Innan katastroferna kom

Jag läser ett fantastiskt inlägg på Ulrikas blogg om att fatta beslut utifrån hjärtat. Att kasta sig ut och lita på att man landar. Det går inte att googla sig till svaren. Google kan inte berätta om du ska få barn, byta riktning efter halva din högskoleutbildning eller göra slut med en vän. Hjärtat måste styra och livet är inget pussel med färdigskurna bitar.

Ulrika skriver:

På många sätt är det här inte en berättelse om hur det är att få tre barn tätt, det är en berättelse om ett sätt att fatta beslut, att tillåta sig att ströva i en riktning hjärtat vill ta en, att lita på att man kan tillåta sitt liv att bli väldigt och mycket och massor och att man kommer att hitta sitt sätt att reda upp det.

Jag läser inlägget och blir ledsen. Därför att jag också tänkte så. Förut.

Jag kastade mig ut i okändheter. Planerade inte så noga. Saker fick ordna sig längs vägen. Jag flyttade till Oslo spontant, på en dag. Skrev kontrakt på en lägenhet på studs, med magkänslan. Hoppade på en resa. Ännu en flytt. Och en till och en till. Tackade ja till alla kreativa förfrågningar och var modig med en självklarhet. Saker var läskiga. Men jag var ju modig. Jag bara pushade mig över den där kullen och landade ändå ganska mjukt.

Det där som jag brukade måla upp som mitt ”värsta scenario”, demonerna som jag fick kämpa emot, det hände aldrig. Det var mer som en värsta utgångspunkt att ta spjärn emot. I min värld var det så i ganska många år. Tills det slutade vara så och katastroferna kom. Som en checklista i mitt liv för att det värsta visst kunde hända.

En kund hotade att stämma mig och kräva mig på pengar. Den läraren jag sett upp till i flera år anklagade mig för att ha kopierat hennes konst när jag äntligen skulle ha handledning med henne i skolan. En nära-döden-upplevelse kom till mig en vanlig dag, när jag ensam sladdade av motorvägen. Det kom missfall. Det kom negativ kritik av min konst som till slut blev för tung för mig att bära. Jag hamnade i en surrealistisk spiral av att bli utskälld av främlingar på stan. Som om botten i mig drog till sig alla som ville jävlas? Relationskris, familjebråk och nära släktingar som dog. Hjärtklappning när jag gick ut med hunden.

När så mycket händer, som man inte kunnat föreställa sig. Då funkar det inte med att tänka: det där kommer ju inte att hända. För jag vet ju att det händer. Döden. Olyckan. Misslyckandet. Konflikterna.

Och då blev jag rädd. Under flera år var jag livrädd. Som i paralys.

Jag måste göra något fel som drar till mig allt dåligt.

Jag måste gjort fel som följt mitt hjärta för det har lett mig hit. Till en blöt, mörk gränd utan lampor.

När jag körde på rådjur förrförra sommaren var min första tanke: Såklart att jag ska köra över dem.

Slutsats: sluta följa hjärtat. Utgå från att det kommer gå dåligt och börja beräkna. Räkna på livet. Pussla på livet. Lös varenda ekvation så att du aldrig mer behöver hamna här igen.

Och jag fattar ju. Nu fattar jag. Allt det där var inte fel. Det var inte mitt fel och det var inte ett systemfel. Det var livet.

Och livet går inte ut på att undvika missöden. Livet går inte ut på att sätta plåster på varenda del på huden i förebyggande syfte. Every step that you take, could be your biggest mistake. Men vad är alternativet?

Ulrika skriver:

Inte var det lätt, men lätt är aldrig vad jag har letat efter.

Som en käftsmäll till mitt nutida jag.

Sjävklart blir man mer försiktig med åren, ju mer saker händer. Det känns naturligt att bli mer eftertänksam och nånstans är det bra att man skyddar sig själv. Men den där självkärleken, att måna om sig själv, måste balanseras med att våga. Trots de nya insikterna om hur misslyckat det kan bli.

Kanske är min nya strategi en utveckling av min gamla. Förr, när jag var rädd eller nervös för någonting jag skulle göra, tänkte jag: det kommer gå bra. Nu tänker jag snarare: även om det inte går bra, så vet jag att jag vill testa detta, och det är okej oavsett. Lite som en variant på Det som inte dödar dig gör dig starkare.

Och nånstans kan jag börja se det där som jag läst om i böckerna: att kriser är en utveckling. Kriser innebär en slags början mot en förändring. De där stängda dörrarna som innebar så mycket sorg. De var kanske bara förtäckta tunnlar ut till någonting annat, någonting bättre.

Ska man verkligen acceptera sig själv?

Jag har alltid varit en person som vill utveckla mig själv. Jag kan inte ens minnas när det började, men jag har alltid reflekterat över mig själv, min relation till andra, och mina egenskaper. Genom åren har jag utmanat mig själv, förändrat vissa egenskaper och utvecklat andra. Ibland har jag försökt att ta bort vissa egenskaper helt. Men ju äldre jag blir desto mer funderar jag över hur bra det egentligen är med självutveckling. Jag har upptäckt att personlig utveckling kan leda till att man tror att allt ska förändras och jobbas med. Någonstans måste man nog ändå nöja sig och acceptera den man är. Eller?

Jag är till exempel en person som älskar att jobba med kreativa saker. Jag älskar att skriva, att fota, att jobba med mitt företag på olika sätt. Ibland har jag känt att jag jobbar för mycket. Jag har tänkt att jag måste leva mer som andra människor. Inte fälla upp datorn sent på kvällen för att redigera en bild. Borde jag inte ringa till en kompis istället? Så i perioder har jag förträngt mina olika kreativa behov och bara varit social och gjort andra saker. Gjort saker som jag tänker att andra gör. Efter ett tag har jag känt en tomhet och varit tvungen att återuppta mina kreativa projekt. Varje gång jag börjar vara kreativ igen mår jag så otroligt bra. Det finns liksom ingenting i hela världen som kan fylla det där tomrummet som jag känner när jag inte får skapa.

Tyvärr leder mitt kreativa behov till att jag i perioder blir mindre social, och det där har jag försökt att ändra på. Men efter mer än trettio års självutveckling är jag numera så förbannat trött på att ändra på mig. Jag är så trött på att tänka att jag borde vara på ett speciellt sätt. Jag har alltid varit sådan här. Redan när jag var liten älskade jag att spendera egen tid på mitt rum och få skriva och skapa. Bara för att andra människor är mer aktiva i den ”riktiga” världen, betyder det verkligen att jag måste vara lika aktiv som dem?

Jag har bestämt mig för att börja acceptera mina olika sidor utan att försöka ändra på dem. Personlig utveckling i all ära, men jag tänker sluta utvecklas så himla mycket och acceptera den jag är istället.

Vad tänker du om det här?