Jag tror
att min tillit börjat växa
jag lärde mig nämligen
att jag måste odla den
Odla tillit
Showing all posts tagged livet
Livet fanns ju där för mig att leva hela tiden
Jag tror minsann att hösten har kommit. På riktigt. Varje dag ligger fler blad på marken. Varje dag rodnar löven, gulnar, liksom tjocknar i färgen. Ibland ligger solen på och förstärker alltihop. Det är så vackert. Det gör ont. Jag vill kapsla in det i en glasbubbla att bära med mig genom vintern. Tänker att om jag går tillräckligt många höstpromenader nu, så borde väl lite av all färgprakt brännas fast under ögonlocken så att jag ser det när jag blundar?
Hur som helst sitter jag vid mitt köksbord och dricker kaffe.
Jag har tassat runt i köket och fotat under förmiddagen. Samlat på mig lite bloggbilder. Redigerat och lyssnat på podcast. Kaffebryggaren är fortfarande på; knäpper och kaffet är nog bränt nu.
De senaste dagarna har jag varit mindre orolig. Släppt tankarna och varit i nuet. Herregud, det är som att själen får vila. Oro tär så mycket på krafterna. Den är som en karusell med tankar som snurrar i hög fart. Ibland lyckas jag hoppa av och det är som att jag får livet tillbaka. Jag landar på marken och ser allt det fina omkring mig: himlen, fåglarna, människornas leenden.
Ibland tänker jag att det är så jag kommer känna när jag dör: Det där var ju inte så farligt. Nu är det slut och allting blev bra till sist. Varför oroade jag mig så mycket? Livet fanns ju där för mig att leva hela tiden, i varje sekund, i varje ögonblick.
Livet är inte en rak väg
Tänk dig en väg. Tänk dig att den är rak och asfalterad. Titta nu bort över vägen. Fokusera blicken så långt du kan. Du kan inte se det, men längst fram på vägen väntar det du drömmer om. Där finns ditt mål. Det enda du behöver göra är att sätta dig i bilen och börja köra. Kanske måste du väja för en liten grävling som ska över vägen. Kanske kommer en skarp kurva så du behöver sakta in. Men överlag är vägen ganska fin. Den gör inga dramatiska avbrott och du kan lita på att den tar dig dit du vill. Du kan sätta på din favoritmusik i bilen, lyssna på ett avsnitt av Radiopsykologen och vara medkännande med andra människor en liten stund. Medan du håller i ratten kan du drömma om anledningen till att du kör: din destination. Din underbara ljuvliga slutpunkt där havet glittrar och vindarna har slutat blåsa. Där stranden ligger gyllene med alla dina möjligheter utplacerade på rad. Visst ser det fint ut? Visst är det SÅ värt att köra på den här vägen?
Men svaret är nej. Det är inte värt det. Livet är inte en rak väg och dina mål är inte livets mittpunkt. Om du tror att det finns en väg som är asfalterad och iordninggjord bara för att du ska kunna köra på den, då tror du fel. Det finns faktiskt inte en enda väg som du kan välja, hur hemskt det än låter. Livet är inte uppbyggt som E18 eller 45:an mot Karlstad. Livet är inte ett val mellan olika färdvägar i Google Maps. Livet är inte en väg!
Vet du vad livet är? Livet är förändring. Livet är cykler. Livet är outforskade hav och uråldriga skogar att gå vilse i. Livet är att du stannar din bil mitt på vägen framför grävlingen, öppnar dörren och går ut. Livet är att du följer efter grävlingen och vandrar iväg genom skogen. Livet är att det blir snöstorm och regnstorm och massor av minusgrader. Livet är det som händer när du måste söka skydd i en magisk grotta för att haglet gör ont mot huden. Livet är inte att sitta i en bil på en motorväg och köra i 120 för att komma fram.
Det finns inget komma fram. Livet handlar inte om att komma fram. Det finns inte någon punkt där borta som ska göra allting bra. Det finns inte ett slott borta vid vägens ände där alla dina behov kommer bli tillfredsställda. Det gör ont att inse. Det gjorde det för mig. Men när du verkligen förstår att livet är en oändlig vandring genom förtrollade skogar och himmelsblå himlar, då kommer en tillit att växa fram. Och jag lovar dig: det är så skönt att slippa köra och köra och aldrig komma fram. Det är så skönt att få vandra, söka en riktning och våga vara vilse.
Istället för att tänka på din väg, tänk på din riktning. Din riktning kräver ingen karta. Du kan följa din riktning utan att veta vart du ska gå. Du kan följa din riktning och staka ut hur du ska gå medan du rör dig. Istället för att anpassa livet för en väg, anpassa vägen för ditt liv. Låt livet vara vägen. Låt vägen vara du.
