Och så lägger sig lugnet över lägenheten. Familjen flög ut och jag sitter i den gula fåtöljen med en filt över benen och kaffe på bänken bredvid. Klockan tickar plötsligt väldigt högt. Jag ska iväg om en timme och jobba och så kom denna oanade ocean av tid. Jag hör en fågel sjunga ända in till mitt hörn i lägenheten. Hon som är fem år ska spela handboll och hon som är ett år fick följa med. Själv ska jag ta bussen under den mulna himlen och göra något annat en stund.
Jag läser lite från min blogg 2017. Året då jag hade hoppat av audionomlinjen och sedan påbörjade min mest förvirrade resa. Så många inlägg (för att inte tala om övriga dagboksanteckningar) som jag skrivit här på bloggen om att bestämma sig. Allt det där har liksom lagt sig, själva stressen över hur det ska bli. Tror det började bli lite lugnare när jag fick barn.
Funderar över hur orolig jag varit över besluten, över det som kan bli rätt eller fel. Allt det där har handlat om en inre stress, en brist på tillit inför att livet löser sig, att jag kan lösa det. En brist på tillit till min egen förmåga att klara av saker och en oro över ekonomi. En slags inre trygghet som inte funnits där, men som jag nu de senaste åren lyckats bygga upp igen.
Imorgon är det ett år sedan min farmor begravdes. Åkte bil i två timmar med bebis som just fyllt tre månader. Jag minns snön, och regnet, de kalla vindarna i fjolårets mars. Det blir varmare i år. Jag tror det. Luften har redan varit mild och vädret snällt.
Om hjärtat vill brukade min farmor säga. Hon menade att det där initiala tvivlet som man känner, det försvinner aldrig. Man kan inte lura sig själv. Svårt råd att få, när man tvivlar hela tiden! Men det handlar om att skilja på tvivlen. Oro är en annan sak- att tvivla pga brist på självtillit, oro för utgång mm. Det finns alltid något att tvivla över i varje beslut. Det handlar om ett djupare tvivel, ett själens tvivel som är bortom hjärnans försök till kontroll. Jag om någon vet ju att det är viktigt att våga trots tvivlet också.
Så jag är otroligt försiktig med detta råd i mitt yrkesliv eftersom det skulle innebära att jag låg kvar under täcket varje morgon om jag skulle lyssna till mitt hjärta (haha). Det där pratade vi mycket om, min farmor och jag. Det handlar inte om att hela tiden lyssna in vad man vill i stunden- då blir ju ingenting gjort! Utan om en djupare vilja. Någonting som viskar bortom vardagen. För vardagen, den måste man få ihop.
Jag fortsätter mina existentiella fikor ensam, utan farmor. Vi som brukade ses på olika caféer runtom i stan och prata. Ibland blev det fem timmar. Ibland blev det te hemma hos mig eller henne. Lika länge. Att hon orkade lyssna på alla mina kval! Och vad jag älskade att lyssna på hennes livshistorier, om kriget på 40-talet, om uppväxten och föräldrarnas olika temperament och om hur man inte alls blir en vis buddha bara för att man blir 80 år. T.ex kan man vara nykär och pirrig även då, känna komplex över en rullator eller hörapparat. Fundera över kärlekssaker som Ska vi flytta ihop eller inte?
Nu kan jag höra hennes röst och vad hon skulle säga i olika situationer. Jag vet hur hon skulle råda mig och det känns fint. Till sist har jag ju insett att mitt förhållande till livet- att reflektera och ifrågasätta allting hela tiden, är en del av den jag är. Jag är glad att jag på något sätt lyckas parera vardagen ändå. Det praktiska.
Du får inte glömma att du är en skrivande person.
Nej farmor, jag glömmer inte. Jag lovar.