
Det är långfredag, året då jag fyller fyrtio. Jag sitter på ett bageri som säljer glass och kaffe från en automat. Vi är i Strömstad över påsken och jag smiter iväg för att få lite ostörd pluggtid. Jag har loggat in på bageriets wifi och tagit platsen invid fönstret. Det är mulet och stadens påskgäster strosar på gatorna. Senare ska jag förbi affären för att köpa sminkpennor och godis så att vi kan bli påskkärringar och hitta påskägg imorgon.
Året då jag fyllde 23 skrev jag 291 inlägg på min gamla blogg.
Jag ser min psykolog på stan titt som tätt. Lyckas varje gång bli distraherad av någonting som låter mig undslippa att hälsa. Han ser mig. Men han låtsas att han inte ser. Bra.
På teve pratar de om finanskrisen och den ekonomiska oron är precis som den mänskliga oron.
När människor riskerar en förlust blir de oroliga. Det är lätt att aktivera en sådan oro, men mycket svårare att stilla den.
Jag gillar mannen vid bankomaten som säger tvärsäkert att han inte är ett dugg orolig. Det här kommer självklart att ordna sig.
Och det ordnar sig, det gör det alltid. Jo det löser sig. Så brukar allt bli. Det kommer fixa sig till slut. Det är inget tvivel om det.
Året då jag fyller fyrtio följer jag min rutin att söka in till universitetet till höstterminen. Det gör jag även när jag redan pluggar. I år för att jag fick en idé, en ingivelse, och ville ha dörren öppen, lite på glänt, men också för att se mina meritpoäng. Jag mäter alltid mina meritpoäng i förhållande till psykologprogrammet i Göteborg, skulle jag komma in?
Året då jag fyller 23 skriver jag mer rakt på än jag gör nu. Bloggen var någonting annat, som den var för de flesta bloggare på den tiden. Mer som en dagbok.
Jag och många med mej är födda och uppvuxna i Göteborg. Varje dag går vi förbi ställen som är laddade med associationer till gamla minnen ur ens förgångna liv. Där köpte jag mina första cigg, som Hanna sa igår.
Jag njuter fortfarande av att skoltiden är över; jag behöver aldrig mer släpa mina trötta ben uppför Nordhemsbacken till Nordhemsskolan. Det gjorde jag fem mornar i veckan, i fyra år. Sen bytte jag skola och gick upp sex eller om det var halv sex för att åka en jävla buss i en halvtimme. Göteborg har blivit min stad. Vi småglin har vuxit upp och tagit över jobben, lägenheterna, supandet, gnällandet och ganska snart barnafödandet. Fast jag tänker flytta härifrån om två år. För att komma tillbaka senare såklart.

Så knäppt, för två år senare flyttade jag till Stockholm i ett halvår, bara för att längta efter körsbärsträden i maj och sedan flytta tillbaka, till vänner och familj i Göteborg.
Hur länge kommer jag fortsätta söka olika utbildningar? När kommer jag stanna och känna mig nöjd? Jag vet ju att min reflekterande sida alltid har funnits, jag bara önskar att jag kunde hitta tillbaka till min målmedvetenhet. Den ligger där och bidar sin tid, jag känner det. Jag längtar efter känslan av ett skarpt fokus och en inre motivation. Ett kugghjul därinne som snurrar.
Någonting följer jag nog, en liten röd tråd inom mig. Den är väldigt trasslig och det blir många knutar. Jag hoppas det är som det ska, och det är det väl (för det är livet, och livet kan inte vara på något annat sätt?) Men jag längtar efter den där motorvägen ibland. Efter de där bananskalen som andra verkar uppleva, att ”bara hamna” någonstans och sedan vara nöjd. Jag kanske kan hamna någonstans om några år?
Jo det bestämmer vi. Det ligger nog ett gammalt bananskal där framme och väntar på mig.
Och medan jag tvivlar lever jag ett liv.