Personliga tankar-arkiv -

”Hör upp du sorgset kvidande, se här din svåra roll: att inse världens lidande, med glädjen i behåll”

beataryden27 maj, 202330 maj, 2023Leave a comment

När det mörka mörkret blir för mörkt inuti mig- fastän det inte är mitt eget mörker- då tänker jag på Harry Potter. Tänker på hur jag måste stå upp för det goda och hindra mörkret från att ta mig. Då visualiserar jag ett kraftfält runt mig som en gnistrande kupol. Hur vi, häxor och trollkarlar, kämpar mot det onda.

Jag tänker att så mycket handlar om det. Att våga sätta upp murar mot det mörka. Våga stänga ute. Hålla borta.

Det onda i mugglarvärlden kan vara krig men det kan också vara blickar, samtal och saker mellan människor. Det onda kan vara att ta på sig andras mörker så mycket att livslusten försvagas. Sådant som är så subtilt och osynligt att man knappt fattar det själv. Men om det händer måste man visualisera dementorerna i Harry Potter framför sig. Hur de suger livet ur sina offer. Och så måste man framkalla sitt inre skydd som jagar bort dementorerna.

Ibland är det enda sättet. Att stenhårt välja sig själv. Inte medömkan. Inte tycka synd om. Inte skuld. Inte sekundär sorg. Att se vem mörkret tillhör. Sätta upp murar och vårda sin egen trädgård. Staket mellan människor. Här är min odlingsplätt och där är din. Jag bryr mig om min trädgård och du om din. Vi kan väl mötas över en kaffe sedan? Om du får ogräs kan jag ge dig lite tips. Men jag släpper inte in dig i min trädgård.

Förut har jag nog tänkt att om en ska gå under går vi under allihop. Att det är bäst så. Ingen får vara lycklig utan den andra.

Jag testar något annat i år. Jag testar att hålla mig kvar inom mitt staket. Jag håller mig från att trampa in i andras trädgårdar.

”Hör upp du sorgset kvidande, se här din svåra roll: att inse världens lidande, med glädjen i behåll”.

/Tage Danielsson

In Personliga tankar

Strategier för beslut

beataryden19 januari, 202319 januari, 20234 Comments

Hon sover i en sele på min mage. Jag placerar datorn vid fönstret och undrar exakt hur dålig mamma jag är som låter 4-åringen titta vidare på Paw Patrol. Jag micrar kaffet två gånger och läser om hur Sofia ska göra ett karriärbyte. Det är någonting med folks vägval i livet som fascinerar mig. Jag tröttnar aldrig på att höra om byten sent i livet, avhopp från studier, påhopp igen efter många år, osv… Det ger mig ett slags hopp tror jag.

Eftersom jag själv har varit jobbmässigt vilse i så många år nu, och fortfarande inte hittat svaret, ger det mig mycket att läsa om andra som funderar, tvivlar, försöker, gör om, ser tillbaka. Jag vill höra om allt som handlar om den egna vägen, och som berör just jobb.

Jag har provat olika strategier för att komma fram till vad jag ska göra. Jag har bestämt mig för att inte bestämma mig, vilket gav mig en välbehövlig paus från den stress det innebär att ständigt älta beslut och framtid. Jag har bestämt mig för att bestämma mig. Gått klart en skola jag mått dåligt av och uppnått målet med en konstnärlig kandidatexamen.

Jag har många teorier kring hur man bäst tar ett beslut, och jag funderar ofta på hur jag har tagit mina olika beslut i livet. Ibland har mina beslut skett utan tankearbete, ibland har de varit resultatet av långa perioder av analys, otaliga listor och snurrande framtidstankar. Ibland har jag varit medvetet rationell men på bekostnad av känslor. Ibland har ett beslut bara varit en reaktion på en händelse.

Just nu är jag i en fas av att acceptera att jag inte kan tänka mig fram till ett beslut om min framtid. Jag måste vara här och nu och hela tiden känna tilliten till mig själv, till livet och till framtiden. Jag behöver känna mig lugn för att de snälla tankarna om framtiden ska komma. När jag är stressad blir det mest rädda tankar om att överleva. När jag är lugn kommer tankarna på vad jag faktiskt tycker om, drömmer om, kanske vill göra. Men jag försöker att inte stressa fram ett beslut. Det har jag provat och det fungerar ju uppenbarligen inte!

Är det som Sigge Eklund säger i senaste Alex & Sigge-podden, att det är först när man släpper taget som det kommer till en? Gamla klyschor är ju ofta sanna. Är det verkligen så att jag måste släppa taget, hitta tilliten och må bra i mitt liv först, innan jag kan hitta ”lösningen/svaret” på mitt problem? Ja vi får väl se!

Det här inlägget påbörjades för tre dagar sedan. Jag har varit hemma med två barn och tagit de tillfällen jag fått att skriva klart. Jag ska vara föräldraledig i vår så kanske är detta en utopi, men jag hoppas verkligen på att kunna blogga mycket 2023!

(Jag brukar lägga upp på min instagram när jag skrivit nya inlägg!)

Angående bilderna i inlägget: Jag har en förlossningsskada som gör att jag inte kan bära i sele speciellt länge, men jag testar att bära kortare stunder, och det är bland annat då det funkar att skriva här! Ville bara skriva detta apopå mitt förra inlägg om de glossiga mammabilderna.

In Personliga tankar

Aldrig har jag varit så sugen på blodiga berättelser

beataryden15 januari, 202319 januari, 20232 Comments

Plötsligt kan jag lägga ifrån mig bebisen och hon fortsätter sova. Hon är fem komma fem veckor och inne i det de kallar ”fjärde trimestern”. Som att vara inuti magen fast utanpå. Hon vill verkligen vara det. Inuti hela tiden. Så vi bär och bär hela dagarna. Och jag minns från förra gången hur fysiskt allting är. Sådant syns inte på Instagram. Kroppen är fullt exponerad men inte den kroppsliga erfarenheten. På Instagram blir det platt, oavsett vilka ord som skrivs under.

I verkligheten kan den mysiga stunden med bebis i bärsele innebära ett par onda axlar och en överbelastad rygg. Amningen kan vara kantad av en märklig ångest (som uppstår precis i början av amningstillfället), mjölkstockning eller konstiga ställningar som ger axelinflammationer. Att ligga inne mitt på dagen och sova en stund bredvid en sovande bebis ser ju rent av magiskt ut, på bild. I verkligheten är det kanske en av få sovastunder man får det dygnet.

I ärlighetens namn är alla dessa stunder mysiga, på riktigt. Men det slår mig varje gång jag ser en mammabild på sociala medier, att bilden är platt och utan fysisk dimension. Det slår mig att det föräldraskap som surrar i vårt kollektiva wi-fi helt saknar smärta. Att bilden av den moderna modern är glansig, som att kroppens uppoffringar har runnit av och ersatts av en glasyr.

Jag undrar om det är historierna i vårt samhälle som saknas. Historierna om kvinnor som fött barn på köksbord i sina hem, historierna om blod och död och allt som kan gå fel. Jag vill veta precis hur fel det kan gå, för att berättelserna speglar min kroppsliga upplevelse. Aldrig har jag varit så sugen på blodiga berättelser som när jag just fött barn. Historien har ju verkat genom mig i nio månader och en förlossning. Jag har befunnit mig i ett universum av delade kvinnliga erfarenheter under hela graviditeten. Aldrig har det varit så påtagligt att jag är kvinna som när jag varit gravid, fått förlossningsskador och opererat mig.

Och aldrig har jag varit så tacksam för att det, för 5,5 vecka sedan, gick så bra.

In Personliga tankar

Äkta istället för perfekt

beataryden12 mars, 202210 mars, 20226 Comments

Att sträva efter sanningen i sitt eget liv. Den innersta kärna av ”ja” till det som är allra viktigast. Låta det andra flagna bort som gammal färg. Så att det innersta kan lysa starkt.

Att inte låta sig förvillas av hur saker skulle kunna vara. Inte gå vilse i beslutsvägar därför att man letar efter det perfekta. Att istället känna efter var äktheten finns i varje steg. Vandra sig fram mot sin egen sanning. Kanske det perfekta inte ryms i det?

Kanske den sanna vägen lite oftare består av ojämnt underlag, hårda vindar och en större osäkerhet. Men kanske gör det ingenting att det inte är perfekt. Om det är äkta, om det är din sanning?

Kanske kan känslan av att vara sann mot sig själv, att inte sträva efter att undvika livets skavanker utan acceptera dem, fungera som ett slags skydd? En försäkran mot meningslöshet och tomhet.

Jag tror i alla fall att jag behöver förstå att det perfekta inte är det bästa. Istället för att sträva efter det perfekta valet i olika beslutssituationer, ska jag försöka sträva efter det som är sant. För mig.

In Eget företag & Vardagsliv, Personliga tankar

Att blogga är mitt ”Ja”

beataryden24 februari, 202224 februari, 20222 Comments

Ju längre tiden går tills jag skriver ett inlägg här på bloggen, desto svårare blir det. Motståndet växer, orden samlas på hög och jag skriver endast hemligt för mig själv, i mobilen, datorn och anteckningsboken, men inte här på bloggen.

Jag har gått och tänkt sedan augusti (är det verkligen så länge?) att jag vill in på denna plats och uppdatera. Skriva av mig, skriva om mig, skriva om livet. Men så kommer den lilla känslan av motstånd för att det var så längesedan, och så låter jag tiden gå och ägnar mig åt någonting annat istället.

Men vad jag saknar orden. Bloggen! Min alldeles egna digitala plats här i världen. För det är väl så nuförtiden, att vi är många som har flyttat våra egna rum till ett digitalt rum. Och det är häftigt tycker jag. Att jag kan välja helt själv att ägna tid åt denna plats. Att jag kan nå ut till människor som jag aldrig har träffat. Att jag kan trycka på publicera och skicka ut mina små ord i internet-världen.

Det finns faktiskt någonting helande över att blogga. Det renar mig. Stressen leds ut genom fingrarna, ned i tangenterna och löses upp där nånstans. Det är som att jag grundar mig själv, här vid datorn. Men då måste jag också våga skriva. Våga logga in på min egen domän och inte backa för det där hindret som dyker upp och säger men nu var det så länge sedan, ska du verkligen fortsätta blogga?

Ja det ska jag! Jag måste det. Därför att jag vill det. Därför att jag älskar det. Därför att det är mitt ”Ja”, som Tomas Sjödin skulle ha sagt, ett av många, här i livet. Så nu hoppas jag att vi ses lite mer här i vår, okej? Jag ska inte lova någonting, men jag skickar ut en önskan till mig själv, en liten vädjan ut i Beata-universum om att våga fortsätta: Du behöver orden Beata, glöm inte det.

In Eget företag & Vardagsliv, Personliga tankar

Låt mig få falla i trettio minuter

beataryden9 juli, 20219 juli, 20212 Comments

Ännu ett blogginlägg från min säng. Med en ljummen kaffe på nattduksbordet och ben som borde vilja röra på sig men trivs bäst såhär, utsträckta framför mig på lakanet.

Mitt i morgonlugnet gör jag misstaget att börja läsa andra bloggar. Jag tycker bäst om att läsa lite mindre bloggar, de som känns intima och hemmagjorda. Men jag läser också några större bloggar och tyvärr mår jag ibland dåligt av deras tillrättalagda estetik. Så lätt att jämföra sig, det sker av bara farten. Jag vet att det perfekta är en spegel som reflekterar allt hårt jobb bakom, all ångest och osäkerhet. Men det hjälps inte.

Så jag återvänder till min egen oas. Struntar i blogg-leenden och andras sociala liv. Måste stänga om mig för att inte läcka energi. Känner hur andetagen klappar mig mjukt. Tankar på det-jag-inte har och dit-jag-inte-nått rinner av mig.

Jag behöver ensamtid för att få skriva, redigera bilder och landa. När jag landar längst ner på botten av mig själv är det som att jag kan ta sats igen. Jag kan ta avstamp från den dammiga botten och hoppa uppåt igen, med ny energi. När jag inte får det där avstampet är det som att jag ständigt faller nedåt, fäktandes med armarna för att flyga uppåt. Det kan räcka med 30 minuter. Bara fötterna får känna fast jord en liten stund.

Men det är en svår tid vi lever i. Att just ha landat i sitt eget lugn, med den tillfredställelse som följer på det, och sedan tänka jag ska bara ha en liten stund för mig själv och läsa bloggar, öppna datorn och få det där lugnet raserat på mindre än en minut. Är det bara jag, eller känns det som att vissa vill att man ska bli avundsjuk på dem?

Jag får helt enkelt ta eget ansvar och hålla mig till mitt eget. Inte släppa in det andra. Då kommer nog tillfredsställelsen krypandes igen.

Jag önskar dig en fin dag ute i sommarvärlden, glöm bara inte att trä glasbubblan runt dig för skyddande effekt.

In Eget företag & Vardagsliv, Personliga tankar

Sommar vid horisonten

beataryden7 juli, 20218 juli, 2021Leave a comment

Jag sitter i sängen med fönstret på glänt. Jag har tagit kaffet med mig och andas luft från gården. Min familj är ute på promenad och jag är själv hemma. Det är en lugn stund. En stund som inte är självklar med en snart tre-åring.

Jag har svårt att släppa blicken från en fågel därborta. En suddig fågel som fladdrar vid horisonten. Den tycks försvinna så fort jag närmar mig. Jag tror det är sommaren. Sommaren som flyger iväg framför mig. Lite för långt bort för att nå den. Nu har det gått 10 dagar på semestern. Hur är det möjligt, hur stannar jag tiden?

Jag försöker klistra ihop de styckade tidsbitarna till en helhet. Försöker göra tiden evig. Men sekunderna har ingen struktur. Den värsta stressen har släppt- vårstressen som fick mig att tappa bort alla par nycklar och ställa bort varenda kaffekopp utan att hitta den. Vårstressen som fick mig att glömma bort te och döva alltihop med socker. Vårstressen som samlade smutskläder på hög och spred ut mitt inre trassel i lägenheten.

Mellan mina sommarminuter ligger det fortfarande rester från våren och klibbar. Stressrester som sitter som fastbränt ris i kroppen. Jag som hade planer på mindfulness, meditation och mycket grönsaker. Mina planer rinner mig ur händerna fastän jag håller så hårt.

Jag hoppas på allt som är kvar. Tacksam för att många dagar ligger framför mig, lediga dagar utan struktur. Fler morgnar som inte bryr sig om att jag vaknar för tidigt, för allt jag behöver göra är att gå upp i min pyjamas och följa min 2-åring med en kopp kaffe i handen. Kanske sätta på lite Octonauterna och värma kaffet i micron. Jag älskar löst i kanten, vill inte ha några hållhörn. Det ska vara flytande dagar som svävar omkring alldeles obestämt.

När kalendern inte har ett enda ord i sig. När tiden inte styr mig en minut. När mina dagar får veckla ut sig som egna organismer åt olika håll, då är jag fri. Tänker smälta ner i marken, silas ner jorden. Bygga en tjock stam där stressen inte kan slå rot.

Och fågeln, då? Jag vill inte fånga den, jag vill bara se den på lite närmare håll.

In Personliga tankar

Glädjefylld vilja

beataryden30 juni, 202130 juni, 20212 Comments

Ni vet ju, om ni läst här ett tag, att jag funderat mycket på beslut och riktning i livet de senaste åren. Ibland (ok ofta) googlar jag mig fram till texter/bloggar/artiklar på ämnet och i helgen hittade jag till psykosyntes och vilja. Jag ville dela denna text jag hittade på en blogg skriven av Eva Swede. Här är länk till inlägget som ni kan läsa nedan:

”Jag pratar ofta om Glädjefylld Vilja. Glädje ger energi, kreativitet och mod. Vilja ger riktning, kraft och struktur. När jag glömmer att stämma av andras önskemål med min inre kompass är det lätt att jag går vilse en stund.

Om jag ställer mig frågan om jag känner Glädje och Vilja när jag står inför en uppgift eller ett val och ger mig själv tid så kan jag ofta hitta svaret på hur jag ska agera och vad jag vill åta mig. Glädjefylld Vilja ger flow. Utan den är det svårt att hitta motivationen och genomföra det jag föresatt mig eller lovat.

Glädjefylld Vilja leder till en kärleksfull handling eftersom jag tar hänsyn till både mig själv och min omgivning. Om jag enbart lyssnar till andras vilja riskerar jag att göra våld på mig själv. Om jag enbart lyssnar till mig själv blir jag lätt egocentrisk och tappar kontakt med andras verklighet. För mig är Glädjefylld Vilja en del av självledarskapet.”

Från Eva Swedes blogg.

Kanske kan detta bli en ledtråd längs vägen?

In Personliga tankar

Farmor säger att det inte är viljans fel

beataryden19 april, 202119 april, 2021Leave a comment

Kan jag lita på min längtan? Vågar jag kroka fast i min vilja?

Vågar jag släppa fram min längtan, min lust, kärlek, passion, trots att det en gång blivit så fel?

Farmor säger till mig: Det är aldrig fel på kärleken, på viljan. Saker händer. Saker blir fel. Men det är inte viljan det är fel på. Ibland blir livet på ett annat sätt. Vi kan inte kontrollera eller hindra dåliga saker från att hända.

Som en kärlek. Om en relation tar slut finns kärleken kvar. Om en människa dör, finns kärleken kvar. Om en relation inte fungerar, så var det inte ens egen kärlek det var fel på, men det blev fel. Det betyder inte att man ska sluta lita på sin känsla, på sin kärlek, på sig själv. Känslan av kärlek/lust/vija/längtan/passion är inte fel, trots att omständigheterna är det.

Vi kan bevara vår längtan. Vi kan sikta mot ett mål, nå dit och sedan komma på att vi inte ville dit, egentligen. Kanske var det någon annans dröm vi följde hela tiden? Men längtan var aldrig fel. Längtan, vilja, kärlek! kan aldrig vara fel. Vi måste bara styra om vår kurs ibland.

Jag längtar efter att styra kursen efter min vilja igen. Vart längtar du?

In Inspiration & Tips, Personliga tankar

Att ta sin kreativitet på allvar

beataryden17 april, 202117 april, 20211 Comment

Som vanligt blir jag inspirerad när jag läser Ulrikas blogg. Någonting om att ta sig själv på allvar, sitt skapande, sin riktning. Att våga dyka in i projekt trots att man kanske inte vet slutpunkten. Att våga haka armkrok med sina idéer, slå följe längs en slingrig stig och kanske gå vilse i en halvrutten skog. Men ändå. Att våga!

Jag tycker det finns något sårbart i att ta sin kreativitet på allvar. Att vara modig nog att ägna en hel lördag (eller bara en halvtimme) åt att måla, skriva, spela in en egen låt, planera för sin egen lilla blogg med några få läsare. Att planera blogginlägg, ha en vision för sina texter och en dröm, trots att man inte är en ”stor blogg”. Att ändå följa det som lyser i skogen. Följa en längtan.

Lusten till en egen kreativ plats, för skrivande och redigerande (och godis!).

För jag kan verkligen hamna där. I träsket att inte ta sig själv på allvar. I väntan på att behöva andras bekräftelse först, innan jag kan ta det på allvar. Men i backspegeln är jag glad över att jag vågade ta min blogg på allvar för några år sedan. En längtan efter en skrivplats tog över och jag testade formen några gången innan jag hittade fram.

Nu är det läskiga att fortsätta avsätta tid, trots att detta inte är en plats för någonting ”professionellt”. Att ändå tillåta sig själv att fylla den här platsen med ord, trots att det inte är så många som läser. Det är liksom höjden av meningsskapande tänker jag. Att fastän bara en enda person läser det man skriver, så fyller själva skrivandet hela blodsystemet med glitter.

Jag tänker att det handlar om en lustfylld inställning, och att lust är någonting man kanske måste hitta tillbaka till som vuxen. Lusten är okej att bevara, trots att man måste betala räkningar, stressa iväg till jobbet och laga mat. Lusten är nog faktiskt nödvändig.