Ska man verkligen acceptera sig själv?

Jag har alltid varit en person som vill utveckla mig själv. Jag kan inte ens minnas när det började, men jag har alltid reflekterat över mig själv, min relation till andra, och mina egenskaper. Genom åren har jag utmanat mig själv, förändrat vissa egenskaper och utvecklat andra. Ibland har jag försökt att ta bort vissa egenskaper helt. Men ju äldre jag blir desto mer funderar jag över hur bra det egentligen är med självutveckling. Jag har upptäckt att personlig utveckling kan leda till att man tror att allt ska förändras och jobbas med. Någonstans måste man nog ändå nöja sig och acceptera den man är. Eller?

Jag är till exempel en person som älskar att jobba med kreativa saker. Jag älskar att skriva, att fota, att jobba med mitt företag på olika sätt. Ibland har jag känt att jag jobbar för mycket. Jag har tänkt att jag måste leva mer som andra människor. Inte fälla upp datorn sent på kvällen för att redigera en bild. Borde jag inte ringa till en kompis istället? Så i perioder har jag förträngt mina olika kreativa behov och bara varit social och gjort andra saker. Gjort saker som jag tänker att andra gör. Efter ett tag har jag känt en tomhet och varit tvungen att återuppta mina kreativa projekt. Varje gång jag börjar vara kreativ igen mår jag så otroligt bra. Det finns liksom ingenting i hela världen som kan fylla det där tomrummet som jag känner när jag inte får skapa.

Tyvärr leder mitt kreativa behov till att jag i perioder blir mindre social, och det där har jag försökt att ändra på. Men efter mer än trettio års självutveckling är jag numera så förbannat trött på att ändra på mig. Jag är så trött på att tänka att jag borde vara på ett speciellt sätt. Jag har alltid varit sådan här. Redan när jag var liten älskade jag att spendera egen tid på mitt rum och få skriva och skapa. Bara för att andra människor är mer aktiva i den “riktiga” världen, betyder det verkligen att jag måste vara lika aktiv som dem?

Jag har bestämt mig för att börja acceptera mina olika sidor utan att försöka ändra på dem. Personlig utveckling i all ära, men jag tänker sluta utvecklas så himla mycket och acceptera den jag är istället.

Vad tänker du om det här?

1

Jag längtar hem men jag vet inte vart

Ibland får jag den där känslan. En hemlängtanskänsla. Fastän jag är hemma. Jag längtar hem men jag vet inte vart.

Jag letar i den yttre världen för att hitta det jag söker. Jag ändrar på mig själv men det hjälper inte. Jag letar och letar men till sist tappar jag bort mig själv. Så kändes det idag. Jag satte mig ner i soffan och tittade ut genom fönstret. Vilade ögonen på de grå molnen som envisas med att gömma våren. Tankarna snurrade runt och jag kände samma gamla hopplöshet inför livet, besluten och mig själv. Och så kom jag plötsligt på, som så många gånger förr, att allt det där kanske finns inom mig?

Kanske handlar det inte om att hitta skatten där ute. Kanske handlar det inte om att ändra på sig, ta mediciner eller försöka passa in. Kanske finns den där skatten alldeles alldeles nära? Kanske är det så att om jag bara drar ett djupt andetag och tillåter mig att släppa all oro och alla framtidshot, så kommer jag att landa. Sjunka in i mitt eget trygga mörker och se tusen stjärnor gnistra på ögonlocken.

Kanske längtar jag bara hem till mig själv?

3

Att våga vara vilse

Jag märker att det jag ständigt strävar efter i mitt liv är lugn och ro. En stilla vardag. Att bara få vara. Ju mer jag lär känna mig själv, desto mer kan jag också anpassa mitt liv efter en lugnare vardag, även om det ibland känns svårt. Jag har nästan aldrig jobbat heltid, då det är något jag inte orkar. Istället anpassar jag mitt liv efter att inte ha så mycket pengar.

Jag lär mig mer och mer när jag ska säga nej till sociala saker för att istället åka till landet. Jag lär mig mer om återhämtning; att planera in att vila efter att jag gjort någonting energikrävande. Jag kan verkligen önska att jag hade orkat mer i mitt liv. Det hade varit lättare att längta efter fart och fläkt, eftersom hela vårt samhälle strävar efter effektivitet och snabbhet. Men jag önskar mig bara lugn och ro, och det har jag alltid gjort.

Foto: Rebecca Bentliff

De senaste åren har varit år av vilsenhet. Jag har gått på två olika utbildningar och slutat på båda. Jag har bytt spår och varit rädd för min framtid. Just nu vet jag inte hur det blir med allt. Det enda jag vet är hur jag vill att mitt liv ska vara, och vad som är viktigt för mig.

En sak som alltid är med mig är mitt skapande, och det är jag så otroligt tacksam över. Att få skapa mina bilder, planera en fotografering, dela med mig av min konst, redigera i tiotals timmar. Att skriva så att fingrarna gör ont. Det lever jag för. Jag vill hela tiden utvecklas i mitt skapande och se vart det kan leda mig. Jag är så glad över att det finns områden i mitt liv där jag faktiskt är säker, speciellt i perioder då mycket annat är osäkert.

Min plan för 2017 är att våga vara vilse. Jag ska våga vara vilse och se vart det leder mig. Jag ska våga släppa taget om saker och lämna plats åt nya saker. Jag ska våga se möjligheter, även om det är läskigt. För visst är det jobbigt att vara vilse, men det är ännu jobbigare att tvinga sig själv att gå på en väg som man känner är fel.

 

 

2

Den där förbannade jämförelsen

Jämförelse. Usch vilket ord! Förutom att jämförelsen gör oss missnöjda med vårt eget liv, kan den vara en förvillelse. Det har hänt att jag har jämfört mig med andra och också med deras drömmar. Det har hänt att jag har följt någon annans dröm och inte min egen.

Jag har lätt för att se upp till och inspireras av andra. Detta leder till att jag också har lätt för att bli avundsjuk på andra och vilja ha det som de har. Det farliga är att det kan leda till att jag tror att jag vill ha något som jag egentligen inte vill ha. Lite som med reklam. Inspiration kan slå över i en slags reklam för själen.

I dagens samhälle ser vi många bilder och får mycket inspiration. Det är lätt att klicka sig in på andras framgångssagor. Och eftersom de verkar så lyckliga, är det lätt att tro att man behöver samma sak för att själv bli lycklig.

Knepet är att lära känna sig själv. På riktigt. Att verkligen förstå vad man mår bra av. Att förstå vad som tar för mycket energi. Vad som ger energi. Hur man behöver prioritera för att må bra. Bara för att någon annan mår bra på ett sätt, betyder det inte att DU kommer må bra av samma saker.

Jag tror att man behöver påminna sig om det här hela tiden. Speciellt om man följer andra människor på internet. Försök att bena ut vad du mår bra av. På riktigt.

Om du blir avundsjuk på en person som jobbar som frilans och har många uppdrag. Skulle du själv orka det? Det innebär så mycket mer än vad man ser på ytan. Om du blir avundsjuk på en person som har ett rikt socialt liv- skulle du orka det? Skulle du orka den ansträngning det innebär att behöva underhålla alla olika relationer? Skulle du då få tid till annat, sådant som du verkligen vill ha tid till?

Man kan inte ha allt i livet. Det viktigaste är att välja det som är värdefullt för en själv.

1

Lyft varandra!

Om det är något jag har lärt mig genom åren är det hur lätt vi har att trampa på varandra. Så många som gärna pratar ner varandra. Ser ner på varandra. Speciellt feminister är väldigt snabba att döma varandra.

Jag såg i en feministgrupp på instagram som jag är med i att folk klagade på Emma Watson. Det lät ungefär såhär: “Hur kan hon göra såhär?”. “Hon som är feminist”. “Nu är jag verkligen besviken på henne”. Det hon hade gjort? Spelat huvudrollen i Skönheten och odjuret. Folk är alltså upprörda över att Emma som är uttalad feminist ändå tar en roll i en film som handlar om en konservativ historia.

Eh… Okej! Emma Watson har alltså varit arbetande skådespelare sedan barnsben och är numera också aktiv feminist. Emma Watson har spelat tuffa roller och vuxit upp inför hela världens granskande ögon. Emma Watson vill ha en karriär och lyckas med det hon brinner för. Hon vill förändra världen men hon vill såklart också ha ett bra liv själv.

Herregud, hur många män hade lyckats bli stora skådespelare om de skulle ta hänsyn till den typen av roller de gestaltar? Alexander Skarsgård hade väl knappt haft en karriär med sina otrevliga, psykopatiska, våldtäktsmans-skildringar han brukar syssla med. Det är väl minst lika ofeministiskt att spela våldtäktsman som att spela Belle? Tycker i och för sig att Belle låter bättre!

När man väl börjar tänka på det här så inser man att hela samhället är uppbyggt efter att se ner på kvinnor och upp till män. Vi lär oss liksom det från barnsben. Vi lär oss att hylla män, oavsett hur de är som förebilder, och vi lär oss att straffa kvinnor som inte passar exakt in i mallen. Jag tror att det bästa man kan göra som feminist är att inte läxa upp varandra hela tiden utan istället lyfta upp varandra. Jag tror det skulle göra enorm skillnad i hela samhället om kvinnor började lyfta upp varandra offentligt/privat/på jobbet/i klassrummet mm.

Du måste inte stå bakom en kvinnas budskap/älska hennes musik/konstnärsskap etc.  för att lyfta henne. Du kan lyfta henne för att visa att du stöttar andra kvinnor. Så som män har hållit på i alla tider.

Min uppmaning till er på Internationella kvinnodagen blir alltså: Lyft varandra! 

Det kommer vi framåt på allihop <3

On international women´s day I´d like to say that one of the most important things I´ve learned as a woman is to never look down on other women. Our society is very good at looking up to men and looking down on women. If a woman dresses wrong, behaves badly, or in other ways breaks the norm, she is far more punished than a man would ever be. Beyoncé had to work for many years before finally getting accepted for her work. How many men need to prove that they are more than just a pretty face? We need to lift each other up! <3

2

Därför heter min blogg “Föreställ dig en fågel”

Jag tänkte att jag skulle berätta för er varför jag har döpt min blogg till Imagine a bird. Eftersom jag redan har en hemsida som heter beataryden.com så ville jag ha en svensk blogg med ett eget domännamn. Jag tycker att många i bloggvärlden har så fina, lite speciella namn på sina domäner så det ville jag också ha såklart!

Ända sedan jag var liten har jag drömt om att bo i ett hus vid havet. Andra drömmar har kommit och gått, men drömmen om ett hus vid havet har alltid stannat kvar. I tider då jag mått dåligt och varit missnöjd med mitt liv har jag flytt till drömmen extra mycket. Då brukar jag fantisera om hur jag vaknar på morgonen, tassar ut i ett hus med trägolv och häller upp en kopp kaffe. Sedan tar jag på mig en filt och smyger ut i trädgården.

I min dröm är det alltid disigt väder. Precis som det var när jag fotade de här bilderna. Jag har inte någon tid att passa. Jag kan strosa runt i trädgården precis så länge jag vill. Någonstans sitter det en liten fågel och sjunger sin morgonsång. Det är så stilla och så tyst och så vackert att det gör ont.

När jag skulle starta en blogg så tänkte jag att den ska få symbolisera min dröm. För här inne är det bara jag som bestämmer. Här inne sjunger den där lilla fågeln hela tiden.

Ja nu vet ni nästa gång ni tittar in här varför sidan heter Imagine a bird! Hoppas ni kan föreställa er den där lilla fågeln och höra hur den sjunger för er <3

 

Jag håller balansen i livet som en pendel

Jag tycker att så mycket i livet handlar om att hitta balans. Balans mellan att vara i nuet och planera framåt. Balans mellan att vara i sitt skapande och att vara delaktig i sin omgivning. Balans mellan att komma någon nära men ändå hålla sunda gränser.

Jag har kommit fram till att jag är mer som en pendel. Istället för att hela tiden ha lika mycket på båda ytterligheterna så pendlar jag mellan dem. Jag går in helt i mitt skapande, för att sedan tröttna och kliva ut med trötta ögon. Jag spenderar en vecka helt ensam, för att sedan krypa ut ur min isolation och träffa massor av folk. Är det fler som håller på så där?

Jag var faktiskt lite orolig för det där förr i tiden. Har liksom försökt att vara så himla balanserad och jämn de senaste åren. Men nu börjar jag tvivla på om det verkligen är rätt väg att gå? Jag är tacksam över att slippa pendla för mycket i min vardag. Men jag vill inte heller bli för jämn. Jag vill inte missa livets toppar bara för att jag hela tiden håller i hatten och inte vågar gå ut där det blåser.

Jag tror att jag hittar min balans genom den där pendeln. Ibland är det mycket och ibland är det lite. Ibland är det hektiskt och ibland är det lugnt. Det viktiga kanske är just att det får variera, gå upp och ned. Att känna att det är okej att det är så.

Jag önskar att vårt samhälle var mer öppet för flexibilitet. Att det var mer anpassat efter variation. Att man kunde få anpassa sin arbetsdag lite mer efter hur man själv mådde. Att det inte krävdes av en att man ska vara samma hela tiden. Det är något av det jobbigaste jag vet. Kravet att alltid vara jämn och stabil och på topp. För jag är så olika varje dag och det vet jag att många är. Jag tror att många skulle må bra av att tillåtas följa sin egen rytm. Som naturen. Tänk på naturen. Tänk om den skulle tvingas vara samma hela tiden!

Hur håller ni balansen? Har ni något knep?


I feel that so much in life is about finding balance. How do you do to maintain balance in your life?

1

Om det omöjliga i att ta beslut

Jag har funderat mycket över val den senaste månaden. Jag har stått inför ett val som inneburit att jag suttit i timmar med listor där jag försökt bestämma vilket av alternativen som är bäst. Ni vet såna där listor där en skriver plus på ena sidan och minus på andra. Jag har känt på hur omöjligt det kan vara att ta ett beslut, och därför ville jag skriva om det idag.

Det svåra med listor är att det kan leda till att du övertänker saker. Jag tycker att det är bra till en viss gräns, men sedan kan det logiska ta över och om du bara försöker bedöma olika aspekter ur ett logiskt perspektiv så kanske du ändå inte kommer fram till vad det är du vill.

Problemet med att tänka för logiskt och göra listor är att du till sist måste väga in vad du känner i alla fall. Det går inte att ta ett beslut med bara hjärnan. Och det är där det blir svårt. Jag har själv upplevt att jag sitter med flertalet listor, jag vet exakt vad som är plus och minus på de olika alternativen, jag har skrivit ned allt som går att skriva ned, och ändå kan jag inte ta ett beslut.

Problemet är själva grundtanken: att det skulle finnas ett rätt beslut. Det gör det inte. Det finns inget rätt beslut. Det är inte två alternativ där det ena är bra och det andra är dåligt. Det är två alternativ där båda är bra på olika sätt, och dåliga på olika sätt. Det finns inte ett beslut i världen som inte för med sig något negativt. Du kan alltså inte välja något som är garanterat smärtfritt, eller som blir garanterat bra.

Du kan helt enkelt inte veta hur ett beslut kommer att bli efter att du tagit det. Och det är ju det som är så otroligt läskigt med beslut. Att du måste fatta dem innan du vet vart de kommer leda. Du måste ta ett första steg på vägen innan du vet vart vägen leder.

Mitt senaste beslut som jag skulle ta gick till så att jag först gick igenom varenda aspekt som fanns, om och om igen. Men sedan fastnade jag. Jag frågade om råd men det hjälpte inte. Jag önskade att någon annan skulle kunna ta beslutet för mig. Det hade varit så mycket skönare att inte vara ansvarig själv för beslutet. Men ingen anna kunde välja åt mig. Jag måste själv välja till sist.

Och till sist valde jag. Till sist bestämde jag mig för att bortse från plus och minus och ändå göra det som hjärtat vill. För jag kom fram till att det inte handlar så mycket om vart vägen leder, utan om hur vägen är att vandra. Om jag inte kan njuta på den väg jag går på nu, då måste jag byta riktning. Så jag bytte riktning och jag vet inte vart den leder men jag vet att vägen känns bättre. Jag vet att det, just nu, är min väg. Jag vet också att det där kan ändras om ett år. Då kanske jag byter igen.

För det är så livet är. Det ändrar på sig hela tiden. Och du ändrar dig och det är okej. Jag har så länge varit en sådan som försöker planera tio år fram i tiden. Men nu börjar jag lära mig att det inte går. För jag vet inte vem jag är om tio år. Mina behov kommer att förändras längs vägen. Min energi kommer förändras med åren. Allt är i ständig rörelse och det enda jag vet är att jag blir passiv om jag inte vågar göra vissa förändringar.

Står du inför något svårt/jobbigt/omöjligt beslut just nu?


I wrote about those hard choices that you need to make sometimes, but that can feel impossible to take. Sometimes you just want someone else to decide for you, but that´s not possible. I´ve come to the conclusion that there is no right or wrong choice. In the end, you need to listen to how you feel about it, no matter what the logic tells you. I´ve decided to do what feels right for me, right now, and I also know that that can change in the next year.

1

Måndagslänkar: Om att våga ta första steget till sin dröm, ändra sig och bara fortsätta trots att det är tungt.

Glad måndag på er!


Eftersom det är en ny vecka tänkte jag börja med att dela med mig av lite inspirerande länkar:

Jonna skriver om att 7 råd till att förverkliga sina drömmar:

“Jag var trött på att bara drömma. Så jag bara gasade i full fart framåt och flyttade. Det tog två veckor från att jag bestämde mig tills att jag satt i kökssoffan i släktes sommarstuga här i Grundtjärn och sippade på en kopp kaffe. Helt ovetandes om allt som väntade. Nyss fyllda 21 år. Ingen plan. Inget jobb. Inga pengar. Ingen vetskap om hur det är att leva på landet. Men jag tänkte att det viktigaste av allt var att jag var där. Där mitt hjärta hör hemma. Att ta det där första steget. Sen får resten lösa sig.”

Tycker det är så vackert att läsa hennes ord <3 För mig som har lätt till katastroftankar tycker jag att detta är väldigt befriande att läsa. Det går inte att veta i förväg hur allt ska bli, och jag tror att det är en av våra största förbannelser. Att hela tiden gå runt och försöka räkna ut livet i förväg.

Sandra skriver om att det faktiskt är okej att ändra sig. Jag minns när jag läste detta inlägg för första gången. Jag tyckte att det var så skönt att läsa. För jag är precis likadan. Jag ändrar mig, ångrar mig och ångrar mig igen!

“Det finns ett stark drag i vårt samhälle som säger att vi misslyckas så fort vi ändrar riktning från något vi tidigare bestämt. Som säger att vi bör välja den säkra vägen, framför allt när det kommer till arbete och ekonomi, och att allt utanför den ramen kan ses som risky och i slutändan även ett misslyckande. Jag älskar att jag lyckats skaka av mig det där, att jag är driftig och skapar egna förutsättningar efter det jag vill för stunden och att jag är stark nog att stå för att man får ångra sig – hur många gånger man vill.”

Jag har läst Sandras inlägg flera gånger, och jag har verkligen insett hur sant det är att vårt samhälle präglas av en norm att vi ska vara säkra på det vi gör och inte hålla på och ändra oss stup i kvarten. Det är så lätt att känna sig misslyckad när en bara försöker följa det som känns rätt.

Clara skriver om att bara fortsätta, fastän det känns tungt. Detta är något jag har tänkt på själv genom åren. Att det är viktigt med någon slags rörelse. Att inte stanna upp helt. Att inte bli passiv. Men det är en svår balansgång när en mår dåligt, är utmattad, inte orkar. Då behövs vila. Och det är väl bra med vila! Men det är nog bra att också bevara en slags rörelse i livet. För att inte bli apatisk. Jag tänker att det kanske går att göra båda?

“Vad du än gör. Sluta inte. Du kanske själv inte märker att du tar dig framåt. Det kanske känns så tungt att du tror du står stilla. Men bara håll dig flytande. Fortsätt. Sluta inte. Tillslut har du förflyttat dig från den plats där du är nu. Resultatet av din ansträngning kanske kommer först om tre år. Men det kommer bara om du fortsätter.”

Hur ser då mina planer ut för vecka 7?

  • Jag ska ta tag i lite tråkiga grejer som jag skjutit framför mig. Måste få ordning på lite fakturor och kvitton.
  • Ska redigera klart en bild som jag var ute och fotade för några veckor sedan. Jag vet inte alls hur den kommer att bli men jag vill gärna få den färdigt.
  • Redigera klart några dansbilder som jag fotade i höstas. Jag har redigerat en del av dem men det blev så många fina så det är fler som borde bli klara!

Hoppas ni får en härlig start på er vecka. Kram på er <3


Sharing some great links to inspirational blog postst about taking that first step to follow your dream, giving yourself permission to change your mind about what you´re doing, and about continuing even though it feels hard. You will get there in the end!

Also, my plans for this week!

 

Det finns inget beslut som är rätt eller fel

Söndag älskade söndag. När jag vaknade imorse trodde jag faktiskt att solen lyste genom fönstret. Det kändes så ljust när jag öppnade ögonen. Men när jag drog upp rullgardinen såg det ut som vanligt i Göteborg: mulet! Ljuset har verkligen varit frånvarande här. Utan snö på marken blir det så mörkt.

Fint citat som jag fotade av på ett antikvariat för några veckor sedan.

Min vecka har präglats av ambivalens. Jag tänker mycket på beslut just nu. Och jag har verkligen fått en insikt om hur otroligt svårt jag har för att fatta olika typer av beslut. Jag har alltid haft svårt för att fatta beslut. Jag får lätt panik när jag står i kö på ett café och måste bestämma mig för vad jag ska ta. Ibland kan jag verkligen inte bestämma mig, för jag känner verkligen inte vad som är rätt. Och jag tror att det är just där som problemet ligger, att jag verkar vara förprogrammerad att tro att det finns rätt och fel och inget där emellan.

Varje gång jag har två saker framför mig, så tror jag att det ena är rätt och det andra är fel. Ni kan ju tänka er hur frustrerande detta är när det kommer till större beslut. Jag får sådana livsavgörande känslor inför olika typer av beslut. Som att jag tror att det ena beslutet kommer leda till ett bra liv, och det andra beslutet kommer leda till att allt går åt helvete. Redan här blir det ju omöjligt att ta ett beslut. Det blir en inre låsning. Eftersom jag tror att jag kan välja något som förstör hela mitt liv, så vill jag inte välja någonting.

Det svåra är att jag är medveten om detta, men jag kan inte implementera det när jag själv ska ta ett beslut. Det är som en fysisk känsla. En rädsla för att välja fel. Den bistra sanningen med beslut är ju att en alltid måste välja bort någonting. Och jag har nog väldigt svårt att stå ut med motstridiga känslor. Jag vill ha en försäkran om att allt kommer att gå bra innan jag väljer någonting. Jag vill veta innan. Vilket såklart inte går. Det är ju inte alls så livet funkar!

Jag tror i grunden att det handlar om tillit. Tillit till att saker kommer att ordna sig, men också tillit till att jag själv kan fixa saker. Jag har börjat förstå att jag verkligen måste jobba med min tillit. Jag vet inte hur, men jag vet att jag måste öva upp min tillit. Speciellt till mig själv. En tro på att jag kan klara av saker gör ju också att jag får en starkare tro på att saker och ting ordnar sig.

Nu har en liten vårlängtan börjat smyga sig på mig. Jag hittade dessa bilder som jag fotat i vackert vårljus hemma, och jag blir så glad av att se det där underbara ljuset och veta att det snart kommer se ut så i vårt kök! Längtar ni också till våren nu?