Att bestämma sig för att inte bestämma sig

Jag har inte bloggat sedan i januari. En liten flik i min hjärna fälldes ner och sa att jag behövde paus. Mitt i förvirringens stormande mitt behövde jag vara i mitt privata och låta dammet lägga sig. För det yrde rejält i början av året. Jag var otroligt förvirrad över mitt liv.

Nu är det juni och förvirringen har lagt sig.

Så vad hände? Tog jag något beslut? Nej. Kom det en magisk lösning trillande ner från himlen? Nej. Men jag bestämde mig för att lägga ner besluten och låta alla livsvägar ligga orörda ett tag. Som jag skrev om förra året hamnar jag lätt i framtidsträsket och försöker tänka ut hela min framtid, vilket gör det omöjligt för mig att ta ett beslut. Allt blir så skrämmande och stort att varje steg känns ödesdigert. Som i Coldplays låt: Every step that you take, could be your biggest mistake.

Jag bestämde mig för att släppa beslut kring skola och utbildning och acceptera att jag faktiskt inte vet. Det är svårt att fatta viktiga beslut när man är förvirrad. Jag försökte verkligen tvinga mig själv men det gick inte. Jag fick sådan ångest att det till sist blev löjligt. Bara tanken på min gamla skola triggade mig till tårar och allt blev så laddat att jag trodde jag skulle explodera.

Jag pratade med en vän om mina beslut i början av januari. Jag stod då mellan att börja på audionomlinjen igen (som jag gått 1,5 år på) eller att påbörja en distansutbildning till bibliotekarie. Jag bara satt och rabblade samma mening om igen: Jag är så sjukt förvirrad. Vi drack kaffe och åt två muffins till priset av en. Min vän tyckte att jag kanske skulle släppa alla beslut för ett tag. I hennes ögon lät det omöjligt för mig att fatta ett beslut just nu. Och det var verkligen omöjligt. Till sist förstod jag att jag inte skulle kunna ta ett beslut i mitt tillstånd. Det kändes sjukt läskigt men jag bestämde mig faktiskt för att inte bestämma mig. Och jag har mått så mycket bättre sedan dess!

Det var riktigt svårt i början. Min oroliga hjärna tickar igång orosmaskinen och vill att jag ska tänka igenom allt jag kan för att undvika en katastrof. Jag har en liten ångestmaskin i mig som spottar ur sig svarta moln. Men jag lät molnen passera och stod fast vid mitt beslut: att inte bestämma mig. Till sist skingrades de svarta molnen lite och jag kunde plötsligt se platsen där jag stod. Träden ovanför mig. Asfalten under. Här bor jag. Här lever jag. Nu.

Jag skaffade ett extrajobb och har jobbat mellan 25-50% det här året. Det var svårt i början att acceptera att jag inte var på väg till ett speciellt mål. Att jag faktiskt inte visste vart jag var på väg. Men jag har vant mig nu. Försöker låta tilliten växa inom mig. Jag behöver jobba aktivt på att öka tilliten i mitt liv. Jag behöver känna att det kommer att ordna sig. Även om jag inte vet hur. Jag jobbar också på att acceptera mig själv. Acceptera att jag inte kan ta ett beslut kring min framtid just nu.

Att acceptera att jag var vilsen i början av det här året var det bästa jag gjort på länge. Att inte kämpa emot utan istället stanna upp. Det har gjort mig tryggare och lugnare. För jag vet inte. Just nu har jag ingen aning vad jag ska syssla med i framtiden. Kanske vet jag en dag.

Nej jag har inga målsättningar för det nya året

Jag ser blogginlägg och artiklar som handlar om det nya året. Om målsättningar, nyårslöften och häftiga ambitioner. Folk är galet ambitiösa i nya tider. Jag läser dagens Göteborgsposten och kommer över rubriken: ”Så kommer du äntligen igång med ditt nya liv”. Och jag blir så tacksam över att jag skiter i det där. Jag har också haft ambitioner och mål och gjort fina vision boards och antecknat drömkartor med delmål. Men någonstans tycker jag att det skaver. Vårt stressande samhälle med fokus på framgång gräver sig in på alla plan: framgång på gymmet, framgång med kosten, framgång med kläderna, framgång med huden, framgång med… ja ni fattar.

Jag vill inte styras av punkter i en målsättningsdagbok. Jag vill inte vara ett projekt. Jag tycker att vår kultur lär oss att vi ska tvinga oss själva. Först ska man tvinga sig till gymmet, sedan ska man gå på ett hårt pass och tvinga sig att lyfta en massa saker. Sedan ska man tvinga sig att äta protein för att bygga muskler och tvinga sig att inte äta något extra på kvällen. Push istället för pull. Jag gör precis tvärtom. Jag letar efter dragningskrafter i allt jag gör. Vilken träningsform drar i mig tillräckligt mycket för att jag ska orka utföra den regelbundet (och inte bara under de månader som ”nytändningsfasen” brukar hålla i sig.) Vilket slags jobb kan jag gå till utan att behöva tvinga mig över ett enormt berg varje morgon? Jag försöker välja sådant som innehåller mer dragningskraft än motstånd. Saker som ska hålla i längden.

Och jag har faktiskt inga mål för det nya året. Istället har jag lösa tankar som flyter runt utan att göra anspråk. Som att jag vill bli lite modigare; våga testa saker utan att känna att jag måste bestämma mig först. Som att jag vill acceptera hela mig själv och de beslut jag tar. Att jag ska vara mer i rörelse än vad jag står still.

Hur förhåller ni er till nyårslöften? 

Jag strösslar ögonen med Vintergatan

Årets första torsdag! Åh vad jag rider på vågen av ett nytt år. Känner livet i mig och låtsas att allting som kommer är nytt och fräscht och rent. Extra bra att 2018 började på en måndag så får man alla veckans dagar som kritvita blad att bita i!

Sedan igår har jag haft en liten svacka. Energin går i vågor. Vissa dagar vågar jag hoppas och tro på mig själv. Andra dagar faller allt ihop som ett luftslott och jag undrar vem jag är egentligen och varför jag tror att jag skulle få vara nöjd och må bra? Ibland måste jag kämpa för att känna rätten att må bra. Rätten att följa mina egna behov och viljor. Om andra gör som de vill, borde inte jag också kunna göra det, eller är de av en annan sort?

Men jag vet att det bara är en svacka och att energin kommer tillbaka. Om inte annat så lyckas jag alltid trampa igång den till sist. Hoppar upp på den rostiga cykeln och vevar igång dynamolampan. Jag försöker tänka att det alltid är värt att hoppas. Även om det går åt helvete på slutet. Det är värt modet, försöket, hoppet. Att våga. Att våga mer än att bara titta ner eller rakt fram. Ja ja, kanske snubblar jag lite oftare, men hellre blicken fäst på himlen och fullt med stjärnljus i ögonen.

 

 

Årets första tisdag

Det är den andra januari tvåtusenarton. Ekot, kaffe med mjölk och tangentbordsknaster. Ute lyser solen. Himlen är krispig och jag ser guldet högst upp på skorstenen. Tisdag andra januari startar licensjakten på varg. 22 vargar får skjutas. Jag sitter i pyjamas på en köksstol. Tofflan gungar från min fot och axlarna är högt uppdragna. Jag har många flikar uppe på datorn. Lika många flikar som idéer. Jobbannonser inom kontor, kultur och administration. Jag drömmer om att åka till jobbet på morgonen, göra lite kaffe, sätta mig framför en dator och jobba. Oro blandas med hopp och jag försöker låta självsäkerheten vinna. Jag lurar mig själv lite. Som en isbrytare åker jag fram över havet. Skjuter upp färgglada raketer på natthimlen för att andra ska se mig. Jag kan allt det här.

Gott nytt år!

Gott nytt år fina ni! Jag sitter i mitt arbetsrum bredvid ett mulet fönster. När jag var ute i morse var det småregn i luften och Tjorven blev lerig upp på magen när vi kastade frisbee i gyttjan. Det är ett nytt år nu. Första januari tvåtusenarton. Vi har bytt almanacka i köket och den är helt tom. Mitt år är också tomt. Tomt för jag vet inte vad som kommer att hända. Vet inte vart det kommer ta vägen. Jag kunde inte vara gladare för att 2017 är slut och jag får vända blad. Det känns renande. Som att årsskiftet regnar över mig och kommer med nya löften.

Det kommer bli ett bra år. Men jag vet att ”bra” inte innebär avsaknad av problem. Det goda och onda finns hela tiden bredvid varandra. Och jag ska försöka att inte vara så rädd. Inte vara rädd för att det kan kännas helt fantastiskt men också helt förjävligt.

Måndag första januari känns sprudlande. Som att jag bär en hemlighet inom mig. Någonting som än så länge är litet och osynligt men som kommer att växa, bryta sig loss och göra storverk. Jag ska låta livet leda mig nu.

Ideals are like stars; you will not succeed in touching them with your hands. But like the seafaring man on the desert of waters, you choose them as your guiders, and following them you will reach your destiny.

När man känner: Jag orkar inte längre

Den där känslan. När man känner: Jag orkar inte längre. Brukar ni känna den? För mig kommer den när jag plågat mig själv för länge med mina tankar. När det rusat runt som en trasig karusell uppe i huvudet. Jag gråter och viskar till mig själv att jag inte orkar mer. Jag vill bara få vila. Vila från mina egna tankar. Ibland känns det som att jag kommer bli utbränd av min inre stress. Det rusar runt. Jag djupandas men helst vill jag bara sova bort en hel dag.

Det är svårt att vara ledig, när man egentligen inte har något att vara ledig ifrån. Det är svårt att vara lugn, när det inte finns någonting att falla tillbaka på. Det är svårt att ligga tryggt på marken när allt man gör är att sväva runt i ett tomrum. Det är svårt att vara lugn och stabil, när man desperat åker runt och försöker fastna någonstans, men alla väggar är lika hala.

Från himlen till marken igen

Ibland känns det som att jag leker fram mitt liv. Testar olika tankar i huvudet. Målar upp scenarion i detalj för att riva ner dem, blanda bitarna och sätta ihop dem till något annat.

Jag har varit i fågelperspektiv hela hösten. Flugit åratal fram i luften för att märka ut vart jag ska. Febrilt letat efter krysset på kartan men bara hittat slät mark. Inget svar någonstans.

Men den senaste veckan har det faktiskt känts annorlunda. Jag har landat mitt i livet på min stig. Plötsligt ser jag rötterna på marken. Jag ser tovorna som hänger ner från träden och alla tjocka spindelnät.

Allt är så mycket tydligare här på marken. Mer konkret. Jag tror det är för att jag har börjat göra saker igen. Istället för att tänka ut i förväg har jag börjat göra olika saker för att se hur det känns. I januari kommer jag behöva utesluta vissa saker, för jag kan inte göra allt. Men just nu låter jag alla dörrar stå på glänt. Känner lite på varje dörr.

Jag har levt så många liv i huvudet redan. Jag längtar efter att leva mitt eget liv och se utan förvarning vart det tar mig.

 

God jul!

Hej på er finisar! Hoppas ni har en lugn jul utan för mycket stress och press. Själv är jag i Strömstad hos mina svärföräldrar. Idag har vi tagit en lååång promenad och jag har hoppat över lunchen för att orka med att äta all god vegetarisk mat som vi har lagat. Vi kör på julklappsspelet i min släkt. Jag har endast köpt två julklappar i år och allting gick på under hundra kronor. ÄLSKAR att vägra köphetsen!

Förutom att vara ledig sticker jag in lite jobbsökande emellanåt. Jag har fått en jobbintervju som jag är så sjukt glad över. Alltså känslan att våga är så himla häftig. Att våga erkänna för sig själv: Det här jobbet vill jag verkligen ha. Och att sedan våga skicka in en ansökan och säga högt: Det här jobbet skulle verkligen passa mig. Och att sedan prata i telefon med kvinnan som ber mig att komma på intervju. Det är så mäktigt att känna kraften i att våga saker. Att våga göra en handling som sedan leder vidare till någonting som kan bli hur stort som helst. Ibland är det avgörande att våga ta det där första trevande steget.

GOD JUL! Hoppas ni får det riktigt härligt! Om någon sitter själv eller känner sig ensam nu i juldagarna: skriv en kommentar så pratar vi lite med varandra här på bloggen! Kram

Det finns slukhål överallt. Saker jag har skrivit i december.

Hej på er! Oj vad det var längesedan jag skrev ett blogginlägg nu. Jag har längtat efter att skriva här igen men det har liksom inte passat in i livet och då känns det bättre att låta det vara, även om jag saknat det. Det är så fint att ha den här lilla oasen där jag kan skriva om mina tankar och dela livet med er. Det blir som en struktur mitt i allt.

Även om det inte syns här på bloggen så skriver jag mer eller mindre varje dag. Arga dagboksanteckningar i datorn, ledsna dikter i mobilen och existentiellt klotter i olika anteckningsböcker. Eftersom jag inte uppdaterat något den senaste månaden tänkte jag dela med mig av lite lösryckta texter från den senaste tiden. Oredigerat och taget ur sin kontext. Håll till godo!

6 december 2017

jag längtar efter isflak. Som ska sticka upp ur iskallt vatten och gnistra i solen, lysa upp natten med reflekterat månljus. jag längtar efter oändliga vidder av snö och efter känslan att vara fjorton år och tvärsäker på friheten.

7 december 2017

jag känner mig hel. den där inre otryggheten finns kvar men den har blivit mindre, lite mer genomskinlig och bakom den finns någonting annat.

den där revan, det var en jordbävning. jag ramlade omkull och ner i avgrunden. men jag har klättrat upp. nu är revan stängd och igenvuxen med vackra blommor i olika färger. mest gula och röda. man ser spåren efter revan. det är upphöjt just där i marken.

8 december 2017

så fort jag slår upp ögonen börjar jag tänka på min framtid. den har gjort mig besatt. det snurrar och snurrar i huvudet och mitt resonemang slås på som en radio. jag mår inte bra av mina tankar. de är aggressiva. de flyger inuti mig som små snabba fåglar med sylvassa näbbar. jag skär mig på dem. jag försöker samla in dem. kastar ut nät för att gruppera dem i olika segment. men de flyger till sist iväg och blir helt orediga.

11 december 2017

jag är 19 år när jag sitter i tunneln. de kalla blå takljusen flämtar genom bilrutan. följ båtarna säger mamma. hon sa alltid det när vi övningskörde. då kommer du hem. jag fäller ner blinkersen för att svänga höger efter skylten med en båt på.

15 december 2017

Det finns slukhål överallt. Slukhål som drar ner dig så att du glömmer. Det finns framtidens slukhål som drar ner dig och kan hålla dig fånge i månader, år. Det finns ältandets slukhål och smärtans slukhål. känslornas slukhål som drar ner dig och hindrar dig från att göra det du behöver göra. försvarets slukhål som gör dig rädd för att ens försöka. rädslans slukhål. just rädslans slukhål är enormt. det går att fastna hela livet där.

Bakom glas: drömmarna försöker locka mig men jag vågar inte riktigt

bakom glas

Det regnar ute. Ett sånt där lätt regn som inte hörs eller syns. Jag sitter i min obäddade säng och har staplat alla kuddar bakom ryggen. Dricker Earl Grey med extra kallt vatten. Idag är en mellandag. Ingenting är planerat.

Jag vill bara vara här. I min säng. I min lägenhet. Inne i värmen. Scrolla på instagram, titta på youtube, läsa bloggar. Slösa med tid. Slösa slösa slösa.

Drömmarna försöker locka mig men jag vågar inte riktigt. Hoppar nästan på tåget men stannar hela tiden, precis innan. Så skönt att vara dämpad. Vägra hoppas, drömma. Inte riskera att bli besviken, trött, ledsen. Men också så jäkla tråkigt: att vara en zombie som skrattar åt roliga serier men sätter skygglappar framför ögonen. Inte låtsas om stupet eller den färgsprakande himlen där ute.

Jag tror faktiskt att jag blivit äldre. Mer stabil. Tänker att jag inte ramlar lika lätt i motvind. Inte går sönder lika lätt mot marken. Att jag har… härdats?

Men jag vet inte om jag vågar sluta leva bakom glas.