Jag har läst att man bär med sig platser man varit på, inom sig. Om du spenderade tid i ett hus på landet under sommaren när du var liten, då finns den platsen kvar i dig, med dig, genom livet.
Jag tänker att detta stämmer så väl med både platser och med människor. När du reser någonstans bär du med dig den platsen inom dig när du är hemma igen. När du träffar betydelsefulla människor bär du med dig de personerna inom dig när ni skiljs åt.
Det kan vara platser som du bara spenderat två timmar på, men som kan ge dig en trygghet, ett lugn, en känsla av samhörighet för lång tid framöver. Det finns personer som fortfarande sätter avtryck i mig, trots att det är 10 år sedan vi sågs.
Så känner jag efter att ha varit på landet i helgen. Idag strosade jag runt uppe i skogen en hel timme och fotograferade. La mig på marken och fotograferade vitmossa, tallgrenar och morgonens första solstrålar.
Sedan tog jag en cykeltur med flås och vackra krispiga fält som susade förbi mig i backarna. Det känns som att naturen har andats rakt igenom mig idag!
Nu är jag tillbaka i stan och jag känner att allt det vackra jag sett idag, det finns kvar. Fåglarnas sång och droppandet i bäcken. Det finns visserligen kvar som bilder på ett minneskort men det finns också kvar, mjukt som bomull, inne i mig.
Jag tyckte att det var dags för en just-nu lista igen! Det var länge sedan jag gjorde en. De är helt spontana, skrivna i stunden. Väldigt opretentiöst!
Just nu:
sitter jag i vår gula öronlappsfåtölj och dricker ett gott te från Japan (minns inte namnet på det.)
har jag en ledig stund och tid att ta det lugnt.
har jag skrivit ner en lista på vad jag kommer att värdesätta detta år.
är jag så tacksam över att få bo så fint som vi gör, med så mycket natur i närheten och en underbar gård där barnen kan leka.
inspireras jag av människor som vågar vara prestigelösa och leva vanliga liv, samtidigt som de tar sin kreativitet på allvar och har modet att avsätta tid för sitt skapande.
funderar jag på att göra en fotobok från de år som gått sedan jag fick barn. Så tråkigt när alla bilder fastnar i det digitala!
letar jag efter jobb och funderar på att försöka haffa ett sånt där fast jobb för en gång skull!
känns kroppen bra efter att jag gjorde lite hemmaövningar igår kväll.
är jag utvilad efter en lång natt och sovmorgon på det!
ska jag strax iväg och hämta på förskolan.
är det kallt och klart väder ute. En kylig vind men ändå lite blå himmel. Och fågelkvitter! Äntligen känner jag hur vi går mot vår.
läser jag om Brené Browns bok ”Våga vara operfekt”. Den innehåller så många klokheter så jag förvånas varje gång jag öppnar den! Om att leva sårbart, värna glädjen och vara sann mot sig själv.
Idag är en ledig dag. En underbar röd dag som 2021 har så få av. Jag får inget betalt, lika lite som när jag har semester. Jag är timanställd och har aldrig fått en betald ledighet. Men jag älskar det oavsett. Jag älskar att ingen ska iväg och passa en tid. Älskar att tiden får flyta bäst den vill. Att jag fortfarande sitter hemma i cykelbyxor efter lunch och inte har varit ute än.
Jag älskar att jag spontant kan ta upp min kamera och fota en kaffebild, på min nya kaffemugg, och sedan skriva ett spontant blogginlägg, därför att de andra ligger och vilar. Därför att den här dagen är min dag och ingen annans.
Jag kan spinna trådar av tid som jag redigerar i Photoshop. Skriva precis vad jag vill på datorn och rita med kritor. Känslan att allting ligger framför mig och inget kan komma i vägen. Dagen är inte uppstyckad som vanliga jobbdagar utan hel.
Jag önskar att livet fick vara mer av detta. Att människors potential och kreativa kraft fick finnas mer. Att kulturen och andligheten och hälsan fick stå före konsumtion och den fria marknaden. Det är så sorgligt att vårt inre inte respekteras mer. Att det inte finns något värde i all den tysta kunskap vi människor bär på. Erfarenheten, intuitionen, förnimmelsen. Att vi tror att tillväxten skulle vara svaret. Idéerna, koncepten och förnuftet, framåtrörelsen, utvecklingen, prestationen.
Jag har i alla fall hittat ett kryphål. Det är väl det enda man kan göra? Ta en sax och klippa hål i verkligheten de dagar tiden finns. Skapa sig sin egen värld och låta kraften finnas där.
Under våren pluggade jag 125 procent och jobbade 3-4 dagar i veckan för att ta en Kandidatexamen i konstnärligt fotografi. Det tog på krafterna, kanske mest för att jag var så nervös inför hela utbildningen och blev extremt splittrad av fokus på skolan och två olika jobb.
Började på en helt ny avdelning på mitt jobb (har bytt jobb tusentals gånger men aldrig till detta då.)
Jag skolade in mitt barn på förskola i början av året. Vabbade för första gången.
Var hemma med små symtom pga Corona. Något som i mitt fall var positivt då det lett till att jag kunnat vila upp mig och undvika att bli sjuk lika ofta som vanligt, istället för att pressa mig tills jag blir sjuk ”på riktigt”:
Spelade pingis och annat roligt med VR.
Genomdrev du någon stor förändring?
Att skola in mitt barn på förskola var en stor förändring. Men den största var nog att jag faktiskt gick klart skolan, trots ett varningssystem som skrek i början av hösten att jag borde hoppa av.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Min brors vän och en gammal vän blev föräldrar i slutet av året.
Vilket datum från år 2020 kommer du alltid att minnas?
1 april. Då dog min mormor.
Dog någon som stod dig nära?
Min älskade mormor.
Vilka länder besökte du?
Inga.
Bästa köpet?
Helt klart vår gula öronlappsfåtölj. Och havrecappuccinos!
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Min dotter, hund och familj. Få komma iväg på en minifest. Att dansa själv hemma i lägenheten. Spela roligt spel på VR. Att äntligen kunna ta ut min kandidatexamen. Att bli tillfrågad och intervjuad i Fotosidan Magasin. När kompisar hör av sig. Att spela musik och spel tillsammans. Att skapa bilder.
Saknade du något under år 2020 som du vill ha år 2021?
Att hitta en lugn rytm i vardagen. Hitta en rutin som gör att jag inte blir så stressad av det där ekorrhjulet. Känner att jag är sämre än alla andra på detta; hur gör man för att inte bli så stressad av att lämna/hämta på förskola plus passa jobbtider?
Vad önskar du att du gjort mer?
Tagit tid för mig själv för återhämtning genom att skriva här på bloggen, läsa och skapa bilder.
Vad önskar du att du gjort mindre?
Oroat mig mindre. Lagt mindre tid på scrollande på kvällarna och lagt den tiden på att skriva här på bloggen eller skapa bilder. Men hur orkar man det?
Favoritserier från året som gått?
Normal People gillade jag mycket. Blev helt indragen i den.
Bästa boken du läst i år?
”Historieläraren” av Matt Haig och Karin Smirnoffs tre böcker, som börjar med ”Jag for ner till bror.”
Vad var din största framgång på jobbet 2020?
Att jag fick behålla det.
Största framgång på det privata planet?
Att jag lyckats stå ut i min splittrade och osäkra arbetssituation. Att jag lyckas skynda iväg till jobb på morgnarna trots att jag mår så dåligt av stressen. Men mest av allt är jag nöjd över min kandidatexamen.
Största misstaget?
Kan inte komma på något. Såklart massa saker som kunde gjorts annorlunda men jag tror inte det är samma sak som ett misstag?
Något du önskade dig och fick?
Tid på landet. Bok på julafton.
Något du önskade dig och inte fick?
Fler stunder för lugn och ro och återhämtning. Tid för skapande, och reflektion. Jobb jag sökte. Stipendium.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Gladare, men också mer stressad och splittrad. Men generellt blir jag mer och mer grundglad för varje år som går. Jag misstänker att åren 20-30 kommer att ha varit mina jobbigaste. Nu känns det som att jag kan börja skörda frukten av all min självrannsakan, släppa det förflutna och ta mig vidare i livet.
De bästa nya människorna du träffade?
Personalen och barnen på min dotters förskola!
Vem saknade du?
Min mormor. Min farmor (som jag pga Corona inte sett så mycket.)
Vad fick dig att må bra?
Att lägga mig tidigt. Naturen. Att alltid läsa bok innan jag ska somna. Att inte sitta uppe för sent med datorn på kvällarna.
Mest stolt över?
Min kandidatexamen!
Högsta önskan just nu?
Att våga ta mitt skapande på allvar igen. Få ett enormt stipendium så jag kan skapa skapa skapa. Pengar för en ateljé. Ny fotoutrustning.
Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Se till att gå iväg nånstans för att få tid till skapandet.
Det blev verkligen inte mycket bloggande det här året. Det känns som att jag tog ett djupt andetag i september, dök ner i ett mörkt vatten och först nu har börjat simma upp till ytan igen.
Anledningen till denna känsla är att jag förra året bestämde mig för att göra någonting som jag har varit rädd för i flera år: gå klart fotohögskolan på Valand. Jag hoppade av där 2015 eftersom jag inte trivdes. Sedan dess har jag våndats över skolan och inte kunnat bli klok på om jag ska gå tillbaka eller ej.
Eftersom jag inte visste vad jag skulle göra förra året när min föräldraledighet tog slut, bestämde jag mig för att gå klart sista året. Min plan var att blogga kontinuerligt om det men det har nästan känts lättast att bara låta det passera förbi. Och jag tror inte jag kommer skriva så mycket om det heller. Nu har jag bara en liten kurs kvar och sedan har jag min Konstnärliga kandidatexamen i fotografi. Äntligen!
Men så fort man gör klart en grej så dyker ju den där framtiden upp igen. Och nu är jag återigen tillbaka i samma gamla tankar. Försöker klura ut vad jag ska göra för att försörja mig. Hitta något som inte kräver för mycket av mig, men som ändå passar mig som människa, mina personlighetsdrag. Mitt mål är att hitta ett jobb som inte dränerar mig på all min energi. Som låter mig lämna jobbet på jobbet. Som inte kräver för mycket av mig men inte lämnar mig understimulerad.
Jag som har varit timanställd i hela mitt liv längtar efter trygghet. Jag längtar efter en bra anställning där jag värderas som medarbetare. Inte ses som utbytbar från en dag till en annan. Jag längtar efter att veta att det kommer en inkomst varje månad, och att få betald semester.
Det är intressant att se hur drömmar ändras med tiden. Förr drömde jag om att förverkliga mig själv. Jag drömde om frihet. Att slippa ingå i ekorrhjulet. Nu drömmer jag om att hitta en plats där jag får och vill ingå. Jag drömmer om rutiner som gör att jag slipper tänka, planera, oroa mig varje dag för ekonomin.
Men det är en svår balans mellan känsla och förnuft. Eftersom trygghet och stabilitet har blivit en viktig värdering för mig, kan jag inte följa min lust på samma sätt. Allt det kreativa jag vill göra måste jag göra i mitt eget företag, jag kan inte hitta någon anställningsform som passar för det. Men hur förnuftig ska jag egentligen vara? Jag måste ju ändå släppa in själen i mitt beslut.
Jag vet att det bästa är att visualisera framåt, fundera på vart man vill vara om fem år. Men jag kan inte riktigt få någon tydlig bild. Det är suddigt och det är så frustrerande! När jag väl har en plan vet jag att jag kommer följa den. Det svåra är att inte ha en plan.
Men i stora drag är min plan: att inom 5 år ha hittat ett yrke som jag trivs med, som är långsiktigt och som jag kan försörja mig på. Det är väl iaf nån form av plan?
Hur gör ni när ni inte har en plan? Tvingar ni er till en plan då, eller släpper ni taget och väntar in? Jag har ju väntat in en ny plan tre år nu och känner att jag inte vill vänta så mycket längre!
