Torsdag 21 september 2017

Jag vaknar till allt som är vackert. Promenerar runt i Slottskogen och njuter av tystnad full av fåglar. Himlen är grå som cement. Molnen mjuka och blöta. Det ligger fukt på marken. Sätter mig vid den lilla dammen och vilar ögonen på vattnet. Ytan helt stilla.

Öppnar två fönster när jag kommer hem, sätter på vattenkokaren och hänger halsduken i hallen. Sätter mig på en pall invid fönstret och dricker kaffe. Här inne i min studio finns allt som inte får finnas. Här finns hela jag.

Den här veckan är lugn. En att-göra-lista ligger och väntar ute i köket. Jag ska maila och jag måste vattna blommorna.

Försöker meditera varje dag. Försöker möta mina rädslor men de är så många. Läser och googlar och internet är sprängfullt med visdom. Until we let ourselves access the fear, we don’t have the opportunity to be courageous.

Go Beata, Go!

Läser Tomas Tranströmer och vilar hjärtat mellan flyktiga rader. Sparar strofer som är extra:

Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån,

en kommer utifrån

och där de möts har man en chans att få se sig själv.

Viskar till mig själv: Du kan inte veta. Framtiden är oviss och det är okej.

Ingen vet. Ingen vet. Ingen vet.