Jag kan inte längre förlita mig på energitoppar

Solen lyser i Reykjavik idag. Jag sitter i lobbyn på mitt hostel. Gästerna äter frukost och bläddrar i broschyrer om Island. Jag dricker min andra kopp kaffe. Tidigare idag var jag nere i gamla hamnen och promenerade, satt i solen och tittade på bergen som jag aldrig tröttnar på. Snart kommer en buss hit för att hämta upp mig så att jag kan åka till flygplatsen för att ta planet hem igen.

Jag har varit här i fyra dagar. Jag är väldigt glad att jag åkte, men ärligt talat ska det bli så skönt att komma hem. Jag var så trött innan resan. Dagen innan jag skulle åka iväg kände jag att jag inte orkade. Jag övervägde att strunta i att åka. Men så åkte jag och tänkte att jag skulle få energi av att komma hit. Som jag fått de två andra gångerna jag har varit här. Som jag brukar få när jag gör spännande saker. Men så blev det inte. Varje dag har jag fått tvinga ut mig på olika saker.

Jag inser att jag inte längre kan förlita mig på energikickar. Förut var det så jag levde. Jag fick en enorm kick av någonting och så gick jag på den energin ett tag. Sedan tog all min energi slut och jag föll ner i ett orkeslöst hål. Med åldern (och terapi) har jag blivit mer jämn i min energi, vilket är SÅ skönt. Men nackdelen är att jag inte längre får energitoppar. Numera måste jag skapa rätt förutsättningar för mig själv. Förutsättningar som hjälper mig att få energi, att behålla energi och att använda den på rätt sätt. Det är en god insikt men den kräver också av mig att jag blir bättre på att planera mitt liv och min vardag så att jag får energi.

Som Camilla skriver: Vi har bara 100 %.

1

Nu åker jag till Island och dricker kaffe i Reykjavik

Det är sen kväll när jag skriver det här. Jag sitter i mitt arbetsrum och tvingar ögonlocken att hålla sig uppe. Kläder, kamera och dator ligger nedpackade. I morgon (torsdag) tar jag flyget till Island. Mitt favoritland av alla länder. Mitt favoritland enda sedan jag var liten. Ett land som blivit mer favorit för varje gång jag varit där. Och som jag nu åker till en tredje gång.


Jag längtar alltid till Reykjavik och nu var dessutom mitt favorit-hostel ledigt över helgen så jag bestämde mig spontant för att åka dit. Detta är verkligen ett tydligt tecken på hur spontan jag är som person. På ett sätt är det planerat, då jag tänkt i över ett år på att åka. Men allt har varit osäkert runtomkring mig under våren och jag har inte vetat hur jag ska planera. Och inte riktigt vågat planera. Så därför köpte jag biljett först nu i veckan.

Jag åker själv. Har aldrig rest själv förut (bara flugit själv för att möta upp någon på plats.) Det ska bli så skönt!

Här är lite bilder från senast jag var där på en fotoresa, 2014 med Victoria:

Regnbågsjakt utanför Vik, södra Island.

Hade med fjäril som rekvisita såklart!


Vackra Jökulsárlón…

… där Victoria klättrade upp på ett isflak barfota för att ta ett självporträtt. Såklart!

Jag hade morgonrock och massa nattkläder med mig för jag jobbade på The Sleep Project.

Islands fina mossa.

Vår lilla bil! Älskar att köra på Island. En lång väg och ingen trafik. Perfekt haha!

Myskalas i våra fotokläder, efter en fotograferingskväll på stranden. 


I´m going to Iceland tomorrow, to drink coffee and stroll around in Reykjavik over the weekend!

 

The Sleep Project

Sleep paralyzisNi som har följt mig ett tag vet att jag länge har hållit på med ett projekt som jag kallar för The Sleep Project. Jag undersöker tillståndet mellan vakenhet och sömn, den där lilla skärvan av tid innan man ska somna. Då man rycker till för att man faller, börjar höra ljud och se märkliga mönster, då kroppen kan domna bort. För mig har de senaste två åren inneburit en ångest kopplat till insomnandet. Jag tror att det har med stress i övrigt att göra, en stress som sätter sig i kroppen och gör sig påmind när jag ska sova. Jag fick ett stort behov av att iscensätta min egen upplevelse av detta tillstånd. Bilden ni ser ovan är en ny bild för detta projekt. Som de andra bilderna har jag fotograferat den på Island, ett landskap jag valde just för att det passade min känsla för detta tillstånd.

Sleep projectNär jag fortfarande gick på Fotohögskolan i Göteborg möttes jag knappt av någon förståelse alls för mitt projekt. Problemet för mig är inte att jag får kritik på mina bilder- det VILL jag ha! Men då vill jag ha konstruktiv kritik som kan hjälpa mig i den riktning jag själv vill. Istället kände jag att alla ville omforma mig och såg ner på det uttryck som jag själv gillade. Det är annorlunda att få kritik för att förbättras, och att få kritik för att förändras. Jag ville inte förändras, jag ville bli bättre på MITT område. Och därför hoppade jag av från skolan. Mitt svåraste beslut nånsin. Mitt livsnödvändiga beslut. Men så svårt eftersom foto är som en del av min själ, så otroligt viktigt för mig.

WadeTrots mina negativa upplevelser från skolan som till sist förde mig in i en depression, är jag inte bitter. Jag är glad att jag kom in på skolan och fick en sådan tydlig bild av hur den världen ser ut. Det är en värld som jag trodde att jag ville ingå i, en värld som jag drömde om, men som jag, när jag fick komma nära, upptäckte var alltför ängslig, trendkänslig och kritisk. Jag klarar inte av den pressen och det fokuset på vad alla andra ska tycka om mina bilder. Jag skapar först och främst det jag behöver skapa, SEDAN får kritiken komma. Att teoritisera kring min konst är inte något som jag vill syssla med, det lämnar jag till andra. Jag insåg också att jag skapar på intuition och känsla, utifrån en idé som kommer till mig väldigt snabbt. Detta gick emot mycket av det vi lärde oss på skolan- att tänka och teoritesera kring sina idéer tills de nästan blir urvattnade, innan man genomför dem. För mig förlorar då konsten sin själ, och jag vill inte ägna mig åt forskningsprojekt när jag skapar!

The sleep projectFoto är fortfarande lika viktigt för mig. Det här projektet kommer jag fortsätta jobba med, det är inte färdigt än. Att kunna visualisera sin egen ångest, skapa vackra bilder av ett obehagligt tillstånd, det hjälper mig otroligt mycket. Livets hårda sida, den tuffa verkligheten, får en ny mening när den kan bli konst.

Hypnic jerkThe Sleep Project death The sleep projectUnder arbetets gång har jag fått höra många berättelser från andra människor som upplevt sömnparalyser och annat i detta mystiska tillstånd. Dela gärna med dig om din egen upplevelse kring detta!

Images for my series The Sleep Project, shot on Iceland!