Längtans lugn

En dag i vecka fem är jag hemma sjuk. Dagen vecklas ut till en tyst dag i avskildhet. En sån där dag som går i evighetens tecken. En dag när jag får vakna, äta frukost, säga hejdå till familjen, och sedan fylla på min kaffekopp och lägga mig under täcket igen. Gömma mig för världen och samtidigt känna hela livet spritta inne i kroppen. Ett längtans lugn!

Jag bor i sängen hela dagen. Bor i sängen med min kaffe och min anteckningsbok. De små hårddiskarna i blått och svart ligger på kudden. Minneskortläsaren ligger halvt under täcket. Canon 5d mark iii ligger på sidan med sitt 100 mm macro 2.8 ifall jag skulle se en fågel utanför fönstret.

För jag har visst blivit fågelfotograf! Utan ett endaste bra teleobjektiv har jag nu börjat lura på fåglarna genom fönstret. Trädet är alldeles för långt bort och fåglarna blir pyttesmå på bilderna så att jag måste beskära nästan hela bilden, men jag ser det som en långsam väg framåt mot att väcka den naturfotograf som ligger i mig och sover.

Kanske att jag byter plats nån gång för att dricka kaffet med den skummade havremjölken i en gul fåtölj. Bara för att stirra in i datorskärmen i ett annat rum ett litet slag.

Jag spenderar dagen så. Halvt utsträckt på sängen, eller i en fåtölj, med små avbrott för fotograferande. Mina fingrar svävar fram och tillbaka över den lilla styrplattan på min laptop, för att redigera kurvor och nyanser i Photoshop.

Det var nog längesedan jag ägnade så här mycket tid till fotograferandet. Blev så upptagen av vardagens magi och mina egna fantasier. Världen blir så mycket vackrare när det finns tid för kreativitet!

Världens lugnaste söndag

Jag är på landet och har en lugn dag. Jag har suttit inne vid datorn i flera timmar, efter att ha tassat runt och fotograferat lite vardagsbilder i huset. Fotolusten hoppade på mig och jag blir alltid lika glad när det händer! Sedan ett par år tillbaka är den mer och mer sällsynt, som en skygg fågel jag inte får skrämma eller stressa för då flyger den bort.

Jag älskar när dagar är helt oplanerade och man driver in i ett lunkande utan mål. Jag har druckit många koppar te och spenderat sköna timmar i fåtöljen invid fönstret.

Just nu läser jag Det lilla bageriet på strandpromenaden av Jenny Colgan. Det är en feel-good roman som är lättläst och vardaglig vilket är precis vad jag behöver. Jag hittade den på ett hostel som jag och Victoria sov på i veckan då vi besökte Stockholm (vi höll en föreläsning på Lidingö fotoklubb). Har jobbat på bibliotek i sommar så jag kände direkt igen titeln och har hört att det är en trevlig bok!

Jag har också legat på sängen inne i sovrummet och bara vilat. Jag älskar känslan av att inte behöva göra något annat. Att man liksom är tillfreds med allt som är och inte måste hitta på en massa saker att göra eller leta efter yttre stimuli. Känner mig så tacksam när jag får vara i den känslan. Ibland är det ju precis tvärtom!

En höstsyren från busken utanför huset…

… som blommar magiskt nu.

Min och Victorias kalender som vi har gjort för Sagoakademien hänger i huset invid köket. Igår bytte jag till September månad. Känner ni igen bilden? 😉 Det var himla roligt att göra en kalender och vi kommer antagligen att göra en ny kalender inför nästa år!

Nu ska vi börja packa ihop inför att resa hem till stan. Alltid när jag lämnar landet känner jag ett vemod. Jag är så tacksam för den här platsen <3