Nattinlägg

Jag har hackat natten och här sitter jag uppe kl 02 en tidig onsdag. Somnade som vanligt vid nattning kl 21 igår och vaknade nu. Gick upp för att borsta tänderna, och råkade visst öppna datorn mitt i allt. Utanför viner vinden och det är precis sånt där mysigt höstrusk som jag längtat efter. När jag är gravid blir jag så känslig för värme så därför har jag längtat extra till hösten i år.

Igår morse spenderade jag 49 kronor på en varm choklad påväg till jobb. Det var underbart och det var värt det men det var ruskigt dyrt! Var tvungen att skicka iväg en snap till diverse människor som förevigade varm-choklad-muggen i höstförmiddagen. För det hör ihop med höstlängtan: att gå där bland fallna löv med en varm dryck i handen.

Hela gårdagen var dämpad och tyst. Det låg ett grått moln över Göteborg som inte rörde sig på hela dagen. Det var tyst ute och inne. Till och med lekplatsen var tyst, trots barnen som sprang runt.

September gick i rasande fart. Jag var ofantligt trött och förkyld i 2 veckor. Tar 2 järntabletter om dagen och försöker rädda magen med Movicol. De dagar jag hämtar på förskolan förstår jag knappt hur jag ska orka. Jag skickar iväg 35-kronors biljetter till Västtrafik med mobilen bara för att jag inte orkar gå upp för den långa branta backen. Inser hur dyrt det är med kollektivtrafik och skulle aldrig kunna lägga pengar på ett årskort som jag trodde.

Jag har upptäckt varm choklad i brist på kaffe. Min målbild efter graviditeten är att sitta i en långärmad varm tröja med en stor kopp kaffe med havremjölk i. Kaffekoppen är en låg, bred mugg i vitt porslin. Vi har absolut inga sådana muggar hemma men tydligen drömmer jag om det.

Jag har köpt nya mammakläder vilket måste vara det bästa köpet jag gjort på flera år. Hade nästan ingenting fram till sjunde månaden och nu äntligen behöver jag inte oroa mig för att magen ska synas under t-shirten och jag behöver inte trä min urtvättade trikåkjol ovanpå mina gamla mjukisbyxor.

Nu ska krypa ner och snusa bredvid en som just fyllde fyra år. Veckan efter 4-årskalaset var det prat varenda dag om den nya stora åldern. En process att ta in den förändrade ordningen. Nu är jag själv fyra år, precis som hon är. Nu är jag stor. Nu är jag en fyraåring.

Jag minns hur stort det var med ålder. Jag minns att jag inte kunde tro på att jag skulle fylla 10 år. Så makaber som jag var utgick jag från att jag skulle dö innan. Inte kunde väl jag bli lika stor som dem?

Om tre år fyller jag 40 och jag tror jag vant mig vid tanken. Godnatt!

Ett livstecken

Mitt sista inlägg här på bloggen blev i mars. Efter det gick jag in i en dimma av extremt graviditetsillamående. För jag blev nämligen gravid i mars. En underbar nyhet! Och ett underbart lyckorus som två veckor senare byttes ut till rent fysiskt illamående.

Som sist var det som att dyka in i en dimma. En slags svart seg sörja som tog sig in i huvudet. Jag kunde inte ens fokusera på en datorskärm för mitt illamående och borde antagligen varit sjukskriven på heltid istället för halvtid.

Men dimman lättade och någonstans i juli kunde jag göra normala saker igen. Lämna huset, ta promenader och vara med min dotter. En underbar känsla av att plötsligt få livet tillbaka.

Jag sprang till och med ut en morgon på landet kl 05.15 för att fälten var täckta av dimma. Det var så vackert och äntligen kunde jag fota igen!

Jag är i sjätte månaden och minst varannan person kommenterar hur stor jag är. Jag vågar dricka en kopp svart te om dagen men sedan tar koffein-nojjan över. Jag känner mängder av sparkar och bebisen ligger mycket längre ner nu än sist. Det var en evighet sedan jag var hos barnmorskan men jag känner mig lugn och ångestfri.

Idag är jag hemma från jobb för även om jag mår bra, så är jag fortfarande gravid med trötthet och sammandragningar. Ont i kroppen och blir andfådd av att gå uppför en backe (och det är många backar här där jag bor!) Vissa dagar orkar inte kroppen och då är jag hemma.

Såhär halvvägs in i en andra graviditet tycker jag att stödet för gravida borde vara så mycket större i samhället. Till exempel en självklar rätt att stanna hemma och få ekonomisk kompensation (utan att behöva kämpa för att bli sjukskriven). Vårt samhälle är inte anpassat för gravida kroppar. Istället är den kollektiva bilden att graviditet pågår parallellt med det vanliga livet. Många vill leva sina liv som vanligt och så även jag, de dagar jag mår bra. Men det är mycket som blir tyngre och det borde alltid finnas möjlighet att få vila.

Så jag vilar idag. Kommer troligtvis vara hemma från mitt andra jobb imorgon också (jag delar tiden mellan två jobb) och kämpar emot känslan av att vara dålig på att jobba. Kämpar emot känslan som säger att jag är svag. Så många andra som är gravida och ändå orkar? Påminner mig själv om att samhället ser ut såhär. Det är inte bomull och mjuka kanter. Det är prestationsbaserat och ens egna uppehälle är villkorat. Åh vad jag önskar att det inte var så! Åh vad jag önskar att alla fick leva lika fina liv oavsett kapacitet och ork.

Jag är tacksam för att jag ofta orkar. Ofta orkar jag. Men inte alltid. Mindre än genomsnittet tror jag. Men jag orkar vara gravid och ta hand om mitt barn. Jag orkar springa ut kl 05.15 en augustimorgon för att fånga det som är vackert.

Och jag är tacksam för att jag kan skapa min egen värld som är mjuk och snäll. Sätta bomull i hörnen och se bortom prestation och ytlighet.

Jag har börjat fota min graviditet. På bilderna är jag i vecka 21. För lika mycket som detta är min berättelse, känner jag att det är hela mänsklighetens berättelse, oavsett om man är gravid eller inte. Jag tycker på ett sätt att upplevelsen av att vara gravid binder mig samman till hela världen. Jag känner alla tidigare kvinnors berättelser genom min kropp. Erfarenheten av att vara född och födas, den vävs ihop till en enda berättelse.

Just nu

är det onsdag den 23 mars 2022.

är klockan 06.40.

sitter jag i min dotters rum med en kaffekopp och tittar ut på vår dimmiga gård.

är jag så tacksam för äppelträden utanför fönstret och lugnet, att vi har fred här.

är jag lugnare än jag varit sedan augusti. Anledningen är att jag skalade bort en utbildning som jag försökte klämma in bredvid 75 % jobb, och det gick helt enkelt inte.

har jag en lång lista framför mig med saker jag måste ta tag i.

har jag en dag framför mig då jag ska försöka hinna med att redigera en bild.

är jag glad för min nya hemsida som jag slängde upp igår. Den gamla har varit nere länge pga något fel och när den äntligen fungerade igen såg den inte speciellt bra ut.

dricker jag koffeinfritt bryggkaffe med varm havremjölk. Försöker dricka mindre kaffe generellt och då varvar jag med koffeinfritt!

tänker jag på all fotoutrustning jag fortfarande inte äger men längtar efter :p Som till exempel det där teleobjektivet för att fota fåglar, eller det där vidvinkelobjektivet. Och så blixtarna såklart! Snart blir det nog ett inköp men vad ska jag välja först?

ska jag strax börja preppa för att lämna på förskolan.

Ha en fin dag hörrni!

Att blogga är mitt ”Ja”

Ju längre tiden går tills jag skriver ett inlägg här på bloggen, desto svårare blir det. Motståndet växer, orden samlas på hög och jag skriver endast hemligt för mig själv, i mobilen, datorn och anteckningsboken, men inte här på bloggen.

Jag har gått och tänkt sedan augusti (är det verkligen så länge?) att jag vill in på denna plats och uppdatera. Skriva av mig, skriva om mig, skriva om livet. Men så kommer den lilla känslan av motstånd för att det var så längesedan, och så låter jag tiden gå och ägnar mig åt någonting annat istället.

Men vad jag saknar orden. Bloggen! Min alldeles egna digitala plats här i världen. För det är väl så nuförtiden, att vi är många som har flyttat våra egna rum till ett digitalt rum. Och det är häftigt tycker jag. Att jag kan välja helt själv att ägna tid åt denna plats. Att jag kan nå ut till människor som jag aldrig har träffat. Att jag kan trycka på publicera och skicka ut mina små ord i internet-världen.

Det finns faktiskt någonting helande över att blogga. Det renar mig. Stressen leds ut genom fingrarna, ned i tangenterna och löses upp där nånstans. Det är som att jag grundar mig själv, här vid datorn. Men då måste jag också våga skriva. Våga logga in på min egen domän och inte backa för det där hindret som dyker upp och säger men nu var det så länge sedan, ska du verkligen fortsätta blogga?

Ja det ska jag! Jag måste det. Därför att jag vill det. Därför att jag älskar det. Därför att det är mitt ”Ja”, som Tomas Sjödin skulle ha sagt, ett av många, här i livet. Så nu hoppas jag att vi ses lite mer här i vår, okej? Jag ska inte lova någonting, men jag skickar ut en önskan till mig själv, en liten vädjan ut i Beata-universum om att våga fortsätta: Du behöver orden Beata, glöm inte det.

17 augusti 2021

Det är den 17 augusti. Kanske en alldeles perfekt dag för att blogga? Jag sitter i min gula öronlappsfåtölj med en blöt dvärgpudel mellan benen. Hon fick nämligen stå ute i ösregn under förskolelämningen och vill nog aldrig mer gå ut.

Semestern är över och hösten är här. Jag är inte en av dem som ropar ”Det är sommar till mitten av september.” För mig är det inte sommar. Det regnar och blåser och jag har behov av att känna hösten i mig, parallellt med en vardag som drar igång. Jag längtar efter klar höstluft och regniga hemmakvällar. När det är natt, och sovrumsfönstret står på glänt, och jag vaknar av att regnet slår mot rutan… då ryser jag av välbehag! Sover aldrig så bra som när det regnar.

Förändringens tid är här igen. Jag har börjat nytt jobb på 50 %, samtidigt som jag behåller mitt jobb som personlig assistent. Jag släppte taget om ett av mina timjobb efter sommaren, vilket var läskigt. Jag tycker förändring blir svårare och svårare. Jag har haft så mycket förändring i mitt liv så jag längtar efter en kontinuitet. Men det är en fin gräns mellan det beständiga och det passiviserande. Att inte förändra (trots missnöje) kan skapa passivitet. Förra veckan insåg jag hur viktigt det är att släppa taget om saker, för att nya saker ska få plats. Men det är ju svårt när det handlar om jobb och man inte vill släppa det jobb man har förrän man får något annat.

Mina tankar snurrar som vanligt kring framtida riktning vad gäller jobb. Det är någonting ouppklarat som gör att jag hela tiden går tillbaka till samma gamla tankar. Dels en längtan efter total trygghet. En känsla av trygghet för all framtid. Men jag tänker också på att möta sina rädslor, ”ta tjuren vid hornen” och allt det där. Hur vet man att en rädsla är värd att möta, när man är osäker på målet i sig? Måste man vara säker på målet egentligen? Igår började jag tänka på beslut som på en graviditet. Att vara gravid innebär att inte ha en aning om vad man ger sig in på. Jag var livrädd, men jag var gravid till slutet och jag fick ett barn, vilket jag är oändligt tacksam för. Jag var aldrig bombsäker, men jag visste att jag inte ville vara utan denna upplevelse. Nu står jag här och jag lär mig med tiden. Kanske är det så jag måste se på eventuella beslut om min framtid? Att jag inte riktigt vet vad något innebär, men att jag gör det ändå (kanske helt enkelt för att jag inte inte vill göra det) och så får jag växa in i det, med tiden?

Hur förberedd vill du vara inför beslut? Tänker du 10 år fram i tiden, eller ser du mer livet för vad det är nu och tar ett beslut utifrån det? Spännande att höra hur andra fattar beslut!

Låt mig få falla i trettio minuter

Ännu ett blogginlägg från min säng. Med en ljummen kaffe på nattduksbordet och ben som borde vilja röra på sig men trivs bäst såhär, utsträckta framför mig på lakanet.

Mitt i morgonlugnet gör jag misstaget att börja läsa andra bloggar. Jag tycker bäst om att läsa lite mindre bloggar, de som känns intima och hemmagjorda. Men jag läser också några större bloggar och tyvärr mår jag ibland dåligt av deras tillrättalagda estetik. Så lätt att jämföra sig, det sker av bara farten. Jag vet att det perfekta är en spegel som reflekterar allt hårt jobb bakom, all ångest och osäkerhet. Men det hjälps inte.

Så jag återvänder till min egen oas. Struntar i blogg-leenden och andras sociala liv. Måste stänga om mig för att inte läcka energi. Känner hur andetagen klappar mig mjukt. Tankar på det-jag-inte har och dit-jag-inte-nått rinner av mig.

Jag behöver ensamtid för att få skriva, redigera bilder och landa. När jag landar längst ner på botten av mig själv är det som att jag kan ta sats igen. Jag kan ta avstamp från den dammiga botten och hoppa uppåt igen, med ny energi. När jag inte får det där avstampet är det som att jag ständigt faller nedåt, fäktandes med armarna för att flyga uppåt. Det kan räcka med 30 minuter. Bara fötterna får känna fast jord en liten stund.

Men det är en svår tid vi lever i. Att just ha landat i sitt eget lugn, med den tillfredställelse som följer på det, och sedan tänka jag ska bara ha en liten stund för mig själv och läsa bloggar, öppna datorn och få det där lugnet raserat på mindre än en minut. Är det bara jag, eller känns det som att vissa vill att man ska bli avundsjuk på dem?

Jag får helt enkelt ta eget ansvar och hålla mig till mitt eget. Inte släppa in det andra. Då kommer nog tillfredsställelsen krypandes igen.

Jag önskar dig en fin dag ute i sommarvärlden, glöm bara inte att trä glasbubblan runt dig för skyddande effekt.

Sommar vid horisonten

Jag sitter i sängen med fönstret på glänt. Jag har tagit kaffet med mig och andas luft från gården. Min familj är ute på promenad och jag är själv hemma. Det är en lugn stund. En stund som inte är självklar med en snart tre-åring.

Jag har svårt att släppa blicken från en fågel därborta. En suddig fågel som fladdrar vid horisonten. Den tycks försvinna så fort jag närmar mig. Jag tror det är sommaren. Sommaren som flyger iväg framför mig. Lite för långt bort för att nå den. Nu har det gått 10 dagar på semestern. Hur är det möjligt, hur stannar jag tiden?

Jag försöker klistra ihop de styckade tidsbitarna till en helhet. Försöker göra tiden evig. Men sekunderna har ingen struktur. Den värsta stressen har släppt- vårstressen som fick mig att tappa bort alla par nycklar och ställa bort varenda kaffekopp utan att hitta den. Vårstressen som fick mig att glömma bort te och döva alltihop med socker. Vårstressen som samlade smutskläder på hög och spred ut mitt inre trassel i lägenheten.

Mellan mina sommarminuter ligger det fortfarande rester från våren och klibbar. Stressrester som sitter som fastbränt ris i kroppen. Jag som hade planer på mindfulness, meditation och mycket grönsaker. Mina planer rinner mig ur händerna fastän jag håller så hårt.

Jag hoppas på allt som är kvar. Tacksam för att många dagar ligger framför mig, lediga dagar utan struktur. Fler morgnar som inte bryr sig om att jag vaknar för tidigt, för allt jag behöver göra är att gå upp i min pyjamas och följa min 2-åring med en kopp kaffe i handen. Kanske sätta på lite Octonauterna och värma kaffet i micron. Jag älskar löst i kanten, vill inte ha några hållhörn. Det ska vara flytande dagar som svävar omkring alldeles obestämt.

När kalendern inte har ett enda ord i sig. När tiden inte styr mig en minut. När mina dagar får veckla ut sig som egna organismer åt olika håll, då är jag fri. Tänker smälta ner i marken, silas ner jorden. Bygga en tjock stam där stressen inte kan slå rot.

Och fågeln, då? Jag vill inte fånga den, jag vill bara se den på lite närmare håll.

En väv av historia

Klockan är efter nio på kvällen och luften är ljummen. Idag blev det vår. Riktig vårsol, varmrosa körsbärsblomsknoppar och vind som inte är kall. Jag promenerar fort med hunden, stannar upp när hon vill nosa men inte för länge och inte för många cirklar i marken. Inte idag. För jag vill ut med min energi och jag vill röra mig framåt, andas klar marsluft ner i lungorna.

Jag tänker på ett samtal som sårade mig. En liten grej som sätter sig som en tagg. Stör. En tagg som får mig att se tillbaka på hur det varit förut. Jag tänker att jag går runt med ett nät av historia runt mig. Att mitt liv är en spindelväv som vilar runt min kropp. En väv av händelser, relationer, erfarenheter. En väv med triggerpunkter som gör det lätt att sätta igång stress, irritation, ilska, ledsenhet. Känslor som gör mig förbannad och som jag inte vill ha. Jobbar med acceptansen, det är okej att känna sig sårbar, sårad, besviken. Men det är också okej att vila i det. Inte blåsa upp det, bestrida det.

Och jag pratar med min bror som kommit över på middag. 20 minuters samtal kan ge så mycket lättnad! Att dra ur sig sina tankar som Dumbledore och lägga dem i minnessållet. SÅ värt att prata, alltid!

Och så börjar till och med jag längta efter en fika med en kompis, en spontan släktmiddag, en fest med vinglas och vingliga skor.

Mina minnen från en magisk plats

Just nu är jag på landet. Här blir jag närvarande. Här ser jag himlen. Jag känner luften och smeker fingrarnas hud mot skrovlig björkbark när jag går i skogen. På natten gnistrar stjärnorna ovanför vårt hus. Det går bra att trycka näsan mot fönstret för att se hur det glimmar i mörkret.

Jag har många minnen från vinternätter då jag har suttit under stjärnorna och önskat. Jag har tagit ut liggunderlag och legat under stjärnorna, sådär som jag aldrig skulle göra i stan. Folk tar inte med sig liggunderlag ut på gården i stan för att titta på stjärnorna.

Igår åkte vi pulka i orörd snö. På helt otympliga berg som man måste styra rätt på för att inte köra ner för kanten. Sedan lagade vi lasagne, drack te och ordnade brasa. Torkade av porslinet med papper innan diskningen därför att vattnet är avstängt.

Mina ögon bländas av solblandad snö. Att platser kan sitta kvar djupt inne i en, som jag skrev i detta inlägg, det känns mer och mer sant. Platser, minnen och människor som tillsammans skapar ett nät av levda upplevelser att se tillbaka på.

Längtans lugn

En dag i vecka fem är jag hemma sjuk. Dagen vecklas ut till en tyst dag i avskildhet. En sån där dag som går i evighetens tecken. En dag när jag får vakna, äta frukost, säga hejdå till familjen, och sedan fylla på min kaffekopp och lägga mig under täcket igen. Gömma mig för världen och samtidigt känna hela livet spritta inne i kroppen. Ett längtans lugn!

Jag bor i sängen hela dagen. Bor i sängen med min kaffe och min anteckningsbok. De små hårddiskarna i blått och svart ligger på kudden. Minneskortläsaren ligger halvt under täcket. Canon 5d mark iii ligger på sidan med sitt 100 mm macro 2.8 ifall jag skulle se en fågel utanför fönstret.

För jag har visst blivit fågelfotograf! Utan ett endaste bra teleobjektiv har jag nu börjat lura på fåglarna genom fönstret. Trädet är alldeles för långt bort och fåglarna blir pyttesmå på bilderna så att jag måste beskära nästan hela bilden, men jag ser det som en långsam väg framåt mot att väcka den naturfotograf som ligger i mig och sover.

Kanske att jag byter plats nån gång för att dricka kaffet med den skummade havremjölken i en gul fåtölj. Bara för att stirra in i datorskärmen i ett annat rum ett litet slag.

Jag spenderar dagen så. Halvt utsträckt på sängen, eller i en fåtölj, med små avbrott för fotograferande. Mina fingrar svävar fram och tillbaka över den lilla styrplattan på min laptop, för att redigera kurvor och nyanser i Photoshop.

Det var nog längesedan jag ägnade så här mycket tid till fotograferandet. Blev så upptagen av vardagens magi och mina egna fantasier. Världen blir så mycket vackrare när det finns tid för kreativitet!