Beata

Jag heter Beata Rydén. Jag är 35 år och jag bor i Göteborg. Högst upp på ett berg alldeles intill Slottskogen.

Jag har en sambo ett barn och en hund.  En himla massa anteckningsböcker nedklottrade med poesi och tankar, och studieskulder som förmodligen aldrig blir betalda. Lilla V kallar jag mitt barn här på bloggen, men för det mesta håller jag privatlivet utanför.

Jag är utbildad kulturprojektledare och fotograf men jag vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor. De tio senaste åren har jag fokuserat på min fotokonst. Jag har parallellt med konsten haft så många olika jobb att jag snart glömt hälften och jag är trött på förnyelse. Längtar efter samma. Ett tråkigt vardagsliv utan överraskningar.

För några år sedan insåg jag att jag inte kommer orka leva ett osäkert liv som konstnär/frilans och påbörjade därför en resa mot ett mer stabilt liv, en tanke som för mig var helt ny.

Denna resa innebar 1,5 år på audionomprogrammet, som sedan avbröts då mina tvivel sköt i höjden och jag kände att jag måste ge det där fotograferandet en sista chans.

Istället för att avsluta utbildningen till audionom, avslutade jag en annan utbildning som jag hoppat av året innan: Konstnärligt kandidatprogram i fotografi. Det var en miljö som fick mig att må dåligt och därför avslutade jag aldrig det tredje året. Att jag till sist gick klart sista året är jag fruktansvärt stolt över. Det var inte lätt att gå tillbaka men jag gjorde det.

Och nu är jag här: En trettiofemåring som har satsat på den kreativa drömmen bara för att inse att jag vill nånting annat. Nånting… enklare? Jag behöver ett stabilt liv och jag funderar fortfarande på hur jag ska göra för att komma dit, utan att offra hjärtat längs vägen.

Jag älskar kaffe och långa skogspromenader. Att dansa hela natten som om ingen ser och att mysa hela dagen med min familj. Jag har ett stort behov av att skriva. Tror det är min försäkran. Något som ser till att förankra mig i världen.

Min stora dröm är ett lugnt liv vid havet. Jag brukar fantisera om morgonpromenader längs en strand, en dimmig trädgård och att skriva barnböcker. Vi får väl se hur det blir med det.

Jag är helt klart som lyckligast när jag får vara i mitt eget kreativa space, omgiven av livstankar och kaffeos. Det är liksom så jag alltid har levt.

Såhär ser det förresten ut när jag är ute och fotar.