En helg i Stockholm på Fotografiskas café

stockholm

I helgen har jag varit i Stockholm. Strosat i kalla vindar med sol på kinderna och brännhet kaffemugg i händerna. Kollat på vattnet, husen, himlen. Bott på hotell och läst DN till frukost. Promenerat över broar, genom parker och gallerior. Smygspanat på hundar och ryst lite av alla trendiga storstadsmänniskor.

Det bästa med resan var att jag fick träffa en vän som flyttade upp till Stockholm för två år sedan och som jag inte har träffat sedan dess. Vi bänkade oss i Fotografiskas café med varsin stor kaffekopp för att avverka de senaste två åren. Utsikten från caféet var helt magisk: blå vatten, vita båtar och Gröna Lund som en lysande leksakscirkus där nere.

Vi pratade om vilsenhet, om att ”bara vilja ha ett jobb” men samtidigt vilja ha ett roligt jobb, om att inte ha en aning om vad man ska bli, om att gömma undan kameran efter tiden på Fotohögskolan (vi gick i samma klass där), om dryga kollegor på olika praktikplatser, om att ens partner har ett större sammanhang än en själv, om att flytta till en ny stad, om Stockholm, Göteborg och om den där killen som min kompis dejtade på en liten bar när hon bodde i Göteborg.

Och vi pratade om vänskap. Om hur svårt det är när man har umgåtts i stora gäng som gått ut mycket tillsammans. När sammanhanget plötsligt försvinner och vännerna faller bort. När man inser att man inte har så många vänner kvar efter att man bytt stad, slutat gå ut eller fått en ny partner. Hur många finns det kvar när man gör stora förändringar?

Efter vårt möte var jag så fylld energi. Det var som att vår träff injicerade hopp i mig. Hopp som jag tappade 2015. En tro på mig själv som jag har stuvat längst ner i byrålådan och bestämt mig för att aldrig ta fram igen.

Men så åkte jag till Stockholm.

Och något klickade.

Det som gått i baklås låstes upp.

Kanske, kanske… håller dimman på att lätta?

 

 

Utomhusfika, vedeldning och vackra färger på landet

Idag åkte jag till min familjs hus på landet. Jag hade ett möte här idag så jag tänkte passa på att sova i huset några dagar. Längtar alltid hit när jag är i stan.

När jag kom fram lyste solen och jag hann med en fikastund utomhus. Mitt paradis. Så många timmar jag har suttit här och blickat ut över havet.

Jag drack te och åt knäckebröd. Solen var borta från tomten men den låg fint över dalen.

Självklart gjorde jag en brasa när jag kom. Tycker att ved är så himla snyggt haha!

När jag är ensam här blir brasan som ett slags sällskap. Jag tycker om hur den sprakar och lyser på kvällen.

Tycker den känns så levande.

Ibland ramlar det ner ett vedträ därinne och då låter det som om någon går utanför på verandan. Lite läskigt men jag försöker vänja mig vid alla konstiga ljud som finns här.

Lycklig när brasan är igång!

När solen började gå ner blev det helt underbara färger. Jag tog med mig kameran ut och bara njöt.

Gult och rosa var min absoluta favoritfärgkombination när jag var liten!

Ikväll har jag myst framför brasan med flera koppar te och min välbehövliga anteckningsbok. Jag åker ingenstans utan den. Jag skriver dagbok, idéer, listor och fakta i den. Jag gör av med många såna under ett år.

Nu ska jag lägga mig. Jag hoppas på att komma upp tidigt imorgon för att se solen gå upp. Börjar faktiskt längta efter mitt morgonkaffe nu haha!

Hoppas ni haft en fin onsdag! Kram <3

 

Lovord för fikan

Det finns nog ingenting bättre för mig än att möta en god vän över en kopp te/kaffe på ett stimmigt café och prata om livet. I GP stod det om det goda samtalet i helgen. Jag har alltid dragits till det goda samtalet. Det som gör att jag gärna bokar in möten på tu man hand och avsätter timmar i en ångande cafélokal. Att få höra berättelser som den andra vill dela med sig av, eller att själv få lägga fram en bit av sin själ på det smuliga cafébordet. Det är äkta liv för mig!

Psst! Bilder från gårdagens fika (samt promenaden dit) med min alltid underbara farmor.