sitter jag i sängen och min lilla hund ligger bredvid mig, värmer.
har jag en ljummen kaffe på bordet och min dator framför mig i sängen.
är vi i Strömstad och ska åka hem till stan ikväll.
funderar jag på den kreativa kraften som jag måste hitta utlopp för och hur svårt det kan vara att hitta rätt plats för den. Den är som en kraft som måste styras i rätt riktning och när den släpps lös dundrar den fram som ett vattenfall. När den inte får någon plats blir den till surrande småfåglar som flyger ilsket runt i mitt huvud och pickar.
ropar min sexåring till sin pappa Ska jag berätta vad jag drömde och tvååringen vandrar runt i vardagsrummet med sin stol och säger Heejdåååå till oss.
är det annandag påsk och igår köpte jag gula blommor till mina svärföräldrar och barnen gjorde en påsktårta med gula kycklingar på med sin farmor.
ser jag fram emot ett nytt avsnitt av Kulturråden och tänker på hur viktiga alla poddar och bloggar var för mig år 2023. De hjälpte mig att inte falla in i isolation och de lindrade mitt dåliga mående. Poddarna var med mig varje dag när jag gick runt dammarna i Slottskogen. Jag var otroligt engagerad i olika bloggares liv den perioden.
insåg jag just att det är påskdagen idag och annandag påsk imorgon.
är jag lite orolig över att åka in till stan igen för jag har mått så bra av flykten hit, till alldeles för mycket påskgodis, gångavstånd till havet och fågelkvitter som omger ett helt hus. Det är alltid svårt i omställningarna, separationsångest att lämna det trygga och naturnära. Men jag vet att det går bra, jag vet att så fort vi är tillbaka i stan verkar havet som en dröm igen.
Det är långfredag, året då jag fyller fyrtio. Jag sitter på ett bageri som säljer glass och kaffe från en automat. Vi är i Strömstad över påsken och jag smiter iväg för att få lite ostörd pluggtid. Jag har loggat in på bageriets wifi och tagit platsen invid fönstret. Det är mulet och stadens påskgäster strosar på gatorna. Senare ska jag förbi affären för att köpa sminkpennor och godis så att vi kan bli påskkärringar och hitta påskägg imorgon.
Året då jag fyllde 23 skrev jag 291 inlägg på min gamla blogg.
Jag ser min psykolog på stan titt som tätt. Lyckas varje gång bli distraherad av någonting som låter mig undslippa att hälsa. Han ser mig. Men han låtsas att han inte ser. Bra.
På teve pratar de om finanskrisen och den ekonomiska oron är precis som den mänskliga oron.
När människor riskerar en förlust blir de oroliga. Det är lätt att aktivera en sådan oro, men mycket svårare att stilla den.
Jag gillar mannen vid bankomaten som säger tvärsäkert att han inte är ett dugg orolig. Det här kommer självklart att ordna sig.
Och det ordnar sig, det gör det alltid. Jo det löser sig. Så brukar allt bli. Det kommer fixa sig till slut. Det är inget tvivel om det.
Året då jag fyller fyrtio följer jag min rutin att söka in till universitetet till höstterminen. Det gör jag även när jag redan pluggar. I år för att jag fick en idé, en ingivelse, och ville ha dörren öppen, lite på glänt, men också för att se mina meritpoäng. Jag mäter alltid mina meritpoäng i förhållande till psykologprogrammet i Göteborg, skulle jag komma in?
Året då jag fyller 23 skriver jag mer rakt på än jag gör nu. Bloggen var någonting annat, som den var för de flesta bloggare på den tiden. Mer som en dagbok.
Jag och många med mej är födda och uppvuxna i Göteborg. Varje dag går vi förbi ställen som är laddade med associationer till gamla minnen ur ens förgångna liv. Där köpte jag mina första cigg, som Hanna sa igår.
Jag njuter fortfarande av att skoltiden är över; jag behöver aldrig mer släpa mina trötta ben uppför Nordhemsbacken till Nordhemsskolan. Det gjorde jag fem mornar i veckan, i fyra år. Sen bytte jag skola och gick upp sex eller om det var halv sex för att åka en jävla buss i en halvtimme. Göteborg har blivit min stad. Vi småglin har vuxit upp och tagit över jobben, lägenheterna, supandet, gnällandet och ganska snart barnafödandet. Fast jag tänker flytta härifrån om två år. För att komma tillbaka senare såklart.
Så knäppt, för två år senare flyttade jag till Stockholm i ett halvår, bara för att längta efter körsbärsträden i maj och sedan flytta tillbaka, till vänner och familj i Göteborg.
Hur länge kommer jag fortsätta söka olika utbildningar? När kommer jag stanna och känna mig nöjd? Jag vet ju att min reflekterande sida alltid har funnits, jag bara önskar att jag kunde hitta tillbaka till min målmedvetenhet. Den ligger där och bidar sin tid, jag känner det. Jag längtar efter känslan av ett skarpt fokus och en inre motivation. Ett kugghjul därinne som snurrar.
Någonting följer jag nog, en liten röd tråd inom mig. Den är väldigt trasslig och det blir många knutar. Jag hoppas det är som det ska, och det är det väl (för det är livet, och livet kan inte vara på något annat sätt?) Men jag längtar efter den där motorvägen ibland. Efter de där bananskalen som andra verkar uppleva, att ”bara hamna” någonstans och sedan vara nöjd. Jag kanske kan hamna någonstans om några år?
Jo det bestämmer vi. Det ligger nog ett gammalt bananskal där framme och väntar på mig.
Det är april igen och plötsligt ser jag människor ute. De är på gården och gräver i rabatterna, de sopar bort gruset från marken och de sitter i klungor och dricker mitt-på-dagen-vin i solen. Ibland har jag bråttom hem, genar snabbt över gården och kastar ut små snabba hälsningar till grannarna. Drömmer om ett eget hus med en egen trädgård. En lönngång i tegelväggen till min egen värld. Vårfåglarna sitter i träden och himlen är blå nästan jämt. Jag blir trött och torr av solen. Jag älskar den kalla höga luften och att det inte är sommar än.
Om en månad kommer marken vara täckt av körsbärblommor säger jag till min 6-åring när vi promenerar till caféet under de rosa träden. Hon har haft livets första utvecklingssamtal och vi ska fira med en glass. Det är kallt i vinden men solen värmer. Vi tar en fönsterplats på caféet och spanar på folk. Hundar och människor och bilar och elsparkcyklar.
I världen pratas det om AI, om upphovsrätten, idéerna och den stora farliga potentialen. Annonser dyker upp i mina flöden som är ai-genererade: huden polerad och texten alltid framför händerna, eftersom händer fortfarande är svårt att få till perfekt. Alla lär sig generera parallellt och ibland försöker någon hindra hypen och påtala att det kanske inte är så fantastiskt. När jag hör hur de pratar om robotar på radion, hur de lär upp robotar utifrån människor, undrar jag om det verkligen är en positiv nyhet.
De små barnen fortsätter att dö i attacker och presidenten fortsätter som väntat, allt i uppskruvad form. Det pratas om upprustning och det verkar plötsligt kontroversiellt att prata om fred. Naivt och verklighetsfrånvänt. Ingen skriver om Greta längre sedan hon engagerat sig i Palestina. Bloggbevakning skriver om hycklerier bland influencers och tydligen ska man vänta med telefoner och sociala medier tills barnen är 14 år. Jag hoppas att vi ska orka vänta. Det står om grooming och hur man ska prata med sina barn. Det är lätt att bli nedtyngd. Jag borde nog läsa romaner istället.
Jag söker till en fotosalong men kommer inte med. Blir oväntat nedslagen och känner hur det kreativa rinner mig ur händerna. Hur det självklara skapandet försvinner så lätt. Så många gånger jag förlorat känslan av att ha rätt till mitt eget skapande, så många gånger jag har återerövrat det. Ska det vara så svårt att bara göra det man älskar? Att känna sig så fullkomligt värdelös på det som är fullständigt nödvändigt, det är en svår kombination ibland.
Jag går på dans med mamma och är kritisk till nästan allt. Känner inte igen mig i recensionerna. Deras svarta kläder är så klumpiga och första stycket känns tomt. Jag följer debatten om psykoanalys och önskar att jag hade råd att gå minst en gång i veckan. I Söndagsintervjun pratar Lydia Sandgren om känslan av plikt: att känna en meningsfull framåtrörelse och att må bra av att gå till ett jobb. Jag blir lite avundsjuk på hennes självklara värderingar och den stabila grund hon verkar komma ifrån.
Nästa vecka kommer priserna på kaffe höjas ännu mer och vi pratar om att köpa på oss fler paket i helgen. Att plugga utan att jobba och leva på sparpengar leder till att jag står i godisaffären och inte har täckning för de sju godisbitarna och micropopcorn som ska betalas. Jag får stiga åt sidan och föra över pengar från mitt sparkonto, det löser sig och godiset betalas, men jag känner mig så fruktansvärt ansvarslös och icke-vuxen. Som ett stort barn som lever i förnekelse, envisas med att köpa dyrt kaffe på caféet där jag pluggar och ändå tro att det ska finnas pengar kvar till lördagsgodis.
Forskarna forskar om varför ”svenskarna inte längre vill ha barn” och de pratar om framtidshopp och familjepolitik. Jag tänker på åren som försvinner, på hur allting går fortare när man blir äldre och på hur jag faktiskt fyller fyrtio år i år. På hur jag verkligen inte kommer att ordna någon stor fest, på vilka mina vänner egentligen är (och hur fruktansvärt utspridda de är) och på hur mycket pengar man behöver för att faktiskt kunna vara social (utanför hemmet).
Jag tänker på det jag skrev en gång om trygghet. På hur det fanns en tid för äventyr. Jag är glad att jag fick ha den tiden men ännu gladare att den är över.
Jag borde nog läsa lite mer romaner men det är svårt att komma ner i varv. Det är lättare att följa omvärlden i poddar och tidningar och det är skönare att rensa tankarna med bloggar och bildflöden. Allting går så snabbt, men i mitt inre rör sig min eviga dröm som ett solur: en projektion av fåglar i trädgården, en utomhusstol och en kopp kaffe.
Utanför mitt fönster blommar maj. Vita små blommor lossnar från träden och virvlar i vinden. En tredje koppens kaffe på mitt nattduksbord och en välsignelse som en avskild stund i sängen. En liten sorg inombords som formulerar frågan som jag ställt mig sedan 2015: När ska jag sluta vara trött.
Idag känns det tydligt: jag kommer aldrig sluta vara trött. Efter gårdagens fyra arbetstimmar måste jag ligga i sängen. De räcker tydligen för att huvudet ska brusa och kroppen inte orka mer.
Utanför fönstret en maj. Med ljusrosa blomblad som landat på gårdens lekplats. Skira gröna blad som precis har börjat växa från äppelträdens grenar.
Jag har försökt så länge. Kanske ska jag ge upp försöken att ”hitta något som passar mig” och istället välja det minst uttröttande, det med störst chans att orka?
En liten blåhet tittar fram bakom molnen, men mest är himlen vit. Molnen så mjuka att de glider in i varandra, utan tydliga former. En slät grädde som vispas kort. Häggen finns också nu. Och alla fåglars vackra sång.
Jag levde nog utöver min ork i flera år. Jag levde som vore jag gränslös, en supermänniska utan behov och utan insikt om vikten av ramar och struktur. Du behöver struktur för att må bra sa min psykolog en gång. Jaha, tänkte jag och plötsligt fick jag ordning på mina toppar och dalar.
Jag är så glad i mina nya kaffemuggar. I tjock keramik med mängder av blå fjärilar på. Det är vackert utan att vara perfekt. Vackert som livet är vackert i naturen. Vackert som slitna granar i en urskog.
Sedan kommer mitt hjärtas femåring in i rummet och bryter min bubbla. Så många gånger som det krävs att någon bryter den. Vi ligger tillsammans en stund och sedan går jag upp för att fylla badkaret med vatten. Jag tar ett förmiddagsbad medan resten av familjen förbereder för vår gårdsloppis. Hela tiden är jag arg på mig själv för att jag är trött. Men badet är skönt och sedan klär jag plötsligt på mig. På något sätt snurrar dagen igång och jag står mitt bland andra människor och ser på min femåring som säljer saft.
Kanske är det bara normal trötthet? Kanske är det naturligt att vara utmattad första året på ett nytt jobb? Kanske har jag bara lägre toleransnivå mot att känna mig utmattad, kanske är det inte meningen att man ska orka någonting mer än jobbet, kanske borde jag helt enkelt sluta jämföra mig med andras ork?
Vi promenerar bort till granngårdarna som också har loppis. Det är som att min hjärna sakta blir normal igen. Av luften, av saften eller chokladbollen? Kanske av att se så mycket människor och småprata? Jag vet inte. Kom ihåg det Beata, du orkar när du inte tror att du ska orka.
Snart kommer syrenerna till gården. De är mest lila här, men många vita uppe i parken. Då kan man plocka och sätta i en muminmugg. En gång hade vi syren inne på toaletten. Det luktar så gott.
Kanske är det bara mänskligt, allting. En längtan att få flyga upp till fåglarna ibland? Men nu är det maj, nu blommar det på gården. Jag kommer alltid älska regn, stormen har en plats i mitt hjärta, precis som hos Ulrika. Men nog kan jag uppskatta sommarljus ändå. Och koltrasten är svårslagen, när den låter på morgonen.
Idag är en ledig dag. En underbar röd dag som 2021 har så få av. Jag får inget betalt, lika lite som när jag har semester. Jag är timanställd och har aldrig fått en betald ledighet. Men jag älskar det oavsett. Jag älskar att ingen ska iväg och passa en tid. Älskar att tiden får flyta bäst den vill. Att jag fortfarande sitter hemma i cykelbyxor efter lunch och inte har varit ute än.
Jag älskar att jag spontant kan ta upp min kamera och fota en kaffebild, på min nya kaffemugg, och sedan skriva ett spontant blogginlägg, därför att de andra ligger och vilar. Därför att den här dagen är min dag och ingen annans.
Jag kan spinna trådar av tid som jag redigerar i Photoshop. Skriva precis vad jag vill på datorn och rita med kritor. Känslan att allting ligger framför mig och inget kan komma i vägen. Dagen är inte uppstyckad som vanliga jobbdagar utan hel.
Jag önskar att livet fick vara mer av detta. Att människors potential och kreativa kraft fick finnas mer. Att kulturen och andligheten och hälsan fick stå före konsumtion och den fria marknaden. Det är så sorgligt att vårt inre inte respekteras mer. Att det inte finns något värde i all den tysta kunskap vi människor bär på. Erfarenheten, intuitionen, förnimmelsen. Att vi tror att tillväxten skulle vara svaret. Idéerna, koncepten och förnuftet, framåtrörelsen, utvecklingen, prestationen.
Jag har i alla fall hittat ett kryphål. Det är väl det enda man kan göra? Ta en sax och klippa hål i verkligheten de dagar tiden finns. Skapa sig sin egen värld och låta kraften finnas där.
Godmorgon! Jag sitter i mitt arbetsrum alldeles intill fönstret. Det flyger måsar utanför och jag älskar deras skrin. Solen lyser som vanligt och vinden gungar i gårdsträden. Jag har varit på landet i en vecka men nu är jag tillbaka i stan. Jag är så otroligt tacksam att kunna vara på landet. Att öppna dörren på morgonen och kliva ut i naturen. Strössla ögonen med massa skönhet. Glittrande blått hav. Fågelsång. Magiska himlar.
Jag har åkt ner till badplatsen och känt vindarna från havet, gått ner för badstegen och känt det svala vattnet kyla ner min varma kropp. Tagit några simtag och känt sjögräset kittla längs benen. Doppat hela huvudet under vatten och fått salt i håret. Vilat mot strandbottnen och vänt mig mot solen. Tjuvkikat när en barnfamiljs-mamma skulle hoppa från femman på hopptornet men inte vågade. Hon stod i säkert 20 minuter. Hennes man låg i vattnet och hejjade: 1…2…3… hoppa! Hennes söner stod nedanför med mobilerna redo att filma: Bara gör det mamma! Det blir värre om du väntar. Hon hoppade aldrig. Jag spanade hela tiden och till sist gick hon ner. Varför ska man hoppa när man inte vill?
Men nu är jag hemma i stan och dricker kaffe ur en muminmugg. Koffeinfritt snabbkaffe med havremjölk. Idag ska vi hälsa på en kompis i Varberg. Vi har lånat Tomas föräldrars bil och jag känner mig i hemlighet så tuff att jag har bil. När vi har handlat och jag går mot bilen på parkeringen, klickar upp låset på den platta nyckeln som man bara sticker rakt in och inte behöver vrida om, då tänker jag: Alla människor på parkeringen tror att det här är min bil. Inte för att någon bryr sig, men det känns som att jag för ett ögonblick prickar in koden för att vara vuxen. Passerar som en med fast inkomst och kanske ett bolån.
I alla fall ska vi ta bilen till Varberg. Vi tar med Tjorven och hoppas på att hitta en plats att bada med henne. På måndag ska jag till vårdcentralen, sedan träffa några gamla klasskompisar och på tisdag ska jag jobba som personlig assistent. På onsdag hoppas jag vara tillbaka på landet igen.
Jag jobbar väldigt lite just nu, men jag planerar att vara mest på landet i sommar och där sparar jag så mycket mer pengar än om jag är i stan. Jag kände igen mig i Sandras text om hennes nya jobb. Jag har ju hållit på sådär. Bytt jobb hela tiden. Testat nya saker. Bytt utbildning. Det leder verkligen till extremt mycket erfarenhet jobbmässigt. De senaste åren har jag börjat se mer negativt på det. Att det är dåligt att jag inte har ett fast jobb sedan fem år tillbaka som jag kan avancera på. Men var kommer den bilden ifrån? Jag har ju inte velat ha det så. Jag har valt för mig själv och för mig har det varit rätt. Bara för att andra följer en mer traditionell väg betyder det inte att det är fel att inte göra det. Jag börjar förstå det nu. Jag ska sluta stressa mig själv med normer och samhälleliga krav och våga stå för den jag är, både inför mig själv och andra! Det är det Sandra skriver så bra om i sitt inlägg: ”…ville bara säga att bristen på examen och fast jobb inte behöver vara ett misslyckande. Vi är alla olika och den där klassiska jobbmallen passar långt ifrån alla.”
Så viktigt att förstå att man har rätt till sina egna beslut utan att skämmas för dem. Rätten att vara sig själv.
Vad gör ni just nu? Jobbar ni eller är ni lediga? Jag är så glad att ha börjat blogga lite försiktigt igen och jag blir så glad för varenda en av er som läser och kommenterar. Tack!
Godmorgon! Jag sitter med en kaffe och en bok och ska strax slänga mig in i duschen, klä på mig och sedan ge mig ut för att fota lite 🙂
Läser Vägra följa John av Anneli Påmark och Carl Österberg. Underrubriken är ”Genvägen till hälsa, framgång och lycka.” Detta gjorde mig skeptisk (finns väl inga genvägar till lycka?) men när jag bläddrade i boken kunde jag inte låta bli att köpa den. Nu har jag läst halva och den är mer nyanserad än vad den ger sken av att vara. Det är inte en ”tänk-positivt-bok” utan den handlar om hur man ska lära sig urskilja sina äkta känslor, vad man har för behov i livet och låta hjärtats intelligens vägleda en. Ibland gränsar det till flummigt (tror jag) men för mig känns det helt naturligt när de pratar om intuition och andlighet. Dock nyanserar de även den andliga biten och menar att allt handlar om balans. Något jag själv skriver under på!
”Om du går emot din själs intentioner, medvetet eller omedvetet, kommer du att känna dig dränerad och energifattig.”
Jag har själv känt att när jag går emot mig själv för mycket har jag ingen energi. Så skönt att läsa andra som kommit fram till liknande insikter! Ska bli spännande att se hur boken utvecklas.
Nä nu ska jag ta tag i dagen. Hoppas ni får en fin dag. Kram
Idag sov jag till halv elva. Efter att ha snoozat lite för länge gick jag upp och gjorde ett glas varmt citronvatten. Vaknade sakta till medan jag kokade upp vatten till kaffet. Silade mitt kaffe i Melitta-filtret. Tassade in i mitt arbetsrum och satte mig invid fönstret med dagens första kaffekopp.
Den blå symbolen är en magisk symbol från de isländska sagorna. En Vegvísir som ska guida mig rätt på vägen och göra så att jag inte tappar min riktning i stormar och dåligt väder <3
Här sitter jag nu och tar igen mig. Det har varit hektiskt socialt de två senaste veckorna och jag får ett enormt behov av att gå in i min egen bubbla, vända inåt för att hämta kraft igen. Jag balanserar ständigt mellan mitt behov av att tillhöra och vara aktiv tillsammans med mina medmänniskor, och samtidigt få tid i min kreativa sfär där jag kan andas långa andetag och sitta i tystnad; låta inspirationen komma till mig. Reflektera och skapa.
Under förmiddagen har jag lyssnat på Existenspodden med Patricia Tudor Sandahl. Patricia har skrivit flera böcker om det existentiella i tillvaron och hon är en stor favorit hos mig. Mitt i sin stora visdom är hon allmänmänsklig och vardaglig. Till min stora glädje är Patricia med och arrangerar en Existensfestival i augusti som jag blev sugen att åka på. Jag har kikat på programmet och blev helt eld och lågor! Flera dagar som ägnas åt sådant jag ständigt tänker på. Dessutom med flera av mina favoritpersoner: Malou von Sivers, Eric Shüldt (som har den fantastiska podden Människan och maskinen) och Patricia.
Ser ni att min dator blivit rosa?
Jag har också upptäckt en ny podd som heter Yogiskt– en podd om yoga och meditation där de pratar om hur man kan förhålla sig till livet och sig själv. Jag lyssnar på senaste avsnittet just nu där de pratar om att lära känna sig själv och vad som lyfter upp en i livet. De pratar också om att en passion inte behöver vara så himla storslagen. Det behöver inte innebär att du ska skriva en bok, bli en känd konstnär eller förändra världen. Det kan vara ett uttryck inom dig som ger dig glädje. Som får själen att sjunga.
Ikväll åker jag till Tjörn där jag ska fira midsommar imorgon tillsammans med några vänner. Jag ser fram emot att ta med mig morgonkaffet ut på verandan, lukta på den fuktiga naturen och bara lyssna på fåglarna. Att vakna på landet är nog det bästa jag vet.
Hur ser era midsommarplaner ut? Tänker ni fira midsommar eller kanske strunta i det helt?
Jag tänkte att vi skulle kika på några fina stunder som jag har haft i maj. Allt fotat med mobilen. Bered er på en hel del kaffebilder 😉
Förmiddagskaffe i mitt arbetsrum. Älskar att sitta med fönstret öppet och känna de friska vindarna blåsa in nytt liv i lägenheten. Här blommade syrenerna utanför fönstret. Det är den mest magiska tiden på vår gård.
Promenad i Slottskogen. Den här delen är så vacker med enorma träd. Det är underbart att gå under trädkronorna och titta upp på löven. Så lugnande.
En regning men varm dag. Jag blev så glad att det regnade och tog på mig min gula regnjacka för att gå ut och njuta i regnet. Det är så härligt med regnet nu när det är varmt. Naturen blir så frisk och luktar gott.
Syrener <3
Det här är min favoritmugg just nu. Jag ser citatet som en protest från enhörningens sida. Om ni inte tror på mig så tror inte jag på er!
En mysig dag när jag gled runt i mina sockar och tights och satt länge framför datorn.
Redigeringsdags för några dagar sedan. Jag har ju flyttat skrivbordet så att det står bredvid fönstret nu och det är så mysigt. Kan sitta och titta ut samtidigt som jag jobbar. Den enda nackdelen är att jag ibland måste dra ner rullgardinen när det blir för ljust men det är det värt. Så tacksam för det här rummet där jag kan sitta och jobba!
Som många andra har jag prytt lägenheten med färgstarka blommor på sista tiden. Är inte kaffe och syrener det vackraste ihop?
Att ta med kaffekoppen ut på landet, sätta sig i stolen och titta ut över havet är något av det bästa jag vet. Kaffe med utsikt, ja tack!
Och här sitter jag nu och bloggar. Till veckan ska jag skriva på en gammal hemtenta som jag försöker få gjort. Imorgon åker jag till landet för att hjälpa mina föräldrar med en friggebod. På tisdag fyller jag år så då blir det tårta och sedan är det ju midsommar!
