Ta mig dit

Just nu en längtan efter stilla platser, havet, skogen och huset på landet.

Vill sitta vid ett fönster i ett sommartorp. Dricka min kaffe och vara i min egen kreativa värld.

Tassa ner för en knarrig trätrappa.

Fylla på kaffe från den brännheta kannan.

Smyga ut i en morgonträdgård för att lyssna på fåglarna. Kanske med min kamera så att jag kan fotografera.

Tassa in i huset när förmiddagssolen är för stark. Redigera mina bilder, skriva ett blogginlägg och sväva runt i det där molnet av pixlar och bokstäver.

Vart längtar du, just nu?

Idag var ingen bra dag

Jag var trött från första sekund och trött genom hela dagen. När jag skulle iväg till jobbet förstod jag inte hur jag skulle orka. När jag skulle gå upp med barnvagnen för alla backar påväg hem förstod jag inte hur jag skulle orka.

Hela dagen upprepade jag för mig själv: vissa dagar är såhär. Jag skapade en vision av kvällen: så fort jag fick möjlighet skulle jag koka te och krypa upp i öronlappsfåtöljen med datorn i knät och äta godis. Just precis det har jag gjort ikväll!

Dagar som denna känns i hela min kropp. En slags nedstämdhet som kommer nästan på kommando. Jag är deprimerad i armarna, benen, bröstet. En vemodig känsla som är så stark att den suger i mig. Som ett hål som öppnar sig och vill dra mig in.

Som tur är har jag blivit äldre. Och vad skönt det är! Nu har jag perspektiv. Jag luras inte lika mycket av känslorna. Jag vet att de finns där men jag styrs inte helt av dem. Jag kan ändå leda mig själv genom en dag, med morgonstress, jobbande och hämtande av 2-åring. Att sakta inse att jag kan klara saker trots mitt sinnestillstånd, det bygger en inre styrka. Jag får en större tillit till mig själv.

Med det sagt vill jag tillägga att vissa dagar, sådana som är värre än denna, då MÅSTE man faktiskt checka ut från precis allting och ligga hela dagen under täcket.

Magiska platser

Jag har läst att man bär med sig platser man varit på, inom sig. Om du spenderade tid i ett hus på landet under sommaren när du var liten, då finns den platsen kvar i dig, med dig, genom livet.

Jag tänker att detta stämmer så väl med både platser och med människor. När du reser någonstans bär du med dig den platsen inom dig när du är hemma igen. När du träffar betydelsefulla människor bär du med dig de personerna inom dig när ni skiljs åt.

Det kan vara platser som du bara spenderat två timmar på, men som kan ge dig en trygghet, ett lugn, en känsla av samhörighet för lång tid framöver. Det finns personer som fortfarande sätter avtryck i mig, trots att det är 10 år sedan vi sågs.

Så känner jag efter att ha varit på landet i helgen. Idag strosade jag runt uppe i skogen en hel timme och fotograferade. La mig på marken och fotograferade vitmossa, tallgrenar och morgonens första solstrålar.

Sedan tog jag en cykeltur med flås och vackra krispiga fält som susade förbi mig i backarna. Det känns som att naturen har andats rakt igenom mig idag!

Nu är jag tillbaka i stan och jag känner att allt det vackra jag sett idag, det finns kvar. Fåglarnas sång och droppandet i bäcken. Det finns visserligen kvar som bilder på ett minneskort men det finns också kvar, mjukt som bomull, inne i mig.

Just nu 13 januari 2021

Jag tyckte att det var dags för en just-nu lista igen! Det var länge sedan jag gjorde en. De är helt spontana, skrivna i stunden. Väldigt opretentiöst!

Just nu:

sitter jag i vår gula öronlappsfåtölj och dricker ett gott te från Japan (minns inte namnet på det.)

har jag en ledig stund och tid att ta det lugnt.

har jag skrivit ner en lista på vad jag kommer att värdesätta detta år.

är jag så tacksam över att få bo så fint som vi gör, med så mycket natur i närheten och en underbar gård där barnen kan leka.

inspireras jag av människor som vågar vara prestigelösa och leva vanliga liv, samtidigt som de tar sin kreativitet på allvar och har modet att avsätta tid för sitt skapande.

funderar jag på att göra en fotobok från de år som gått sedan jag fick barn. Så tråkigt när alla bilder fastnar i det digitala!

letar jag efter jobb och funderar på att försöka haffa ett sånt där fast jobb för en gång skull!

känns kroppen bra efter att jag gjorde lite hemmaövningar igår kväll.

är jag utvilad efter en lång natt och sovmorgon på det!

ska jag strax iväg och hämta på förskolan.

är det kallt och klart väder ute. En kylig vind men ändå lite blå himmel. Och fågelkvitter! Äntligen känner jag hur vi går mot vår.

läser jag om Brené Browns bok ”Våga vara operfekt”. Den innehåller så många klokheter så jag förvånas varje gång jag öppnar den! Om att leva sårbart, värna glädjen och vara sann mot sig själv.

Min lista om 2020

Gjorde du något 2020 som du aldrig gjort förut?

Under våren pluggade jag 125 procent och jobbade 3-4 dagar i veckan för att ta en Kandidatexamen i konstnärligt fotografi. Det tog på krafterna, kanske mest för att jag var så nervös inför hela utbildningen och blev extremt splittrad av fokus på skolan och två olika jobb.

Började på en helt ny avdelning på mitt jobb (har bytt jobb tusentals gånger men aldrig till detta då.)

Jag skolade in mitt barn på förskola i början av året. Vabbade för första gången.

Var hemma med små symtom pga Corona. Något som i mitt fall var positivt då det lett till att jag kunnat vila upp mig och undvika att bli sjuk lika ofta som vanligt, istället för att pressa mig tills jag blir sjuk ”på riktigt”:

Spelade pingis och annat roligt med VR.

Genomdrev du någon stor förändring?

Att skola in mitt barn på förskola var en stor förändring. Men den största var nog att jag faktiskt gick klart skolan, trots ett varningssystem som skrek i början av hösten att jag borde hoppa av.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Min brors vän och en gammal vän blev föräldrar i slutet av året.

Vilket datum från år 2020 kommer du alltid att minnas?

1 april. Då dog min mormor.

Dog någon som stod dig nära?

Min älskade mormor.

Vilka länder besökte du?

Inga.

Bästa köpet?

Helt klart vår gula öronlappsfåtölj. Och havrecappuccinos!

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Min dotter, hund och familj. Få komma iväg på en minifest. Att dansa själv hemma i lägenheten. Spela roligt spel på VR. Att äntligen kunna ta ut min kandidatexamen. Att bli tillfrågad och intervjuad i Fotosidan Magasin. När kompisar hör av sig. Att spela musik och spel tillsammans. Att skapa bilder.

Saknade du något under år 2020 som du vill ha år 2021?

Att hitta en lugn rytm i vardagen. Hitta en rutin som gör att jag inte blir så stressad av det där ekorrhjulet. Känner att jag är sämre än alla andra på detta; hur gör man för att inte bli så stressad av att lämna/hämta på förskola plus passa jobbtider?

Vad önskar du att du gjort mer?

Tagit tid för mig själv för återhämtning genom att skriva här på bloggen, läsa och skapa bilder.

Vad önskar du att du gjort mindre?

Oroat mig mindre. Lagt mindre tid på scrollande på kvällarna och lagt den tiden på att skriva här på bloggen eller skapa bilder. Men hur orkar man det?

Favoritserier från året som gått? 

Normal People gillade jag mycket. Blev helt indragen i den.

Bästa boken du läst i år?

”Historieläraren” av Matt Haig och Karin Smirnoffs tre böcker, som börjar med ”Jag for ner till bror.”

Vad var din största framgång på jobbet 2020?

Att jag fick behålla det.

Största framgång på det privata planet?

Att jag lyckats stå ut i min splittrade och osäkra arbetssituation. Att jag lyckas skynda iväg till jobb på morgnarna trots att jag mår så dåligt av stressen. Men mest av allt är jag nöjd över min kandidatexamen.

Största misstaget?

Kan inte komma på något. Såklart massa saker som kunde gjorts annorlunda men jag tror inte det är samma sak som ett misstag?

Något du önskade dig och fick?

Tid på landet. Bok på julafton.

Något du önskade dig och inte fick?

Fler stunder för lugn och ro och återhämtning. Tid för skapande, och reflektion. Jobb jag sökte. Stipendium.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Gladare, men också mer stressad och splittrad. Men generellt blir jag mer och mer grundglad för varje år som går. Jag misstänker att åren 20-30 kommer att ha varit mina jobbigaste. Nu känns det som att jag kan börja skörda frukten av all min självrannsakan, släppa det förflutna och ta mig vidare i livet.

De bästa nya människorna du träffade?

Personalen och barnen på min dotters förskola!

Vem saknade du?

Min mormor. Min farmor (som jag pga Corona inte sett så mycket.)

Vad fick dig att må bra?

Att lägga mig tidigt. Naturen. Att alltid läsa bok innan jag ska somna. Att inte sitta uppe för sent med datorn på kvällarna.

Mest stolt över?

Min kandidatexamen!

Högsta önskan just nu?

Att våga ta mitt skapande på allvar igen. Få ett enormt stipendium så jag kan skapa skapa skapa. Pengar för en ateljé. Ny fotoutrustning.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?

Se till att gå iväg nånstans för att få tid till skapandet.

Det trodde jag aldrig

Bild från utställning med Fotoskolan Jönköping på Galleri Kontrast i Stockholm, 2013.

Nu ska jag skriva något som jag inte trodde jag skulle skriva för några år sedan. 2015 hoppade jag av Fotohögskolan pga en kritisk miljö som gjorde mig deprimerad. Jag trodde aldrig jag skulle sätta min fot där igen men jag gick faktiskt tillbaka till slut.

Förra året hoppade jag in i elden och slutförde det jag påbörjat. Jag gjorde klart mitt sista år på Fotohögskolan och igår hade jag min sista examinering. En opponering på en essä. Nu är det bara lite finslipning kvar och sedan… Konstnärlig kandidatexamen din gamla dröm här kommer jag!!!

Det trodde jag aldrig.

Gift dig med mig!

Jag vaknar efter diskussioner kvällen före. Alldeles för sent. Tänker det här går inte.

Så många mornar som jag tänker

det här går inte.

Kommer ändå upp ur sängen för en kaffe. Tittar ut genom fönstret på en välbekant dimma. Efter andra koppen känns det bättre men kroppen fick för lite sömn.

Gör det förbjudna och fäller upp datorn. Fastän jag borde vara påväg för länge sedan. Vill bara fly en liten stund. In i det digitala som värmer min själ. Pixlar som letar sig in i mitt blodsystem som ett lyckopiller.

Åh dagen! Vad jag vill spendera dig framför datorn. Ibland är det allt jag vill. Få flyga in i det artificiella ljuset. Gifta mig med overkligheten.

Härliga beslut

Gammalt sommarkollage som förtjänade en plats på bloggen 🙂

Jag sitter på ett café i stan. Utanför hänger folk i solen men jag håller mig inne i skuggan för så bra skärmljus som möjligt. Jag ska hämta på förskolan om en stund, men jag slank ner hit för lite ljuvlig kvalitetstid med min dator.

Jag googlar på nya kameratillbehör och kan inte bestämma mig för om jag ska satsa på ett nytt vidvinkelobjektiv eller ett blixtpaket med 2 portabla blixtar. Vilket himla lyxproblem va!

Jag har hittat ett 14-24 mm från Sigma som jag är riktigt sugen på! Jag har ett trasigt Tamron-objektiv som var 28-75 mm. Utöver detta har jag endast objektiv mellan 50 mm till 100 mm. Jag behöver alltså något mer utzoomat.

Jag vill kunna fota stora scenerier och få en mer rumslig känsla i mina iscensatta bilder. Jag har nästan enbart använt mig av mitt 50 mm när jag har fotograferat mina bilder, och jag längtar efter något som är riktigt mycket vidvinkel.

Men jag vill också ha en liten mini-studio hemma med egna blixtar och bakgrunder. Kanske får jag dock vänta med detta och prioritera objektivet först.

Ni ska veta hur länge sedan det var som jag satt och smidde såna här framtidsplaner. Jag känner direkt hur lusten vaknar till liv i mig när jag visualiserar en hemmastudio framför mig. Alla roliga bakgrunder, rekvisita. Och vilka bilder jag kan ta med ett riktigt grymt vidvinkelobjektiv.

Vilka möjligheter!

Perfekt med vidvinkelobjektiv för att få med mer av miljön.

Bara jag nådde dit skulle allting bli bra

När körsbärsträden blommade, 2010.

För tio år sedan var jag tjugofem år. Jag hade siktet inställt på fotokonsten. Jag var så otroligt nöjd över att ha hittat något jag ville göra. Mitt kall i livet. Jag skulle aldrig mer jobba med vanliga jobb. Jag skulle vara fotograf och konstnär. Drömmen om detta var så stor att mitt driv var oändligt. Jag var fokuserad mot ett mål som jag hade som en lysande tatuering på insidan av mina ögonlock. Bara jag nådde dit skulle allting bli bra.

Det var en enorm tillfredsställelse att färdas mot mitt mål. Att känna kraften i mina steg och modiga hopp när jag pushade mig själv framåt. Att känna elden brinna och nästan förgöra mig.

Fotade en bild som senare blev ett skivomslag.

Det var som att jag, äntligen, hade hittat en stor skylt som jag kunde navigera efter. Jag slapp treva i livets osäkerhet. Jag slapp våndas över min framtid för jag visste ju exakt hur den skulle bli och jag kände kraften i att påverka mitt öde.

Den 15 november 2011 skrev jag:

Idag har jag varit i skogen och gjort vad jag älskar mest: fotat! Dagen började bra redan klockan åtta. Tvättade i tre timmar, åt frukost, redigerade en bild och stack sedan ut i det härliga höstvädret för att fota.

Självporträtt i skogen. Såhär blev färdiga bilden.

Ja. Det var verkligen det bästa jag visste. Att åka ut i skogen helt ensam och fota självporträtt. Skapa magiska världar i datorn.

Jag var på andra sidan drömmen då. Nästan ingenting hade blivit verklighet än. Jag hade inte kommit in på min drömskola. Jag hade inte sålt bilder, ställt ut, varit med i tidningar, haft mina bilder på bokomslag, skivomslag eller tidningsomslag. Allting var just inom räckhåll och verkade precis sådär fantastiskt som det gör i drömmen.

Självporträtt i skogen. Såhär blev färdiga bilden.

Verkligheten var såklart en annan. Det visade sig att jag hade jättesvårt att hantera den press jag kände när jag gjorde uppdrag. Jag blev otroligt stressad över olika beslut, avtal och människor som ville olika saker. All den kritik jag fick på skolan knäckte mig. Till sist rann energin ur mig, mitt uppe i min drömutbildning, och jag hoppade av alltihop.

Inte konstigt att jag haft svårt att navigera sedan dess. För vad vill jag egentligen med min egen konst? Jag tror att det är den frågan jag måste komma fram till innan jag kan komma fram till någonting annat. Jag måste reda ut hur mycket tid jag vill lägga på mitt skapande, och på vilket sätt, innan jag kan ta något annat beslut.

Den 20 mars 2011 skrev jag:

Jag berättar för mamma att jag vet vad jag vill nu. Och för första gången vågar jag också göra det jag vill. Denna underbara känsla att veta vem man är, vad man vill och vart man ska. Utan att planera eller sätta upp exakta mål. Bara vandra på en väg som känns rätt.

Ni hör ju! Så skönt det var! Men egentligen tror jag inte det handlade om den exakta säkerheten över min livsväg, utan mer en säkerhet över mitt eget skapande. Att jag visste vad jag ville med det. Jag hade hittat en röst som jag ville fortsätta använda mig av. Ett sätt att arbeta på som jag trivdes med och ett bildspråk som både jag och andra människor tyckte om. Det stärkte mig. Inifrån och ut. Jag växte av att stå stadigt i min egen röst.

Butterfly

Tänk att det kan förändras så. Just nu styrs jag mest av en självkritik. Den är starkare än någonsin. Mycket starkare än innan jag började realisera min dröm om att vara fotokonstnär.

Den 5 november 2012 skrev jag:

Men jag har faktiskt inte problem med disciplinen vad gäller att arbeta själv. Mitt problem är snarare det omvända: Jag behöver disciplin för att inte hela tiden arbeta med mina bilder. 

Jag romantiserar såklart en tid som inte alls var så rosenskimrande. Jag saknar det passionerade drivet, men det drivet visade sig ofta som en maniskhet. Jag satt uppe sent på nätterna och jag jobbade så mycket framför datorn att jag fick ont i kroppen och inte kunde redigera på flera månader. Jag var smått besatt av mitt mål, min vision av hur min framtid skulle bli. Det var enormt stressande. Jag kände att jag varje dag måste föra mig själv framåt på den väg jag hade valt.

What we´re made of

Jag saknar inte stressen över att driva min egen framgång. Jag saknar inte mina toppar och dalar, att utsättas för besvikelser, söka bekräftelse och bli bedömd.

Det liv jag lever nu är mycket snällare. Det är mjukt och snällt och jag känner att jag skyddar mig själv. Det ligger en självrespekt i det. Att inte utsätta sig för vad som helst. När jag var yngre kunde jag göra det, för jag visste inte heller vad det var jag gav mig in på.

Nu är det viktigare för mig med ett stabilt och tryggt liv, som inte är oförutsägbart eller pendlande. Kanske är det okej att elden inte brinner lika starkt. Kanske är det ett måste, om jag vill hålla i längden.

Jag är ganska tillfreds idag, speciellt om jag jämför med hur det var för tio år sedan.

Mindre driv = mer tid till kaffe och mer lugn o ro!

Min strategi-lista för att klara av den läskiga nystarten

Här sitter jag på jobbet som personlig assistent. Har en ljummen kaffe i en gul kaffekopp bredvid mig. Fördragna gardiner pga mycket sol ute. Det är ju sommar igen!

Just nu oroar jag mig inför nästa vecka. Känner mig livrädd faktiskt. Jag ska nämligen börja skolan igen. Vet inte HUR många skolstarter jag haft i mitt liv? Eller jo, tillräckligt många för att CSN ska vara slut.

I alla fall så gör jag det all over. Det nya. Okända. Otrygga. Ny klass. Nya sammanhang. En massa ny lektionstid. Uppgifter att klara av. Feedback och kritik att få. Detta känns just nu helt orimligt läskigt. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig.

Som nån slags strategi har jag skrivit en lista med tips till mig själv. Saker som kan göra hösten mer uthärdlig. Tänkte dela den med er:

Musik. Tänkte det kan va bra med peppig musik för att motverka mörka känslor så mycket det bara går. Jag är känslig för musik som är för deppig. Behöver väga upp det mörka med nåt ljust!

Blogg/Skriva. Oavsett om jag skriver här eller mer privat så är det skönt att ha en kanal där jag skriver. Det sköna med bloggen är att jag polerar mig själv. Fixar till. Klurar på formuleringar och tvingas att tydliggöra saker. Dagbok blir lätt ett ältande som inte leder nån vart.

Psykolog. Har fått en tid på Akademihälsan nästa vecka. Hoppas på att få komma flera gånger. Behöver ett professionellt stöd. Mina känslor tar över och när de gör det klarar jag inte av att hantera det ensam. Akademihälsan kan man vända sig till om man är student. Tips!!

Belöningar. Ge mig själv belöningar när jag klarat av olika etapper. Kan vara ett restaurangbesök. En liten resa. Köpa en ny klänning. Funderar på att ge mig själv en belöning för varje avklarad månad. Det blir 4 belöningar för höstterminen.

Yoga. Tänkte nog signa upp mig på kundaliniyoga. Endast testat detta en termin för flera år sedan. Det var mysigt. Vi satt på ullmattor och sa ”Ommmmm” 😉

Vad tror ni? Har ni någon erfarenhet av att hjälpa sig själv ta sig igenom kämpiga saker? Jag har liksom aldrig varit såhär nervös innan så jag behöver tips!

Har du gjort något som var superläskigt men ändå lyckats ta dig igenom det? Berätta gärna!