Steg för steg- Processen bakom en bild

Jag dök in på min gamla fotoblogg som fortfarande ligger uppe. Så roligt att gå tillbaka och läsa. Jag påminns om hur otroligt passionerad jag var de åren jag skrev på bloggen. Jag är fortfarande passionerad med foto, men inte på samma glödande sätt.

Jag hittade ett inlägg där jag stegvis går igenom hur jag skapade den här bilden. Tänkte att det kunde vara kul att dela med mig av på den här bloggen! Tyvärr är bilderna väldigt små, de blev tydligen det på den bloggen. Jag har en mycket snyggare blogg nu måste jag säga!

Jag skrev på engelska på den tiden (storhetsvansinne?) och har översatt texten nedan. Blev tyvärr rätt knackig översättning pga. lat. Men skit samma det roligaste är ändå bilderna!

Håll till godo 🙂

Skapandet av The edge of itself (som jag sedan döpt om till The dancer)

Jag åkte till min familjs lantställe, där det finns fantastiska fält att fotografera på. Jag gick upp runt kl 07.30 på morgonen, före soluppgången. Jag tog min bubbla, mitt stativ, min kamera och en tjock jacka och gick ner till fältet som ligger nedanför huset. Innan jag satte kameran på stativet letade jag efter bästa platsen att ta bilden på. Det är en bra idé att gå runt lite med kameran så att du kan ta test-bilder innan du låser fast kameran vid en speciell position.

Jag tog några testbilder med bubblan.

Dimman inuti bubblan är resultatet från en väldigt kall morgon, och jag lät bubblan vara utomhus en stund för att uppnå den dimmiga effekten. Jag tyckte det passade bra för den här bilden. Om nu undrar vad jag gör så siktar jag med fjärrkontrollen mot kameran 🙂

När jag var klar med att fota mig själv och bubblan tog jag bilder på omgivningen för att expandera bildrutan och göra den kvadratisk i efterhand. 

Jag tog flera bilder på himlen, som såg olika ut åt varje håll jag tittade. Den här bilden använde jag sedan i den färdiga bilden.

Här är en skärmdump från redigeringsprocessen. Jag håller på att expandera arbetsytan genom att sätta ihop bilder på omgivningen. De kalla blå tonerna är originalfärgerna. Jag har ersatt himlen med en annan här.

Närbild på skärmdumpen. Lite senare bytte jag ut den nedre delen av klänningen med en annan klänningsbild som hade bättre rörelse i sig.

Här har jag bytt ut himlen igen och skapat en ny horisont. Jag har också börjat jobba med färgerna. Jag visste att jag ville ha allt mer dramatiskt.

Nu är jag nöjd med färgerna, men himlen är fortfarande likadan.

Bytt himmel igen, och äntligen känns himlen rätt! Men här är horisonten inte lika mörk som i skärmdumparna ovan.

Här är den färdiga bilden med klar himmel och horisont.

Hoppas du tyckte det var intressant!

Här finns ett inlägg kring hur du expanderar arbetsytan i Photoshop.

Ta revansch

Ordet revansch har dykt upp flera gånger nu när jag läst om kvinnors förlossningsberättelser. Kvinnor som skriver hur de vill ha revansch på sin första förlossning. En förhoppning om att nästa förlossning ska bli bättre än den första, eller kanske mer som man tänkt sig från början.

Jag gillar ordet revansch. Ett uttryck för kraft. Att man inte ger sig. Man kämpar vidare. Vägrar ligga kvar på marken. Man struntar i att det kan gå precis lika dåligt nästa gång och kör ändå.

Jag vill bli bättre på att ta revansch. Inte vara så rädd för att samma saker ska hända igen. Jag blir ofta lamslagen av livets käftsmällar och det kan ta år för mig att våga mig tillbaka. Speciellt de senaste åren har gjort mig rädd för en massa olika saker. Privat och yrkesmässigt. Jag har kastat mig ut i saker med öppet hjärta och massor av hopp, för att sedan kraschlanda på marken. Efter kraschen har jag gömt mig i mitt lilla bo och plåstrat om mina sår. Det är ganska mysigt ibland, men det leder ju tyvärr inte vidare.

Födande kvinnor är ett perfekt exempel på revansch. Att föda barn var det värsta jag har gjort. Och jag vet många som delar den upplevelsen med mig. Många med förlossningsskador som aldrig går över och hemska upplevelser i bagaget. Som ändå kör igen. Som vill ha barn så mycket att de utsätter sig för samma risker och samma smärta en gång till. Som vill ha revansch. Hur coolt är inte det?! Jag blir otroligt inspirerad, speciellt för att jag vet vad de utsätter sig för. Och det finns ju aldrig några garantier på att man får sin revansch. Samma sak kan hända igen.

Om kvinnor föder fler än ett barn, då borde jag bannemej kunna hoppa upp på den där hästen igen!

Det kom en bebis till slut!

Allt gick bra. Jag överlevde, bebis överlevde och nu är vi här, mitt i livet. Mitt i mitt liv och i början av hennes. Så galet magiskt och helt surrealistiskt. Jag bälgar i mig kaffe för att orka. Har börjat ställa om min sömnradar så att jag klarar mig på avbrutna timmar. Sån panik första veckorna när det kändes som varenda nerv skrek av trötthet. Men jag har varit rätt bra på att tvinga mig själv att ta små powernaps, sova ut när det går på morgonen och dessutom hitta tid för återhämtning med mig själv.

När jag längtade efter att bli gravid minns jag att jag tänkte: Jag ska inte klaga när jag är gravid. För jag tyckte att så många klagade på sina graviditeter när de bara borde vara tacksamma. Men sen mådde jag så dåligt själv att jag blev helt chockad. Saker kan vara helt underbara fastän man mår dåligt i dem. Jag kan vara tacksam för någonting men ändå behöva klaga över det. Jag kan må skit i en situation som jag ändå vill befinna mig i. Just nu mår min kropp fortfarande dåligt efter förlossningen och det är något jag är ledsen över. Men samtidigt är jag så lycklig med min bebis. Livet har så många nyanser.

En insikt jag fick tack vare förlossningen är att liv innebär smärta. För att en person ska få födas, ska få leva, måste en mamma någonstans gå igenom smärta. Smärta är förutsättningen för liv. Någon har gått igenom smärta för att vi ska få finnas. Och livet innehåller också smärta. Kanske gör det bara allting ännu mer vackert?

 

Fyrtioen veckor och tre dagar

Vecka 17

Något jag inte har skrivit om på hela året är att jag är gravid. Jag har varit gravid i mer än fyrtio veckor och jag är fortfarande gravid. Bebisen var beräknad för tio dagar sedan men den stannar kvar därinne. På söndag blir det igångsättning av förlossningen om ingenting har hänt till dess.

Av någon anledning har jag inte velat skriva om graviditeten här. Det har känts så privat. Vet inte riktigt varför. Men det känns lättare nu när graviditeten är fulländad och jag vet att den snart tar slut. Jag har inte heller velat ta ut någonting i förskott. Det känns ju fortfarande lite knäppt att det kommer en bebis. Vågar inte riktigt tro på det än.

Men nu har det gått tio dagar över tiden och det känns faktiskt skönt att skriva  lite om denna resa!

Vecka 17

Från och med den fjärde december tvåtusentjutton har jag räknat dagarna. Veckornas nummer har fått en magisk mening och varje söndag har jag kollat graviditetskalendern på 1177.se. Hur stort är barnet nu? Vilka symtom är typiska för den här perioden? Aldrig har jag känt ett sådant behov av att spegla mig i andra som befunnit sig i samma situation. Jag har googlat bilder på gravida i olika veckor, läst gravidberättelser och förlossningsberättelser och fått en förståelse för varför kvinnor skriver om detta. Jag har fotat mig själv med mobilen och systemkameran och försökt ta in den förändring som skett. Det är en upplevelse som skakar om och förändrar. Den är så djupt förankrad i kroppen och den går inte att fly ifrån. Jag saknar den autentiska graviditeten skildrad i samhället runt oss. Graviditet är någonting som förväntas pågå parallellt med det vanliga livet. Powerkvinnor som jobbar som vanligt. Gravida som vandrar runt på stan, tar bussen, handlar mat, jobbar i kassan. Som om graviditet vore som vanligt.

Vecka 21

Gravid är för mig ett undantagstillstånd. Det är någonting unikt. Någonting riskfyllt. Skrämmande. Någonting som är förenat med en mängd olika symtom, psykiska och fysiska. En andlig resa i ett mekaniskt samhälle. Ändå tycker jag att min egen bild av graviditet mest bestod av glada kvinnor med runda magar. Jag har inte alls förstått vilken djup upplevelse det kan vara. Många säger vacker, magisk. Jag vet inte. För mig har den varit skrämmande. Så mycket oro jag har känt i nio månader. En känsla av att vara utlämnad till sin kropp och till naturen. Det finns ingen mall för gravida. Alla graviditeter är unika och barnmorskan kan inte säga så mycket generellt.

Vecka 28

Det är en ensam upplevelse att gå igenom en kroppsförändring. Allt jag känner i min kropp känner bara jag. När vi gör ultraljud och är hos barnmorskan känns det lite mindre ensamt. Då finns någon annan där som mäter och lyssnar. Någon som tar bort lite av allt ansvar från mig och undersöker att barnet mår bra. Efter två missfall känns ingenting självklart. Jag vet hur lätt det där livet kan rinna ur mig och jag stelnar nästan i min oro för att det ska hända igen. Men det har inte hänt. Hittills har allt gått bra. Bebisen ligger kvar i min mage och väntar på att födas till ett septemberbarn. Och jag övar på tillit och tro. Vågar tänka att det kommer gå bra.

Jag kommer säkert vilja skriva mer om detta senare. Det är så himla intressant att läsa om andra kvinnors berättelser och därför vill jag själv dela med mig!

Vecka 42

Just nu sitter jag lutad mot väggen i sängen med datorn i knät och kaffe i en muminmugg på mitt sängbord. Ute lyser solen. Det har regnat mycket på sistone och det har varit så skönt! Jag älskar regn och svalare väder. Men det är ändå fint med solen. Den ger ju energi. Höstvädret är det bästa. Röda löv och krispig luft och sol som lyser mellan bladen. Jag längtar så mycket till förändring nu. Till att träffa den som ligger i mig och få börja livet igen. Ett nytt liv. Få tillbaka min kropp. Känna mig lätt igen. Ge mig ut och springa i höstluften (upp till bevis!! Brukar inte gilla att springa men just nu längtar jag SÅ mycket efter det haha!) Känna energin i min lätta kropp igen.

Vecka 39

Nu ska jag ta mig upp ur sängen och göra havregrynsgröt. Klockan är ändå halv elva! Annars hoppas jag på att jag ska orka mig ut på en promenad idag. Njuta av solen och naturen. Vad ska ni göra? Kram!

Pärlorna

jag ser på mitt liv

granskar mina beslut

lägger dem i vågskålen av

mitt och världens

jag och det andra

intalar mig själv att det var jag som valde

träder sorgerna som pärlor på en tråd

knäpper pärlhalsbandet bakom nacken, får dra ut ett extra nackstrå som fastnat runt en pärla

så många sorger som var mina

så många som var världens

alla gånger

som vägen inte var ett val

alla gånger som jag bara stod där en dag

undrande inför framtiden

naken inför livet

och jag minns alla gånger

alla beslut som skulle fattas

utan en endaste skylt i sikte

utan ett endaste rådjur att följa in i skogen

jag lägger pärlorna i vågskålen,

låter den ena koppen väga över så att pärlorna rinner ut på bordet

en vit sjö av hårda skal

jag ser på mitt liv

granskar mina beslut

intalar mig själv

att det var jag som valde

att det inte var världen

att det var jag

Det magiska skapandet

”Birch”

Just nu

är jag så otroligt glad! För igår kände jag livet i mig.

Jag satt i mitt arbetsrum och redigerade bilder. Öppnade Photoshop och tiden flög och jag fick vingar i kontorsstolen. Klockan blev ett och två på natten och fönstren stod öppna mot sommargården.

Magiska portaler som öppnade sig runt mig. Självlysande trådar som hängde sig ner från taket och blev ett skimrande nät. Mina ögon glödde och jag lystes upp i mörkret av datorskärmen.

Att lite bildarbete kan göra så mycket. Så otroligt mycket <3

Och jag påminns om min passion och om hur viktig den är för mig. Fotandet. Bildskapandet. Min energi dubbleras så fort jag hittar tillbaka till skapandet.

Skapandet är mitt hemliga rum. Fullproppat med vitaminpiller och energiboostar. Ett rum som är helt safe och som försvarar mig mot allt. Ett rum där jag är världens största och samtidigt lätt som en fjäder. Jag är en brinnande blåval som rasar fram i regnbågsvatten.

Nu önskar jag mig att lusten ska finnas kvar. Snälla snälla lust stanna här hos mig. Du kan aldrig förgöra mig men utan dig förgör jag mig själv.

Jag tänker fortsätta drömma

Jag sitter i soffan med mitt morgonkaffe. Funderar och drömmer. Tänker på utbildningar och jobb. Riktningar. Försöker att inte klandra mig själv. Inte vara hård. Inte tänka: om du hade gått kvar på utbildningen hade du haft en kandidatexamen nu. Inte tänka: andra i din ålder har redan examen och ett jobb. Inte jämföra.

Men jag jämför hela tiden. Det är ju det jag gör! Förhåller mig till andra genom dem. Snappar upp så mycket runt mig att jag skulle behöva ett filter. För att komma åt mig. Vad vill jag. Vad känner jag. Vad ska jag göra utifrån min situation?

Så jag skrollar runt på utbildningssidor och jobbannonser för att få ett hum om mig. Fast ett hum har jag ju redan. Men viljan måste våga komma fram bakom oron, rädslan och det dåliga självförtroendet. Jag måste hitta en inre vilja för att kunna genomföra någonting.

Jag är inte alls i nån stress, men jag söker efter en riktning, hur liten den än kan vara. Jag kikar ju på jobb också så kanske söker jag bara jobb direkt. Tänker att jag kanske funderar för mycket, men jag har haft så många erfarenheter av att inte trivas på jobb att jag måste försöka hitta något som funkar för mig. Jag har slutat på jobb för att det inte har funkat, för mig. Jag vet att vissa kan ha kvar jobb trots att de vantrivs. Att de kan ”köra på” och jobba för pengarna. Jag klarar inte det. Det måste finnas något där min själ kan landa. Det behöver inte vara storslaget. Men något måste vara rätt. För mig. 

Så jag tänker fortsätta drömma. Jag tänker inte stänga av och låta förnuftet styra allt. Förnuftet får finnas bredvid känslorna. Men jag kan inte jämföra mig med dem som är mindre känsliga. Jag är inte sån. Det kan säkert låta banalt med mina tankar kring jobb, men för mig är det så otroligt viktigt att det jag gör inte tar för mycket av min person. Det är så lätt att bli helt uttömd om man är på fel jobb. Att allt annat blir meningslöst. Men känns det rätt blir det en dimension som smälter ihop med livet och bildar en fin helhet. Jag måste ha den helheten. Jag kan inte dela mig själv i två, vara en jobb-Beata och en annan Beata privat. Jag måste få finnas som en helhet i mitt liv. Som finaste Wilda skrev i en kommentar på det här inlägget, apropå jobbliv:

Jag vill inte ha den gränsen. Jag tycker om när mitt liv hänger ihop men ändå ger stimulans i form av olika uppgifter.

Åh vad jag önskar att samhället tillät mer hela liv. Att människor fick anpassa sina liv efter sig själva. Att hälsa och välmående kom först. Inte som nu, att jobb kommer först och den lilla individen ska göra allt för att passa in i den hårda mallen, inte hamna utanför. Att inte pengar styrde allt.

En liten vardagsuppdatering: salta bad på landet, kaffe invid fönstret och rätten att vara sig själv

Godmorgon! Jag sitter i mitt arbetsrum alldeles intill fönstret. Det flyger måsar utanför och jag älskar deras skrin. Solen lyser som vanligt och vinden gungar i gårdsträden. Jag har varit på landet i en vecka men nu är jag tillbaka i stan.  Jag är så otroligt tacksam att kunna vara på landet. Att öppna dörren på morgonen och kliva ut i naturen. Strössla ögonen med massa skönhet. Glittrande blått hav. Fågelsång. Magiska himlar.

Jag har åkt ner till badplatsen och känt vindarna från havet, gått ner för badstegen och känt det svala vattnet kyla ner min varma kropp. Tagit några simtag och känt sjögräset kittla längs benen. Doppat hela huvudet under vatten och fått salt i håret. Vilat mot strandbottnen och vänt mig mot solen. Tjuvkikat när en barnfamiljs-mamma skulle hoppa från femman på hopptornet men inte vågade. Hon stod i säkert 20 minuter. Hennes man låg i vattnet och hejjade: 1…2…3… hoppa! Hennes söner stod nedanför med mobilerna redo att filma: Bara gör det mamma! Det blir värre om du väntar. Hon hoppade aldrig. Jag spanade hela tiden och till sist gick hon ner. Varför ska man hoppa när man inte vill?

Men nu är jag hemma i stan och dricker kaffe ur en muminmugg. Koffeinfritt snabbkaffe med havremjölk. Idag ska vi hälsa på en kompis i Varberg. Vi har lånat Tomas föräldrars bil och jag känner mig i hemlighet så tuff att jag har bil. När vi har handlat och jag går mot bilen på parkeringen, klickar upp låset på den platta nyckeln som man bara sticker rakt in och inte behöver vrida om, då tänker jag: Alla människor på parkeringen tror att det här är min bil. Inte för att någon bryr sig, men det känns som att jag för ett ögonblick prickar in koden för att vara vuxen. Passerar som en med fast inkomst och kanske ett bolån.

I alla fall ska vi ta bilen till Varberg. Vi tar med Tjorven och hoppas på att hitta en plats att bada med henne. På måndag ska jag till vårdcentralen, sedan träffa några gamla klasskompisar och på tisdag ska jag jobba som personlig assistent. På onsdag hoppas jag vara tillbaka på landet igen.

Jag jobbar väldigt lite just nu, men jag planerar att vara mest på landet i sommar och där sparar jag så mycket mer pengar än om jag är i stan. Jag kände igen mig i Sandras text om hennes nya jobb. Jag har ju hållit på sådär. Bytt jobb hela tiden. Testat nya saker. Bytt utbildning. Det leder verkligen till extremt mycket erfarenhet jobbmässigt. De senaste åren har jag börjat se mer negativt på det. Att det är dåligt att jag inte har ett fast jobb sedan fem år tillbaka som jag kan avancera på. Men var kommer den bilden ifrån? Jag har ju inte velat ha det så. Jag har valt för mig själv och för mig har det varit rätt. Bara för att andra följer en mer traditionell väg betyder det inte att det är fel att inte göra det. Jag börjar förstå det nu. Jag ska sluta stressa mig själv med normer och samhälleliga krav och våga stå för den jag är, både inför mig själv och andra! Det är det Sandra skriver så bra om i sitt inlägg: ”…ville bara säga att bristen på examen och fast jobb inte behöver vara ett misslyckande. Vi är alla olika och den där klassiska jobbmallen passar långt ifrån alla.” 

Så viktigt att förstå att man har rätt till sina egna beslut utan att skämmas för dem. Rätten att vara sig själv.

Vad gör ni just nu? Jobbar ni eller är ni lediga? Jag är så glad att ha börjat blogga lite försiktigt igen och jag blir så glad för varenda en av er som läser och kommenterar. Tack!

Midsommarafton helt själv

Idag har jag spenderat dagen i tystnad och stillhet. Alldeles ensam faktiskt. Trots midsommar och allt. Det var meningen att jag skulle fira med några vänner, men jag var helt slut idag, sov flera timmar mitt på dagen och kände att jag behövde fortsätta vila. Jag intog internet och blandade sötsaker liggandes i soffan hela kvällen. Bröt för ett avsnitt av Min sanning med Amelia Adamo. Läste ut boken Världens vackraste man som jag lånat av min svärmor (blev helt indragen och lusläste!) Googlade runt på en massa saker, läste oändliga trådar på familjeliv om yrke, karriärsval och att ångra val av utbildning (älskar dessa trådar!), scrollade länge och meningslöst på facebook, gick med i söka-jobb-grupp, kollade Bortskänkes Göteborg-grupp (ny favorit!) och läste runt på olika bloggar. Jag har bland annat läst igen mig på Wildas fina blogg, som alltid har så genomarbetade inlägg, Annas blogg som gör mig glad och inspirerad och Ulrikas blogg med eftertänksamheter.

Det är så tyst ute nu. Alldeles stilla. Jag hör lite vind för jag har fönstret på glänt. Jag är ensam hemma och sitter i sängen med datorn i knät. Har djupa inläggs-idéer för bloggen men ibland är det skönt att skriva lite vardagligt också. Älskar ju själv att läsa om andras vardag!

Jag har haft ett långt uppehåll på bloggen, men jag har aldrig velat släppa den. Det bara blev så och jag bestämde mig för att det var bäst att följa känslan, inte pressa sig själv. För jag vet ju hur fort lusten kan försvinna. Och den här platsen är nog viktigare för mig än jag vet om. Även om det går månader då jag inte skriver. Den är min egen oas och vetskapen om att någon, bara en enda liten mänska, läser ibland betyder otroligt mycket.

Kommunikationen med omvärlden. Den är så viktig. Att bygga en bro mellan sitt eget inre och världen där ute. Det är nog det viktigaste jag lärt mig genom åren; att kämpa emot isolering genom att öppna sig för andra människor och våga sträcka sig mot världen. Våga visa världen att man finns. För isolering är så skadligt, och så lätt att hamna i när man mår dåligt. Att skriva och skapa mina bilder har betytt mycket för mig. Jag har gjort bilder utifrån temat isolering/personlig integritet. De här och den här t.ex. Att kunna skapa något som sedan landar hos andra, oavsett om det är en genomarbetad bild eller en snabb vardagsreflektion, det är att förebygga isolation. Livsviktigt.

Imorgon ska jag jobba. Missar en rolig samling människor som skulle se på fotboll på kvällen. Jag bryr ju mig inte alls men lite kul är det att vara med i gemenskapen när alla hejar på Sverige och allting blir så spännande! En knäpp grej är att när Island spelar blir jag plötsligt väldigt engagerad. Detsamma gällde när de spelade EM. Sjukt att fascinationen för ett land kan göra att jag blir sportintresserad till och med. Följer ni VM?

På söndag bär det troligtvis av till landet och det längtar jag efter! Nu ska jag börja en ny bok: Den lilla bokhandeln runt hörnet. Samma författare som skrivit de urmysiga böckerna om Det lilla bageriet på strandpromenaden så jag kunde inte låta bli även denna!

 

Att bestämma sig för att inte bestämma sig

Jag har inte bloggat sedan i januari. En liten flik i min hjärna fälldes ner och sa att jag behövde paus. Mitt i förvirringens stormande mitt behövde jag vara i mitt privata och låta dammet lägga sig. För det yrde rejält i början av året. Jag var otroligt förvirrad över mitt liv.

Nu är det juni och förvirringen har lagt sig.

Så vad hände? Tog jag något beslut? Nej. Kom det en magisk lösning trillande ner från himlen? Nej. Men jag bestämde mig för att lägga ner besluten och låta alla livsvägar ligga orörda ett tag. Som jag skrev om förra året hamnar jag lätt i framtidsträsket och försöker tänka ut hela min framtid, vilket gör det omöjligt för mig att ta ett beslut. Allt blir så skrämmande och stort att varje steg känns ödesdigert. Som i Coldplays låt: Every step that you take, could be your biggest mistake.

Jag bestämde mig för att släppa beslut kring skola och utbildning och acceptera att jag faktiskt inte vet. Det är svårt att fatta viktiga beslut när man är förvirrad. Jag försökte verkligen tvinga mig själv men det gick inte. Jag fick sådan ångest att det till sist blev löjligt. Bara tanken på min gamla skola triggade mig till tårar och allt blev så laddat att jag trodde jag skulle explodera.

Jag pratade med en vän om mina beslut i början av januari. Jag stod då mellan att börja på audionomlinjen igen (som jag gått 1,5 år på) eller att påbörja en distansutbildning till bibliotekarie. Jag bara satt och rabblade samma mening om igen: Jag är så sjukt förvirrad. Vi drack kaffe och åt två muffins till priset av en. Min vän tyckte att jag kanske skulle släppa alla beslut för ett tag. I hennes ögon lät det omöjligt för mig att fatta ett beslut just nu. Och det var verkligen omöjligt. Till sist förstod jag att jag inte skulle kunna ta ett beslut i mitt tillstånd. Det kändes sjukt läskigt men jag bestämde mig faktiskt för att inte bestämma mig. Och jag har mått så mycket bättre sedan dess!

Det var riktigt svårt i början. Min oroliga hjärna tickar igång orosmaskinen och vill att jag ska tänka igenom allt jag kan för att undvika en katastrof. Jag har en liten ångestmaskin i mig som spottar ur sig svarta moln. Men jag lät molnen passera och stod fast vid mitt beslut: att inte bestämma mig. Till sist skingrades de svarta molnen lite och jag kunde plötsligt se platsen där jag stod. Träden ovanför mig. Asfalten under. Här bor jag. Här lever jag. Nu.

Jag skaffade ett extrajobb och har jobbat mellan 25-50% det här året. Det var svårt i början att acceptera att jag inte var på väg till ett speciellt mål. Att jag faktiskt inte visste vart jag var på väg. Men jag har vant mig nu. Försöker låta tilliten växa inom mig. Jag behöver jobba aktivt på att öka tilliten i mitt liv. Jag behöver känna att det kommer att ordna sig. Även om jag inte vet hur. Jag jobbar också på att acceptera mig själv. Acceptera att jag inte kan ta ett beslut kring min framtid just nu.

Att acceptera att jag var vilsen i början av det här året var det bästa jag gjort på länge. Att inte kämpa emot utan istället stanna upp. Det har gjort mig tryggare och lugnare. För jag vet inte. Just nu har jag ingen aning vad jag ska syssla med i framtiden. Kanske vet jag en dag.