Hon ringer när jag sitter på ett café med melankolisk pianomusik ur högtalarna. Jag tittar ut genom fönstret, ser träden blåsa i solvinden. Jag har just ätit upp min snickerskaka, läst lite i boken om digital detox och det är för ovanlighetens skull en perfekt tajming för ett av våra telefonsamtal.
Vi pratar i två timmar. När jag lägger på har jag kommit närmare mig själv. Det brukar vara så. Som att hon hjälper mig att minnas den jag egentligen är.
Vi pratar om jobb. Om hur man ska hitta någonting att göra. Vi pratar om fotot och att det egentligen är det vi vill syssla med båda två. Hur vi har försökt att hitta vår plats någon annanstans i mer än ett decennium nu. Men du kan nog inte göra någonting annat, säger hon. Jag tror du måste vara sann mot dig själv.
Vi är båda sådana. Kan inte låtsas. Lämnar sammanhangen utan själ, utan förankring i oss själva. Jag hittar alltid en väg ut, suckar hon. Säger att hon borde vara tacksam att hon har ett jobb, men hon letar bara efter bakdörren.
Jag vill bara ha en ram, säger jag. Alla måste ha en ram. Men frågan är hur den där ramen ska se ut. Måste den vara så himla fyrkantig?
Vi pratar om alla kreativa projekt som vi vill göra tillsammans. Jag önskar att hon bodde närmare mig, i samma stad, så att vi kunde mötas upp och springa ut i skogen för att fotografera. Hon berättar om sin idé att åka rakt in i landet, hyra en stuga med utsikt över fjällnatur och stanna där. Jag kommer, säger jag. Jag kommer och så stannar vi där i två veckor. Springer ut på morgonen och kvällen och fotar i det magiska ljuset. Stannar inne hela dagarna och dricker te och tittar ut på höstens färger.
Det där är min livsdröm, tänker jag sedan. Få vara i ett litet hus, omgivet av en fantastisk natur, med möjlighet att fota och vara kreativ.
Det behöver inte vara så komplicerat, det här med drömmar. De kanske kan slå in varje år, om man bara planerar in det.
Hej Erik! Tack för din fina kommentar <3 Jag tror att jag måste våga lita på mig själv, och våga lita på livet. Och våga vara där jag är just nu, precis som du skriver! Ja, det skulle verkligen vara mitt ideal med ett litet hus! Jag hoppas att vi båda kan hitta vägar till drömmen! Kram
Hej! Loggade just in här för första gången på en månad och blev så himla glad för din kommentar!! Jag älskar ju att blogga, och känner mig alltid lite ledsen när det inte får så mycket plats i mitt liv. Känns fint att veta att nån läser <3 Och det är otroligt skönt att få höra att andra också söker, strävar och letar efter sin plats. Det låter ju helt perfekt med din plan till bibliotekarie och sedan odla blommor <3 Bibliotekarie är ju lite dröm för mig, och jag har t.om en plats på distansprogrammet som jag måste avgöra om jag kommer kunna förvalta nu i år. Mycket spretiga tankar om vart jag ska ta vägen just nu! Kanske är lösningen att våga ta ut en riktning, en liten bit i taget, och vandra på den en stund, för att sedan ta ut en ny, eller fortsätta gå ett tag till. Kram <3
Hej!
Kul att du bloggat igen! Jag har tittat in här då och då och saknat dina inlägg lite. Nu har jag läst det du skrivit under sommaren. Jag känner igen mig i så mycket av det du skriver – om att få till ett fungerande liv och en vardag men ändå få vara kreativ. Svårt! Jag är egentligen trädgårdsmästare men håller på att utbilda mig till bibliotekarie för att slippa säsongsanställningar. Om några år ska jag börja odla blommor istället.
Hej Beata
Som vanligt läste jag med intresse vad du skrev. Jag tror verkligen att du måste vara sann mot dig själv. Du måste stanna vad du är. Du har din personlighet som du du uttrycker genom dina bilder, det är din charm.
Flera gånger skrev du över drömmar. Vet du, alla drömmer. Men hur kan man uttrycka de ? That is the question. Det är sant, en lilla stuga att hyra i en skog skulle är en bra ide. Att vara i ett litet hus, omgivet av en fantastisk natur, med möjlighet att fota och vara kreativ. För dig skulle det vara det idealet. Dessutom kan du arbeta fantasin : det lilla huset med skogen.Du kan hitta ett scenario. Det är också min drömm men jag måste hitta idéer som kan vara komisk. Men vad är normalt ? Jag har också min personlighet.
Nu kommer jag att tänka på det.
Kram
Erik (Frankrike)