Finnas till

Jag hade en vag idé om att hoppa på NaNoWrimo i år, men det verkar vara nedlagt? Det hade varit en väldigt dålig idé, eftersom det är så mycket annat som måste göras i mitt liv just nu. Så många högskolepoäng att ta ikapp på en distansutbildning. Men är det inte alltid det? När ska man egentligen skriva den där boken, sammanställa den där diktsamlingen, om det aldrig finns tid?

Så jag skriver här istället. Ett litet inlägg för att det är 1:a november. Kanske en start på ett höstbloggande, kanske bara ett falskt löfte om mera text.

Idag är det lördag. Jag sitter på ett café i Strömstad och dricker americano med mjölk i. Mörkret är på väg in över de grå trottoarerna. Snart ska vi iväg till en kyrkogård med barnen. Vi ska tända ett ljus för min farmor. Och för min mormor och morfar och farfar. Och för de andra. Vi ska se hur det lyser i mörkret av de magiska ljusen. Hur vi samlas på en kyrkogård kring det som en gång var kärlek, som sedan inte hade någonstans att ta vägen, och fick bli till sorg istället. Mina barn har aldrig sett det förut.

Jag hoppas på att få leva så länge jag kan. Jag hoppas på att alla som jag älskar ska få leva så länge de kan.

Du behöver inte räcka till. Det räcker att du finns. Jag finns. Jag vill fortsätta få finnas nästan tvångsmässigt nu när jag har fått barn.

Tomas Sjödin skriver:

Man behöver inte räcka till. Det räcker att man finns till. Allt utöver det är en bonus.

Idag finns jag till men jag räcker inte till så mycket som jag vill när barnen har höstlov. Speciellt inte när jag måste lämna familjen för att plugga. Imorgon är det deadline för en inlämningsuppgift och jag vet inte om jag hinner.

Min yngsta har gjort en egen dator av ett gammalt poängpapper från ett Yatzy-spel. Hon har vikt ihop pappret på mitten och har det framför sig som en laptop. Hon sätter sig ned: Jag pluggar mamma. Jag pluggar på min dator.

Jag behöver inte räcka till, tänker jag, och skjuter upp pluggandet lite mer. Det räcker att jag dricker upp mitt kaffe. I alla fall just nu.