Jag strösslar ögonen med Vintergatan

Årets första torsdag! Åh vad jag rider på vågen av ett nytt år. Känner livet i mig och låtsas att allting som kommer är nytt och fräscht och rent. Extra bra att 2018 började på en måndag så får man alla veckans dagar som kritvita blad att bita i!

Sedan igår har jag haft en liten svacka. Energin går i vågor. Vissa dagar vågar jag hoppas och tro på mig själv. Andra dagar faller allt ihop som ett luftslott och jag undrar vem jag är egentligen och varför jag tror att jag skulle få vara nöjd och må bra? Ibland måste jag kämpa för att känna rätten att må bra. Rätten att följa mina egna behov och viljor. Om andra gör som de vill, borde inte jag också kunna göra det, eller är de av en annan sort?

Men jag vet att det bara är en svacka och att energin kommer tillbaka. Om inte annat så lyckas jag alltid trampa igång den till sist. Hoppar upp på den rostiga cykeln och vevar igång dynamolampan. Jag försöker tänka att det alltid är värt att hoppas. Även om det går åt helvete på slutet. Det är värt modet, försöket, hoppet. Att våga. Att våga mer än att bara titta ner eller rakt fram. Ja ja, kanske snubblar jag lite oftare, men hellre blicken fäst på himlen och fullt med stjärnljus i ögonen.

 

 

1

Årets första tisdag

Det är den andra januari tvåtusenarton. Ekot, kaffe med mjölk och tangentbordsknaster. Ute lyser solen. Himlen är krispig och jag ser guldet högst upp på skorstenen. Tisdag andra januari startar licensjakten på varg. 22 vargar får skjutas. Jag sitter i pyjamas på en köksstol. Tofflan gungar från min fot och axlarna är högt uppdragna. Jag har många flikar uppe på datorn. Lika många flikar som idéer. Jobbannonser inom kontor, kultur och administration. Jag drömmer om att åka till jobbet på morgonen, göra lite kaffe, sätta mig framför en dator och jobba. Oro blandas med hopp och jag försöker låta självsäkerheten vinna. Jag lurar mig själv lite. Som en isbrytare åker jag fram över havet. Skjuter upp färgglada raketer på natthimlen för att andra ska se mig. Jag kan allt det här.

 

God jul!

Hej på er finisar! Hoppas ni har en lugn jul utan för mycket stress och press. Själv är jag i Strömstad hos mina svärföräldrar. Idag har vi tagit en lååång promenad och jag har hoppat över lunchen för att orka med att äta all god vegetarisk mat som vi har lagat. Vi kör på julklappsspelet i min släkt. Jag har endast köpt två julklappar i år och allting gick på under hundra kronor. ÄLSKAR att vägra köphetsen!

Förutom att vara ledig sticker jag in lite jobbsökande emellanåt. Jag har fått en jobbintervju som jag är så sjukt glad över. Alltså känslan att våga är så himla häftig. Att våga erkänna för sig själv: Det här jobbet vill jag verkligen ha. Och att sedan våga skicka in en ansökan och säga högt: Det här jobbet skulle verkligen passa mig. Och att sedan prata i telefon med kvinnan som ber mig att komma på intervju. Det är så mäktigt att känna kraften i att våga saker. Att våga göra en handling som sedan leder vidare till någonting som kan bli hur stort som helst. Ibland är det avgörande att våga ta det där första trevande steget.

GOD JUL! Hoppas ni får det riktigt härligt! Om någon sitter själv eller känner sig ensam nu i juldagarna: skriv en kommentar så pratar vi lite med varandra här på bloggen! Kram

 

Just nu: kaffe och beslutsångest

Just nu- en lista med vad som händer just precis nu!

justnu

Just nu:

sitter jag i soffan med en urdrucken kaffekopp bredvid mig och datorn i knät

har jag det där beslutet ringandes i öronen och måste verkligen bestämma mig idag

är jag livrädd för att fatta fel beslut

har jag fortfarande pyjamas på mig

har jag inte ätit frukost än

ska jag snart träffa mamma för att hjälpa henne med jobb

ligger två små hårddiskar, ett minneskort och en minneskortläsare på bordet framför mig

har jag sovit lite mindre än 8 timmar vilket aldrig känns bra men det funkar ändå okej

är det blött ute för det har regnat

 

En helg i Stockholm på Fotografiskas café

stockholm

I helgen har jag varit i Stockholm. Strosat i kalla vindar med sol på kinderna och brännhet kaffemugg i händerna. Kollat på vattnet, husen, himlen. Bott på hotell och läst DN till frukost. Promenerat över broar, genom parker och gallerior. Smygspanat på hundar och ryst lite av alla trendiga storstadsmänniskor.

Det bästa med resan var att jag fick träffa en vän som flyttade upp till Stockholm för två år sedan och som jag inte har träffat sedan dess. Vi bänkade oss i Fotografiskas café med varsin stor kaffekopp för att avverka de senaste två åren. Utsikten från caféet var helt magisk: blå vatten, vita båtar och Gröna Lund som en lysande leksakscirkus där nere.

Vi pratade om vilsenhet, om att ”bara vilja ha ett jobb” men samtidigt vilja ha ett roligt jobb, om att inte ha en aning om vad man ska bli, om att gömma undan kameran efter tiden på Fotohögskolan (vi gick i samma klass där), om dryga kollegor på olika praktikplatser, om att ens partner har ett större sammanhang än en själv, om att flytta till en ny stad, om Stockholm, Göteborg och om den där killen som min kompis dejtade på en liten bar när hon bodde i Göteborg.

Och vi pratade om vänskap. Om hur svårt det är när man har umgåtts i stora gäng som gått ut mycket tillsammans. När sammanhanget plötsligt försvinner och vännerna faller bort. När man inser att man inte har så många vänner kvar efter att man bytt stad, slutat gå ut eller fått en ny partner. Hur många finns det kvar när man gör stora förändringar?

Efter vårt möte var jag så fylld energi. Det var som att vår träff injicerade hopp i mig. Hopp som jag tappade 2015. En tro på mig själv som jag har stuvat längst ner i byrålådan och bestämt mig för att aldrig ta fram igen.

Men så åkte jag till Stockholm.

Och något klickade.

Det som gått i baklås låstes upp.

Kanske, kanske… håller dimman på att lätta?

 

 

Ett vanligt liv

ett vanligt liv

Sommaren 2015 mådde jag väldigt dåligt. Jag hade kämpat på med mitt foto i många år och utsatt mig för flera situationer som resulterat i konflikter och mer kritik än jag kunde hantera. Dessutom hade jag ett extrajobb med stor press, samt flera andra saker på gång samtidigt: en komvuxkurs vid sidan av min konstnärliga heltidsutbildning, fotouppdrag, extrajobb, jobb med en videokurs och min första soloutställning. Allt samtidigt! Jag var så trött på att sträva och kände mig splittrad. Grät och ville bara ligga under en varm filt och få känna mig trygg.

Mitt i allt detta började en helt ny känsla växa inom mig. En längtan efter Ett vanligt liv. Ett sånt där liv som jag fick för mig att alla andra hade. Utan krav på att prestera konstnärligt. Utan krav på att komma någonvart. Att bara få vara. I nuet. I vardagen. I vanlig ordning idealiserade jag ju såklart det där med vanligt liv. Men just då såg jag det som min högsta dröm att få ha ett ”vanligt” jobb och en vanlig vardag.

Därför startade jag en blogg med namnet ”Ett vanligt liv”. Bilden längst upp är en header jag hade för den bloggen. Tanken var att dela med mig av ett helt vanligt liv. Min vardag och de små stunderna mellan jobb och skola. Jag bloggade inte så länge på den bloggen, men den betydde ändå någonting för mig.

Nu i efterhand kan jag se att min starka känsla för det där vanliga livet var en reaktion mot att i många år ha rört mig i konst- och fotokretsar där alla strävar efter att vara speciella och att göra speciell konst som helst sticker ut. Hela den kreativa världen handlar ju på ett sätt om att inte vara vanlig. Den handlar om att vara unik.

Och vad är ens ett ”vanligt” liv. Finns det? Det jag längtade efter var ju egentligen en paus från prestation och krav. Att bara få vara den man är utan omskrivningar. Men prestation och krav finns ju överallt, även på ett ”vanligt” jobb. Idag, två år senare, har jag en mer balanserad syn på detta. Jag vet att jag behöver alla delar i livet för att må bra. Jag behöver utmana mig själv kreativt och våga visa det jag gör. Men jag behöver också en stabilitet och grund som gör att jag kan vara i vardagen utan oro och njuta av de små vardagliga stunderna.

Här är en mobilbild som jag tog när jag satt på café och skrev på den här bloggen:

Jag minns att jag bara ville fly in i min bubbla och absolut inte åka iväg till jobbet efteråt. Döpte inlägget till Flyktkaffe.

Såhär skrev jag på bloggen:

Jag orkar inte längre ha några ambitioner. Jag vill leva ett stilla liv, långt bort från stress och yttre krav. Det är som att jag har drivit mig själv så hårt de senaste åren, att jag nu bara vill vara alldeles alldeles stilla. Sitta under trädkronorna och andas i takt med vindens sus. Promenera vid havet och låta saltvatten stänka upp på mina skor. Känna hur sanden sjunker under mina fötter. Känna hur livet lever sig självt och hur jag bara går bredvid, går med, i min egen takt, utan att kämpa eller sträva. Bara vara precis just mig.

 

1

Saker som är fint just nu

saker

Att jag har en rosa dator med en narval på <3 Matchar dessutom mitt palettblad där bak i fönstret.

saker

Att sitta precis här, invid fönstret, i mitt arbetsrum. Titta ut på träden, dricka kaffe och redigera bild <3

 

saker

Att hitta nya underbara tecknare. Som Malin Granroth.

saker

Sån här fin pepp i mitt instagramflöde.

 

saker

Sweatpants and coffee som alltid lyckas peppa mig <3

saker

Komma på att man kan dricka koffeinfritt kaffe om man inte vill få i sig för mycket koffein. Sitter just nu med en kopp koffeinfritt snabbkaffe.

Nu ska jag snart byta om och sedan gå ner till mamma för lite middagsmys. Hoppas ni får en fin kväll <3

 

How gracefully you let go of things not meant for you

”In the end, only three things matter:

how much you loved,

how gently you lived,

and how gracefully you let go of things not meant for you.”

-Buddha

gracefully

Ville bara skicka en hälsning från ett blött Strömstad. Igår fyllde min svärmor år så det var god mat med vänner, kaffe och tårta och dragspelsmusik. Idag sov jag till klockan tio. Det har regnat hela förmiddagen och Tjorven vill inte gå ut. Det blåser och är så höstigt. Vi har sett reprisen av Vår tid är nu. Ätit chips som blev över från gårdagen. Ikväll åker vi tillbaka till stan igen. Kanske köper lite godis och lyssnar på radio i bilen.

1

Decidophobia, nöjda sticklingar, solresor och bokäventyr i Neapel

Jag tänkte vi kunde se på lite vardagsbilder från de två senaste veckorna. Mest från mina stories på både blogg- och fotoinstagram!

Decidophobia

Jag fick brev från mitt print-ställe med två provutskrifter.

Decidophobia

De såg jättefina ut och jag blev glad. De ska till ett företag i Stockholm.

Decidophobia

Jag var hemma hos mamma på söndagsbrunch och fick med mig lite murgröna hem. Så nu har jag en stickling som jag hoppas ska bli lika fin…

Decidophobia

… som denna! Så himla häftigt att den här tog sig och redan blivit så stor! Nu gäller det att få den att trivas men den har en stor fin kruka i alla fall!

Decidophobia

Jag fick vara i värmen med mamma i några dagar. Åka båt och vandra på en ö i solen. Smeta in solkräm och bada i havet och smaka salt på läpparna.

Decidophobia

På resan läste ut första delen av Elena Ferrante och fick superlust att börja på andra delen direkt. Ska låna den snart!

Så var det. Resten av skolåret var Lila fullkomligt ointresserad av vad jag gjorde i skolan. Och när jag frågade vilka böcker hon lånade på biblioteket, vad hon läste, svarade hon i hård ton: ”Jag lånar inget längre, jag får ont i huvudet av böcker.”

Ur Min fantastiska väninna av Elena Ferrante. Sida 185.

Decidophobia

Kom hem och njöt av den höga friska höstluften bland vackra färger.

 

Decidophobia

Hittade denna artikel och insåg att jag har decidophobia. 100 % relaterbar gif!

 

Decidophobia

Bonuspoäng för att jag även provat rullskridskor vilket fick mig att lägga upp denna story och till och med byta profilbild på min privata instagram 😀

Decidophobia

Igår vaknade jag med gårdagens smink och gjorde en liten söndags-boomerang bara för att!

Decidophobia

Någon mer som känner igen sig?

Idag åker jag till Strömstad för att fira min svärmor som fyller år. På onsdag och torsdag väntar lite foto-jobb. Annars tänkte jag fika med en vän, läsa ut Kazuo Ishiguros bok Begravd jätte och försöka få lite saker gjorda i mitt företag.

Vad har ni för planer i veckan? Kram på er och TACK för att ni läser <3

 

En helg på landet med fotolust och färgsprakande natur

 fotolust

I helgen har jag varit med mamma på landet. I lördags sov jag till kl nio, tassade runt inomhus och drack kaffe i flera timmar tills vi drog på oss varma kläder och gick ut för att leta svamp. Hittade massa trattkantareller och gula kantareller. I år är första året jag har lärt mig att njuta av att plocka svamp. Har äntligen fattat charmen med det och blir så avslappnad av att vandra runt i timmar, titta ner i mossan och känna spänningen när det kanske skymtar något gult bortom stenen!

 fotolust

I söndags tog jag med mig kamera och stativ upp till en glänta för att ta bilder i skogen. Jag fick tvinga mig själv men innerst inne ville jag verkligen gå ut och fota. Jag letar fortfarande efter min fotolust. Den försvinner så lätt men den har börjat komma allt oftare. I den här gläntan tog jag en hel drös med självporträtt där jag stod stilla, slängde med håret, sprang och kastade löv i luften.

 fotolust

När jag krafsade ihop alla löven från marken var mitt hjärta dubbelt så stort och jag skrattade nästan högt för mig själv och tänkte: Detta älskar jag att göra. Jag älskar att kasta blöta löv i luften och hoppas på att de kommer med i bild.

fotolust

Kasta kasta!

fotolust

Böjer mig ner för att plocka upp löven. Till historien hör att jag hade glömt min fjärrutlösare hemma så jag fick springa med tio sekunder mellan kameran och platsen där jag hade satt fokus. Himla kul!

fotolust

Och en av bilderna fick bli en springbild. Jag älskar att fota när man springer mot något. Som jag gjort här och här till exempel.

fotolust

Den senaste månaden har jag tänkt mycket på lust. På att jag vill hitta tillbaka till min lust. En väg till det tror jag är genom att släppa prestationer. Eller att hitta en lust i presterandet. När jag ska ta en bild vill jag såklart att den ska bli fin och bra, men jag övar hela tiden på inställningen att det viktiga är att det är roligt när jag fotograferar, och att jag vet att det lika gärna kan bli ”dåligt”. Och det är okej! Jag har hur många bilder som helst som ligger och dammar på olika hårddiskar för att de inte blev som jag tänkt mig. Men någonstans tänker jag att det viktiga är att vara i rörelse. Att inte stanna. Att låta kreativiteten fortsätta på ett eller annat sätt. Och därför älskar jag att bara fota svamp eller grenar också, som ett sätt att släppa prestationen och bara fånga det jag ser.

fotolust

Jag har förresten startat ett instagramkonto för min blogg som ni kan följa här. Tänker att jag lägger upp lite mer vanliga bilder där så får mitt fotokonto vara för mina konceptuella bilder. Nu ska jag ge mig ut i den strålande solen! Hoppas ni får en fin start på er vecka. Kram!