Broras

Ganska ofta är min bro skadad. Ganska ofta rasar den. Inget kan komma över. Tror det är därför det är så viktigt för mig med konsten. Det låter så pretentiöst men kanske är det bara mänskligt. Att skriva ett blogginlägg ibland. Ta ett foto. Redigera en sagobild. Skriva en dikt i mobilen. Jag måste. Även om jag så många dagar försökt att klara mig utan. Men jag måste. Skapandet är byggstenarna som bygger min bro. Ibland behövs det en liten sten. Ibland behövs det många många stenar och det kan ta dagar att bygga upp det som rasat.

Om jag inte ägnar tid åt att bygga blir det stenras och inget kommer förbi. Doften av kaffe är skitsamma om det inte når mig. Ett sms från en vän spelar ingen roll. Det spelar ingen roll om någon hör av sig för jag är ändå övertygad om att allt är på låtsas och finns jag ens? när jag är där innanför stenarna, bortom all förbindelse med världen.

Det är så mycket ångest att vara förpassad till sin egen värld. Utan förbindelser. Det är därför jag måste bygga och bygga. Det är därför jag måste ta tid från vänner och familj för att trycka på tangentbordet och bli bländad och onaturligt pigg mitt i natten av datorns ljus. Det är därför jag sitter och stirrar 2 timmar på ett café ensam med en kall kaffe (ett av mina happy places no 1). Det är därför. För att jag måste. Jag vill inte att det ska vara så. Jag önskar att jag var mer easy going. En sportmänniska som beskriver sig själv som ”aktiv, glad”. Men den yttre inaktiviteten är 100 % nödvändig för att jag ska kunna bygga upp den inre. Och bron kommer alltid rasa. Jag kommer alltid behöva bygga upp den igen. Jag kommer alltid behöva 30 kronor till en kopp kaffe för att få ro. Om jag ser till att bygga lite hela tiden håller jag bron intakt.

Midsommarafton helt själv

Idag har jag spenderat dagen i tystnad och stillhet. Alldeles ensam faktiskt. Trots midsommar och allt. Det var meningen att jag skulle fira med några vänner, men jag var helt slut idag, sov flera timmar mitt på dagen och kände att jag behövde fortsätta vila. Jag intog internet och blandade sötsaker liggandes i soffan hela kvällen. Bröt för ett avsnitt av Min sanning med Amelia Adamo. Läste ut boken Världens vackraste man som jag lånat av min svärmor (blev helt indragen och lusläste!) Googlade runt på en massa saker, läste oändliga trådar på familjeliv om yrke, karriärsval och att ångra val av utbildning (älskar dessa trådar!), scrollade länge och meningslöst på facebook, gick med i söka-jobb-grupp, kollade Bortskänkes Göteborg-grupp (ny favorit!) och läste runt på olika bloggar. Jag har bland annat läst igen mig på Wildas fina blogg, som alltid har så genomarbetade inlägg, Annas blogg som gör mig glad och inspirerad och Ulrikas blogg med eftertänksamheter.

Det är så tyst ute nu. Alldeles stilla. Jag hör lite vind för jag har fönstret på glänt. Jag är ensam hemma och sitter i sängen med datorn i knät. Har djupa inläggs-idéer för bloggen men ibland är det skönt att skriva lite vardagligt också. Älskar ju själv att läsa om andras vardag!

Jag har haft ett långt uppehåll på bloggen, men jag har aldrig velat släppa den. Det bara blev så och jag bestämde mig för att det var bäst att följa känslan, inte pressa sig själv. För jag vet ju hur fort lusten kan försvinna. Och den här platsen är nog viktigare för mig än jag vet om. Även om det går månader då jag inte skriver. Den är min egen oas och vetskapen om att någon, bara en enda liten mänska, läser ibland betyder otroligt mycket.

Kommunikationen med omvärlden. Den är så viktig. Att bygga en bro mellan sitt eget inre och världen där ute. Det är nog det viktigaste jag lärt mig genom åren; att kämpa emot isolering genom att öppna sig för andra människor och våga sträcka sig mot världen. Våga visa världen att man finns. För isolering är så skadligt, och så lätt att hamna i när man mår dåligt. Att skriva och skapa mina bilder har betytt mycket för mig. Jag har gjort bilder utifrån temat isolering/personlig integritet. De här och den här t.ex. Att kunna skapa något som sedan landar hos andra, oavsett om det är en genomarbetad bild eller en snabb vardagsreflektion, det är att förebygga isolation. Livsviktigt.

Imorgon ska jag jobba. Missar en rolig samling människor som skulle se på fotboll på kvällen. Jag bryr ju mig inte alls men lite kul är det att vara med i gemenskapen när alla hejar på Sverige och allting blir så spännande! En knäpp grej är att när Island spelar blir jag plötsligt väldigt engagerad. Detsamma gällde när de spelade EM. Sjukt att fascinationen för ett land kan göra att jag blir sportintresserad till och med. Följer ni VM?

På söndag bär det troligtvis av till landet och det längtar jag efter! Nu ska jag börja en ny bok: Den lilla bokhandeln runt hörnet. Samma författare som skrivit de urmysiga böckerna om Det lilla bageriet på strandpromenaden så jag kunde inte låta bli även denna!