Livet är inte en rak väg

Tänk dig en väg. Tänk dig att den är rak och asfalterad. Titta nu bort över vägen. Fokusera blicken så långt du kan. Du kan inte se det, men längst fram på vägen väntar det du drömmer om. Där finns ditt mål. Det enda du behöver göra är att sätta dig i bilen och börja köra. Kanske måste du väja för en liten grävling som ska över vägen. Kanske kommer en skarp kurva så du behöver sakta in. Men överlag är vägen ganska fin. Den gör inga dramatiska avbrott och du kan lita på att den tar dig dit du vill. Du kan sätta på din favoritmusik i bilen, lyssna på ett avsnitt av Radiopsykologen och vara medkännande med andra människor en liten stund. Medan du håller i ratten kan du drömma om anledningen till att du kör: din destination. Din underbara ljuvliga slutpunkt där havet glittrar och vindarna har slutat blåsa. Där stranden ligger gyllene med alla dina möjligheter utplacerade på rad. Visst ser det fint ut? Visst är det SÅ värt att köra på den här vägen?

Livet är inte en rak väg

Men svaret är nej. Det är inte värt det. Livet är inte en rak väg och dina mål är inte livets mittpunkt. Om du tror att det finns en väg som är asfalterad och iordninggjord bara för att du ska kunna köra på den, då tror du fel. Det finns faktiskt inte en enda väg som du kan välja, hur hemskt det än låter. Livet är inte uppbyggt som E18 eller 45:an mot Karlstad. Livet är inte ett val mellan olika färdvägar i Google Maps. Livet är inte en väg!

Vet du vad livet är? Livet är förändring. Livet är cykler. Livet är outforskade hav och uråldriga skogar att gå vilse i. Livet är att du stannar din bil mitt på vägen framför grävlingen, öppnar dörren och går ut. Livet är att du följer efter grävlingen och vandrar iväg genom skogen. Livet är att det blir snöstorm och regnstorm och massor av minusgrader. Livet är det som händer när du måste söka skydd i en magisk grotta för att haglet gör ont mot huden. Livet är inte att sitta i en bil på en motorväg och köra i 120 för att komma fram.

Livet är inte en rak väg

Det finns inget komma fram. Livet handlar inte om att komma fram. Det finns inte någon punkt där borta som ska göra allting bra. Det finns inte ett slott borta vid vägens ände där alla dina behov kommer bli tillfredsställda. Det gör ont att inse. Det gjorde det för mig. Men när du verkligen förstår att livet är en oändlig vandring genom förtrollade skogar och himmelsblå himlar, då kommer en tillit att växa fram. Och jag lovar dig: det är så skönt att slippa köra och köra och aldrig komma fram. Det är så skönt att få vandra, söka en riktning och våga vara vilse.

Istället för att tänka på din väg, tänk på din riktning. Din riktning kräver ingen karta. Du kan följa din riktning utan att veta vart du ska gå. Du kan följa din riktning och staka ut hur du ska gå medan du rör dig. Istället för att anpassa livet för en väg, anpassa vägen för ditt liv. Låt livet vara vägen. Låt vägen vara du.

Era fina kommentarer

Jag tänkte lyfta upp några fina kommentarer jag har fått här på bloggen under Mars månad:

Charlotte, som har en fin blogg jag precis upptäckt, skrev en underbar kommentar på mitt inlägg om att acceptera sig själv:

I prinsippet kan en alltid gjøre noe bedre, men bra nok er bra nok. Om ikke ting blir dysfunksjonelt og til hinder for en så synes jeg en skal være fornøyd med det jeg. Om en skal jobbe alt klart – så blir en vel aldri klar…

Wilda kommenterade mitt inlägg om att längta hem:

Jag känner igen den känslan från förr och jag trodde alltid att det var en plats, eller ett sammanhang jag sökte. Tills jag, som du också skriver om, hittade mig som min allra bästa vän och landade hemma i mig.

Maja kommenterade långt och tänkvärt om mitt inlägg att lyfta varandra:

Det viktigaste, som du säger, är väl bara att vi försöker avancera hand i hand med empatin och perspektivet att vi är ett med de andra i deras kamper. Att vi varit där, vi med. Om inte annat att DE är där och att det är rättfärdigande nog och att vi mycket möjligt också hade varit där om vi levt en annans liv.

Jag måste också visa ett underbart inlägg som Ida har skrivit på sin blogg. Hon läste mitt inlägg om att acceptera den man är och hon skriver egna reflektioner om detta på sin blogg:

Jag mår på riktigt dåligt om jag inte får vara ensam tillräckligt mycket. Jag blir trött, sur och får ångest. Det ända som hjälper är att vara ensam. I perioder försöker jag trycka undan detta. Är social och umgås både här och där. Slutar lyssna på mitt inre och min kropp och bara kör. Gör det som jag tror andra förväntar sig. I många år har jag funderat på varför jag inte har mera vänner. Att jag nog borde vara mer social och skaffa en större umgängeskrets. Men så inser jag varje gång att jag inte orkar de. Jag har några få vänner och det räcker. Jag hinner/orkar knappt träffa dom jag har.

Tycker det är så himla fint att få höra hur andra reagerar och tänker kring saker som jag själv grubblar mycket över. Vill tacka er som läser och skriver här på bloggen. Blir så himla glad <3

Some of your beautiful comments from last month. Thank you so much for reading and taking the time to write to me. It makes me so happy <3