dela med mig av en veckoplanering.

Måndag: Idag hjälper jag mamma med ett filmjobb. Redigerar film från när hon berättar om sina föreställningar. Ska träffa henne klockan 13 och gå igenom vad som ska göras. Senare på kvällen ska jag träffa några vänner och grilla eftersom sommaren är tillbaka!

Tisdag: Imorgon ska jag jobba hela dagen som personlig assistent. Sedan blir det raka vägen hem.

Onsdag: Jag ska jobba med filmen. Eventuellt ta en kaffepaus med Lisa-Marie innan jag jobbar vidare.

Torsdag: Jag ska gå utbildning på ett nytt jobb woho! Det blir ännu ett extrajobb men jag kommer lägga mycket krut på det nu i början. Väldigt pepp faktiskt!

Fredag: Min kompis kommer hit till stan (för att gå till ett medium!). Vi ska ses och umgås. Önskar att hon bodde här jämt!

Lördag + Söndag: Faktiskt inga planer förutom hänga med min familj och jobba klart med filmen.

Förutom detta vill jag bara säga att JAG HAR KOMMIT LOSS!!!

Någonting har lossnat. Jag står inte och stampar/går runt/bakåt längre. Det har hänt någonting. Och den känslan är O-B-E-S-K-R-I-V-L-I-G. Att efter flera år få känna rörelse igen. WOW!

(Ska berätta snart om min stora plan som startar nästa vecka!)

Ibland

gör jag helt oseriösa, oambitiösa, imperfekta Photoshop-kollage.
Helt enkelt för att det är så jäkla kul!

äter jag en hel Bridge-blandning på en gång. Ofta om jag är arg eller ledsen. Eller om jag är stressad. Eller om jag vill mysa framför en serie.

får jag ångestpåslag när jag kör bil (händer ganska ofta tyvärr och är riktigt obehagligt).

går jag runt en hel dag och är så förbannat arg utan att säga någonting så att min partner bara känner av en dålig energi i hela lägenheten. Jag avskyr verkligen när andra gör så. Hatar känslor som ligger under ytan!

tänker jag: nu bestämmer jag mig bara, om jag t.ex ska välja vilket café jag ska gå till eller vilken väg jag ska ta. Minst hälften av gångerna vänder jag om och ångrar mig.

tror jag att jag ska dö när jag håller på att somna. Precis i den där skärvan mellan vakenhet och sömn. Det är läskigt.

fastnar jag aaaaalldeles för länge på instagram och bara kollar helt främmande människors flöden. Ofta kändisar men ibland kändisar jag inte vet något om.

ägnar jag timmar åt att googla på olika yrken, och hänger i en karriärsgrupp på facebook. Det har nästan blivit en ny hobby. Kan man ha yrken som hobby?

En helt vanlig vardag

Åh vad jag fick lust att vardagsblogga lite efter att ha läst min gamla blogg. Jag var så spontan i bloggandet då. Hade ingen som helst ambition att vara proffsig eller seriös med bloggandet. Tror knappt jag läste andra bloggar. Använde det som en ventil för starka känslor. Och det gör jag ju fortfarande. Strukturerar mina tankar om livet och postar dem som inlägg på bloggen. För att komma ifrån dagboksältandet är det skönt att skriva för andra.

I alla fall så tog jag lite självporträtt i dag när jag satt i arbetsrummet och jobbade framför datorn. Skulle fota regndropparna på fönstret men kameran var vänd i selfieläge så jag passade på 😉

Fotade min nya kaffemugg också hihi. Tanken var att dokumentera. Spara min vardag för att lägga upp som ett minne här på bloggen. Men egentligen har jag inte så mycket att säga. Kanske en lista kan funka?

Dagens lista:

Jag har inte varit utanför dörren på hela dagen. Knäppt va?

Men jag har ändå varit produktiv och transkriberat en text som blev helt färdig (ett kortsiktigt extrajobb som jag har.)

Jag har bjudit in folk till ett event på Facebook som jag hjälper min mamma att marknadsföra lite.

Det har regnat och åskat och blixtrat. Jag har ryst av välbehag och druckit kaffe med havremjölk i min nya mugg.

Jag har lekt med min familj och ätit lunch och middag och mellanmål.

På kvällen var Tomas på konsert och jag lyssnade på en podcast, redigerade dagens mobilbilder till detta inlägg och avslutade med att meditera. Tyvärr är jag så ovan vid meditation så jag kom inte till ro. Jag måste hålla igång meditationen för annars tappar jag förmågan att hitta lugnet. Men jag har ett sånt behov just nu av att komma ner i kroppen. Bottna i mig själv och fly alla irrande tankar.

Ja ungefär sådär kan man sammanfatta dagen! Mina ögon faller ihop så nu blir det rakt till sängen.

Gonatt.

Medan du tvivlar lever jag ett liv

Jag har gått bakåt i arkivet på min blogg och wow! Så häftigt det är att dokumentera. Minnas. Skriva ner tankar. Bilder från vardag. Trots att det ibland gått långt mellan inläggen ger det ett sammanhang. Jag kan följa mitt liv. Det är så lätt att glömma. När jag läser inlägg genom flera år inser jag att jag rör mig. Även om det gått långsamt har jag rört mig. Kanske utvecklas man alltid, hur långsamt det än går?

Passande nog hittar jag ett citat från ett inlägg den 30 mars 2011:

Aktiviteten, oavsett form, är trots allt förutsättningen för att något ska kunna hända. Gör man sig stillastående så händer inte mycket och inget kommer heller aldrig att hända… möjligheterna som stundom och utan förvarning uppenbarar sig, att våga vara där när det händer.

/ Mikael Nanfeldt, Göteborgs Konsthall

De senaste åren har jag varit vilse. Osäker. Tvivlat varenda sekund. Jag har varit trött. Man blir det av framtidsstress. Men jag blir faktiskt imponerad av mig själv.

2012 läser jag detta:

Igår var jag i Jönköping på en intervju till Fotoskolan som ligger där. Jag har ju bestämt mig för att jag vill gå en skola inom foto, för att få tid till det jag älskar allra mest. 

Samma år började jag på den skolan och hade ett fantastiskt år. Träffade Victoria och körde järnet.

Senare läser jag att jag fick ännu ett negativt antagningsbesked från Fotohögskolan (Akademin Valand):

Så har jag fått ett besked i år igen: ”Du har tyvärr inte gått vidare till intervju” Besvikelsen. Som att tappa fotfästet och falla. Frustrationen. Ser de inte att detta är allt? Ser de inte min själ som ligger lindad runt de där ansökningsbilderna?

Men 2013 blev jag antagen. Min dröm blev sann och plötsligt skrev jag i bloggen om hur det är att gå på konstskola:

Well… here I am, in school. And it´s such a transformation. I used to create on intuition, sometimes doing a lot of thinking beforehand, sometimes not. I used to only care about how I felt about my work, not what anyone else thought. In art school there is a lot of focus on the process of creating and on critique. You quickly get self-consious. 


(JA jag skrev på engelska! Hade uppenbarligen storhetsvansinne haha!)

På den här bloggen kan man bara följa arkivet bak till 2012. Jag har inte flyttat över fler inlägg men planerar att göra det. Om du är orimligt nyfiken på mitt 20+ liv kan du kika på min gamla blogg som sträcker sig bak till 2008. Jag gjorde den precis offentlig igen för jag tycker det är för fint för att inte delas 🙂

Jag har alltid haft svårt för att förstå att det är jag som styr mitt liv. Svårt att känna min egen makt. Vet inte vad det kommer ifrån. Så märkligt ändå. Att ha en känsla av att andra vet bäst (om mig, mitt liv, mina beslut, ALLT). Springa runt och söka bekräftelse. Rådfråga. För alla andra vet ju såklart bättre än mig om mitt liv, mina drömmar, möjligheter och förutsättningar?!

Tror jag blivit lite lite bättre på det där nu. Bättre på att inse att mitt liv är mitt ansvar. Ingen annans. Mina beslut är mitt ansvar. Jag kan inte be någon annan att fatta mina beslut. Jag måste ta ansvar för mina egna beslut.

När jag läser bloggen slår det mig att jag har kört på trots allt. Trots motgångar och jag- är- livrädd har jag kört på. Visserligen i snigeltakt ibland men ändå. Det där tvivlet får man nog bara lära sig leva med. Det fanns tydligen närvarande den 14 april 2012, precis som idag:

Just når jag inte riktigt fram. En känsla av vilsenhet. Jag vet vart jag strävar, men blir osäker på vad jag gör för att komma dit. Det går inte att komma ur sig själv. Vi är alltid fast i våra personligheter, våra malande rädslor och knarrande tankar. Du kan vara bombsäker på din sak, veta precis vart du vill, se dina drömmar med en bländande klarhet, men det kan ändå vara svårt att se vart du ska ta ditt nästa steg. I alla fall för mig. Självklart är det en naturlig del av allt, det är nog svårt att gå runt och vara tvärsäker hela tiden. Men det skulle vara så skönt att komma utanför sig själv, få sig en ordentlig titt på sitt liv ur andras ögon, få några aha-upplevelser och förstå vad det är man håller på med!

Och för tio år sedan (tio!!!) skrev jag såhär:

24 år av liv. Levda dagar, drömda drömmar, vakna nätter, rökta cigaretter, lästa dikter, lyssnade låtar, skrivna låtar, tagna foton, vunna vänner, förlorade vänner, vunnen kärlek, förlorad kärlek, gråtna tårar, genomlidna rädslor, tur och otur och sjuk jävla olycka och oväntad lycka. 24 levda år. Så många timmar att göra upp med. Jord att gräva i, bilder att framkalla, titta på, vända på, vrida på. Klockslag som ska stannas, tid som ska erövras, stunder som ska minnas och göras om igen. Göra om göra rätt. Man kan alltid få upprättelse. Härda ut, reda ut och lämna bakom. Lämna hela livet bakom sig och flyga med lätta steg mot ett nytt, med det gamla varsamt bevarat i ett vackert skrin.

Ja hörrni. Det här inlägget var inte alls planerat men jag blev så tagen (av mig själv haha!)

En sak är säker Beata: Medan du tvivlar lever jag ett liv.

Vi steker vego-korv under Vintergatan

Idag är det lördag den 29:e december. Himlen har samma färg som bergen. Jag har inte kollat min privata instagram på flera dagar och det är befriande! Så skönt att slippa se vad ”alla andra” gör. Skönt att inte splittra sig mellan olika platser. Bara vara här. Bara veta vad som händer här hos mig.

Vi är på landet och här syns stjärnorna. Här går kaffebryggaren varm och det är märkligt tyst när vinden står still. Jag har inte sett nyheterna på en vecka och kommer på mig själv med att tänka vad händer i politiken. Fast jag vet att börsen rasar.

Jag får en rosa fluffig tröja av mamma fastän vi inte köper julklappar till varandra. Men det bästa jag får är tiden. Tid att vara med min familj. Tid som vi spenderar med att spela piano och sjunga. Laga mat, promenera och titta på Sällskapsresan.

På juldagen är det strömavbrott. Det pågår i flera timmar så till sist tar vi ut gasolköket. Steker vego-korv och potatis i gnistrande kyla rakt under vintergatan. Lagom till maten står på bordet kommer strömmen tillbaka och det blir ljust överallt.

Vi har sett alla avsnitt av SVT:s nya serie Systrar och jag gråter. För att andra har kämpat för min sak innan jag fanns. För att andra tagit av sin tid och gjort världen bättre. För att man alltid kan kämpa och alltid ska kämpa för de som har det sämst.

När jag skriver färdigt det här inlägget är det sen kväll och klockan hinner slå över tolv. Det blir officiellt söndag den 30:e december.

Avslutar med en text jag hittade när jag googlade på skillnaden mellan rädsla och magkänsla. Läs gärna den fina texten här.

“Kritikern skapar en historia och hoppar 10 steg framåt (vad kan hända, vad kommer inte hända?) Vanligtvis med lite ångest påkopplat. Vi fastnar i rädslorna och tankar som stoppar oss och överöser oss med frågor och jämförelser med andra framgångsrika, “perfekta” personer.  Intuition å andra sidan är den intitala instinkten som oftast visar sig i form av ett ord, eller en fras som guidar oss. Det är något som landar mjukt till skillnad från rädslorna som härjar fritt.”