Showing all posts tagged personlig utveckling

In Inspiration & Tips

Fyra tips på sidor om andlighet och personlig utveckling

Author beatarydenPosted on Leave a comment

Jag kom på att jag hade en period när jag tipsade om saker här i bloggen under kategorin Inspiration & Tips. Jag tar nu upp denna mysiga tradition och skriver om fyra tips på sidor om andlighet och personlig utveckling.

1. Sofia Sivertsdotter

”Tro på det som öppnar sig när du slappnar av.”

Sofia Sivertsdotter skriver rena, varma ord som går rakt in i hjärtat. Ord om de existentiella frågorna. Ord som lugnar, väcker tillit. Som om någon stryker dig över armen och säger Vet du! Du kan vila nu, det är okej.

Ord om vikten av stillhet, att skala av och stanna upp. Att möta andra men aldrig glömma att det viktigaste är att värna sitt eget inre. Jag följer Sofia på instagram där hon delar med sig av sina texter. Sofia har släppt flera böcker och jag har just köpt hennes bok ”Älskad- vila i den du är.”

Sofias böcker är som en slags andaktsböcker. Böcker att läsa någon sida i varje dag. För mig är det precis vad jag har behövt nu i januari. Vardagsstressen har suttit som en trång tröja hela januari och då har jag behövt denna typ av ord, ord som uppmanar mig att lyssna på min själ, som en motvikt till ett samhälle som många gånger säger tvärtom. Sofia har också en meditation som heter Fri från Oro som du kan lyssna på här.

2. Morgan Harper Nichols

”May you tell the story of the mountains you climbed.”

En jag nyligen upptäckt är Morgan Harper Nichols som skriver tröstande ord på instagram och blandar text med illustrationer.

Tycker bilderna är så vackra! Hon har en podcast också som jag inte lyssnat på än. Jag älskar tanken på att människor är så generösa med sin egen livsvisdom och att internet kan hjälpa till att sprida den.

Fullmatat med texter på hennes instagram! Roligt när det är bild och text ihop tycker jag.

3. Mindful in minutes

En podcast med meditationer

En podcast på engelska med olika meditationer som du kan göra. Jag har bara lyssnat på ett avsnitt, men jag gillar det formatet med meditationer.

Någon som har bra koll på svenska sidor med kostnadsfria meditationer?

4. Tillit

”To trust is to allow life to lead and for us to follow.”

Avslutar med denna text om tillit. Tillit är mitt ledord för 2021. Så viktigt att våga slappna av i sitt liv. Inte tro att man kan kontrollera allting. Inte agera på sin rädsla och försöka styra livet. Men! Man måste jobba på tilliten.

När jag var gravid läste jag om det och det blev en ögonöppnare för mig. Att få reda på att tillit är någonting som går att odla, värna om och underhålla. Jag är inte helt upptankad på tilliten ännu, sådär som jag var när jag var barn, men jag känner oändligt mycket mer tillit nu än för ett par år sedan.

Dela gärna med dig i kommentarerna om du har fler tips!

Det var mina tips för idag! Jag är en sån som samlar på citat och vackra texter, så jag ska tänka lite oftare på att dela det med er. Speciellt brukar jag spara sidor som berör andlighet och personlig utveckling.

Nu är vi på landet och det är som att få semester från livet. Koppla bort all stress och förhålla sig till helt andra saker än hemma på vardagarna. Åh vad jag önskar att livet kunde vara mest detta och mindre sova för lite- stressa på morgonen- jobba och längta hem- stressa hem- sova för lite igen.

Men jaja, nu är jag här. Nu brinner brasan med sitt eviga knaster. Alling är så tyst att klockans sekundvisare låter högt. Ett tjockt julljus med tomtar på står kvar sedan julen och brinner i fönstret.

Sakerna är i sin ordning. Ingenting kommer och stör, därför att ingenting riktigt skulle kunna störa. Ingenting måste nämligen ske på ett visst sätt, på ett precist klockslag. Allting kan ske när det sker. Inga precisa klockslag men en tydlig rytm som följer ljus och behov. Här får brasan brinna och stjärnorna falla bäst de vill utanför fönstret. Allting är som det är och allt har sin tid.

In Personliga tankar

Innan katastroferna kom

Author beatarydenPosted on 4 Comments

Jag läser ett fantastiskt inlägg på Ulrikas blogg om att fatta beslut utifrån hjärtat. Att kasta sig ut och lita på att man landar. Det går inte att googla sig till svaren. Google kan inte berätta om du ska få barn, byta riktning efter halva din högskoleutbildning eller göra slut med en vän. Hjärtat måste styra och livet är inget pussel med färdigskurna bitar.

Ulrika skriver:

På många sätt är det här inte en berättelse om hur det är att få tre barn tätt, det är en berättelse om ett sätt att fatta beslut, att tillåta sig att ströva i en riktning hjärtat vill ta en, att lita på att man kan tillåta sitt liv att bli väldigt och mycket och massor och att man kommer att hitta sitt sätt att reda upp det.

Jag läser inlägget och blir ledsen. Därför att jag också tänkte så. Förut.

Jag kastade mig ut i okändheter. Planerade inte så noga. Saker fick ordna sig längs vägen. Jag flyttade till Oslo spontant, på en dag. Skrev kontrakt på en lägenhet på studs, med magkänslan. Hoppade på en resa. Ännu en flytt. Och en till och en till. Tackade ja till alla kreativa förfrågningar och var modig med en självklarhet. Saker var läskiga. Men jag var ju modig. Jag bara pushade mig över den där kullen och landade ändå ganska mjukt.

Det där som jag brukade måla upp som mitt ”värsta scenario”, demonerna som jag fick kämpa emot, det hände aldrig. Det var mer som en värsta utgångspunkt att ta spjärn emot. I min värld var det så i ganska många år. Tills det slutade vara så och katastroferna kom. Som en checklista i mitt liv för att det värsta visst kunde hända.

En kund hotade att stämma mig och kräva mig på pengar. Den läraren jag sett upp till i flera år anklagade mig för att ha kopierat hennes konst när jag äntligen skulle ha handledning med henne i skolan. En nära-döden-upplevelse kom till mig en vanlig dag, när jag ensam sladdade av motorvägen. Det kom missfall. Det kom negativ kritik av min konst som till slut blev för tung för mig att bära. Jag hamnade i en surrealistisk spiral av att bli utskälld av främlingar på stan. Som om botten i mig drog till sig alla som ville jävlas? Relationskris, familjebråk och nära släktingar som dog. Hjärtklappning när jag gick ut med hunden.

När så mycket händer, som man inte kunnat föreställa sig. Då funkar det inte med att tänka: det där kommer ju inte att hända. För jag vet ju att det händer. Döden. Olyckan. Misslyckandet. Konflikterna.

Och då blev jag rädd. Under flera år var jag livrädd. Som i paralys.

Jag måste göra något fel som drar till mig allt dåligt.

Jag måste gjort fel som följt mitt hjärta för det har lett mig hit. Till en blöt, mörk gränd utan lampor.

När jag körde på rådjur förrförra sommaren var min första tanke: Såklart att jag ska köra över dem.

Slutsats: sluta följa hjärtat. Utgå från att det kommer gå dåligt och börja beräkna. Räkna på livet. Pussla på livet. Lös varenda ekvation så att du aldrig mer behöver hamna här igen.

Och jag fattar ju. Nu fattar jag. Allt det där var inte fel. Det var inte mitt fel och det var inte ett systemfel. Det var livet.

Och livet går inte ut på att undvika missöden. Livet går inte ut på att sätta plåster på varenda del på huden i förebyggande syfte. Every step that you take, could be your biggest mistake. Men vad är alternativet?

Ulrika skriver:

Inte var det lätt, men lätt är aldrig vad jag har letat efter.

Som en käftsmäll till mitt nutida jag.

Sjävklart blir man mer försiktig med åren, ju mer saker händer. Det känns naturligt att bli mer eftertänksam och nånstans är det bra att man skyddar sig själv. Men den där självkärleken, att måna om sig själv, måste balanseras med att våga. Trots de nya insikterna om hur misslyckat det kan bli.

Kanske är min nya strategi en utveckling av min gamla. Förr, när jag var rädd eller nervös för någonting jag skulle göra, tänkte jag: det kommer gå bra. Nu tänker jag snarare: även om det inte går bra, så vet jag att jag vill testa detta, och det är okej oavsett. Lite som en variant på Det som inte dödar dig gör dig starkare.

Och nånstans kan jag börja se det där som jag läst om i böckerna: att kriser är en utveckling. Kriser innebär en slags början mot en förändring. De där stängda dörrarna som innebar så mycket sorg. De var kanske bara förtäckta tunnlar ut till någonting annat, någonting bättre.

In Personliga tankar

Ska man verkligen acceptera sig själv?

Author beatarydenPosted on 12 Comments

Jag har alltid varit en person som vill utveckla mig själv. Jag kan inte ens minnas när det började, men jag har alltid reflekterat över mig själv, min relation till andra, och mina egenskaper. Genom åren har jag utmanat mig själv, förändrat vissa egenskaper och utvecklat andra. Ibland har jag försökt att ta bort vissa egenskaper helt. Men ju äldre jag blir desto mer funderar jag över hur bra det egentligen är med självutveckling. Jag har upptäckt att personlig utveckling kan leda till att man tror att allt ska förändras och jobbas med. Någonstans måste man nog ändå nöja sig och acceptera den man är. Eller?

Jag är till exempel en person som älskar att jobba med kreativa saker. Jag älskar att skriva, att fota, att jobba med mitt företag på olika sätt. Ibland har jag känt att jag jobbar för mycket. Jag har tänkt att jag måste leva mer som andra människor. Inte fälla upp datorn sent på kvällen för att redigera en bild. Borde jag inte ringa till en kompis istället? Så i perioder har jag förträngt mina olika kreativa behov och bara varit social och gjort andra saker. Gjort saker som jag tänker att andra gör. Efter ett tag har jag känt en tomhet och varit tvungen att återuppta mina kreativa projekt. Varje gång jag börjar vara kreativ igen mår jag så otroligt bra. Det finns liksom ingenting i hela världen som kan fylla det där tomrummet som jag känner när jag inte får skapa.

Tyvärr leder mitt kreativa behov till att jag i perioder blir mindre social, och det där har jag försökt att ändra på. Men efter mer än trettio års självutveckling är jag numera så förbannat trött på att ändra på mig. Jag är så trött på att tänka att jag borde vara på ett speciellt sätt. Jag har alltid varit sådan här. Redan när jag var liten älskade jag att spendera egen tid på mitt rum och få skriva och skapa. Bara för att andra människor är mer aktiva i den ”riktiga” världen, betyder det verkligen att jag måste vara lika aktiv som dem?

Jag har bestämt mig för att börja acceptera mina olika sidor utan att försöka ändra på dem. Personlig utveckling i all ära, men jag tänker sluta utvecklas så himla mycket och acceptera den jag är istället.

Vad tänker du om det här?