Ni som har följt mig ett tag vet att jag länge har hållit på med ett projekt som jag kallar för The Sleep Project. Jag undersöker tillståndet mellan vakenhet och sömn, den där lilla skärvan av tid innan man ska somna. Då man rycker till för att man faller, börjar höra ljud och se märkliga mönster, då kroppen kan domna bort. För mig har de senaste två åren inneburit en ångest kopplat till insomnandet. Jag tror att det har med stress i övrigt att göra, en stress som sätter sig i kroppen och gör sig påmind när jag ska sova. Jag fick ett stort behov av att iscensätta min egen upplevelse av detta tillstånd. Bilden ni ser ovan är en ny bild för detta projekt. Som de andra bilderna har jag fotograferat den på Island, ett landskap jag valde just för att det passade min känsla för detta tillstånd.

När jag fortfarande gick på Fotohögskolan i Göteborg möttes jag knappt av någon förståelse alls för mitt projekt. Problemet för mig är inte att jag får kritik på mina bilder- det VILL jag ha! Men då vill jag ha konstruktiv kritik som kan hjälpa mig i den riktning jag själv vill. Istället kände jag att alla ville omforma mig och såg ner på det uttryck som jag själv gillade. Det är annorlunda att få kritik för att förbättras, och att få kritik för att förändras. Jag ville inte förändras, jag ville bli bättre på MITT område. Och därför hoppade jag av från skolan. Mitt svåraste beslut nånsin. Mitt livsnödvändiga beslut. Men så svårt eftersom foto är som en del av min själ, så otroligt viktigt för mig.

Trots mina negativa upplevelser från skolan som till sist förde mig in i en depression, är jag inte bitter. Jag är glad att jag kom in på skolan och fick en sådan tydlig bild av hur den världen ser ut. Det är en värld som jag trodde att jag ville ingå i, en värld som jag drömde om, men som jag, när jag fick komma nära, upptäckte var alltför ängslig, trendkänslig och kritisk. Jag klarar inte av den pressen och det fokuset på vad alla andra ska tycka om mina bilder. Jag skapar först och främst det jag behöver skapa, SEDAN får kritiken komma. Att teoritisera kring min konst är inte något som jag vill syssla med, det lämnar jag till andra. Jag insåg också att jag skapar på intuition och känsla, utifrån en idé som kommer till mig väldigt snabbt. Detta gick emot mycket av det vi lärde oss på skolan- att tänka och teoritesera kring sina idéer tills de nästan blir urvattnade, innan man genomför dem. För mig förlorar då konsten sin själ, och jag vill inte ägna mig åt forskningsprojekt när jag skapar!

Foto är fortfarande lika viktigt för mig. Det här projektet kommer jag fortsätta jobba med, det är inte färdigt än. Att kunna visualisera sin egen ångest, skapa vackra bilder av ett obehagligt tillstånd, det hjälper mig otroligt mycket. Livets hårda sida, den tuffa verkligheten, får en ny mening när den kan bli konst.

Under arbetets gång har jag fått höra många berättelser från andra människor som upplevt sömnparalyser och annat i detta mystiska tillstånd. Dela gärna med dig om din egen upplevelse kring detta!

Images for my series The Sleep Project, shot on Iceland!