Låt mig få falla i trettio minuter

Ännu ett blogginlägg från min säng. Med en ljummen kaffe på nattduksbordet och ben som borde vilja röra på sig men trivs bäst såhär, utsträckta framför mig på lakanet.

Mitt i morgonlugnet gör jag misstaget att börja läsa andra bloggar. Jag tycker bäst om att läsa lite mindre bloggar, de som känns intima och hemmagjorda. Men jag läser också några större bloggar och tyvärr mår jag ibland dåligt av deras tillrättalagda estetik. Så lätt att jämföra sig, det sker av bara farten. Jag vet att det perfekta är en spegel som reflekterar allt hårt jobb bakom, all ångest och osäkerhet. Men det hjälps inte.

Så jag återvänder till min egen oas. Struntar i blogg-leenden och andras sociala liv. Måste stänga om mig för att inte läcka energi. Känner hur andetagen klappar mig mjukt. Tankar på det-jag-inte har och dit-jag-inte-nått rinner av mig.

Jag behöver ensamtid för att få skriva, redigera bilder och landa. När jag landar längst ner på botten av mig själv är det som att jag kan ta sats igen. Jag kan ta avstamp från den dammiga botten och hoppa uppåt igen, med ny energi. När jag inte får det där avstampet är det som att jag ständigt faller nedåt, fäktandes med armarna för att flyga uppåt. Det kan räcka med 30 minuter. Bara fötterna får känna fast jord en liten stund.

Men det är en svår tid vi lever i. Att just ha landat i sitt eget lugn, med den tillfredställelse som följer på det, och sedan tänka jag ska bara ha en liten stund för mig själv och läsa bloggar, öppna datorn och få det där lugnet raserat på mindre än en minut. Är det bara jag, eller känns det som att vissa vill att man ska bli avundsjuk på dem?

Jag får helt enkelt ta eget ansvar och hålla mig till mitt eget. Inte släppa in det andra. Då kommer nog tillfredsställelsen krypandes igen.

Jag önskar dig en fin dag ute i sommarvärlden, glöm bara inte att trä glasbubblan runt dig för skyddande effekt.

Sommar vid horisonten

Jag sitter i sängen med fönstret på glänt. Jag har tagit kaffet med mig och andas luft från gården. Min familj är ute på promenad och jag är själv hemma. Det är en lugn stund. En stund som inte är självklar med en snart tre-åring.

Jag har svårt att släppa blicken från en fågel därborta. En suddig fågel som fladdrar vid horisonten. Den tycks försvinna så fort jag närmar mig. Jag tror det är sommaren. Sommaren som flyger iväg framför mig. Lite för långt bort för att nå den. Nu har det gått 10 dagar på semestern. Hur är det möjligt, hur stannar jag tiden?

Jag försöker klistra ihop de styckade tidsbitarna till en helhet. Försöker göra tiden evig. Men sekunderna har ingen struktur. Den värsta stressen har släppt- vårstressen som fick mig att tappa bort alla par nycklar och ställa bort varenda kaffekopp utan att hitta den. Vårstressen som fick mig att glömma bort te och döva alltihop med socker. Vårstressen som samlade smutskläder på hög och spred ut mitt inre trassel i lägenheten.

Mellan mina sommarminuter ligger det fortfarande rester från våren och klibbar. Stressrester som sitter som fastbränt ris i kroppen. Jag som hade planer på mindfulness, meditation och mycket grönsaker. Mina planer rinner mig ur händerna fastän jag håller så hårt.

Jag hoppas på allt som är kvar. Tacksam för att många dagar ligger framför mig, lediga dagar utan struktur. Fler morgnar som inte bryr sig om att jag vaknar för tidigt, för allt jag behöver göra är att gå upp i min pyjamas och följa min 2-åring med en kopp kaffe i handen. Kanske sätta på lite Octonauterna och värma kaffet i micron. Jag älskar löst i kanten, vill inte ha några hållhörn. Det ska vara flytande dagar som svävar omkring alldeles obestämt.

När kalendern inte har ett enda ord i sig. När tiden inte styr mig en minut. När mina dagar får veckla ut sig som egna organismer åt olika håll, då är jag fri. Tänker smälta ner i marken, silas ner jorden. Bygga en tjock stam där stressen inte kan slå rot.

Och fågeln, då? Jag vill inte fånga den, jag vill bara se den på lite närmare håll.

En väv av historia

Klockan är efter nio på kvällen och luften är ljummen. Idag blev det vår. Riktig vårsol, varmrosa körsbärsblomsknoppar och vind som inte är kall. Jag promenerar fort med hunden, stannar upp när hon vill nosa men inte för länge och inte för många cirklar i marken. Inte idag. För jag vill ut med min energi och jag vill röra mig framåt, andas klar marsluft ner i lungorna.

Jag tänker på ett samtal som sårade mig. En liten grej som sätter sig som en tagg. Stör. En tagg som får mig att se tillbaka på hur det varit förut. Jag tänker att jag går runt med ett nät av historia runt mig. Att mitt liv är en spindelväv som vilar runt min kropp. En väv av händelser, relationer, erfarenheter. En väv med triggerpunkter som gör det lätt att sätta igång stress, irritation, ilska, ledsenhet. Känslor som gör mig förbannad och som jag inte vill ha. Jobbar med acceptansen, det är okej att känna sig sårbar, sårad, besviken. Men det är också okej att vila i det. Inte blåsa upp det, bestrida det.

Och jag pratar med min bror som kommit över på middag. 20 minuters samtal kan ge så mycket lättnad! Att dra ur sig sina tankar som Dumbledore och lägga dem i minnessållet. SÅ värt att prata, alltid!

Och så börjar till och med jag längta efter en fika med en kompis, en spontan släktmiddag, en fest med vinglas och vingliga skor.

Mina minnen från en magisk plats

Just nu är jag på landet. Här blir jag närvarande. Här ser jag himlen. Jag känner luften och smeker fingrarnas hud mot skrovlig björkbark när jag går i skogen. På natten gnistrar stjärnorna ovanför vårt hus. Det går bra att trycka näsan mot fönstret för att se hur det glimmar i mörkret.

Jag har många minnen från vinternätter då jag har suttit under stjärnorna och önskat. Jag har tagit ut liggunderlag och legat under stjärnorna, sådär som jag aldrig skulle göra i stan. Folk tar inte med sig liggunderlag ut på gården i stan för att titta på stjärnorna.

Igår åkte vi pulka i orörd snö. På helt otympliga berg som man måste styra rätt på för att inte köra ner för kanten. Sedan lagade vi lasagne, drack te och ordnade brasa. Torkade av porslinet med papper innan diskningen därför att vattnet är avstängt.

Mina ögon bländas av solblandad snö. Att platser kan sitta kvar djupt inne i en, som jag skrev i detta inlägg, det känns mer och mer sant. Platser, minnen och människor som tillsammans skapar ett nät av levda upplevelser att se tillbaka på.

Längtans lugn

En dag i vecka fem är jag hemma sjuk. Dagen vecklas ut till en tyst dag i avskildhet. En sån där dag som går i evighetens tecken. En dag när jag får vakna, äta frukost, säga hejdå till familjen, och sedan fylla på min kaffekopp och lägga mig under täcket igen. Gömma mig för världen och samtidigt känna hela livet spritta inne i kroppen. Ett längtans lugn!

Jag bor i sängen hela dagen. Bor i sängen med min kaffe och min anteckningsbok. De små hårddiskarna i blått och svart ligger på kudden. Minneskortläsaren ligger halvt under täcket. Canon 5d mark iii ligger på sidan med sitt 100 mm macro 2.8 ifall jag skulle se en fågel utanför fönstret.

För jag har visst blivit fågelfotograf! Utan ett endaste bra teleobjektiv har jag nu börjat lura på fåglarna genom fönstret. Trädet är alldeles för långt bort och fåglarna blir pyttesmå på bilderna så att jag måste beskära nästan hela bilden, men jag ser det som en långsam väg framåt mot att väcka den naturfotograf som ligger i mig och sover.

Kanske att jag byter plats nån gång för att dricka kaffet med den skummade havremjölken i en gul fåtölj. Bara för att stirra in i datorskärmen i ett annat rum ett litet slag.

Jag spenderar dagen så. Halvt utsträckt på sängen, eller i en fåtölj, med små avbrott för fotograferande. Mina fingrar svävar fram och tillbaka över den lilla styrplattan på min laptop, för att redigera kurvor och nyanser i Photoshop.

Det var nog längesedan jag ägnade så här mycket tid till fotograferandet. Blev så upptagen av vardagens magi och mina egna fantasier. Världen blir så mycket vackrare när det finns tid för kreativitet!

Ta mig dit

Just nu en längtan efter stilla platser, havet, skogen och huset på landet.

Vill sitta vid ett fönster i ett sommartorp. Dricka min kaffe och vara i min egen kreativa värld.

Tassa ner för en knarrig trätrappa.

Fylla på kaffe från den brännheta kannan.

Smyga ut i en morgonträdgård för att lyssna på fåglarna. Kanske med min kamera så att jag kan fotografera.

Tassa in i huset när förmiddagssolen är för stark. Redigera mina bilder, skriva ett blogginlägg och sväva runt i det där molnet av pixlar och bokstäver.

Vart längtar du, just nu?

Idag var ingen bra dag

Jag var trött från första sekund och trött genom hela dagen. När jag skulle iväg till jobbet förstod jag inte hur jag skulle orka. När jag skulle gå upp med barnvagnen för alla backar påväg hem förstod jag inte hur jag skulle orka.

Hela dagen upprepade jag för mig själv: vissa dagar är såhär. Jag skapade en vision av kvällen: så fort jag fick möjlighet skulle jag koka te och krypa upp i öronlappsfåtöljen med datorn i knät och äta godis. Just precis det har jag gjort ikväll!

Dagar som denna känns i hela min kropp. En slags nedstämdhet som kommer nästan på kommando. Jag är deprimerad i armarna, benen, bröstet. En vemodig känsla som är så stark att den suger i mig. Som ett hål som öppnar sig och vill dra mig in.

Som tur är har jag blivit äldre. Och vad skönt det är! Nu har jag perspektiv. Jag luras inte lika mycket av känslorna. Jag vet att de finns där men jag styrs inte helt av dem. Jag kan ändå leda mig själv genom en dag, med morgonstress, jobbande och hämtande av 2-åring. Att sakta inse att jag kan klara saker trots mitt sinnestillstånd, det bygger en inre styrka. Jag får en större tillit till mig själv.

Med det sagt vill jag tillägga att vissa dagar, sådana som är värre än denna, då MÅSTE man faktiskt checka ut från precis allting och ligga hela dagen under täcket.

Magiska platser

Jag har läst att man bär med sig platser man varit på, inom sig. Om du spenderade tid i ett hus på landet under sommaren när du var liten, då finns den platsen kvar i dig, med dig, genom livet.

Jag tänker att detta stämmer så väl med både platser och med människor. När du reser någonstans bär du med dig den platsen inom dig när du är hemma igen. När du träffar betydelsefulla människor bär du med dig de personerna inom dig när ni skiljs åt.

Det kan vara platser som du bara spenderat två timmar på, men som kan ge dig en trygghet, ett lugn, en känsla av samhörighet för lång tid framöver. Det finns personer som fortfarande sätter avtryck i mig, trots att det är 10 år sedan vi sågs.

Så känner jag efter att ha varit på landet i helgen. Idag strosade jag runt uppe i skogen en hel timme och fotograferade. La mig på marken och fotograferade vitmossa, tallgrenar och morgonens första solstrålar.

Sedan tog jag en cykeltur med flås och vackra krispiga fält som susade förbi mig i backarna. Det känns som att naturen har andats rakt igenom mig idag!

Nu är jag tillbaka i stan och jag känner att allt det vackra jag sett idag, det finns kvar. Fåglarnas sång och droppandet i bäcken. Det finns visserligen kvar som bilder på ett minneskort men det finns också kvar, mjukt som bomull, inne i mig.

Just nu 13 januari 2021

Jag tyckte att det var dags för en just-nu lista igen! Det var länge sedan jag gjorde en. De är helt spontana, skrivna i stunden. Väldigt opretentiöst!

Just nu:

sitter jag i vår gula öronlappsfåtölj och dricker ett gott te från Japan (minns inte namnet på det.)

har jag en ledig stund och tid att ta det lugnt.

har jag skrivit ner en lista på vad jag kommer att värdesätta detta år.

är jag så tacksam över att få bo så fint som vi gör, med så mycket natur i närheten och en underbar gård där barnen kan leka.

inspireras jag av människor som vågar vara prestigelösa och leva vanliga liv, samtidigt som de tar sin kreativitet på allvar och har modet att avsätta tid för sitt skapande.

funderar jag på att göra en fotobok från de år som gått sedan jag fick barn. Så tråkigt när alla bilder fastnar i det digitala!

letar jag efter jobb och funderar på att försöka haffa ett sånt där fast jobb för en gång skull!

känns kroppen bra efter att jag gjorde lite hemmaövningar igår kväll.

är jag utvilad efter en lång natt och sovmorgon på det!

ska jag strax iväg och hämta på förskolan.

är det kallt och klart väder ute. En kylig vind men ändå lite blå himmel. Och fågelkvitter! Äntligen känner jag hur vi går mot vår.

läser jag om Brené Browns bok ”Våga vara operfekt”. Den innehåller så många klokheter så jag förvånas varje gång jag öppnar den! Om att leva sårbart, värna glädjen och vara sann mot sig själv.

Min lista om 2020

Gjorde du något 2020 som du aldrig gjort förut?

Under våren pluggade jag 125 procent och jobbade 3-4 dagar i veckan för att ta en Kandidatexamen i konstnärligt fotografi. Det tog på krafterna, kanske mest för att jag var så nervös inför hela utbildningen och blev extremt splittrad av fokus på skolan och två olika jobb.

Började på en helt ny avdelning på mitt jobb (har bytt jobb tusentals gånger men aldrig till detta då.)

Jag skolade in mitt barn på förskola i början av året. Vabbade för första gången.

Var hemma med små symtom pga Corona. Något som i mitt fall var positivt då det lett till att jag kunnat vila upp mig och undvika att bli sjuk lika ofta som vanligt, istället för att pressa mig tills jag blir sjuk ”på riktigt”:

Spelade pingis och annat roligt med VR.

Genomdrev du någon stor förändring?

Att skola in mitt barn på förskola var en stor förändring. Men den största var nog att jag faktiskt gick klart skolan, trots ett varningssystem som skrek i början av hösten att jag borde hoppa av.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Min brors vän och en gammal vän blev föräldrar i slutet av året.

Vilket datum från år 2020 kommer du alltid att minnas?

1 april. Då dog min mormor.

Dog någon som stod dig nära?

Min älskade mormor.

Vilka länder besökte du?

Inga.

Bästa köpet?

Helt klart vår gula öronlappsfåtölj. Och havrecappuccinos!

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Min dotter, hund och familj. Få komma iväg på en minifest. Att dansa själv hemma i lägenheten. Spela roligt spel på VR. Att äntligen kunna ta ut min kandidatexamen. Att bli tillfrågad och intervjuad i Fotosidan Magasin. När kompisar hör av sig. Att spela musik och spel tillsammans. Att skapa bilder.

Saknade du något under år 2020 som du vill ha år 2021?

Att hitta en lugn rytm i vardagen. Hitta en rutin som gör att jag inte blir så stressad av det där ekorrhjulet. Känner att jag är sämre än alla andra på detta; hur gör man för att inte bli så stressad av att lämna/hämta på förskola plus passa jobbtider?

Vad önskar du att du gjort mer?

Tagit tid för mig själv för återhämtning genom att skriva här på bloggen, läsa och skapa bilder.

Vad önskar du att du gjort mindre?

Oroat mig mindre. Lagt mindre tid på scrollande på kvällarna och lagt den tiden på att skriva här på bloggen eller skapa bilder. Men hur orkar man det?

Favoritserier från året som gått? 

Normal People gillade jag mycket. Blev helt indragen i den.

Bästa boken du läst i år?

”Historieläraren” av Matt Haig och Karin Smirnoffs tre böcker, som börjar med ”Jag for ner till bror.”

Vad var din största framgång på jobbet 2020?

Att jag fick behålla det.

Största framgång på det privata planet?

Att jag lyckats stå ut i min splittrade och osäkra arbetssituation. Att jag lyckas skynda iväg till jobb på morgnarna trots att jag mår så dåligt av stressen. Men mest av allt är jag nöjd över min kandidatexamen.

Största misstaget?

Kan inte komma på något. Såklart massa saker som kunde gjorts annorlunda men jag tror inte det är samma sak som ett misstag?

Något du önskade dig och fick?

Tid på landet. Bok på julafton.

Något du önskade dig och inte fick?

Fler stunder för lugn och ro och återhämtning. Tid för skapande, och reflektion. Jobb jag sökte. Stipendium.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Gladare, men också mer stressad och splittrad. Men generellt blir jag mer och mer grundglad för varje år som går. Jag misstänker att åren 20-30 kommer att ha varit mina jobbigaste. Nu känns det som att jag kan börja skörda frukten av all min självrannsakan, släppa det förflutna och ta mig vidare i livet.

De bästa nya människorna du träffade?

Personalen och barnen på min dotters förskola!

Vem saknade du?

Min mormor. Min farmor (som jag pga Corona inte sett så mycket.)

Vad fick dig att må bra?

Att lägga mig tidigt. Naturen. Att alltid läsa bok innan jag ska somna. Att inte sitta uppe för sent med datorn på kvällarna.

Mest stolt över?

Min kandidatexamen!

Högsta önskan just nu?

Att våga ta mitt skapande på allvar igen. Få ett enormt stipendium så jag kan skapa skapa skapa. Pengar för en ateljé. Ny fotoutrustning.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?

Se till att gå iväg nånstans för att få tid till skapandet.