Farmor säger att det inte är viljans fel

Kan jag lita på min längtan? Vågar jag kroka fast i min vilja?

Vågar jag släppa fram min längtan, min lust, kärlek, passion, trots att det en gång blivit så fel?

Farmor säger till mig: Det är aldrig fel på kärleken, på viljan. Saker händer. Saker blir fel. Men det är inte viljan det är fel på. Ibland blir livet på ett annat sätt. Vi kan inte kontrollera eller hindra dåliga saker från att hända.

Som en kärlek. Om en relation tar slut finns kärleken kvar. Om en människa dör, finns kärleken kvar. Om en relation inte fungerar, så var det inte ens egen kärlek det var fel på, men det blev fel. Det betyder inte att man ska sluta lita på sin känsla, på sin kärlek, på sig själv. Känslan av kärlek/lust/vija/längtan/passion är inte fel, trots att omständigheterna är det.

Vi kan bevara vår längtan. Vi kan sikta mot ett mål, nå dit och sedan komma på att vi inte ville dit, egentligen. Kanske var det någon annans dröm vi följde hela tiden? Men längtan var aldrig fel. Längtan, vilja, kärlek! kan aldrig vara fel. Vi måste bara styra om vår kurs ibland.

Jag längtar efter att styra kursen efter min vilja igen. Vart längtar du?

Att ta sin kreativitet på allvar

Som vanligt blir jag inspirerad när jag läser Ulrikas blogg. Någonting om att ta sig själv på allvar, sitt skapande, sin riktning. Att våga dyka in i projekt trots att man kanske inte vet slutpunkten. Att våga haka armkrok med sina idéer, slå följe längs en slingrig stig och kanske gå vilse i en halvrutten skog. Men ändå. Att våga!

Fotolust ute på ett snötäckt fält.

Jag tycker det finns något sårbart i att ta sin kreativitet på allvar. Att vara modig nog att ägna en hel lördag (eller bara en halvtimme) åt att måla, skriva, spela in en egen låt, planera för sin egen lilla blogg med några få läsare. Att planera blogginlägg, ha en vision för sina texter och en dröm, trots att man inte är en ”stor blogg”. Att ändå följa det som lyser i skogen. Följa en längtan.

Lusten till en egen kreativ plats, för skrivande och redigerande (och godis!).

För jag kan verkligen hamna där. I träsket att inte ta sig själv på allvar. I väntan på att behöva andras bekräftelse först, innan jag kan ta det på allvar. Men i backspegeln är jag glad över att jag vågade ta min blogg på allvar för några år sedan. En längtan efter en skrivplats tog över och jag testade formen några gången innan jag hittade fram.

Nu är det läskiga att fortsätta avsätta tid, trots att detta inte är en plats för någonting ”professionellt”. Att ändå tillåta sig själv att fylla den här platsen med ord, trots att det inte är så många som läser. Det är liksom höjden av meningsskapande tänker jag. Att fastän bara en enda person läser det man skriver, så fyller själva skrivandet hela blodsystemet med glitter.

Fotolust i en glänta.

Jag tänker att det handlar om en lustfylld inställning, och att lust är någonting man kanske måste hitta tillbaka till som vuxen. Lusten är okej att bevara, trots att man måste betala räkningar, stressa iväg till jobbet och laga mat. Lusten är nog faktiskt nödvändig.

Tiden finns inte

En gång läste jag om ett barn och en mamma som pratade om döden:

– Mamma, vad är döden?

– Det är en plats dit du kommer efter att du har levt.

– Jaha, då var jag död innan jag kom hit.

Detta tyckte jag var så fint. Döden blev plötsligt en plats, någonstans som fanns också innan livet.

Jag tänker på tid och jag läser om tid. Att allting är en enda lång evighet, ett enda långt nu. Tiden finns inte. Inte egentligen.

Alla skyndar så väldigt. Äter snabbt. Går fort. Strävar mot att effektivisera. När jag har skyndat mig i några dagar blir jag helt slut. Som i tisdags. Då behöver jag en hel dag i tystnad. Känna stillhet mot min hud, lyssna på tystnad och släppa allt allt allt för att rinna ner i evighet.

Tommy Hellsten skriver i sin bok ”Du är mer än du anar- om konsten att bli vän med sin själ” att människor en dag borde ha förstånd att stiga ut ur tiden och bli lyckliga här och nu, inte först imorgon, om en vecka eller nästa år.

Kanske är tiden samma sak som evigheten, fast i uppstyckad form? Klockan är en evighet som visar var det går att dra små streck. I varje litet ögonblick kan vi välja att kliva ut ur delarna och befinna oss i helheten igen.

Jag jäktar så mycket i perioder. För att inte tala om min inre stress med tankar på framtid och pengar. Därför är det så viktigt att jag påminner mig om evigheten och nuet. Att det kanske inte är så bråttom med allt som det känns.

När jag lyckas stanna upp är det som att en hel värld öppnar sig framför mina fötter. Som att tiden vecklas åt sidan och nuet växer fram (som en sån där snygg övergångseffekt i film). Plötsligt ser jag min egen trädgård framför mig, lysande av blommornas klara färger. Den där trädgården finns där hela tiden, men stressen, prestationen, kraven och klockan skymmer sikten.

Hela vårt samhälle är smittat av kontrollsjukan och vi kontrollerar tiden med planering. Så många med mig som försöker kontrollera sina liv. Om jag gör så, då kanske det händer, och då kanske jag kan göra såhär sedan. Så många som skjuter sina drömmar på framtiden, därför att de tror att de måste ha en massa pengar innan de kan sätta sig och skriva sin bok, odla sin trädgård eller bara TA DET LUGNT.

Jag tror att vi skulle behöva bli bättre på att leva i ovisshet, både i det lilla (att ha en oplanerad dag i kalendern) och det stora (jag vet inte vart detta leder men jag vet att jag vill testa). För den där ovissheten försvinner inte, hur mycket vi än vill. Filosofen Jonna Bornemark skriver i sin nya bok ”Horisonten finns alltid kvar”:

Tänk att det finns en horisont där ute på havet. Vid horisonten finns en ö. Jag kan åka till den ön och utforska den. Men horisonten är ju inte borta för det. Den har bara flyttat sig.

Vid varje ö väntar en ny horisont.

Jag tror att vi är så desperata efter att komma fram. Om jag bara får en kandidatexamen, en masterexamen, en doktorsexamen. Om jag bara får ett nytt jobb med högre lön. Om jag bara får tre barn, istället för två. Om jag bara ger ut den där boken.

DÅ kommer jag kunna slå mig ner, känna lugn och ro och lycka. Men vet du? Du kan slå dig ner redan nu. Du kan sätta dig i din inre trädgård och upptäcka att livet är fullständigt här och nu. Det kommer inte glimra mer om 10 år. Blommorna blir inte vackrare när du har uppnåt det du vill. Du kan fortfarande längta och drömma, men du kan njuta under tiden.

När jag börjar längta bort och känna behovet av att åka till landet, då är det nästan alltid för att jag behöver stillhet och lugn och ro. Jag drömmer mig bort till en vacker plats men egentligen längtar jag mest bort från stressen.

Det bästa jag vet är tomma dagar. Tomma tomma tomma dagar utan någonting som helst planerat. För mig är det där livet finns i sin renaste, enklaste och starkaste form.

Magiska platser

Jag har läst att man bär med sig platser man varit på, inom sig. Om du spenderade tid i ett hus på landet under sommaren när du var liten, då finns den platsen kvar i dig, med dig, genom livet.

Jag tänker att detta stämmer så väl med både platser och med människor. När du reser någonstans bär du med dig den platsen inom dig när du är hemma igen. När du träffar betydelsefulla människor bär du med dig de personerna inom dig när ni skiljs åt.

Det kan vara platser som du bara spenderat två timmar på, men som kan ge dig en trygghet, ett lugn, en känsla av samhörighet för lång tid framöver. Det finns personer som fortfarande sätter avtryck i mig, trots att det är 10 år sedan vi sågs.

Så känner jag efter att ha varit på landet i helgen. Idag strosade jag runt uppe i skogen en hel timme och fotograferade. La mig på marken och fotograferade vitmossa, tallgrenar och morgonens första solstrålar.

Sedan tog jag en cykeltur med flås och vackra krispiga fält som susade förbi mig i backarna. Det känns som att naturen har andats rakt igenom mig idag!

Nu är jag tillbaka i stan och jag känner att allt det vackra jag sett idag, det finns kvar. Fåglarnas sång och droppandet i bäcken. Det finns visserligen kvar som bilder på ett minneskort men det finns också kvar, mjukt som bomull, inne i mig.

Trettondedag jul 2021

Idag är en ledig dag. En underbar röd dag som 2021 har så få av. Jag får inget betalt, lika lite som när jag har semester. Jag är timanställd och har aldrig fått en betald ledighet. Men jag älskar det oavsett. Jag älskar att ingen ska iväg och passa en tid. Älskar att tiden får flyta bäst den vill. Att jag fortfarande sitter hemma i cykelbyxor efter lunch och inte har varit ute än.

Jag älskar att jag spontant kan ta upp min kamera och fota en kaffebild, på min nya kaffemugg, och sedan skriva ett spontant blogginlägg, därför att de andra ligger och vilar. Därför att den här dagen är min dag och ingen annans.

Jag kan spinna trådar av tid som jag redigerar i Photoshop. Skriva precis vad jag vill på datorn och rita med kritor. Känslan att allting ligger framför mig och inget kan komma i vägen. Dagen är inte uppstyckad som vanliga jobbdagar utan hel.

Jag önskar att livet fick vara mer av detta. Att människors potential och kreativa kraft fick finnas mer. Att kulturen och andligheten och hälsan fick stå före konsumtion och den fria marknaden. Det är så sorgligt att vårt inre inte respekteras mer. Att det inte finns något värde i all den tysta kunskap vi människor bär på. Erfarenheten, intuitionen, förnimmelsen. Att vi tror att tillväxten skulle vara svaret. Idéerna, koncepten och förnuftet, framåtrörelsen, utvecklingen, prestationen.

Jag har i alla fall hittat ett kryphål. Det är väl det enda man kan göra? Ta en sax och klippa hål i verkligheten de dagar tiden finns. Skapa sig sin egen värld och låta kraften finnas där.

Innan katastroferna kom

Jag läser ett fantastiskt inlägg på Ulrikas blogg om att fatta beslut utifrån hjärtat. Att kasta sig ut och lita på att man landar. Det går inte att googla sig till svaren. Google kan inte berätta om du ska få barn, byta riktning efter halva din högskoleutbildning eller göra slut med en vän. Hjärtat måste styra och livet är inget pussel med färdigskurna bitar.

Ulrika skriver:

På många sätt är det här inte en berättelse om hur det är att få tre barn tätt, det är en berättelse om ett sätt att fatta beslut, att tillåta sig att ströva i en riktning hjärtat vill ta en, att lita på att man kan tillåta sitt liv att bli väldigt och mycket och massor och att man kommer att hitta sitt sätt att reda upp det.

Jag läser inlägget och blir ledsen. Därför att jag också tänkte så. Förut.

Jag kastade mig ut i okändheter. Planerade inte så noga. Saker fick ordna sig längs vägen. Jag flyttade till Oslo spontant, på en dag. Skrev kontrakt på en lägenhet på studs, med magkänslan. Hoppade på en resa. Ännu en flytt. Och en till och en till. Tackade ja till alla kreativa förfrågningar och var modig med en självklarhet. Saker var läskiga. Men jag var ju modig. Jag bara pushade mig över den där kullen och landade ändå ganska mjukt.

Det där som jag brukade måla upp som mitt ”värsta scenario”, demonerna som jag fick kämpa emot, det hände aldrig. Det var mer som en värsta utgångspunkt att ta spjärn emot. I min värld var det så i ganska många år. Tills det slutade vara så och katastroferna kom. Som en checklista i mitt liv för att det värsta visst kunde hända.

En kund hotade att stämma mig och kräva mig på pengar. Den läraren jag sett upp till i flera år anklagade mig för att ha kopierat hennes konst när jag äntligen skulle ha handledning med henne i skolan. En nära-döden-upplevelse kom till mig en vanlig dag, när jag ensam sladdade av motorvägen. Det kom missfall. Det kom negativ kritik av min konst som till slut blev för tung för mig att bära. Jag hamnade i en surrealistisk spiral av att bli utskälld av främlingar på stan. Som om botten i mig drog till sig alla som ville jävlas? Relationskris, familjebråk och nära släktingar som dog. Hjärtklappning när jag gick ut med hunden.

När så mycket händer, som man inte kunnat föreställa sig. Då funkar det inte med att tänka: det där kommer ju inte att hända. För jag vet ju att det händer. Döden. Olyckan. Misslyckandet. Konflikterna.

Och då blev jag rädd. Under flera år var jag livrädd. Som i paralys.

Jag måste göra något fel som drar till mig allt dåligt.

Jag måste gjort fel som följt mitt hjärta för det har lett mig hit. Till en blöt, mörk gränd utan lampor.

När jag körde på rådjur förrförra sommaren var min första tanke: Såklart att jag ska köra över dem.

Slutsats: sluta följa hjärtat. Utgå från att det kommer gå dåligt och börja beräkna. Räkna på livet. Pussla på livet. Lös varenda ekvation så att du aldrig mer behöver hamna här igen.

Och jag fattar ju. Nu fattar jag. Allt det där var inte fel. Det var inte mitt fel och det var inte ett systemfel. Det var livet.

Och livet går inte ut på att undvika missöden. Livet går inte ut på att sätta plåster på varenda del på huden i förebyggande syfte. Every step that you take, could be your biggest mistake. Men vad är alternativet?

Ulrika skriver:

Inte var det lätt, men lätt är aldrig vad jag har letat efter.

Som en käftsmäll till mitt nutida jag.

Sjävklart blir man mer försiktig med åren, ju mer saker händer. Det känns naturligt att bli mer eftertänksam och nånstans är det bra att man skyddar sig själv. Men den där självkärleken, att måna om sig själv, måste balanseras med att våga. Trots de nya insikterna om hur misslyckat det kan bli.

Kanske är min nya strategi en utveckling av min gamla. Förr, när jag var rädd eller nervös för någonting jag skulle göra, tänkte jag: det kommer gå bra. Nu tänker jag snarare: även om det inte går bra, så vet jag att jag vill testa detta, och det är okej oavsett. Lite som en variant på Det som inte dödar dig gör dig starkare.

Och nånstans kan jag börja se det där som jag läst om i böckerna: att kriser är en utveckling. Kriser innebär en slags början mot en förändring. De där stängda dörrarna som innebar så mycket sorg. De var kanske bara förtäckta tunnlar ut till någonting annat, någonting bättre.

”Jag tror du måste vara sann mot dig själv”

Hon ringer när jag sitter på ett café med melankolisk pianomusik ur högtalarna. Jag tittar ut genom fönstret, ser träden blåsa i solvinden. Jag har just ätit upp min snickerskaka, läst lite i boken om digital detox och det är för ovanlighetens skull en perfekt tajming för ett av våra telefonsamtal.

Vi pratar i två timmar. När jag lägger på har jag kommit närmare mig själv. Det brukar vara så. Som att hon hjälper mig att minnas den jag egentligen är.

Vi pratar om jobb. Om hur man ska hitta någonting att göra. Vi pratar om fotot och att det egentligen är det vi vill syssla med båda två. Hur vi har försökt att hitta vår plats någon annanstans i mer än ett decennium nu. Men du kan nog inte göra någonting annat, säger hon. Jag tror du måste vara sann mot dig själv.

Vi är båda sådana. Kan inte låtsas. Lämnar sammanhangen utan själ, utan förankring i oss själva. Jag hittar alltid en väg ut, suckar hon. Säger att hon borde vara tacksam att hon har ett jobb, men hon letar bara efter bakdörren.

Jag vill bara ha en ram, säger jag. Alla måste ha en ram. Men frågan är hur den där ramen ska se ut. Måste den vara så himla fyrkantig?

Vi pratar om alla kreativa projekt som vi vill göra tillsammans. Jag önskar att hon bodde närmare mig, i samma stad, så att vi kunde mötas upp och springa ut i skogen för att fotografera. Hon berättar om sin idé att åka rakt in i landet, hyra en stuga med utsikt över fjällnatur och stanna där. Jag kommer, säger jag. Jag kommer och så stannar vi där i två veckor. Springer ut på morgonen och kvällen och fotar i det magiska ljuset. Stannar inne hela dagarna och dricker te och tittar ut på höstens färger.

Det där är min livsdröm, tänker jag sedan. Få vara i ett litet hus, omgivet av en fantastisk natur, med möjlighet att fota och vara kreativ.

Det behöver inte vara så komplicerat, det här med drömmar. De kanske kan slå in varje år, om man bara planerar in det.

Bara jag nådde dit skulle allting bli bra

När körsbärsträden blommade, 2010.

För tio år sedan var jag tjugofem år. Jag hade siktet inställt på fotokonsten. Jag var så otroligt nöjd över att ha hittat något jag ville göra. Mitt kall i livet. Jag skulle aldrig mer jobba med vanliga jobb. Jag skulle vara fotograf och konstnär. Drömmen om detta var så stor att mitt driv var oändligt. Jag var fokuserad mot ett mål som jag hade som en lysande tatuering på insidan av mina ögonlock. Bara jag nådde dit skulle allting bli bra.

Det var en enorm tillfredsställelse att färdas mot mitt mål. Att känna kraften i mina steg och modiga hopp när jag pushade mig själv framåt. Att känna elden brinna och nästan förgöra mig.

Fotade en bild som senare blev ett skivomslag.

Det var som att jag, äntligen, hade hittat en stor skylt som jag kunde navigera efter. Jag slapp treva i livets osäkerhet. Jag slapp våndas över min framtid för jag visste ju exakt hur den skulle bli och jag kände kraften i att påverka mitt öde.

Den 15 november 2011 skrev jag:

Idag har jag varit i skogen och gjort vad jag älskar mest: fotat! Dagen började bra redan klockan åtta. Tvättade i tre timmar, åt frukost, redigerade en bild och stack sedan ut i det härliga höstvädret för att fota.

Självporträtt i skogen. Såhär blev färdiga bilden.

Ja. Det var verkligen det bästa jag visste. Att åka ut i skogen helt ensam och fota självporträtt. Skapa magiska världar i datorn.

Jag var på andra sidan drömmen då. Nästan ingenting hade blivit verklighet än. Jag hade inte kommit in på min drömskola. Jag hade inte sålt bilder, ställt ut, varit med i tidningar, haft mina bilder på bokomslag, skivomslag eller tidningsomslag. Allting var just inom räckhåll och verkade precis sådär fantastiskt som det gör i drömmen.

Självporträtt i skogen. Såhär blev färdiga bilden.

Verkligheten var såklart en annan. Det visade sig att jag hade jättesvårt att hantera den press jag kände när jag gjorde uppdrag. Jag blev otroligt stressad över olika beslut, avtal och människor som ville olika saker. All den kritik jag fick på skolan knäckte mig. Till sist rann energin ur mig, mitt uppe i min drömutbildning, och jag hoppade av alltihop.

Inte konstigt att jag haft svårt att navigera sedan dess. För vad vill jag egentligen med min egen konst? Jag tror att det är den frågan jag måste komma fram till innan jag kan komma fram till någonting annat. Jag måste reda ut hur mycket tid jag vill lägga på mitt skapande, och på vilket sätt, innan jag kan ta något annat beslut.

Den 20 mars 2011 skrev jag:

Jag berättar för mamma att jag vet vad jag vill nu. Och för första gången vågar jag också göra det jag vill. Denna underbara känsla att veta vem man är, vad man vill och vart man ska. Utan att planera eller sätta upp exakta mål. Bara vandra på en väg som känns rätt.

Ni hör ju! Så skönt det var! Men egentligen tror jag inte det handlade om den exakta säkerheten över min livsväg, utan mer en säkerhet över mitt eget skapande. Att jag visste vad jag ville med det. Jag hade hittat en röst som jag ville fortsätta använda mig av. Ett sätt att arbeta på som jag trivdes med och ett bildspråk som både jag och andra människor tyckte om. Det stärkte mig. Inifrån och ut. Jag växte av att stå stadigt i min egen röst.

Butterfly

Tänk att det kan förändras så. Just nu styrs jag mest av en självkritik. Den är starkare än någonsin. Mycket starkare än innan jag började realisera min dröm om att vara fotokonstnär.

Den 5 november 2012 skrev jag:

Men jag har faktiskt inte problem med disciplinen vad gäller att arbeta själv. Mitt problem är snarare det omvända: Jag behöver disciplin för att inte hela tiden arbeta med mina bilder. 

Jag romantiserar såklart en tid som inte alls var så rosenskimrande. Jag saknar det passionerade drivet, men det drivet visade sig ofta som en maniskhet. Jag satt uppe sent på nätterna och jag jobbade så mycket framför datorn att jag fick ont i kroppen och inte kunde redigera på flera månader. Jag var smått besatt av mitt mål, min vision av hur min framtid skulle bli. Det var enormt stressande. Jag kände att jag varje dag måste föra mig själv framåt på den väg jag hade valt.

What we´re made of

Jag saknar inte stressen över att driva min egen framgång. Jag saknar inte mina toppar och dalar, att utsättas för besvikelser, söka bekräftelse och bli bedömd.

Det liv jag lever nu är mycket snällare. Det är mjukt och snällt och jag känner att jag skyddar mig själv. Det ligger en självrespekt i det. Att inte utsätta sig för vad som helst. När jag var yngre kunde jag göra det, för jag visste inte heller vad det var jag gav mig in på.

Nu är det viktigare för mig med ett stabilt och tryggt liv, som inte är oförutsägbart eller pendlande. Kanske är det okej att elden inte brinner lika starkt. Kanske är det ett måste, om jag vill hålla i längden.

Jag är ganska tillfreds idag, speciellt om jag jämför med hur det var för tio år sedan.

Mindre driv = mer tid till kaffe och mer lugn o ro!

Vilken väg ska jag gå nu?

Det blev verkligen inte mycket bloggande det här året. Det känns som att jag tog ett djupt andetag i september, dök ner i ett mörkt vatten och först nu har börjat simma upp till ytan igen.

Anledningen till denna känsla är att jag förra året bestämde mig för att göra någonting som jag har varit rädd för i flera år: gå klart fotohögskolan på Valand. Jag hoppade av där 2015 eftersom jag inte trivdes. Sedan dess har jag våndats över skolan och inte kunnat bli klok på om jag ska gå tillbaka eller ej.

Eftersom jag inte visste vad jag skulle göra förra året när min föräldraledighet tog slut, bestämde jag mig för att gå klart sista året. Min plan var att blogga kontinuerligt om det men det har nästan känts lättast att bara låta det passera förbi. Och jag tror inte jag kommer skriva så mycket om det heller. Nu har jag bara en liten kurs kvar och sedan har jag min Konstnärliga kandidatexamen i fotografi. Äntligen!

Men så fort man gör klart en grej så dyker ju den där framtiden upp igen. Och nu är jag återigen tillbaka i samma gamla tankar. Försöker klura ut vad jag ska göra för att försörja mig. Hitta något som inte kräver för mycket av mig, men som ändå passar mig som människa, mina personlighetsdrag. Mitt mål är att hitta ett jobb som inte dränerar mig på all min energi. Som låter mig lämna jobbet på jobbet. Som inte kräver för mycket av mig men inte lämnar mig understimulerad.

Jag som har varit timanställd i hela mitt liv längtar efter trygghet. Jag längtar efter en bra anställning där jag värderas som medarbetare. Inte ses som utbytbar från en dag till en annan. Jag längtar efter att veta att det kommer en inkomst varje månad, och att få betald semester.

Det är intressant att se hur drömmar ändras med tiden. Förr drömde jag om att förverkliga mig själv. Jag drömde om frihet. Att slippa ingå i ekorrhjulet. Nu drömmer jag om att hitta en plats där jag får och vill ingå. Jag drömmer om rutiner som gör att jag slipper tänka, planera, oroa mig varje dag för ekonomin.

Men det är en svår balans mellan känsla och förnuft. Eftersom trygghet och stabilitet har blivit en viktig värdering för mig, kan jag inte följa min lust på samma sätt. Allt det kreativa jag vill göra måste jag göra i mitt eget företag, jag kan inte hitta någon anställningsform som passar för det. Men hur förnuftig ska jag egentligen vara? Jag måste ju ändå släppa in själen i mitt beslut.

Jag vet att det bästa är att visualisera framåt, fundera på vart man vill vara om fem år. Men jag kan inte riktigt få någon tydlig bild. Det är suddigt och det är så frustrerande! När jag väl har en plan vet jag att jag kommer följa den. Det svåra är att inte ha en plan.

Men i stora drag är min plan: att inom 5 år ha hittat ett yrke som jag trivs med, som är långsiktigt och som jag kan försörja mig på. Det är väl iaf nån form av plan?

Hur gör ni när ni inte har en plan? Tvingar ni er till en plan då, eller släpper ni taget och väntar in? Jag har ju väntat in en ny plan tre år nu och känner att jag inte vill vänta så mycket längre!

Vikten av att längta

Apropå mitt förra inlägg så tror jag att jag ska börja längta mer. Har nog varit lite rädd för det på sistone. Men just nu när jag sitter och längtar till landet så känner jag vilken skön känsla det är. Känner liksom att den är viktig att umgås med. Den gör mig glad. Och det är faktiskt okej att längta efter saker som kanske inte uppnås.

Drömmen om författarlivet <3

Kan bli så hård mot mig själv. Det är ingen idé att sitta och drömma om att bli författare om du inte samtidigt jobbar stenhårt för det. Fast jo… kanske är det det? Min kloka vän Linnéa skrev en kommentar på det här inlägget. Hon nämnde att var tredje svensk drömmer om att skriva en bok. Alla kommer såklart inte göra det. Och för första gången börjar jag närma mig tanken att det kanske är okej om inte alla drömmar blir uppfyllda. Det kanske är okej att ha några bokidéer och utkast i datorn utan att det blir nånting av det?

Det kändes bara så skönt att faktiskt inse att det blir bra ändå. Oavsett vilka drömmar som uppfylls. Verkligheten är ju alltid mycket mer komplex, hård och stressig än drömmen. Att vara författare är såklart inte så mysigt och idylliskt som i drömmen. Just därför kanske drömmarna fyller en funktion i sig? Som en slags näring till själen under den tiden vi lever.

Hur tänker du? Vågar du drömma?