Det kom en bebis till slut!

Allt gick bra. Jag överlevde, bebis överlevde och nu är vi här, mitt i livet. Mitt i mitt liv och i början av hennes. Så galet magiskt och helt surrealistiskt. Jag bälgar i mig kaffe för att orka. Har börjat ställa om min sömnradar så att jag klarar mig på avbrutna timmar. Sån panik första veckorna när det kändes som varenda nerv skrek av trötthet. Men jag har varit rätt bra på att tvinga mig själv att ta små powernaps, sova ut när det går på morgonen och dessutom hitta tid för återhämtning med mig själv.

När jag längtade efter att bli gravid minns jag att jag tänkte: Jag ska inte klaga när jag är gravid. För jag tyckte att så många klagade på sina graviditeter när de bara borde vara tacksamma. Men sen mådde jag så dåligt själv att jag blev helt chockad. Saker kan vara helt underbara fastän man mår dåligt i dem. Jag kan vara tacksam för någonting men ändå behöva klaga över det. Jag kan må skit i en situation som jag ändå vill befinna mig i. Just nu mår min kropp fortfarande dåligt efter förlossningen och det är något jag är ledsen över. Men samtidigt är jag så lycklig med min bebis. Livet har så många nyanser.

En insikt jag fick tack vare förlossningen är att liv innebär smärta. För att en person ska få födas, ska få leva, måste en mamma någonstans gå igenom smärta. Smärta är förutsättningen för liv. Någon har gått igenom smärta för att vi ska få finnas. Och livet innehåller också smärta. Kanske gör det bara allting ännu mer vackert?

 

 

Fyrtioen veckor och tre dagar

Vecka 17

Något jag inte har skrivit om på hela året är att jag är gravid. Jag har varit gravid i mer än fyrtio veckor och jag är fortfarande gravid. Bebisen var beräknad för tio dagar sedan men den stannar kvar därinne. På söndag blir det igångsättning av förlossningen om ingenting har hänt till dess.

Av någon anledning har jag inte velat skriva om graviditeten här. Det har känts så privat. Vet inte riktigt varför. Men det känns lättare nu när graviditeten är fulländad och jag vet att den snart tar slut. Jag har inte heller velat ta ut någonting i förskott. Det känns ju fortfarande lite knäppt att det kommer en bebis. Vågar inte riktigt tro på det än.

Men nu har det gått tio dagar över tiden och det känns faktiskt skönt att skriva  lite om denna resa!

Vecka 17

Från och med den fjärde december tvåtusentjutton har jag räknat dagarna. Veckornas nummer har fått en magisk mening och varje söndag har jag kollat graviditetskalendern på 1177.se. Hur stort är barnet nu? Vilka symtom är typiska för den här perioden? Aldrig har jag känt ett sådant behov av att spegla mig i andra som befunnit sig i samma situation. Jag har googlat bilder på gravida i olika veckor, läst gravidberättelser och förlossningsberättelser och fått en förståelse för varför kvinnor skriver om detta. Jag har fotat mig själv med mobilen och systemkameran och försökt ta in den förändring som skett. Det är en upplevelse som skakar om och förändrar. Den är så djupt förankrad i kroppen och den går inte att fly ifrån. Jag saknar den autentiska graviditeten skildrad i samhället runt oss. Graviditet är någonting som förväntas pågå parallellt med det vanliga livet. Powerkvinnor som jobbar som vanligt. Gravida som vandrar runt på stan, tar bussen, handlar mat, jobbar i kassan. Som om graviditet vore som vanligt.

Vecka 21

Gravid är för mig ett undantagstillstånd. Det är någonting unikt. Någonting riskfyllt. Skrämmande. Någonting som är förenat med en mängd olika symtom, psykiska och fysiska. En andlig resa i ett mekaniskt samhälle. Ändå tycker jag att min egen bild av graviditet mest bestod av glada kvinnor med runda magar. Jag har inte alls förstått vilken djup upplevelse det kan vara. Många säger vacker, magisk. Jag vet inte. För mig har den varit skrämmande. Så mycket oro jag har känt i nio månader. En känsla av att vara utlämnad till sin kropp och till naturen. Det finns ingen mall för gravida. Alla graviditeter är unika och barnmorskan kan inte säga så mycket generellt.

Vecka 28

Det är en ensam upplevelse att gå igenom en kroppsförändring. Allt jag känner i min kropp känner bara jag. När vi gör ultraljud och är hos barnmorskan känns det lite mindre ensamt. Då finns någon annan där som mäter och lyssnar. Någon som tar bort lite av allt ansvar från mig och undersöker att barnet mår bra. Efter två missfall känns ingenting självklart. Jag vet hur lätt det där livet kan rinna ur mig och jag stelnar nästan i min oro för att det ska hända igen. Men det har inte hänt. Hittills har allt gått bra. Bebisen ligger kvar i min mage och väntar på att födas till ett septemberbarn. Och jag övar på tillit och tro. Vågar tänka att det kommer gå bra.

Jag kommer säkert vilja skriva mer om detta senare. Det är så himla intressant att läsa om andra kvinnors berättelser och därför vill jag själv dela med mig!

Vecka 42

Just nu sitter jag lutad mot väggen i sängen med datorn i knät och kaffe i en muminmugg på mitt sängbord. Ute lyser solen. Det har regnat mycket på sistone och det har varit så skönt! Jag älskar regn och svalare väder. Men det är ändå fint med solen. Den ger ju energi. Höstvädret är det bästa. Röda löv och krispig luft och sol som lyser mellan bladen. Jag längtar så mycket till förändring nu. Till att träffa den som ligger i mig och få börja livet igen. Ett nytt liv. Få tillbaka min kropp. Känna mig lätt igen. Ge mig ut och springa i höstluften (upp till bevis!! Brukar inte gilla att springa men just nu längtar jag SÅ mycket efter det haha!) Känna energin i min lätta kropp igen.

Vecka 39

Nu ska jag ta mig upp ur sängen och göra havregrynsgröt. Klockan är ändå halv elva! Annars hoppas jag på att jag ska orka mig ut på en promenad idag. Njuta av solen och naturen. Vad ska ni göra? Kram!

1

En liten vardagsuppdatering: salta bad på landet, kaffe invid fönstret och rätten att vara sig själv

Godmorgon! Jag sitter i mitt arbetsrum alldeles intill fönstret. Det flyger måsar utanför och jag älskar deras skrin. Solen lyser som vanligt och vinden gungar i gårdsträden. Jag har varit på landet i en vecka men nu är jag tillbaka i stan.  Jag är så otroligt tacksam att kunna vara på landet. Att öppna dörren på morgonen och kliva ut i naturen. Strössla ögonen med massa skönhet. Glittrande blått hav. Fågelsång. Magiska himlar.

Jag har åkt ner till badplatsen och känt vindarna från havet, gått ner för badstegen och känt det svala vattnet kyla ner min varma kropp. Tagit några simtag och känt sjögräset kittla längs benen. Doppat hela huvudet under vatten och fått salt i håret. Vilat mot strandbottnen och vänt mig mot solen. Tjuvkikat när en barnfamiljs-mamma skulle hoppa från femman på hopptornet men inte vågade. Hon stod i säkert 20 minuter. Hennes man låg i vattnet och hejjade: 1…2…3… hoppa! Hennes söner stod nedanför med mobilerna redo att filma: Bara gör det mamma! Det blir värre om du väntar. Hon hoppade aldrig. Jag spanade hela tiden och till sist gick hon ner. Varför ska man hoppa när man inte vill?

Men nu är jag hemma i stan och dricker kaffe ur en muminmugg. Koffeinfritt snabbkaffe med havremjölk. Idag ska vi hälsa på en kompis i Varberg. Vi har lånat Tomas föräldrars bil och jag känner mig i hemlighet så tuff att jag har bil. När vi har handlat och jag går mot bilen på parkeringen, klickar upp låset på den platta nyckeln som man bara sticker rakt in och inte behöver vrida om, då tänker jag: Alla människor på parkeringen tror att det här är min bil. Inte för att någon bryr sig, men det känns som att jag för ett ögonblick prickar in koden för att vara vuxen. Passerar som en med fast inkomst och kanske ett bolån.

I alla fall ska vi ta bilen till Varberg. Vi tar med Tjorven och hoppas på att hitta en plats att bada med henne. På måndag ska jag till vårdcentralen, sedan träffa några gamla klasskompisar och på tisdag ska jag jobba som personlig assistent. På onsdag hoppas jag vara tillbaka på landet igen.

Jag jobbar väldigt lite just nu, men jag planerar att vara mest på landet i sommar och där sparar jag så mycket mer pengar än om jag är i stan. Jag kände igen mig i Sandras text om hennes nya jobb. Jag har ju hållit på sådär. Bytt jobb hela tiden. Testat nya saker. Bytt utbildning. Det leder verkligen till extremt mycket erfarenhet jobbmässigt. De senaste åren har jag börjat se mer negativt på det. Att det är dåligt att jag inte har ett fast jobb sedan fem år tillbaka som jag kan avancera på. Men var kommer den bilden ifrån? Jag har ju inte velat ha det så. Jag har valt för mig själv och för mig har det varit rätt. Bara för att andra följer en mer traditionell väg betyder det inte att det är fel att inte göra det. Jag börjar förstå det nu. Jag ska sluta stressa mig själv med normer och samhälleliga krav och våga stå för den jag är, både inför mig själv och andra! Det är det Sandra skriver så bra om i sitt inlägg: ”…ville bara säga att bristen på examen och fast jobb inte behöver vara ett misslyckande. Vi är alla olika och den där klassiska jobbmallen passar långt ifrån alla.” 

Så viktigt att förstå att man har rätt till sina egna beslut utan att skämmas för dem. Rätten att vara sig själv.

Vad gör ni just nu? Jobbar ni eller är ni lediga? Jag är så glad att ha börjat blogga lite försiktigt igen och jag blir så glad för varenda en av er som läser och kommenterar. Tack!

2

Midsommarafton helt själv

Idag har jag spenderat dagen i tystnad och stillhet. Alldeles ensam faktiskt. Trots midsommar och allt. Det var meningen att jag skulle fira med några vänner, men jag var helt slut idag, sov flera timmar mitt på dagen och kände att jag behövde fortsätta vila. Jag intog internet och blandade sötsaker liggandes i soffan hela kvällen. Bröt för ett avsnitt av Min sanning med Amelia Adamo. Läste ut boken Världens vackraste man som jag lånat av min svärmor (blev helt indragen och lusläste!) Googlade runt på en massa saker, läste oändliga trådar på familjeliv om yrke, karriärsval och att ångra val av utbildning (älskar dessa trådar!), scrollade länge och meningslöst på facebook, gick med i söka-jobb-grupp, kollade Bortskänkes Göteborg-grupp (ny favorit!) och läste runt på olika bloggar. Jag har bland annat läst igen mig på Wildas fina blogg, som alltid har så genomarbetade inlägg, Annas blogg som gör mig glad och inspirerad och Ulrikas blogg med eftertänksamheter.

Det är så tyst ute nu. Alldeles stilla. Jag hör lite vind för jag har fönstret på glänt. Jag är ensam hemma och sitter i sängen med datorn i knät. Har djupa inläggs-idéer för bloggen men ibland är det skönt att skriva lite vardagligt också. Älskar ju själv att läsa om andras vardag!

Jag har haft ett långt uppehåll på bloggen, men jag har aldrig velat släppa den. Det bara blev så och jag bestämde mig för att det var bäst att följa känslan, inte pressa sig själv. För jag vet ju hur fort lusten kan försvinna. Och den här platsen är nog viktigare för mig än jag vet om. Även om det går månader då jag inte skriver. Den är min egen oas och vetskapen om att någon, bara en enda liten mänska, läser ibland betyder otroligt mycket.

Kommunikationen med omvärlden. Den är så viktig. Att bygga en bro mellan sitt eget inre och världen där ute. Det är nog det viktigaste jag lärt mig genom åren; att kämpa emot isolering genom att öppna sig för andra människor och våga sträcka sig mot världen. Våga visa världen att man finns. För isolering är så skadligt, och så lätt att hamna i när man mår dåligt. Att skriva och skapa mina bilder har betytt mycket för mig. Jag har gjort bilder utifrån temat isolering/personlig integritet. De här och den här t.ex. Att kunna skapa något som sedan landar hos andra, oavsett om det är en genomarbetad bild eller en snabb vardagsreflektion, det är att förebygga isolation. Livsviktigt.

Imorgon ska jag jobba. Missar en rolig samling människor som skulle se på fotboll på kvällen. Jag bryr ju mig inte alls men lite kul är det att vara med i gemenskapen när alla hejar på Sverige och allting blir så spännande! En knäpp grej är att när Island spelar blir jag plötsligt väldigt engagerad. Detsamma gällde när de spelade EM. Sjukt att fascinationen för ett land kan göra att jag blir sportintresserad till och med. Följer ni VM?

På söndag bär det troligtvis av till landet och det längtar jag efter! Nu ska jag börja en ny bok: Den lilla bokhandeln runt hörnet. Samma författare som skrivit de urmysiga böckerna om Det lilla bageriet på strandpromenaden så jag kunde inte låta bli även denna!

 

2

Jag strösslar ögonen med Vintergatan

Årets första torsdag! Åh vad jag rider på vågen av ett nytt år. Känner livet i mig och låtsas att allting som kommer är nytt och fräscht och rent. Extra bra att 2018 började på en måndag så får man alla veckans dagar som kritvita blad att bita i!

Sedan igår har jag haft en liten svacka. Energin går i vågor. Vissa dagar vågar jag hoppas och tro på mig själv. Andra dagar faller allt ihop som ett luftslott och jag undrar vem jag är egentligen och varför jag tror att jag skulle få vara nöjd och må bra? Ibland måste jag kämpa för att känna rätten att må bra. Rätten att följa mina egna behov och viljor. Om andra gör som de vill, borde inte jag också kunna göra det, eller är de av en annan sort?

Men jag vet att det bara är en svacka och att energin kommer tillbaka. Om inte annat så lyckas jag alltid trampa igång den till sist. Hoppar upp på den rostiga cykeln och vevar igång dynamolampan. Jag försöker tänka att det alltid är värt att hoppas. Även om det går åt helvete på slutet. Det är värt modet, försöket, hoppet. Att våga. Att våga mer än att bara titta ner eller rakt fram. Ja ja, kanske snubblar jag lite oftare, men hellre blicken fäst på himlen och fullt med stjärnljus i ögonen.

 

 

1

Årets första tisdag

Det är den andra januari tvåtusenarton. Ekot, kaffe med mjölk och tangentbordsknaster. Ute lyser solen. Himlen är krispig och jag ser guldet högst upp på skorstenen. Tisdag andra januari startar licensjakten på varg. 22 vargar får skjutas. Jag sitter i pyjamas på en köksstol. Tofflan gungar från min fot och axlarna är högt uppdragna. Jag har många flikar uppe på datorn. Lika många flikar som idéer. Jobbannonser inom kontor, kultur och administration. Jag drömmer om att åka till jobbet på morgonen, göra lite kaffe, sätta mig framför en dator och jobba. Oro blandas med hopp och jag försöker låta självsäkerheten vinna. Jag lurar mig själv lite. Som en isbrytare åker jag fram över havet. Skjuter upp färgglada raketer på natthimlen för att andra ska se mig. Jag kan allt det här.

 

God jul!

Hej på er finisar! Hoppas ni har en lugn jul utan för mycket stress och press. Själv är jag i Strömstad hos mina svärföräldrar. Idag har vi tagit en lååång promenad och jag har hoppat över lunchen för att orka med att äta all god vegetarisk mat som vi har lagat. Vi kör på julklappsspelet i min släkt. Jag har endast köpt två julklappar i år och allting gick på under hundra kronor. ÄLSKAR att vägra köphetsen!

Förutom att vara ledig sticker jag in lite jobbsökande emellanåt. Jag har fått en jobbintervju som jag är så sjukt glad över. Alltså känslan att våga är så himla häftig. Att våga erkänna för sig själv: Det här jobbet vill jag verkligen ha. Och att sedan våga skicka in en ansökan och säga högt: Det här jobbet skulle verkligen passa mig. Och att sedan prata i telefon med kvinnan som ber mig att komma på intervju. Det är så mäktigt att känna kraften i att våga saker. Att våga göra en handling som sedan leder vidare till någonting som kan bli hur stort som helst. Ibland är det avgörande att våga ta det där första trevande steget.

GOD JUL! Hoppas ni får det riktigt härligt! Om någon sitter själv eller känner sig ensam nu i juldagarna: skriv en kommentar så pratar vi lite med varandra här på bloggen! Kram

 

Just nu: kaffe och beslutsångest

Just nu- en lista med vad som händer just precis nu!

justnu

Just nu:

sitter jag i soffan med en urdrucken kaffekopp bredvid mig och datorn i knät

har jag det där beslutet ringandes i öronen och måste verkligen bestämma mig idag

är jag livrädd för att fatta fel beslut

har jag fortfarande pyjamas på mig

har jag inte ätit frukost än

ska jag snart träffa mamma för att hjälpa henne med jobb

ligger två små hårddiskar, ett minneskort och en minneskortläsare på bordet framför mig

har jag sovit lite mindre än 8 timmar vilket aldrig känns bra men det funkar ändå okej

är det blött ute för det har regnat

 

En helg i Stockholm på Fotografiskas café

stockholm

I helgen har jag varit i Stockholm. Strosat i kalla vindar med sol på kinderna och brännhet kaffemugg i händerna. Kollat på vattnet, husen, himlen. Bott på hotell och läst DN till frukost. Promenerat över broar, genom parker och gallerior. Smygspanat på hundar och ryst lite av alla trendiga storstadsmänniskor.

Det bästa med resan var att jag fick träffa en vän som flyttade upp till Stockholm för två år sedan och som jag inte har träffat sedan dess. Vi bänkade oss i Fotografiskas café med varsin stor kaffekopp för att avverka de senaste två åren. Utsikten från caféet var helt magisk: blå vatten, vita båtar och Gröna Lund som en lysande leksakscirkus där nere.

Vi pratade om vilsenhet, om att ”bara vilja ha ett jobb” men samtidigt vilja ha ett roligt jobb, om att inte ha en aning om vad man ska bli, om att gömma undan kameran efter tiden på Fotohögskolan (vi gick i samma klass där), om dryga kollegor på olika praktikplatser, om att ens partner har ett större sammanhang än en själv, om att flytta till en ny stad, om Stockholm, Göteborg och om den där killen som min kompis dejtade på en liten bar när hon bodde i Göteborg.

Och vi pratade om vänskap. Om hur svårt det är när man har umgåtts i stora gäng som gått ut mycket tillsammans. När sammanhanget plötsligt försvinner och vännerna faller bort. När man inser att man inte har så många vänner kvar efter att man bytt stad, slutat gå ut eller fått en ny partner. Hur många finns det kvar när man gör stora förändringar?

Efter vårt möte var jag så fylld energi. Det var som att vår träff injicerade hopp i mig. Hopp som jag tappade 2015. En tro på mig själv som jag har stuvat längst ner i byrålådan och bestämt mig för att aldrig ta fram igen.

Men så åkte jag till Stockholm.

Och något klickade.

Det som gått i baklås låstes upp.

Kanske, kanske… håller dimman på att lätta?

 

 

Ett vanligt liv

ett vanligt liv

Sommaren 2015 mådde jag väldigt dåligt. Jag hade kämpat på med mitt foto i många år och utsatt mig för flera situationer som resulterat i konflikter och mer kritik än jag kunde hantera. Dessutom hade jag ett extrajobb med stor press, samt flera andra saker på gång samtidigt: en komvuxkurs vid sidan av min konstnärliga heltidsutbildning, fotouppdrag, extrajobb, jobb med en videokurs och min första soloutställning. Allt samtidigt! Jag var så trött på att sträva och kände mig splittrad. Grät och ville bara ligga under en varm filt och få känna mig trygg.

Mitt i allt detta började en helt ny känsla växa inom mig. En längtan efter Ett vanligt liv. Ett sånt där liv som jag fick för mig att alla andra hade. Utan krav på att prestera konstnärligt. Utan krav på att komma någonvart. Att bara få vara. I nuet. I vardagen. I vanlig ordning idealiserade jag ju såklart det där med vanligt liv. Men just då såg jag det som min högsta dröm att få ha ett ”vanligt” jobb och en vanlig vardag.

Därför startade jag en blogg med namnet ”Ett vanligt liv”. Bilden längst upp är en header jag hade för den bloggen. Tanken var att dela med mig av ett helt vanligt liv. Min vardag och de små stunderna mellan jobb och skola. Jag bloggade inte så länge på den bloggen, men den betydde ändå någonting för mig.

Nu i efterhand kan jag se att min starka känsla för det där vanliga livet var en reaktion mot att i många år ha rört mig i konst- och fotokretsar där alla strävar efter att vara speciella och att göra speciell konst som helst sticker ut. Hela den kreativa världen handlar ju på ett sätt om att inte vara vanlig. Den handlar om att vara unik.

Och vad är ens ett ”vanligt” liv. Finns det? Det jag längtade efter var ju egentligen en paus från prestation och krav. Att bara få vara den man är utan omskrivningar. Men prestation och krav finns ju överallt, även på ett ”vanligt” jobb. Idag, två år senare, har jag en mer balanserad syn på detta. Jag vet att jag behöver alla delar i livet för att må bra. Jag behöver utmana mig själv kreativt och våga visa det jag gör. Men jag behöver också en stabilitet och grund som gör att jag kan vara i vardagen utan oro och njuta av de små vardagliga stunderna.

Här är en mobilbild som jag tog när jag satt på café och skrev på den här bloggen:

Jag minns att jag bara ville fly in i min bubbla och absolut inte åka iväg till jobbet efteråt. Döpte inlägget till Flyktkaffe.

Såhär skrev jag på bloggen:

Jag orkar inte längre ha några ambitioner. Jag vill leva ett stilla liv, långt bort från stress och yttre krav. Det är som att jag har drivit mig själv så hårt de senaste åren, att jag nu bara vill vara alldeles alldeles stilla. Sitta under trädkronorna och andas i takt med vindens sus. Promenera vid havet och låta saltvatten stänka upp på mina skor. Känna hur sanden sjunker under mina fötter. Känna hur livet lever sig självt och hur jag bara går bredvid, går med, i min egen takt, utan att kämpa eller sträva. Bara vara precis just mig.

 

1