Det är maj och det är så mycket maj som det kan vara. Det regnar blomblad, solen lyser och det äts oändligt många glassar- på bänkar på gräsmattor i solen i skuggan ja överallt.
Just nu en sval stund inne i skuggan. Med en tredje koppens kaffe och vårvind utanför fönstret. Trädens vita blom yr utanför. Marken full av vita blomblad. Cykelsadlar och trappsteg täckta.
Jag har börjat jobba efter föräldraledighet och huvudet är suddigt. Tröttheten en yrsel men inatt sov både jag och lilla S bra. Jag tänker tankar hela tiden men önskar att huvudet kunde vara tyst: måste gå till frisören, måste hitta byxor som passar, måste bestämma mig, måste bli förankrad i min kropp igen, lyssna inåt och andas.
Stressen tilltar och jag börjar lära mig. Plötsligt är jag inte sådär böjlig längre, som jag var senast 2019- när jag gick klart min konsthögskola och jobbade två jobb. Jag känner en gräns, jag ser den tydligt som en mur. Den står där som en påminnelse om att jag är ändlig, jag har behov och jag kan inte klara vad som helst.
Vilken befrielse i den meningen. Jag kan inte klara vad som helst. Sådan tillåtelse att ge upp, få andas ut, få sätta fötterna i en glänta och stanna där. Att se bussen stanna bredvid en, men vinka till busschauffören och säga att hon kan köra vidare.
– Tack, men jag stannar här! Jag ska inte gå längre.
Ja så är det verkligen! Viktigt att acceptera för sig själv, och precis som du skriver, så viktigt att kunna be om hjälp ibland (vilket är svårt!)
Din rubrik alltså, så träffande. Nej ingen klarar allt. Särskilt inte ensam. Man måste få vara svag och be om hjälp.
Men Grattis till dig!! Så himla härligt att ha landat i ett beslut, som du har gjort och sedan agera på det. Den känslan är verkligen underbar!! Det låter bra att du vinkar vidare chauffören. Så får du lifta vidare när du är redo <3 Ska bli spännande att följa din resa!
Ja eller hur, jag tror man kan se det som en frihet, precis som du skriver! Och det där att man inte är samma har jag nog haft lite svårt att acceptera nästan. Men jag skulle behöva förstå det fullt ut, att jag inte är den personen längre. Och därför är det också självklart att mina drömmar har förändrats, att jag inte kämpar för samma saker längre.
Vilken frihet faktiskt, att landa i att man inte klarar allting. Och man är ju inte samma som 2019 eller 2015 eller 2011, man är en annan idag och har fyllt sig med andra saker, och kanske slitit ut andra men mest att ha den insikten att man inte måste klara allting, den är ju väldigt bra.
Jag älskar denna läsning. Att vara oböjlig är inte kul, men de ord du ikläder den känslan är underbar att få läsa. Och jag vinkar också vidare busschauffören nu, jag har nått gränsen. Nu: ANNAT grubbel. Men det FÖRSTA grubblet är jag färdig med. Jag sade upp mig från mitt jobb, utan att ens ha ett annat att gå till. Spela roll! Jag ska inte gå längre. Upp med tummen så småningom, lifta åt något håll, vem vet var jag hamnar.