Min strategi-lista för att klara av den läskiga nystarten

Här sitter jag på jobbet som personlig assistent. Har en ljummen kaffe i en gul kaffekopp bredvid mig. Fördragna gardiner pga mycket sol ute. Det är ju sommar igen!

Just nu oroar jag mig inför nästa vecka. Känner mig livrädd faktiskt. Jag ska nämligen börja skolan igen. Vet inte HUR många skolstarter jag haft i mitt liv? Eller jo, tillräckligt många för att CSN ska vara slut.

I alla fall så gör jag det all over. Det nya. Okända. Otrygga. Ny klass. Nya sammanhang. En massa ny lektionstid. Uppgifter att klara av. Feedback och kritik att få. Detta känns just nu helt orimligt läskigt. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig.

Som nån slags strategi har jag skrivit en lista med tips till mig själv. Saker som kan göra hösten mer uthärdlig. Tänkte dela den med er:

Musik. Tänkte det kan va bra med peppig musik för att motverka mörka känslor så mycket det bara går. Jag är känslig för musik som är för deppig. Behöver väga upp det mörka med nåt ljust!

Blogg/Skriva. Oavsett om jag skriver här eller mer privat så är det skönt att ha en kanal där jag skriver. Det sköna med bloggen är att jag polerar mig själv. Fixar till. Klurar på formuleringar och tvingas att tydliggöra saker. Dagbok blir lätt ett ältande som inte leder nån vart.

Psykolog. Har fått en tid på Akademihälsan nästa vecka. Hoppas på att få komma flera gånger. Behöver ett professionellt stöd. Mina känslor tar över och när de gör det klarar jag inte av att hantera det ensam. Akademihälsan kan man vända sig till om man är student. Tips!!

Belöningar. Ge mig själv belöningar när jag klarat av olika etapper. Kan vara ett restaurangbesök. En liten resa. Köpa en ny klänning. Funderar på att ge mig själv en belöning för varje avklarad månad. Det blir 4 belöningar för höstterminen.

Yoga. Tänkte nog signa upp mig på kundaliniyoga. Endast testat detta en termin för flera år sedan. Det var mysigt. Vi satt på ullmattor och sa ”Ommmmm” 😉

Vad tror ni? Har ni någon erfarenhet av att hjälpa sig själv ta sig igenom kämpiga saker? Jag har liksom aldrig varit såhär nervös innan så jag behöver tips!

Har du gjort något som var superläskigt men ändå lyckats ta dig igenom det? Berätta gärna!

Min vecka 35

Det är måndag! Jag dricker fortfarande mitt morgonkaffe. Tänkte dela med mig av en veckoplanering.

Måndag: Idag hjälper jag mamma med ett filmjobb. Redigerar film från när hon berättar om sina föreställningar. Ska träffa henne klockan 13 och gå igenom vad som ska göras. Senare på kvällen ska jag träffa några vänner och grilla eftersom sommaren är tillbaka!

Tisdag: Imorgon ska jag jobba hela dagen som personlig assistent. Sedan blir det raka vägen hem.

Onsdag: Jag ska jobba med filmen. Eventuellt ta en kaffepaus med Lisa-Marie innan jag jobbar vidare.

Torsdag: Jag ska gå utbildning på ett nytt jobb woho! Det blir ännu ett extrajobb men jag kommer lägga mycket krut på det nu i början. Väldigt pepp faktiskt!

Fredag: Min kompis kommer hit till stan (för att gå till ett medium!). Vi ska ses och umgås. Önskar att hon bodde här jämt!

Lördag + Söndag: Faktiskt inga planer förutom hänga med min familj och jobba klart med filmen.

Förutom detta vill jag bara säga att JAG HAR KOMMIT LOSS!!!

Någonting har lossnat. Jag står inte och stampar/går runt/bakåt längre. Det har hänt någonting. Och den känslan är O-B-E-S-K-R-I-V-L-I-G. Att efter flera år få känna rörelse igen. WOW!

(Ska berätta snart om min stora plan som startar nästa vecka!)

Ibland

gör jag helt oseriösa, oambitiösa, imperfekta Photoshop-kollage.
Helt enkelt för att det är så jäkla kul!

äter jag en hel Bridge-blandning på en gång. Ofta om jag är arg eller ledsen. Eller om jag är stressad. Eller om jag vill mysa framför en serie.

får jag ångestpåslag när jag kör bil (händer ganska ofta tyvärr och är riktigt obehagligt).

går jag runt en hel dag och är så förbannat arg utan att säga någonting så att min partner bara känner av en dålig energi i hela lägenheten. Jag avskyr verkligen när andra gör så. Hatar känslor som ligger under ytan!

tänker jag: nu bestämmer jag mig bara, om jag t.ex ska välja vilket café jag ska gå till eller vilken väg jag ska ta. Minst hälften av gångerna vänder jag om och ångrar mig.

tror jag att jag ska dö när jag håller på att somna. Precis i den där skärvan mellan vakenhet och sömn. Det är läskigt.

fastnar jag aaaaalldeles för länge på instagram och bara kollar helt främmande människors flöden. Ofta kändisar men ibland kändisar jag inte vet något om.

ägnar jag timmar åt att googla på olika yrken, och hänger i en karriärsgrupp på facebook. Det har nästan blivit en ny hobby. Kan man ha yrken som hobby?

En helt vanlig vardag

Åh vad jag fick lust att vardagsblogga lite efter att ha läst min gamla blogg. Jag var så spontan i bloggandet då. Hade ingen som helst ambition att vara proffsig eller seriös med bloggandet. Tror knappt jag läste andra bloggar. Använde det som en ventil för starka känslor. Och det gör jag ju fortfarande. Strukturerar mina tankar om livet och postar dem som inlägg på bloggen. För att komma ifrån dagboksältandet är det skönt att skriva för andra.

I alla fall så tog jag lite självporträtt i dag när jag satt i arbetsrummet och jobbade framför datorn. Skulle fota regndropparna på fönstret men kameran var vänd i selfieläge så jag passade på 😉

Fotade min nya kaffemugg också hihi. Tanken var att dokumentera. Spara min vardag för att lägga upp som ett minne här på bloggen. Men egentligen har jag inte så mycket att säga. Kanske en lista kan funka?

Dagens lista:

Jag har inte varit utanför dörren på hela dagen. Knäppt va?

Men jag har ändå varit produktiv och transkriberat en text som blev helt färdig (ett kortsiktigt extrajobb som jag har.)

Jag har bjudit in folk till ett event på Facebook som jag hjälper min mamma att marknadsföra lite.

Det har regnat och åskat och blixtrat. Jag har ryst av välbehag och druckit kaffe med havremjölk i min nya mugg.

Jag har lekt med min familj och ätit lunch och middag och mellanmål.

På kvällen var Tomas på konsert och jag lyssnade på en podcast, redigerade dagens mobilbilder till detta inlägg och avslutade med att meditera. Tyvärr är jag så ovan vid meditation så jag kom inte till ro. Jag måste hålla igång meditationen för annars tappar jag förmågan att hitta lugnet. Men jag har ett sånt behov just nu av att komma ner i kroppen. Bottna i mig själv och fly alla irrande tankar.

Ja ungefär sådär kan man sammanfatta dagen! Mina ögon faller ihop så nu blir det rakt till sängen.

Gonatt.

Medan du tvivlar lever jag ett liv

Jag har gått bakåt i arkivet på min blogg och wow! Så häftigt det är att dokumentera. Minnas. Skriva ner tankar. Bilder från vardag. Trots att det ibland gått långt mellan inläggen ger det ett sammanhang. Jag kan följa mitt liv. Det är så lätt att glömma. När jag läser inlägg genom flera år inser jag att jag rör mig. Även om det gått långsamt har jag rört mig. Kanske utvecklas man alltid, hur långsamt det än går?

Passande nog hittar jag ett citat från ett inlägg den 30 mars 2011:

Aktiviteten, oavsett form, är trots allt förutsättningen för att något ska kunna hända. Gör man sig stillastående så händer inte mycket och inget kommer heller aldrig att hända… möjligheterna som stundom och utan förvarning uppenbarar sig, att våga vara där när det händer.

/ Mikael Nanfeldt, Göteborgs Konsthall

De senaste åren har jag varit vilse. Osäker. Tvivlat varenda sekund. Jag har varit trött. Man blir det av framtidsstress. Men jag blir faktiskt imponerad av mig själv.

2012 läser jag detta:

Igår var jag i Jönköping på en intervju till Fotoskolan som ligger där. Jag har ju bestämt mig för att jag vill gå en skola inom foto, för att få tid till det jag älskar allra mest. 

Samma år började jag på den skolan och hade ett fantastiskt år. Träffade Victoria och körde järnet.

Senare läser jag att jag fick ännu ett negativt antagningsbesked från Fotohögskolan (Akademin Valand):

Så har jag fått ett besked i år igen: ”Du har tyvärr inte gått vidare till intervju” Besvikelsen. Som att tappa fotfästet och falla. Frustrationen. Ser de inte att detta är allt? Ser de inte min själ som ligger lindad runt de där ansökningsbilderna?

Men 2013 blev jag antagen. Min dröm blev sann och plötsligt skrev jag i bloggen om hur det är att gå på konstskola:

Well… here I am, in school. And it´s such a transformation. I used to create on intuition, sometimes doing a lot of thinking beforehand, sometimes not. I used to only care about how I felt about my work, not what anyone else thought. In art school there is a lot of focus on the process of creating and on critique. You quickly get self-consious. 


(JA jag skrev på engelska! Hade uppenbarligen storhetsvansinne haha!)

På den här bloggen kan man bara följa arkivet bak till 2012. Jag har inte flyttat över fler inlägg men planerar att göra det. Om du är orimligt nyfiken på mitt 20+ liv kan du kika på min gamla blogg som sträcker sig bak till 2008. Jag gjorde den precis offentlig igen för jag tycker det är för fint för att inte delas 🙂

Jag har alltid haft svårt för att förstå att det är jag som styr mitt liv. Svårt att känna min egen makt. Vet inte vad det kommer ifrån. Så märkligt ändå. Att ha en känsla av att andra vet bäst (om mig, mitt liv, mina beslut, ALLT). Springa runt och söka bekräftelse. Rådfråga. För alla andra vet ju såklart bättre än mig om mitt liv, mina drömmar, möjligheter och förutsättningar?!

Tror jag blivit lite lite bättre på det där nu. Bättre på att inse att mitt liv är mitt ansvar. Ingen annans. Mina beslut är mitt ansvar. Jag kan inte be någon annan att fatta mina beslut. Jag måste ta ansvar för mina egna beslut.

När jag läser bloggen slår det mig att jag har kört på trots allt. Trots motgångar och jag- är- livrädd har jag kört på. Visserligen i snigeltakt ibland men ändå. Det där tvivlet får man nog bara lära sig leva med. Det fanns tydligen närvarande den 14 april 2012, precis som idag:

Just når jag inte riktigt fram. En känsla av vilsenhet. Jag vet vart jag strävar, men blir osäker på vad jag gör för att komma dit. Det går inte att komma ur sig själv. Vi är alltid fast i våra personligheter, våra malande rädslor och knarrande tankar. Du kan vara bombsäker på din sak, veta precis vart du vill, se dina drömmar med en bländande klarhet, men det kan ändå vara svårt att se vart du ska ta ditt nästa steg. I alla fall för mig. Självklart är det en naturlig del av allt, det är nog svårt att gå runt och vara tvärsäker hela tiden. Men det skulle vara så skönt att komma utanför sig själv, få sig en ordentlig titt på sitt liv ur andras ögon, få några aha-upplevelser och förstå vad det är man håller på med!

Och för tio år sedan (tio!!!) skrev jag såhär:

24 år av liv. Levda dagar, drömda drömmar, vakna nätter, rökta cigaretter, lästa dikter, lyssnade låtar, skrivna låtar, tagna foton, vunna vänner, förlorade vänner, vunnen kärlek, förlorad kärlek, gråtna tårar, genomlidna rädslor, tur och otur och sjuk jävla olycka och oväntad lycka. 24 levda år. Så många timmar att göra upp med. Jord att gräva i, bilder att framkalla, titta på, vända på, vrida på. Klockslag som ska stannas, tid som ska erövras, stunder som ska minnas och göras om igen. Göra om göra rätt. Man kan alltid få upprättelse. Härda ut, reda ut och lämna bakom. Lämna hela livet bakom sig och flyga med lätta steg mot ett nytt, med det gamla varsamt bevarat i ett vackert skrin.

Ja hörrni. Det här inlägget var inte alls planerat men jag blev så tagen (av mig själv haha!)

En sak är säker Beata: Medan du tvivlar lever jag ett liv.

Vi steker vego-korv under Vintergatan

Idag är det lördag den 29:e december. Himlen har samma färg som bergen. Jag har inte kollat min privata instagram på flera dagar och det är befriande! Så skönt att slippa se vad ”alla andra” gör. Skönt att inte splittra sig mellan olika platser. Bara vara här. Bara veta vad som händer här hos mig.

Vi är på landet och här syns stjärnorna. Här går kaffebryggaren varm och det är märkligt tyst när vinden står still. Jag har inte sett nyheterna på en vecka och kommer på mig själv med att tänka vad händer i politiken. Fast jag vet att börsen rasar.

Jag får en rosa fluffig tröja av mamma fastän vi inte köper julklappar till varandra. Men det bästa jag får är tiden. Tid att vara med min familj. Tid som vi spenderar med att spela piano och sjunga. Laga mat, promenera och titta på Sällskapsresan.

På juldagen är det strömavbrott. Det pågår i flera timmar så till sist tar vi ut gasolköket. Steker vego-korv och potatis i gnistrande kyla rakt under vintergatan. Lagom till maten står på bordet kommer strömmen tillbaka och det blir ljust överallt.

Vi har sett alla avsnitt av SVT:s nya serie Systrar och jag gråter. För att andra har kämpat för min sak innan jag fanns. För att andra tagit av sin tid och gjort världen bättre. För att man alltid kan kämpa och alltid ska kämpa för de som har det sämst.

När jag skriver färdigt det här inlägget är det sen kväll och klockan hinner slå över tolv. Det blir officiellt söndag den 30:e december.

Avslutar med en text jag hittade när jag googlade på skillnaden mellan rädsla och magkänsla. Läs gärna den fina texten här.

“Kritikern skapar en historia och hoppar 10 steg framåt (vad kan hända, vad kommer inte hända?) Vanligtvis med lite ångest påkopplat. Vi fastnar i rädslorna och tankar som stoppar oss och överöser oss med frågor och jämförelser med andra framgångsrika, “perfekta” personer.  Intuition å andra sidan är den intitala instinkten som oftast visar sig i form av ett ord, eller en fras som guidar oss. Det är något som landar mjukt till skillnad från rädslorna som härjar fritt.”

Det kom en bebis till slut!

Allt gick bra. Jag överlevde, bebis överlevde och nu är vi här, mitt i livet. Mitt i mitt liv och i början av hennes. Så galet magiskt och helt surrealistiskt. Jag bälgar i mig kaffe för att orka. Har börjat ställa om min sömnradar så att jag klarar mig på avbrutna timmar. Sån panik första veckorna när det kändes som varenda nerv skrek av trötthet. Men jag har varit rätt bra på att tvinga mig själv att ta små powernaps, sova ut när det går på morgonen och dessutom hitta tid för återhämtning med mig själv.

När jag längtade efter att bli gravid minns jag att jag tänkte: Jag ska inte klaga när jag är gravid. För jag tyckte att så många klagade på sina graviditeter när de bara borde vara tacksamma. Men sen mådde jag så dåligt själv att jag blev helt chockad. Saker kan vara helt underbara fastän man mår dåligt i dem. Jag kan vara tacksam för någonting men ändå behöva klaga över det. Jag kan må skit i en situation som jag ändå vill befinna mig i. Just nu mår min kropp fortfarande dåligt efter förlossningen och det är något jag är ledsen över. Men samtidigt är jag så lycklig med min bebis. Livet har så många nyanser.

En insikt jag fick tack vare förlossningen är att liv innebär smärta. För att en person ska få födas, ska få leva, måste en mamma någonstans gå igenom smärta. Smärta är förutsättningen för liv. Någon har gått igenom smärta för att vi ska få finnas. Och livet innehåller också smärta. Kanske gör det bara allting ännu mer vackert?

 

Fyrtioen veckor och tre dagar

Vecka 17

Något jag inte har skrivit om på hela året är att jag är gravid. Jag har varit gravid i mer än fyrtio veckor och jag är fortfarande gravid. Bebisen var beräknad för tio dagar sedan men den stannar kvar därinne. På söndag blir det igångsättning av förlossningen om ingenting har hänt till dess.

Av någon anledning har jag inte velat skriva om graviditeten här. Det har känts så privat. Vet inte riktigt varför. Men det känns lättare nu när graviditeten är fulländad och jag vet att den snart tar slut. Jag har inte heller velat ta ut någonting i förskott. Det känns ju fortfarande lite knäppt att det kommer en bebis. Vågar inte riktigt tro på det än.

Men nu har det gått tio dagar över tiden och det känns faktiskt skönt att skriva  lite om denna resa!

Vecka 17

Från och med den fjärde december tvåtusentjutton har jag räknat dagarna. Veckornas nummer har fått en magisk mening och varje söndag har jag kollat graviditetskalendern på 1177.se. Hur stort är barnet nu? Vilka symtom är typiska för den här perioden? Aldrig har jag känt ett sådant behov av att spegla mig i andra som befunnit sig i samma situation. Jag har googlat bilder på gravida i olika veckor, läst gravidberättelser och förlossningsberättelser och fått en förståelse för varför kvinnor skriver om detta. Jag har fotat mig själv med mobilen och systemkameran och försökt ta in den förändring som skett. Det är en upplevelse som skakar om och förändrar. Den är så djupt förankrad i kroppen och den går inte att fly ifrån. Jag saknar den autentiska graviditeten skildrad i samhället runt oss. Graviditet är någonting som förväntas pågå parallellt med det vanliga livet. Powerkvinnor som jobbar som vanligt. Gravida som vandrar runt på stan, tar bussen, handlar mat, jobbar i kassan. Som om graviditet vore som vanligt.

Vecka 21

Gravid är för mig ett undantagstillstånd. Det är någonting unikt. Någonting riskfyllt. Skrämmande. Någonting som är förenat med en mängd olika symtom, psykiska och fysiska. En andlig resa i ett mekaniskt samhälle. Ändå tycker jag att min egen bild av graviditet mest bestod av glada kvinnor med runda magar. Jag har inte alls förstått vilken djup upplevelse det kan vara. Många säger vacker, magisk. Jag vet inte. För mig har den varit skrämmande. Så mycket oro jag har känt i nio månader. En känsla av att vara utlämnad till sin kropp och till naturen. Det finns ingen mall för gravida. Alla graviditeter är unika och barnmorskan kan inte säga så mycket generellt.

Vecka 28

Det är en ensam upplevelse att gå igenom en kroppsförändring. Allt jag känner i min kropp känner bara jag. När vi gör ultraljud och är hos barnmorskan känns det lite mindre ensamt. Då finns någon annan där som mäter och lyssnar. Någon som tar bort lite av allt ansvar från mig och undersöker att barnet mår bra. Efter två missfall känns ingenting självklart. Jag vet hur lätt det där livet kan rinna ur mig och jag stelnar nästan i min oro för att det ska hända igen. Men det har inte hänt. Hittills har allt gått bra. Bebisen ligger kvar i min mage och väntar på att födas till ett septemberbarn. Och jag övar på tillit och tro. Vågar tänka att det kommer gå bra.

Jag kommer säkert vilja skriva mer om detta senare. Det är så himla intressant att läsa om andra kvinnors berättelser och därför vill jag själv dela med mig!

Vecka 42

Just nu sitter jag lutad mot väggen i sängen med datorn i knät och kaffe i en muminmugg på mitt sängbord. Ute lyser solen. Det har regnat mycket på sistone och det har varit så skönt! Jag älskar regn och svalare väder. Men det är ändå fint med solen. Den ger ju energi. Höstvädret är det bästa. Röda löv och krispig luft och sol som lyser mellan bladen. Jag längtar så mycket till förändring nu. Till att träffa den som ligger i mig och få börja livet igen. Ett nytt liv. Få tillbaka min kropp. Känna mig lätt igen. Ge mig ut och springa i höstluften (upp till bevis!! Brukar inte gilla att springa men just nu längtar jag SÅ mycket efter det haha!) Känna energin i min lätta kropp igen.

Vecka 39

Nu ska jag ta mig upp ur sängen och göra havregrynsgröt. Klockan är ändå halv elva! Annars hoppas jag på att jag ska orka mig ut på en promenad idag. Njuta av solen och naturen. Vad ska ni göra? Kram!

En liten vardagsuppdatering: salta bad på landet, kaffe invid fönstret och rätten att vara sig själv

Godmorgon! Jag sitter i mitt arbetsrum alldeles intill fönstret. Det flyger måsar utanför och jag älskar deras skrin. Solen lyser som vanligt och vinden gungar i gårdsträden. Jag har varit på landet i en vecka men nu är jag tillbaka i stan.  Jag är så otroligt tacksam att kunna vara på landet. Att öppna dörren på morgonen och kliva ut i naturen. Strössla ögonen med massa skönhet. Glittrande blått hav. Fågelsång. Magiska himlar.

Jag har åkt ner till badplatsen och känt vindarna från havet, gått ner för badstegen och känt det svala vattnet kyla ner min varma kropp. Tagit några simtag och känt sjögräset kittla längs benen. Doppat hela huvudet under vatten och fått salt i håret. Vilat mot strandbottnen och vänt mig mot solen. Tjuvkikat när en barnfamiljs-mamma skulle hoppa från femman på hopptornet men inte vågade. Hon stod i säkert 20 minuter. Hennes man låg i vattnet och hejjade: 1…2…3… hoppa! Hennes söner stod nedanför med mobilerna redo att filma: Bara gör det mamma! Det blir värre om du väntar. Hon hoppade aldrig. Jag spanade hela tiden och till sist gick hon ner. Varför ska man hoppa när man inte vill?

Men nu är jag hemma i stan och dricker kaffe ur en muminmugg. Koffeinfritt snabbkaffe med havremjölk. Idag ska vi hälsa på en kompis i Varberg. Vi har lånat Tomas föräldrars bil och jag känner mig i hemlighet så tuff att jag har bil. När vi har handlat och jag går mot bilen på parkeringen, klickar upp låset på den platta nyckeln som man bara sticker rakt in och inte behöver vrida om, då tänker jag: Alla människor på parkeringen tror att det här är min bil. Inte för att någon bryr sig, men det känns som att jag för ett ögonblick prickar in koden för att vara vuxen. Passerar som en med fast inkomst och kanske ett bolån.

I alla fall ska vi ta bilen till Varberg. Vi tar med Tjorven och hoppas på att hitta en plats att bada med henne. På måndag ska jag till vårdcentralen, sedan träffa några gamla klasskompisar och på tisdag ska jag jobba som personlig assistent. På onsdag hoppas jag vara tillbaka på landet igen.

Jag jobbar väldigt lite just nu, men jag planerar att vara mest på landet i sommar och där sparar jag så mycket mer pengar än om jag är i stan. Jag kände igen mig i Sandras text om hennes nya jobb. Jag har ju hållit på sådär. Bytt jobb hela tiden. Testat nya saker. Bytt utbildning. Det leder verkligen till extremt mycket erfarenhet jobbmässigt. De senaste åren har jag börjat se mer negativt på det. Att det är dåligt att jag inte har ett fast jobb sedan fem år tillbaka som jag kan avancera på. Men var kommer den bilden ifrån? Jag har ju inte velat ha det så. Jag har valt för mig själv och för mig har det varit rätt. Bara för att andra följer en mer traditionell väg betyder det inte att det är fel att inte göra det. Jag börjar förstå det nu. Jag ska sluta stressa mig själv med normer och samhälleliga krav och våga stå för den jag är, både inför mig själv och andra! Det är det Sandra skriver så bra om i sitt inlägg: ”…ville bara säga att bristen på examen och fast jobb inte behöver vara ett misslyckande. Vi är alla olika och den där klassiska jobbmallen passar långt ifrån alla.” 

Så viktigt att förstå att man har rätt till sina egna beslut utan att skämmas för dem. Rätten att vara sig själv.

Vad gör ni just nu? Jobbar ni eller är ni lediga? Jag är så glad att ha börjat blogga lite försiktigt igen och jag blir så glad för varenda en av er som läser och kommenterar. Tack!

Midsommarafton helt själv

Idag har jag spenderat dagen i tystnad och stillhet. Alldeles ensam faktiskt. Trots midsommar och allt. Det var meningen att jag skulle fira med några vänner, men jag var helt slut idag, sov flera timmar mitt på dagen och kände att jag behövde fortsätta vila. Jag intog internet och blandade sötsaker liggandes i soffan hela kvällen. Bröt för ett avsnitt av Min sanning med Amelia Adamo. Läste ut boken Världens vackraste man som jag lånat av min svärmor (blev helt indragen och lusläste!) Googlade runt på en massa saker, läste oändliga trådar på familjeliv om yrke, karriärsval och att ångra val av utbildning (älskar dessa trådar!), scrollade länge och meningslöst på facebook, gick med i söka-jobb-grupp, kollade Bortskänkes Göteborg-grupp (ny favorit!) och läste runt på olika bloggar. Jag har bland annat läst igen mig på Wildas fina blogg, som alltid har så genomarbetade inlägg, Annas blogg som gör mig glad och inspirerad och Ulrikas blogg med eftertänksamheter.

Det är så tyst ute nu. Alldeles stilla. Jag hör lite vind för jag har fönstret på glänt. Jag är ensam hemma och sitter i sängen med datorn i knät. Har djupa inläggs-idéer för bloggen men ibland är det skönt att skriva lite vardagligt också. Älskar ju själv att läsa om andras vardag!

Jag har haft ett långt uppehåll på bloggen, men jag har aldrig velat släppa den. Det bara blev så och jag bestämde mig för att det var bäst att följa känslan, inte pressa sig själv. För jag vet ju hur fort lusten kan försvinna. Och den här platsen är nog viktigare för mig än jag vet om. Även om det går månader då jag inte skriver. Den är min egen oas och vetskapen om att någon, bara en enda liten mänska, läser ibland betyder otroligt mycket.

Kommunikationen med omvärlden. Den är så viktig. Att bygga en bro mellan sitt eget inre och världen där ute. Det är nog det viktigaste jag lärt mig genom åren; att kämpa emot isolering genom att öppna sig för andra människor och våga sträcka sig mot världen. Våga visa världen att man finns. För isolering är så skadligt, och så lätt att hamna i när man mår dåligt. Att skriva och skapa mina bilder har betytt mycket för mig. Jag har gjort bilder utifrån temat isolering/personlig integritet. De här och den här t.ex. Att kunna skapa något som sedan landar hos andra, oavsett om det är en genomarbetad bild eller en snabb vardagsreflektion, det är att förebygga isolation. Livsviktigt.

Imorgon ska jag jobba. Missar en rolig samling människor som skulle se på fotboll på kvällen. Jag bryr ju mig inte alls men lite kul är det att vara med i gemenskapen när alla hejar på Sverige och allting blir så spännande! En knäpp grej är att när Island spelar blir jag plötsligt väldigt engagerad. Detsamma gällde när de spelade EM. Sjukt att fascinationen för ett land kan göra att jag blir sportintresserad till och med. Följer ni VM?

På söndag bär det troligtvis av till landet och det längtar jag efter! Nu ska jag börja en ny bok: Den lilla bokhandeln runt hörnet. Samma författare som skrivit de urmysiga böckerna om Det lilla bageriet på strandpromenaden så jag kunde inte låta bli även denna!