Att bestämma sig för att bestämma sig

I somras skrev jag ett inlägg som hette ”Att bestämma sig för att inte bestämma sig”. På grund av förvirring behövde jag göra just så. Inte bestämma mig:

Jag bestämde mig för att släppa beslut kring skola och utbildning och acceptera att jag faktiskt inte vet. Det är svårt att fatta viktiga beslut när man är förvirrad. Jag försökte verkligen tvinga mig själv men det gick inte. Jag fick sådan ångest att det till sist blev löjligt. Bara tanken på min gamla skola triggade mig till tårar och allt blev så laddat att jag trodde jag skulle explodera.

Det var riktigt svårt ska ni veta. Att inte bestämma sig! Men anledningen att jag tog det beslutet var ju för att jag inte kunde bestämma mig. Jag var SÅ förvirrad och mina tankar skapade så mycket ångest hos mig. Så fort jag snuddade vid tankar om hur jag skulle göra blev jag stressad, tankarna rusade och allting låste sig.

Men vet ni! Saker börjar klarna nu. Egentligen är det ingen skillnad. Men jag har fått vila. Tankarna har lagt sig. Dammet har singlat ner till golvet. Ljuset flyter in genom fönstret. Det finns inget konkret att berätta men inuti är det klarare. Saker snurrar inte lika fort. Jag är inte längre som en fidget spinner. Jag står fortfarande inför beslut men nu känns det för första gången som att jag kommer kunna ta ett klart beslut. Det känns som att jag kan tänka, fundera och planera utan att känna mig stressad. Och just därför känns det som att mitt beslut kommer bli bra. Det känns som att jag är på en bra plats för att fatta ett beslut. Wow! Det var flera år sedan jag kände så!

Nu har jag bestämt mig för att bestämma mig. Den 31 januari i år ska jag ta ett beslut. Jag har gett mig själv en deadline just för att inte hamna i samma hopplösa stress och beslutsångest. Så nu har jag ett litet tag kvar innan min egen deadline går ut. Sen ska jag bestämma mig. Sen ska jag skicka iväg ett mail där det står hur jag ska göra.

Och till sist kanske jag vågar berätta här också.

Jag känner mig som en fidget spinner för jag bara snurrar

fidget spinner

Jag sitter på café med en flat white bredvid mig. Mittemot står kaffekvarnen och mal bönor. Mjölkångorna pyr upp över disken. Lunchrusningen är över men här är ändå massa folk. Tjejerna som jobbar är så trevliga. Deras ögonbryn är perfekt målade i olika bruna nyanser och de har håret i en stram tofs. Jag tror att en är ny på jobbet för hon är varm och snäll och ropar ”Ha en jättefin dag” efter den sura tanten som går ut för att de inte hade någon paj. Vem orkar vara så trevlig? Jag har i alla fall sminkat mig och har mina vinröda byxor på mig. Känner mig fin. Kanske ger jag sken av att vara en flådig frilansare med min rosa dator?

Fast egentligen vet jag ju inte vad håller på med. Vet inte i vilken riktning jag ska gå. Mitt huvud är en karusell. Antingen hoppar jag på mina audionom-studier igen eller så börjar jag en distansutbildning till bibliotekarie. Två helt olika skolor som symboliserar olika saker för mig.

Vad ska jag välja?

Jag gör otaliga personlighetstester. Skriver samma tankar om och om igen i dagböckerna. Läser artiklar, blogginlägg, böcker. Tror att jag bestämmer mig. Ändrar mig. Bestämmer mig igen. Känslorna är ett tjockt trassel och jag kommer inte framåt. Hur kan en människa vara såhär förvirrad?

Så jag tar mig ut. Utanför lägenheten i den kyliga höstluften. Håller om mig själv för att hindra blåsten från att vina in under jackan. Vilar ögonen på gula höstlöv som lossnar ett efter ett. Andas in och ut och låter världen svepa iväg mig ett litet slag. Värmer mig inne på ett café och drömmer mig bort bland doften av chailatte och varm choklad. Jag känner mig som en fidget spinner för jag bara snurrar. Något måste stanna mig snart.