och tänk att det ger mig ett sådant lugn!
I tio år har jag kämpat med min självinsikt. Med värderingar och livsmål. Insett vad som verkligen är viktigt i grunden. I vilken riktning jag behöver gå, vilka värderingar jag inte kan tumma på i mitt liv. Att det kan vara stor skillnad på vad man vill och vad man behöver. Till exempel vill jag inte ha ett liv som bygger på att mina viktigaste behov, att uttrycka mig kreativt, blir till ett jobb. Det får gärna vara som ett jobb- jag säljer ibland bilder, tar något uppdrag som fotograf, ställer ut (om än i väldigt liten skala just nu) men det får absolut inte vara det min hela trygghet hänger på.
Genom åren har jag sett att många av de som kämpar med att försöka leva professionellt på sitt skapande ofta har yttre omständigheter som underlättar. Eftersom de flesta inte gärna skyltar med att deras partner står för hyra och täcker upp vid inkomstbortfall, är det lätt att få bilden att många tjänar mer på sin konst än de faktiskt gör. Det har varit skönt att verkligen förstå det, men kanske beror det på att jag själv har provat och inte längtar tillbaka en sekund. När jag ser någon ”lyckas” på instagram ser jag allt slit. Jag vet vad det kostar. Och jag är bara så otroligt glad att jag själv har testat, för att sedan själv kunna välja bort det. Jag blir tacksam att det inte är jag längre.
För jag vet att jag hade längtat dit annars. Till en idealiserad bild av konstnärslivet som inte finns. Jag vet också att det aldrig tar slut, slitet, eftersom jag är uppvuxen runt kulturarbetare och konstnärer. Men jag hoppas i alla fall att de kommande åren blir en tid för mitt eget slit att ta slut, så att jag äntligen kan få fokusera på annat. En närvaro i det som är, i de utmaningar som finns i vardagen, i livet. En trygg grund som ger mig möjligheten att fokusera på att ta hand om mig själv och min hälsa, för att kunna ta hand om livet runt mig.
Jag ser en liten dokumentär om författaren Karin Smirnoff. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om själva dokumentären, kanske borde regissören ha ställt fler frågor till Karin, som hon själv säger i filmen att hon hade velat. Men den väcker saker inom mig.
Karin har också varit fotograf och hon har upplevt den känsla jag själv aldrig har satt ord på: att livet runtom blir till ett objekt. Att när man lever uppslukad av sin konst blir livet en kuliss som till sist blir till ett verk. När hon hade småbarn blev barnen till objekt genom kameran. Man letar hela tiden efter bilden. Seendet slås aldrig av. Precis detta har jag bestämt mig för sedan länge: barnen får inte bli till objekt. Det handlar inte om diskussionen om barn i sociala medier, utan om en känsla av att vara frånvarande, en distans mellan en själv och världen som skapar en känsla av att missa det som sker.
Det handlar om att bli så konsumerad av konsten att man måste sätta stopp, för att man värdesätter sitt verkliga liv högre. Priset är inte värt det.
Det fanns en tid innan barnen när jag inte vågade skapa. Jag blev rädd för min egen besatthet. Jag tror att man behöver se på konsten mer som ett jobb, om man ska kunna ha den som ett jobb. Jag har också insett att det viktigaste aldrig har varit att just ”leva på” konsten. Det viktigaste har ju varit att mejsla fram sin egen inre röst, hitta förankringen i sig själv bortom ängsligheten, och skapa sig ett liv där man mår bra, där konsten får plats på sina villkor.
Sedan barnen kom har jag blivit bättre på avbrott. Tankar avbryts hela tiden. Men det är fortfarande jobbigt. Därför är det också lättare att inte alls starta upp någonting. Avbrotten är så smärtsamma. Strömbrytaren mellan fantasi och verklighet. Det gör nästan ont när den skiftar.
Jag blev nog stärkt av att höra Karin berätta i filmen. Att det är okej att vänta. Det är okej att välja småbarnslivet nu. Jag har kvar mina drömmar. Men jag väljer mitt liv. Det tog mig lång tid att acceptera men nu vill jag ta hand om den grund som jag står på, jag vill växa djupa rötter istället för att sträcka mig upp mot himlen. Jag vill känna förankring och inte sväva fritt.
Den magiska trädgården finns kvar. De självlysande blommorna, stjärnor som strössel och fåglar som musik. Orden i mitt huvud, bilderna, tonerna. Ingenting försvinner men åren går och det är så skönt att vara grundad i sig själv. Att veta vad som är viktigast just nu.
Det enda man kan göra här på jorden är att lyssna till sig själv. Att kalibrera sin inre kompass så att den följer ens hjärta och behov. Att våga vika av när vägen inte längre passar. Våga byta riktning. Att våga blunda för den man trodde att man skulle vara i den här världen, och våga lyssna på fladdret i hjärtat som är en ledtråd mot någonting som drar. Det är inte lätt, och man blir väl aldrig färdig. Men kanske blir man med åren lite lite klokare på sig själv.
Gott nytt år!
Detta är det bästa med bloggen- att få igenkänning och förstå att man inte är ensam <3 Och jag håller med dig- tycker inte heller att det är inspirerande med de i fantasivärlden, som man inte alls kan relatera till. Det du skrev om att lyckas på bekostnad av någon annan/sig själv, det känner jag igen! Jag kände nog ett tag att min dröm skulle bli på bekostnad av mig själv, och det är den såklart inte värld. Jag vill inte ge upp hela mitt liv för att jag har en konstnärsdröm. Sedan är det ju ett faktum att det är svårt att balansera en skapande-dröm med resten av kraven i samhället. Men det är ett evigt ämne att blogga om 😀 (Så roligt att du börjat blogga igen förresten! Jag har kommenterat, men kan inte se kommentaren efter att jag har skickat in?)
Ja så är det nog! Att man har behov att definiera för sig själv vilket förhållande man ska ha till sitt skapande. Jag blev direkt trött på mig själv efter detta inlägg, jag kände: VARFÖR ska jag ”ta ställning” i förhållande till min konst?! Varför måste jag skriva att jag har ”slutat”? När jag egentligen inte har gett upp mitt skapande. Men det beror nog delvis på den där känslan du beskriver. Ibland kanske man måste mota bort konsten lite för att tillåta sig att fokusera på annat? Det enda jag vet är att det går i perioder och plötsligt ägnar jag all fri tid åt min konst igen.
så fint beskrivet och tror det är så viktigt som du är inne på, att få sätta upp ett slags tydlighet för sig själv. ”Nu väljer jag på det här sättet, i den här fasen av livet.” för att minska den där gnagande känslan av att man kanske egentligen borde något särskilt, hela tiden dåligt samvete vad man än väljer.
Alltså kan skriva under på allt i det här inlägget. Det är en kamp många ggr. Jobbar ju själv heltid och har hela tiden gjort. Har svårt att inspireras av de som verkar leva helt i en fantasivärld, t ex inte skyltar med hur de betalar hyran eller kanske tom aktivt döljer det. Även om jag är pro verklighetsflykt. Det är ju som att man lyckas på bekostnad av någon annan och på bekostnad av något inom sig själv. Sen håller jag med dig. Det är himla svårt att stänga av konstnären inom sig. Jag har ju också fotat och allt blev som du skriver ett objekt. Livet sätts på paus på nått sätt. Jag kan nog heller inte helt leva på min konst vad det nu än är. Dels är jag trygghetskjunkie, dels är jag dålig på att skapa mot deadline. Och dels som du skriver, det blir ju inte heller kul då, blir bara ett slit. Fint och tänkvärt inlägg.