Plötsligt vill jag bara blogga. På morgonen när jag vaknar och på kvällen när jag borde sova för länge sedan. Det är väl något med dynamon, att jag har börjat trampa och att det är så skönt att fortsätta då.

I alla fall har jag läst ut Stargate och ja, behöver du gråta så har du här ett tips. Den fysiska känslan jag fick av att läsa boken påminner om något annat jag har läst, blandningen av obehag, magi, sorg och oerhörd skönhet, men jag kan inte komma på vad det är.

Imorgon ska jag åka till den dyra privatläkaren igen. Jag ser framför mig en bussresa förgylld av förmiddagens solstrålar som lyser in i bussen och skiner upp vårsmutsen på de stora fönsterrutorna, en varm kaffe från seven eleven och så en liten promenad, kanske hör jag fåglarna i allén.

Lilla S ska snart börja förskolan. Jag har lånat pekboken Roj på förskolan som vi läser om kvällarna. Vi följer Roj som vinkar hejdå till sin pappa, Roj som bygger med klossar, är med på samling och som vilar med egen kudde. Snart ska du också gå till förskolan viskar jag till lilla S och jag oroar mig absolut för alla sätt hon kan dö på, när inte just jag är där för att hålla henne vid liv.

I min fotomapp på telefonen får jag upp minnen för fem år sedan- Lilla V är en bebis och vi är helt nya föräldrar. Det dyker upp ett foto på mig med henne i magen, innan vårt första barn hade kommit. Det känns så främmande. Som ett annat liv.

ligger min bebis (okej hon är snart ett och ett halvt) i vagnen och har snart sovit i två timmar.

är det en varm dag men samtidigt strilar regnet ner. Frisk och klar luft!

har jag haft en underbar förmiddag för mig själv ute på stan, i vårluften. Köpt en kaffe to-go, tagit buss 61 till Vasaplatsen, varit hos en ljus och dyr privatläkare med ljust trä i väntrummet och fått veta att min ”vårta” på tån var ett granulom som jag ska ta bort nästa vecka. Ta två alvedon innan för det kommer göra ont sa kirurgen, sådär obrytt som kirurger kan låta. Jag blev genast lite stressad och frågade om man inte kan få någon slags bedövning, och det visade sig att det alltså är bedövningen som gör ont att få, en spruta innan själva ingreppet!

har jag lite yrsel, som jag får ibland. Det brukar hänga ihop med nån slags virus i kroppen.

har jag upptäckt att seven eleven har havremjölk i sin kaffemaskin. Tyvärr är den väldigt dyr men ibland går ju an.

tänker jag på vilka värderingar jag har i livet och på hur jag ska veta vilka jag ska prioritera mest. Till exempel strävar jag efter lugn och ro vilket kräver en slags stabilitet i tillvaron, nästan en förutsägbarhet. Samtidigt är jag kreativ och har svårt för när saker är för styrda. Hur ska jag veta om det är sinnesron som är viktigast, eller kreativiteten, eller känslan av variation i tillvaron? Vilket ska jag bygga mitt liv runt?

har de flesta körsbärsträden i Nordostpassagen börjat blomma (bilden är t.om. från förra veckan). Ett hav av rosa när buss 61 kör förbi ovanför på bron <3

tror jag min bebis har börjat vakna där nere, men hon blir alltid sur på mig när jag plockar upp henne direkt, så hon får ligga och morna sig lite.

(hon vaknade när jag skrev, så detta publiceras 1,5 timme senare)

ser ryggen på baddräkten och det vita håret uppsatt. De starka simtagen och vändningen över på rygg. Hon har alltid älskat att bada. När jag var liten bodde hon i lillstugan hos oss på landet. Cyklade ner till havet. Hon simmade runt den lilla badön. Orädd för maneter, sjögräs och tång. En slags naturlig hälsosamhet, som inte bestod i några restriktioner eller så värst mycket träning. Men rutiner, ett psykologjobb med höga ambitioner, sociala relationer, konst, kultur, kristendom, goda middagar med vin, choklad efter maten och alltid te klockan tre. Med allt det inom sig simmar hon i havet. Jag minns hennes badturer, simmandet var både motion och sinnlighet. Inte bara kroppen, inte bara anden. Allting tillsammans.

Jag minns farmor så tydligt som en egen person. Hur främmande det kändes för mig att kunna vara det. Hur skulle jag nånsin kunna cykla ensam ner till vattnet för att bada själv i havet? Hur skulle jag ens kunna fatta ett sådant beslut, att själv gå och bada?

Kanske var jag ett ovanligt icke självstyrt barn, eller så var jag bara ett barn? Nu känns det inte främmande längre. Jag fattar en massa beslut hela tiden. Men det har tagit många år att erövra den agensen. Att känna självstyret i kroppen. Ibland tappar jag bort det. Men jag vet att det finns där.

skriker måsarna utanför fönstret.

är klockan 06.48 och jag har varit vaken sedan klockan 04.50.

är det vitt (!) utanför fönstret. Vackra äppelträd inbäddade i snön. Efter en vårig påskhelg bestämde sig vintern för att påminna oss om att det bara är april.

gömmer jag mig under mitt rosa täcke, med stängd dörr inne i sovrummet. Har jag den välbekanta känslan av att aldrig någonsin vilja gå ut igen. En känsla av att vilja gömma mig i andra världar, de kreativa. Jag loggar in på Flickr och ser Vincent som har stulit månen. Känner den djupa lusten efter att öppna en gammal bild och redigera den till någonting magiskt, men vet att jag inte har tiden att försjunka i skapandet, inte nu.

längtar jag efter en riktigt fängslande feelgood/romance eller young adult bok. Något som bara fångar hela min uppmärksamhet och får mig att glömma allt som egentligen är oviktigt.

längtar jag tillbaka till landet- eller egentligen till vilken plats som helst med plats för kaffedrickande kombinerat med natur.

har jag ett seminarium imorgon men är hopplöst efter som vanligt. Senast löste jag det genom att stressplugga hela dagen innan, och jag blev godkänd. Brukar tyvärr lösa deadlines på detta sättet och eftersom det alltid går vägen lär jag väl fortsätta. Är bara så trött på stressen.

tänker jag på hur mycket jag behöver mitt skapande, och på hur svårt det är att få ihop det med övriga livet. Men så fort jag dyker in i att redigera en bild så stannar tiden och alla tankar på framtid och yrke känns plötsligt ganska irrelevanta. Efter en timmes fotoredigering känner jag ofta: det är ju detta jag vill. Det andra kan väl bara få vara försörjning? Det behöver inte vara mer än så.

finns så höga träd att småfåglarna nästan nuddar molnen. Det är ett evigt fågelliv och kvittret tränger in genom träväggarna. De små fåglarna störtdyker i dalgången, sjunker ner mot marken och tar fart uppåt igen, landar på en gran eller björk.

finns det utsikt åt alla håll. Skogen mot baksidan av huset. Dalen med den lilla viken, den röda stugan på stranden. Himlen är så stor här. Alla färger i pastell, precis mot vårens första dagar. På landet ser man skymningen och gryningen på riktigt.

blir det mörkt när kvällen kommer. Varje gång blir jag lika förvånad. Det är såhär kvällarna ser ut egentligen, bortom staden.

smyger jag iväg in i ett av de små rummen, för att blogga ifred. Jag kryper upp i den smala träsängen och lutar ryggen mot väggen med datorn i knät.

gör vi en skattjakt. Jag och barnens pappa klär ut oss. Barnen går med mormor och hittar ledtrådar. Först ett stopp i glashuset, sedan vidare upp genom skogen, förbi enorma granar som har fallit i senaste stormen (alldeles för stora för att få falla, de borde stå för evigt) till den gamla stugan högst upp. Där väntar jag i en blommig klänning och sjalett. Där ger jag sista ledtråden och sedan går vi ner och äter godis.

grillar vi hamburgare över en grillplats uppe på berget. Ettåringen kastar kottar i bäcken och femåringen hjälper till med allt möjligt: att bära lillasyster över den mossiga marken, hjälpa till att peta med pinnar i bäcken och att passa brasan. Stanna och passa brasan pappa! ropar hon när hon behöver avlägsna sig. Till sist går jag ner till huset för att vila en fot som gör ont. Jag dricker Earl Grey och äter undangömt godis medan jag scrollar på mobilen. Min femåring kommer nedspringandes till mig och berättar att de har hittat en död blåmes i skogen, att de ska begrava den och att hon ska skriva en dikt. Jag skriver ner hennes ord med blyerts på ett papper. Hoppas du får ett fint liv i det där hålet och Hoppas ingen räv kommer och tar dig. Sedan springer hon upp till de andra på berget för att uträtta begravningen.

På landet kan man springa själv i bergen. På landet äger man hela världen när man är fem år.

Det finns inget låtsas kvar i mig.
Det finns inga skor att fylla
ingen kavaj som är för stor.
Jag har tagit på mig mina egna kläder.

Drömmarna har förvandlats till små längtor men de håller jag för mig själv.

Jag har landat på jorden och vill bara ha ett stilla liv
med nära till naturen
äkta relationer
ett stärkande arbete
med fint sammanhang.

Tid att skriva vid mitt egna skrivbord med äppelträdsutsikt och småfågelsång.
Tid för hav och kanske lite vin ibland-
en sång som sjunges på gitarren.

Om helgerna kan vi fika
åka till landet o kratta löv
men inte mer än så,
aldrig mer än så.

Det är givetvis ingenting ”bara” med denna önskan. Den är allt. Denna önskan om livet är allting.

I denna tiden i denna världen är denna önskan en oändlig lyx och så länge freden finns runt mig tänker jag förvalta den väl.

Jag sitter i min säng med en ljummen kaffe på nattduksbordet. In genom fönstret strömmar barnens röster från gården. Klockan är strax efter tio en lördag förmiddag.

Mina tankar virvlar som tankar gör mest, men efter en timmes stillhet har de börjat landa på marken. Som torra fjolårslöv som blåst upp i vårvinden och släppts ner igen, med en ny ordning.

Jag tänker på det jag tänker på mest: tvivel. Och jag längtar efter att denna del i mitt liv ska vara över. Detta långa kapitel av tvivel och ambivalens. Det har varit år av att bära på en tung väska, med ett bagage av gamla kläder som jag egentligen borde slänga. En känsla av att göra allting mer tungrott än vad det egentligen är. Att bära på hinder som egentligen kan sättas ned och glömmas bort.

För om något är jag trött på plan B, plan C och D och F och G. Varför måste jag bära på alla scenarior i mitt huvud? Varför får jag inte leva livet framlänges, som jag faktiskt gjorde en gång? Varför måste jag vara smartare än andra? Varför måste jag ta de perfekta besluten? Kanske är det okej att ta lite halvdana beslut framöver. Sådant som inte blir perfekt, men kanske inte heller katastrof.

Jag testar ett nytt förhållningssätt till alltihop: Kanske är det bara sådan jag är? Ambivalensen. Kanske finns det en fin sida av den också? Kanske är jag en sådan som kan tänka mig tusen saker, som är öppen för så mycket nytt att jag kan se mig själv i nästan vad som helst. En som har lätt för att lära mig nytt och som kan testa på mycket olika. En som har lätt för förändring men desto svårare för stagnation. En rädsla för att fastna, bli ofri, fångad.

Kanske är det en kombination av att vara bra på olika saker, vara öppen för nästan allt i tanken men samtidigt vara orolig för konsekvenserna och den egna tillräckligheten.

För hur ska jag orka ha ett jobb att gå till varje dag? Jag måste väl kunna jobba hemifrån, när jag mår som sämst, för att slippa sjukskriva mig. En rädsla att inte ha kraften, energin och orken. En insikt om mitt högkänsliga drag som i perioder fått för mycket plats. Det måste finnas en balans mellan att vara medveten om sina sensitiva drag och samtidigt inte hindra sig själv i onödan. Inte låta gamla utmattningar ligga i vägen för det nya som behöver få plats.

Insikterna finns inte i tanken, de finns i görandet. I att göra, ompröva, våga, inte våga och prova igen. Insikterna kanske kan skrivas fram med orden, med en kaffekopp i handen, men jag tror inte att det är här de görs. Jag tror att insikterna föds i mötet med verkligheten. Jag tror att nya vägar endast visar sig när man går på en väg. Det går inte att förutse saker så som jag en gång trodde.

Jag längtar efter en känsla av rörelse. Både fysisk rörelse- promenader och träning och dans. Men också mental rörelse. En känsla av att inte stanna upp och fundera. Utan istället göra.

En blogg är så mycket introspektion. Jag vet ju att det kan bli för mycket av det. Hur livet inte kan levas inuti en själv. Hur livet faktiskt levs utanför. I den riktiga världen. Men så länge jag ser till att befinna mig därute, så tänker jag alltid komma tillbaka hit.

(Jag tror det känns som att jag måste våga igen. Lätta ankar och se vart jag hamnar. Släppa ner den sten jag bär på för att se vart stegen bär när de får vara lätta.)

Stannar bilen intill en rondell i det lilla villaområdet. Öppnar dörren och går ut och gråter. Det är sommar i Oslo och jag kör bil i jobbet. Har egentligen ingen tid att stanna. Det är sommar år 2006 och jag är nog precis 21 år. Jag har ett norskt ID-kort och jag har just kommit tillbaka efter en resa till Sydamerika. Bor mittemellan Youngstorget och Grünerløkka i en lägenhet med två våningar och ibland nio personer. Efter gråten kör jag vidare. Det finns ingen tid.

På kontoret får jag instruktioner innan utfärd. En sittlift som jag aldrig har använt. Det ska gå att lista ut hur den fungerar när jag kommer fram, det är tydligen inte så svårt. En röd pärm med allas adresser och vad de behöver hjälp med. Olika hemnycklar och så bilnycklarna.

En kvinna som ska flyttas från rullstol till toalettsits. Jag försöker inge ett slags lugn fastän jag känner mig liten och rädd. Kvinnan jag ska hjälpa känner min osäkerhet. Jag snor liften kring hennes ben och under henne som jag tror att den ska vara. Jag börjar trycka på knappen som gör att liften hissas upp. Kvinnan blir rädd. Hon ropar på sin syster med panik i rösten. Hon gråter. Systern kommer ned för trappan och gör det istället.

Jag kör fel med bilen och behöver hjälp att hitta hem. En kollega kommer med sin bil och guidar mig tillbaka till kontoret. Jag får skäll när jag är tillbaka för att jag kommer in för sent. Alla andra har fått vänta på mig. Det kan inte ta så här lång tid Beata. Det är mellan 10-11 personer att åka till innan lunch, och lika många efter.

En kvinna som är över nittio år gråter varje gång jag besöker henne. Hon är så ledsen och längtar efter att dö. Det förklarar hon tydligt. Jag förstår precis vad hon behöver- hon behöver tröst och en hand att hålla i. Hon får det av mig, på ett ytligt plan. Men på insidan kan jag inte härbärgera någon annans känslor. Jag är full av existentiell ångest och det är för stort att samtidigt lyssna på en annan människas dödslängtan. En människa som levt så mycket längre. Hon leder mig till fönstret och pekar ut mot träden. Ser du stolpen där? frågar hon. Jag nickar. Och ser du trädet? Ja, säger jag. När trädets gren har vuxit förbi elledningen som går från stolpen, då hoppas jag att jag är död.

Jag är nog bara definitionen av fel person på fel plats. Jag förstår inte hur jag ska kunna hjälpa alla de här människorna. Jag förstår inte varför jag är så ledsen eller varför Oslo är fullt av svarta hål. ”När Salikons rosor vissnar, då är jag död.” Men jag är vuxen nu, inte något barn som jag var när jag tittade på Allrakäraste Syster och lekte i mina fantasivärldar. Jag måste tjäna mina egna pengar och det är tydligen såhär folk gör.

De tre första dagarna går jag bredvid för att lära mig. Jag ska jag sätta på stödstrumpor på en som ligger ner. Benen är så gamla och jag känner mig så ung. Det är svårt att få på strumporna. Mycket svårare än jag kunde tro. Det är tungt att lyfta ett ben i taget och samtidigt krångla på en alldeles för tight strumpa. Hade jag inte varit en people pleaser som behövde jobb hade jag kanske satt ner foten någon gång. Krävt lite mer kunskap eller hjälp. Men det är sommar i Oslo och jag är sommarvikarie och hemtjänsten behöver verkligen folk. Jag behöver pengar och på allas instruktioner låter det hela tiden som att det inte är så farligt. Du förstår hur det fungerar när du kommer dit. Jag drar i de omöjliga strumporna och känner mig dum. Hur kan det vara så svårt att få på ett par strumpor? Till sist får jag upp strumporna till knäna.

I skymningen promenerar jag hem från jobbet med min kompis. Vi delar på ett headset som går till någon av våra iPods (eller var det en iRiver?). The Knife har precis släppt sitt andra album Silent Shouts och Like a pen är perfekt att gådansa till.

En gång får jag med mig en påse med gula plastkläder. Jag ska lämna mat till en kvinna med en extremt smittsam bakterie. Vi som jobbar måste ha skyddskläder på oss. Som vanligt får jag den röda pärmen där det står vilka jag ska åka hem till och en kort genomgång innan jag åker ut. Ta inte med dig nycklarna in i lägenheten. De kan tydligen bli smittade. Jag parkerar bilen utanför lägenhetshuset. Klär på mig de gula kläderna och munskyddet innan jag går in i trappuppgången. I efterhand känns det som ett påhittat minne. Hur den äldre kvinnan sitter långt in i sin lägenhet, ensam invid ett fönster. Hur jag klampar in som en utomjording i plast och lämnar hennes mat. Två världar som snuddar vid varandra men som aldrig möts. Hur jag sedan tar handdesinfektion på nycklarna, slänger kläderna och kör iväg till nästa person med bilen.

Efter ungefär tre veckor går jag upp till chefens kontor och storgråter. Hulkar fram att jag inte klarar av detta och vill sluta. Den manliga chefen ser snäll och lugn ut. Jag får sluta direkt och jag jobbar inte ens klart för dagen.

Sharpen my body like a pen
Come on I need to show it
Something too small for a lense
If I rub it if I wipe it

Vad handlade den där låten om egentligen?