Det är maj och det är så mycket maj som det kan vara. Det regnar blomblad, solen lyser och det äts oändligt många glassar- på bänkar på gräsmattor i solen i skuggan ja överallt.
Just nu en sval stund inne i skuggan. Med en tredje koppens kaffe och vårvind utanför fönstret. Trädens vita blom yr utanför. Marken full av vita blomblad. Cykelsadlar och trappsteg täckta.
Jag har börjat jobba efter föräldraledighet och huvudet är suddigt. Tröttheten en yrsel men inatt sov både jag och lilla S bra. Jag tänker tankar hela tiden men önskar att huvudet kunde vara tyst: måste gå till frisören, måste hitta byxor som passar, måste bestämma mig, måste bli förankrad i min kropp igen, lyssna inåt och andas.
Stressen tilltar och jag börjar lära mig. Plötsligt är jag inte sådär böjlig längre, som jag var senast 2019- när jag gick klart min konsthögskola och jobbade två jobb. Jag känner en gräns, jag ser den tydligt som en mur. Den står där som en påminnelse om att jag är ändlig, jag har behov och jag kan inte klara vad som helst.
Vilken befrielse i den meningen. Jag kan inte klara vad som helst. Sådan tillåtelse att ge upp, få andas ut, få sätta fötterna i en glänta och stanna där. Att se bussen stanna bredvid en, men vinka till busschauffören och säga att hon kan köra vidare.
– Tack, men jag stannar här! Jag ska inte gå längre.
Här sitter jag på ett café en halvtrappa ned och vill att det ska regna. Som tur är driver molnen över himlen och det lilla solljuset som tittade rakt in på min kaffekopp har försvunnit. Jag längtar efter stora landskap och tunga himlar. Efter vind och väder som kan kalibrera mig och återställa spänningarna i min kropp.
I två veckor har vi haft inskolning av vår minsta. Lilla S har gråtit varje morgon och jag har kämpat emot mina egna känslor. Resonerat med mig själv om att hon faktiskt har det bra och motat undan känslorna för att vara trygg och stabil.
Min cappuccino kommer i en rejäl brun mugg. Jag har den perfekta platsen invid fönstret och den perfekta tiden att gömma mig men ändå titta ut. Det blir inte bättre än att sitta på tryggt avstånd till allting och ändå få ta del av vad som händer. Att se alla som går förbi utan att själv bli sedd.
Sådant äventyr mammalivet är, att drabbas av känslostormar och samtidigt behöva vara stabil. Jag kan nästan känna hur rötterna knakar under mig, växer djupare nedåt i marken, som att stormen fördjupar stabiliteten. För varje utmaning och varje förlust växer jag mera nedåt, rotar mig mer, ser mer och mer av allt det vackra.
Till sist kommer kanske tilliten tillbaka? Jag märker att jag klarar saker- jag klarar allt det här, och kanske kan jag klara också det som kommer sedan.
Utanför mitt fönster blommar maj. Vita små blommor lossnar från träden och virvlar i vinden. En tredje koppens kaffe på mitt nattduksbord och en välsignelse som en avskild stund i sängen. En liten sorg inombords som formulerar frågan som jag ställt mig sedan 2015: När ska jag sluta vara trött.
Idag känns det tydligt: jag kommer aldrig sluta vara trött. Efter gårdagens fyra arbetstimmar måste jag ligga i sängen. De räcker tydligen för att huvudet ska brusa och kroppen inte orka mer.
Utanför fönstret en maj. Med ljusrosa blomblad som landat på gårdens lekplats. Skira gröna blad som precis har börjat växa från äppelträdens grenar.
Jag har försökt så länge. Kanske ska jag ge upp försöken att ”hitta något som passar mig” och istället välja det minst uttröttande, det med störst chans att orka?
En liten blåhet tittar fram bakom molnen, men mest är himlen vit. Molnen så mjuka att de glider in i varandra, utan tydliga former. En slät grädde som vispas kort. Häggen finns också nu. Och alla fåglars vackra sång.
Jag levde nog utöver min ork i flera år. Jag levde som vore jag gränslös, en supermänniska utan behov och utan insikt om vikten av ramar och struktur. Du behöver struktur för att må bra sa min psykolog en gång. Jaha, tänkte jag och plötsligt fick jag ordning på mina toppar och dalar.
Jag är så glad i mina nya kaffemuggar. I tjock keramik med mängder av blå fjärilar på. Det är vackert utan att vara perfekt. Vackert som livet är vackert i naturen. Vackert som slitna granar i en urskog.
Sedan kommer mitt hjärtas femåring in i rummet och bryter min bubbla. Så många gånger som det krävs att någon bryter den. Vi ligger tillsammans en stund och sedan går jag upp för att fylla badkaret med vatten. Jag tar ett förmiddagsbad medan resten av familjen förbereder för vår gårdsloppis. Hela tiden är jag arg på mig själv för att jag är trött. Men badet är skönt och sedan klär jag plötsligt på mig. På något sätt snurrar dagen igång och jag står mitt bland andra människor och ser på min femåring som säljer saft.
Kanske är det bara normal trötthet? Kanske är det naturligt att vara utmattad första året på ett nytt jobb? Kanske har jag bara lägre toleransnivå mot att känna mig utmattad, kanske är det inte meningen att man ska orka någonting mer än jobbet, kanske borde jag helt enkelt sluta jämföra mig med andras ork?
Vi promenerar bort till granngårdarna som också har loppis. Det är som att min hjärna sakta blir normal igen. Av luften, av saften eller chokladbollen? Kanske av att se så mycket människor och småprata? Jag vet inte. Kom ihåg det Beata, du orkar när du inte tror att du ska orka.
Snart kommer syrenerna till gården. De är mest lila här, men många vita uppe i parken. Då kan man plocka och sätta i en muminmugg. En gång hade vi syren inne på toaletten. Det luktar så gott.
Kanske är det bara mänskligt, allting. En längtan att få flyga upp till fåglarna ibland? Men nu är det maj, nu blommar det på gården. Jag kommer alltid älska regn, stormen har en plats i mitt hjärta, precis som hos Ulrika. Men nog kan jag uppskatta sommarljus ändå. Och koltrasten är svårslagen, när den låter på morgonen.
