ser ryggen på baddräkten och det vita håret uppsatt. De starka simtagen och vändningen över på rygg. Hon har alltid älskat att bada. När jag var liten bodde hon i lillstugan hos oss på landet. Cyklade ner till havet. Hon simmade runt den lilla badön. Orädd för maneter, sjögräs och tång. En slags naturlig hälsosamhet, som inte bestod i några restriktioner eller så värst mycket träning. Men rutiner, ett psykologjobb med höga ambitioner, sociala relationer, konst, kultur, kristendom, goda middagar med vin, choklad efter maten och alltid te klockan tre. Med allt det inom sig simmar hon i havet. Jag minns hennes badturer, simmandet var både motion och sinnlighet. Inte bara kroppen, inte bara anden. Allting tillsammans.
Jag minns farmor så tydligt som en egen person. Hur främmande det kändes för mig att kunna vara det. Hur skulle jag nånsin kunna cykla ensam ner till vattnet för att bada själv i havet? Hur skulle jag ens kunna fatta ett sådant beslut, att själv gå och bada?
Kanske var jag ett ovanligt icke självstyrt barn, eller så var jag bara ett barn? Nu känns det inte främmande längre. Jag fattar en massa beslut hela tiden. Men det har tagit många år att erövra den agensen. Att känna självstyret i kroppen. Ibland tappar jag bort det. Men jag vet att det finns där.
Vilken fantastisk skildring av hur ett barn ser på vuxenvärlden. Häromdagen fick jag faktiskt säga den här klassiska repliken om att man inte behöver ha så bråttom till min son, att man kommer bli vuxen ändå. Men han ville bestämma själv sa han så till skillnad från dig skulle han nog med glädje ta alla beslut som går att ta.
Jag har upptäckt lite att jag samlar på bilder av fria, äldre kvinnor. Fria som i att de lever sitt liv som de vill, och jag tar med mig din farmor till den samlingen.
Så fin text! ”Med allt det inom sig simmar hon i havet”. Och känner så igen känslan, tanken om sig själv, bristen på och erövrandet av agens. Drömmen om att bli en egen person.