Efter sommaren kom jag in i ett kreativt rus som var väldigt tillåtande. Som en kontrast till tiden på skolan där den rådande diskursen satte käppar i hjulet, svår att bortse ifrån.
I augusti spenderade jag hela dagar framför datorn. Jag testade medvetet nya sätt att arbeta på. Det var befriande att veta att jag inte kommer behöva förklara mig för någon, eller ”försvara” min konst mot opponenter som inte ser bortom sin egen subjektivitet (vår opponering under examen var otroligt märklig; det kändes personligt och subjektivt och oklart. Får se om jag orkar skriva om det nångång.)
Men i alla fall. Tänk att jag får fortsätta skapa såhär nu, för resten av livet!
Jag tänkte på Chagall när jag gjorde de här två bilderna. När jag var liten sov jag över en del hos min farmor och farfar. Jag älskade det. Min farmor var min bästa vän. En poster av Chagall satt uppe i deras sovrum framför sängen. Den var blå och människor flög. Den har satt avtryck.
”For love” 2020.”Sadness sea” 2020
Jag har ju en hemsida för min fotokonst, och en facebook och en flickr om ni vill se mer.
När jag skriver detta är jag inne på min fjärde timme på café. Jag sitter på ett café som ligger precis intill Järntorget. Solen lyser ute, cafédörren står öppen för flödet av människor. Många studenter och hemmajobbare.
Jag dricker min andra cappuccino och det är underbart. Idag har jag ett hål i verkligheten. Det känns som att göra nånting otillåtet. Som att jag skolkar. Men idag har jag denna tiden. Jag lämnade Lilla V (min 2-åring) på förskolan kl nio och smet direkt hit. Resten av veckan jobbar jag men idag, IDAG, är jag fri.
Jag läser ett fantastiskt inlägg på Ulrikas blogg om att fatta beslut utifrån hjärtat. Att kasta sig ut och lita på att man landar. Det går inte att googla sig till svaren. Google kan inte berätta om du ska få barn, byta riktning efter halva din högskoleutbildning eller göra slut med en vän. Hjärtat måste styra och livet är inget pussel med färdigskurna bitar.
Ulrika skriver:
På många sätt är det här inte en berättelse om hur det är att få tre barn tätt, det är en berättelse om ett sätt att fatta beslut, att tillåta sig att ströva i en riktning hjärtat vill ta en, att lita på att man kan tillåta sitt liv att bli väldigt och mycket och massor och att man kommer att hitta sitt sätt att reda upp det.
Jag läser inlägget och blir ledsen. Därför att jag också tänkte så. Förut.
Jag kastade mig ut i okändheter. Planerade inte så noga. Saker fick ordna sig längs vägen. Jag flyttade till Oslo spontant, på en dag. Skrev kontrakt på en lägenhet på studs, med magkänslan. Hoppade på en resa. Ännu en flytt. Och en till och en till. Tackade ja till alla kreativa förfrågningar och var modig med en självklarhet. Saker var läskiga. Men jag var ju modig. Jag bara pushade mig över den där kullen och landade ändå ganska mjukt.
Det där som jag brukade måla upp som mitt ”värsta scenario”, demonerna som jag fick kämpa emot, det hände aldrig. Det var mer som en värsta utgångspunkt att ta spjärn emot. I min värld var det så i ganska många år. Tills det slutade vara så och katastroferna kom. Som en checklista i mitt liv för att det värsta visst kunde hända.
En kund hotade att stämma mig och kräva mig på pengar. Den läraren jag sett upp till i flera år anklagade mig för att ha kopierat hennes konst när jag äntligen skulle ha handledning med henne i skolan. En nära-döden-upplevelse kom till mig en vanlig dag, när jag ensam sladdade av motorvägen. Det kom missfall. Det kom negativ kritik av min konst som till slut blev för tung för mig att bära. Jag hamnade i en surrealistisk spiral av att bli utskälld av främlingar på stan. Som om botten i mig drog till sig alla som ville jävlas? Relationskris, familjebråk och nära släktingar som dog. Hjärtklappning när jag gick ut med hunden.
När så mycket händer, som man inte kunnat föreställa sig. Då funkar det inte med att tänka: det där kommer ju inte att hända. För jag vet ju att det händer. Döden. Olyckan. Misslyckandet. Konflikterna.
Och då blev jag rädd. Under flera år var jag livrädd. Som i paralys.
Jag måste göra något fel som drar till mig allt dåligt.
Jag måste gjort fel som följt mitt hjärta för det har lett mig hit. Till en blöt, mörk gränd utan lampor.
När jag körde på rådjur förrförra sommaren var min första tanke: Såklart att jag ska köra över dem.
Slutsats: sluta följa hjärtat. Utgå från att det kommer gå dåligt och börja beräkna. Räkna på livet. Pussla på livet. Lös varenda ekvation så att du aldrig mer behöver hamna här igen.
Och jag fattar ju. Nu fattar jag. Allt det där var inte fel. Det var inte mitt fel och det var inte ett systemfel. Det var livet.
Och livet går inte ut på att undvika missöden. Livet går inte ut på att sätta plåster på varenda del på huden i förebyggande syfte. Every step that you take, could be your biggest mistake. Men vad är alternativet?
Ulrika skriver:
Inte var det lätt, men lätt är aldrig vad jag har letat efter.
Som en käftsmäll till mitt nutida jag.
Sjävklart blir man mer försiktig med åren, ju mer saker händer. Det känns naturligt att bli mer eftertänksam och nånstans är det bra att man skyddar sig själv. Men den där självkärleken, att måna om sig själv, måste balanseras med att våga. Trots de nya insikterna om hur misslyckat det kan bli.
Kanske är min nya strategi en utveckling av min gamla. Förr, när jag var rädd eller nervös för någonting jag skulle göra, tänkte jag: det kommer gå bra. Nu tänker jag snarare: även om det inte går bra, så vet jag att jag vill testa detta, och det är okej oavsett. Lite som en variant på Det som inte dödar dig gör dig starkare.
Och nånstans kan jag börja se det där som jag läst om i böckerna: att kriser är en utveckling. Kriser innebär en slags början mot en förändring. De där stängda dörrarna som innebar så mycket sorg. De var kanske bara förtäckta tunnlar ut till någonting annat, någonting bättre.
Det blev verkligen inte mycket bloggande det här året. Det känns som att jag tog ett djupt andetag i september, dök ner i ett mörkt vatten och först nu har börjat simma upp till ytan igen.
Anledningen till denna känsla är att jag förra året bestämde mig för att göra någonting som jag har varit rädd för i flera år: gå klart fotohögskolan på Valand. Jag hoppade av där 2015 eftersom jag inte trivdes. Sedan dess har jag våndats över skolan och inte kunnat bli klok på om jag ska gå tillbaka eller ej.
Eftersom jag inte visste vad jag skulle göra förra året när min föräldraledighet tog slut, bestämde jag mig för att gå klart sista året. Min plan var att blogga kontinuerligt om det men det har nästan känts lättast att bara låta det passera förbi. Och jag tror inte jag kommer skriva så mycket om det heller. Nu har jag bara en liten kurs kvar och sedan har jag min Konstnärliga kandidatexamen i fotografi. Äntligen!
Men så fort man gör klart en grej så dyker ju den där framtiden upp igen. Och nu är jag återigen tillbaka i samma gamla tankar. Försöker klura ut vad jag ska göra för att försörja mig. Hitta något som inte kräver för mycket av mig, men som ändå passar mig som människa, mina personlighetsdrag. Mitt mål är att hitta ett jobb som inte dränerar mig på all min energi. Som låter mig lämna jobbet på jobbet. Som inte kräver för mycket av mig men inte lämnar mig understimulerad.
Jag som har varit timanställd i hela mitt liv längtar efter trygghet. Jag längtar efter en bra anställning där jag värderas som medarbetare. Inte ses som utbytbar från en dag till en annan. Jag längtar efter att veta att det kommer en inkomst varje månad, och att få betald semester.
Det är intressant att se hur drömmar ändras med tiden. Förr drömde jag om att förverkliga mig själv. Jag drömde om frihet. Att slippa ingå i ekorrhjulet. Nu drömmer jag om att hitta en plats där jag får och vill ingå. Jag drömmer om rutiner som gör att jag slipper tänka, planera, oroa mig varje dag för ekonomin.
Men det är en svår balans mellan känsla och förnuft. Eftersom trygghet och stabilitet har blivit en viktig värdering för mig, kan jag inte följa min lust på samma sätt. Allt det kreativa jag vill göra måste jag göra i mitt eget företag, jag kan inte hitta någon anställningsform som passar för det. Men hur förnuftig ska jag egentligen vara? Jag måste ju ändå släppa in själen i mitt beslut.
Jag vet att det bästa är att visualisera framåt, fundera på vart man vill vara om fem år. Men jag kan inte riktigt få någon tydlig bild. Det är suddigt och det är så frustrerande! När jag väl har en plan vet jag att jag kommer följa den. Det svåra är att inte ha en plan.
Men i stora drag är min plan: att inom 5 år ha hittat ett yrke som jag trivs med, som är långsiktigt och som jag kan försörja mig på. Det är väl iaf nån form av plan?
Hur gör ni när ni inte har en plan? Tvingar ni er till en plan då, eller släpper ni taget och väntar in? Jag har ju väntat in en ny plan tre år nu och känner att jag inte vill vänta så mycket längre!
Jag tänkte att jag skulle berätta för er varför jag har döpt min blogg till Imagine a bird. Eftersom jag redan har en hemsida som heter beataryden.com så ville jag ha en svensk blogg med ett eget domännamn. Jag tycker att många i bloggvärlden har så fina, lite speciella namn på sina domäner så det ville jag också ha såklart!
Ända sedan jag var liten har jag drömt om att bo i ett hus vid havet. Andra drömmar har kommit och gått, men drömmen om ett hus vid havet har alltid stannat kvar. I tider då jag mått dåligt och varit missnöjd med mitt liv har jag flytt till drömmen extra mycket. Då brukar jag fantisera om hur jag vaknar på morgonen, tassar ut i ett hus med trägolv och häller upp en kopp kaffe. Sedan tar jag på mig en filt och smyger ut i trädgården.
I min dröm är det alltid disigt väder. Precis som det var när jag fotade de här bilderna. Jag har inte någon tid att passa. Jag kan strosa runt i trädgården precis så länge jag vill. Någonstans sitter det en liten fågel och sjunger sin morgonsång. Det är så stilla och så tyst och så vackert att det gör ont.
När jag skulle starta en blogg så tänkte jag att den ska få symbolisera min dröm. För här inne är det bara jag som bestämmer. Här inne sjunger den där lilla fågeln hela tiden.
Ja nu vet ni nästa gång ni tittar in här varför sidan heter Imagine a bird! Hoppas ni kan föreställa er den där lilla fågeln och höra hur den sjunger för er <3
