Det där med pengar och att inte leva upp till en standardnivå

Jag sitter i mitt arbetsrum. Solen lyser. Fönstret står på glänt och släpper in fåglarnas kvitter. Dagens första kaffekopp står bredvid mig. Jag tänker på alla saker jag är tacksam för. Att jag får vakna i mitt hem på morgonen. Att jag får brygga mitt eget kaffe i lugn och ro. Att jag inte är på flykt. Att jag har tillgång till livets nödvändigheter och mer därtill. Att jag kan läsa tidningen. Ringa en kompis. Gå ut på stan. Vara fri.

standardnivå

Det är så lätt att dras med i standard-tänket. Att tycka att man har för lite. Att man borde ha råd med mer. Igår fastnade jag länge i affären när jag försökte räkna ut vad en vara kostade. Försökte bestämma om jag skulle köpa den eller inte. Jag tänker ibland att det skulle vara skönt att handla utan att tänka på pengar. Men det tänker jag ju bara för att jag ser andra som inte behöver tänka på pengar. För att det ligger högar av lyxvaror i mataffären som lockar mig. För att jag skulle vilja köpa allt så ekologiskt och rättvisemärkt som det bara gick.

Jag tycker att jag har för lite när jag jämför med standardnivån. Och det verkar gälla folk som har en hög månadsinkomst också. Många som i mina ögon tjänar bra klagar på sin inkomst och vill ha mer. För de jämför sig också. Problemet är att standardnivån är så himla hög. Med resor som förstör jorden, bilåkning överallt och dyra kläder och frisörer och allt vad det är. Det är mänskligt att vilja passa in och uppfylla normen.

standardnivå

Men tänk så många som inte uppfyller normen. Häromdagen slog det mig att det är så många människor som inte lever det där livet vi tror att alla andra lever. Så många människor som är utanför systemet, av fri vilja, sjukdom eller andra händelser. Det är inte ovanligt att inte uppfylla normen. Det är till och med ganska vanligt. Men reklamen lurar oss. Marknadskrafterna vill att vi ska tro att alla andra lever i överflöd så att vi också ska sträva dit. Så att vi aldrig ska bli nöjda och aldrig vara tacksamma för det vi har.

Det där går inte jag på.

 

Det är inte sant att vår enda drivkraft är pengar

Jag hittade en artikel på DN Åsikt som Paula Jacobsson har skrivit: Ingen blir motiverad av att behöva oroa sig för sin ekonomi.

Det är en grav okunskap om människan som är i botten av dessa idéer. Ja, samhället har gjort oss motiverade att skaffa pengar, men det är inte en naturlag, en sanning att vi är det av födsel och instinkt.

Hon sätter ord på hur jag själv tänker kring detta. Alla gånger politiker pratar om motivation. Om hur samhället inte skulle fungera om människor fick ha det bra trots att de inte har ett jobb eller klarar av att bidra. Alla gånger politiker pratar om att folk ”bara skulle ligga på soffan” om de inte tvingades ut för att söka jobb. Vad har man för människosyn när man tänker så?

Ett samhälle där majoriteten har det bra, innebär inte absolut rättvisa – för det finns inte absolut rättvisa. Men det skulle frigöra en enorm kreativ och välvillig kraft. En kraft som inte finns tillgänglig hos utmattade och livrädda människor.

Ett resonemang som är helt dominerande i dagens arbetspositiva klimat är att människors drivkrafter består av pengar. Med det resonemanget skulle ju ingen människa som har det bra vilja uträtta saker? Ingen skulle kunna bry sig om något annat än att fortsätta få sin lön varje månad. Som Paula skriver: ”Vem skulle skaffa hund? Vem skulle ens vilja ha en trädgård?”

En människa som känner sig trygg och mår bra förlorar inte intiativkraft, snarare tvärtom. Det är när vi har kraft över, när vi har pengar över, när vi har tid över som vi uträttar stordåd.

Idag har många ett sorgligt synsätt på människor: att de är lata och måste bli tvingade ut i arbete. Jag brukar tänka att det synsättet säger mest om personen som ser det så.

Vad händer i ett samhälle där alla har det bra? Svaret är enkelt: Alla har det bra.

1