Jag har masat mig nedför backen till ett café. Sitter med min dator och försöker rikta fokus bort från grubblerier till sådant som behöver göras. Himlen är grå och det ska regna hela dagen. Regnmoln 100 % står det i min väder-app. Min precis fyllda sjuåring ska på skolutflykt och det vilar en regnförbannelse över hennes klass, säger jag i köket på morgonen och skrattar. Det är fjärde gången det ska ösregna på en av deras utflykter. Fjärde gången på två månader och emellan är det sol. Varför skrattar du mamma säger hon och jag tror hon blir sur. Ja men det är bara lite väder, det är inget farligt säger jag. Tänk om jag kunde vara sådan med mina egna tankar, grubblerier, besvikelser. Det är bara lite väder- tankarna, katastroferna, farorna. Om mitt nervsystem kunde förstå det: det är bara väder!
Jag har sakta börjat hitta tillbaka till min kropp. Blir så avkopplad från kroppen i perioder att den till sist måste skrika på mig. Skrik från foten, skrik från knät, skrik från tårna. Men nu har jag minsann börjat med både plackers och sjukgymnast. Ska snart ta tag i att boka in en ögonundersökning också.
Jag saknar magin i mitt liv. Det är så mycket vardag att ingenting annat har en chans. Inte ens på kvällarna slappnar jag av. Ibland pratar jag så fort att jag blir förvirrad av mig själv. De senaste veckorna har jag plötsligt blivit mindre trött. Genast ökar stressen: varför är jag pigg nu då? Vad har jag plötsligt förändrat i mitt liv som gör att jag mår helt okej? Jag inser att jag börjat med promenaderna igen, eftersom mitt knä är bättre. Är det så enkelt, promenera och bli pigg?
Jag tänker på det min psykolog sa till mig för tio år sedan: Vi behöver struktur för att må bra. Tänker på att jag inte kan skapa den ensam i ett vakuum. Att studier på distans inte är sådär romantiskt som jag trodde. Att jag visst behöver sammanhang, social interaktion och rutiner. Vem är jag ens som trodde annat?
Ibland minns jag en känsla av trygghet från förr. Barndomens självklara trygghet som gjorde det lätt att njuta av det som är vackert. Jag minns en promenad på stan mellan affärer och hur mysigt det var att stanna till för en fika. Jag minns vänskaper som kändes obehindrade, utan besvikelser. Jag minns hur saker inte fastnade på samma sätt. Men minnet kanske lurar mig? Jag minns så mycket vackert. Och jag saknar den trygga känslan, när det fanns en självklarhet runtom, med vuxna som hade huvudansvaret. När det inte var upp till mig allting, med både sammanhang, arbete, passioner, familj, ekonomi, hälsa och allt möjligt.
Nu är tiden inne att akta sig för halkiga löv uppe på vår branta gata. Jag går förbi rönnbärsträden med barnen och vi önskar oss en vinter med snö. Om det är extra röda rönnbär blir det en kall vinter, säger jag och det tror vi att det blir. Och jag vet att jag behöver mer tider, mer struktur, mer rutin. Jag behöver bli ihophållen av världen runtomkring. Jag hoppas på en vit snö så att vi kan åka pulka och snowracer. På en gnistrande stjärnhimmel och mängder av stjärnfall.
Så fort en ögonfrans lossnar från ögat eller en stjärna lossnar från himlen får man önska, säger jag till barnen. Det är viktigt med grundläggande livskunskap. Min äldsta har lärt sig att blåsa på ögonfransen. Än så länge är önskningarna oskyldiga och handlar om godis eller saker, precis så som man vill att önskningar från ett barn ska låta. Jag blåser själv på mina ögonfransar och jag önskar under stjärnorna. Jag önskar mig inte städer av godis, mina önskningar handlar om hälsa, människor vid liv och grundläggande trygghet.
Stjärnfall är fortfarande magiskt, och ibland lyckas jag se dem. Kanske finns det lite magi kvar i periferin.
