Det har blivit vitt över natten. Regnmolnet i appen blev till snö. Några fåglar turas om att göra olika läten utanför sovrumsfönstret. Det är fredag, min två månaders bebis har just ätit o nu småsnarkar hon vid mitt bröst. Min sambo har ställt in en kaffe till mig, jag hör hur han pratar i köket med min fyraåring. ”Det är inte du som bestämmer det” hör jag henne säga. Sedan kommer hon in till oss i sovrummet, kryper upp till mig under täcket och hostar i armen precis som man ska. Hon pratar med ljus hög röst med bebisen och vi konstaterar hur mycket bebisen tycker om sin storasyster. ”Du är den häftigaste hon vet” säger jag. ”Tänk när vi kan leka” säger min fyraåring flera gånger om dagen. ”När du är åtta år är hon fyra” säger jag.
Hela veckan har vi varit hemma, jag och barnen. På morgnarna är jag trött. Då vill jag gömma mig och dricka varmt och krypa ner och fortsätta sova. På något sätt dras ändå dagen igång och på kvällarna kommer energin. På kvällarna har jag tagit mörka promenader. Powerwalks helt ensam, snabbare än på flera år tror jag. Ibland med en podcast i öronen, ibland med musik eller som igår helt tyst. Ett ovant rus som gör att jag känner mig fri för första gången sedan i mars förra året. Att inte vara gravid längre är nog en av de största kroppsliga frihetskänslorna jag haft. Som att bli sjuk och sedan frisk igen. Just nu har jag en oväntad längtan efter motion. Det är en härlig känsla och ännu härligare när jag bejakar den, tar på mig regnstället eller tar med mig vagnen ut och går. Jag hoppas på den. Jag hoppas på att känslan blir varaktig så att jag kan fortsätta känna energin i min kropp.
I alla fall så går den här dagen och snön ligger kvar på marken. Masthugget blir ett vinterlandskap och vi får pulsa i snö. Jag får gå ut med bebisen i selen och min fyraåring får göra snöängel och testa pulkan. Vi är nästan först i parken för det är alldeles ny snö överallt. Det lossar snö från träden och den faller som puder. ”Det pudret vi tar på bebisen är ju som florsocker” säger fyraåringen när vi fixar semlor efter utflykten. Vi gör grädden grön och rosa för det gjorde vi förra året. ”Jag är ju som Gud” säger hon. ”Jaaa…” svarar jag långsamt. ”Jo jag är ju som er hjälpreda” förklarar hon. ”Jaha!” säger jag och jag känner att hon kanske har rätt. För idag har hon sagt till mig så många gånger när jag svarar på fel sätt, hon har smällt igen dörren för att jag säger ”Okej” och hon har skrikit åt mig och sagt ”Men mamma!!” ungefär tjugo gånger med eftertryck. Och hon har hjälpt mig. Letat igenom hela lägenheten efter nappar, tröstat bebisen och kommit med varmt vatten till skötbordet.
På kvällen när vi ska sova hinner vi läsa flera Emil-sagor. Jag hinner sjunga Vargen ylar- sången och börja på Nu i ro innan vi hör det: bebisskriket. Det är hon som säger det först: ”Nu ska hon nog äta.” Jag säger att vi kan fortsätta sjunga för det kan vara så att bebisen har vaknat till och bara behöver byta blöja. Men hon är säker. Hon sätter sig upp och lyssnar. Och jag ser så tydligt hur detta är hennes tillvaro just nu. Hur hon ligger här i mörkret och hör vad som händer utanför dörren. Hör hur vi vandrar runt i lägenheten med bebisen och hör hur bebisen låter. Hur bebisens skrik bestämmer hur mycket tid hon ska få med sin mamma. ”Jo hon ska äta”, säger hon igen. Skriket hörs tydligt nu. ”Det kommer närmare” säger hon. Och så öppnas dörren och min sambo kommer in med en hungrig bebis. Och jag ammar och sedan sätter jag mig vid datorn för att äntligen få avsluta detta inlägg som jag påbörjade imorse.
