Torsdag 21 september 2017

Jag vaknar till allt som är vackert. Promenerar runt i Slottskogen och njuter av tystnad full av fåglar. Himlen är grå som cement. Molnen mjuka och blöta. Det ligger fukt på marken. Sätter mig vid den lilla dammen och vilar ögonen på vattnet. Ytan helt stilla.

Öppnar två fönster när jag kommer hem, sätter på vattenkokaren och hänger halsduken i hallen. Sätter mig på en pall invid fönstret och dricker kaffe. Här inne i min studio finns allt som inte får finnas. Här finns hela jag.

Den här veckan är lugn. En att-göra-lista ligger och väntar ute i köket. Jag ska maila och jag måste vattna blommorna.

Försöker meditera varje dag. Försöker möta mina rädslor men de är så många. Läser och googlar och internet är sprängfullt med visdom. Until we let ourselves access the fear, we don’t have the opportunity to be courageous.

Go Beata, Go!

Läser Tomas Tranströmer och vilar hjärtat mellan flyktiga rader. Sparar strofer som är extra:

Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån,

en kommer utifrån

och där de möts har man en chans att få se sig själv.

Viskar till mig själv: Du kan inte veta. Framtiden är oviss och det är okej.

Ingen vet. Ingen vet. Ingen vet.

Du kan vara din egen hjälte

Du kan vara din egen hjälte

När någon skriver ett fint blogginlägg måste man ju bara dela! Det är Josefin som skriver om att vara sin egen hjälte i livet. Att våga ta ansvar för sitt liv och inte lägga lyckan någon annanstans än inom sig själv:

”Tidigare i livet när jag mådde väldigt dåligt så letade jag efter lyckan och lösningen överallt förutom i mig själv. Oftast i någon kille som skulle rädda mig, eller ”om jag får det jobbet”, ”om jag har pengar att köpa vad jag vill” eller så la jag skulden på andra över att jag mådde dåligt. Men det som verkligen förändrade hela mitt mående (och liv!) var när jag blev min egen hero. När jag insåg att det var mitt liv det handlade om och att det jag som har ansvar för det, ingen annan.” /Josefin Dahlberg

Jag tycker det är svårt med balansen kring detta. Jag har varit väldigt målinriktad i perioder, känt att det har blivit för mycket driv och därför lagt mina mål och drömmar på hyllan för att vila. För att få en paus från den eviga känslan att jag ville framåt, uppåt, mer! Det är himla skoj att vara driven, men det är inte roligt när det går ut över livet här och nu och allt du tänker på är hur fantastiskt det kommer att bli sedan.

Du kan vara din egen hjälte

Josefin refererar till det här citatet ”She needed a hero, so that´s what she became.” Att inte vänta på att någon eller något ska komma och rädda en. Att rädda sig själv. 

Precis som Josefin skriver så tror jag det handlar om ansvar. Att våga och orka ta ansvar för sitt eget liv. Jag har inte riktigt orkat det på sistone. Jag har helst velat att andra ska fatta de svåra besluten. Är det för att jag ska befrias från ansvar själv? Om det går dåligt, så kan jag skylla på någon annan?

Samtidigt som jag vill vara i nuet och hitta lyckan i min vardag, vill jag fortsätta sträva. Jag har upptäckt att jag måste ha ett kreativt projekt eller ett mål/en dröm för att må bra. Det funkar inte att bara sätta sig ner på en meditationskudde och leta inåt efter lyckan. För lyckan finns också där ute. I världen. Man måste leva!

Du kan vara din egen hjälte

Hur hittar man då balansen mellan att vara nöjd med det som är och samtidigt göra saker som man vill, tycker är roligt, drömmer om? Vad tror ni?

 

Min vecka i mobilen: Regn, böcker och klänning med stjärnor på

Hej på er! Här kommer en liten uppdatering från min senaste vecka. Allt är fotat med mobilen och det mesta är inte redigerat så ni får kisa med ögonen och lägga på valfritt filter i fantasin 😉

Måndag bestod av mycket regn och bok under filt. Den här boken är supermysig. Den handlar om en kvinna som flyttar till ett litet samhälle efter både en konkurs och en separation. Hon bygger upp ett nytt liv: startar bageri, blir kär i en honungsodlare och blir kompis med ett gäng fiskare. Jag vill bara öppna bageri och baka bröd nu haha!

I tisdags var jag på biblioteket där jag jobbade i somras. De behövde extra personal så jag fick rycka in. Jag tog bussen och köpte med mig världens största kaffe. Kände mig vuxen.

Det var härligt att få träffa alla stammisar igen! Här står jag uppe i magasinet.

Onsdagen började med ett psykologbesök som sedan avrundades med någon slags spontanshopping där jag fyndade en klänning med STJÄRNOR PÅ <3

Jag insåg plötsligt friheten i detta citat. Jag som nyligen skrev om att det är okej att ha ursäkter. Detta citat är en klassiker men det var först nu jag kunde ta det till mig.

Torsdagen började med en lång promenad i Slottskogen med Tjorven. Sedan gav jag mig ut på stan för en kaffe och lite läsande. Tjorven fick ligga på bänken alldeles intill mig.

Fredag var jag ute på en powerwalk med bästa En varg söker sin pod i lurarna. Sedan åkte jag till ett café vid vattnet, köpte en kaffe och SOLADE! Men bara en stund senare blev det världens märkligaste väder. Sol på en sida, svarta moln på en annan och åska utan regn under tiden. Hela stan såg dramatisk ut och folk stod med sina mobiler och fotade olycksmolnen.

På kvällen drack jag te och såg en film som heter The Handmaiden (märklig, spännande, fin!)

Om ni vill läsa något fint förresten ska ni kolla in Sandras underbara inlägg med dikter. Massa fin poesi som blev så vacker tillsammans. Tycker det var så himla fint att göra ett sådant inlägg.

Hur har er vecka varit? Kram!

Jag vill inte vara vilse mer

I början av det här året bestämde jag mig för att våga vara vilse. Det var någonting jag behövde. Jag behövde lyssna på den lilla rösten långt inne som ropade någonting. Därför tog jag ett uppehåll från min utbildning. Nu efter sju månader har jag insett att den rösten var tvivel. Och att tvivlet alltid kommer att finnas där. Jag kommer aldrig att bli av med mitt tvivel. Frågan är vad jag gör med livet under tiden. Jag vill inte sitta på en bänk och se hela mitt liv spelas upp framför mig, medan jag sitter ner och inte vågar ta ett endaste steg.

Jag ångrar aldrig någonting som jag har gjort, men i detta fallet är det nära. I efterhand önskar jag att jag hade stått ut i mitt tvivel och min ångest. Att jag inte hade gått in i känslorna. Att jag hade haft is i magen; inte följt mina känslor. Det är inte alltid bäst att följa känslorna, inte när man är som mig som känner miljoner saker på en dag. Skulle jag följa mina känslor hela tiden skulle jag ändra mig varje dag. Jag skulle inte våga göra någonting och jag skulle helst ligga under en filt på soffan hela dagen. Gömma mig för världen.

Men så får jag den där känslan att jag vill leva. Jag vill inte tänka, fundera, tvivla, leta. Jag vill vara. Jag vill vara mitt i livet. Jag vill leva livet medan jag lever det. Jag vill våga göra misstag. Våga bestämma mig för en sak för att upptäcka tio år senare att jag gjorde helt fel. Våga fatta helt egna beslut som ingen annan har något att säga till om. Jag är så trött på att vara rädd! Trött på att vara rädd för att fatta fel beslut, för att livet ska bli helt fel.

Och vet ni en sak? När hemska saker väl händer, då kan jag hantera det. Jag hanterar mycket hellre verkliga mardrömmar än alla mina mörka demoner. Det finns inget värre än mina skräckhistorier som viskar hemska ord till mig men som aldrig visar sig för mig. Att leva med en rädsla för framtiden. En abstrakt oro som sätter käppar i hjulet och gör att jag inte vågar leva.

Jag är så trött. Jag är så trött på att inte få vara i mitt liv. Jag vill inte vara kidnappad av min framtid längre. Snälla livet ta mig tillbaka. Ta mig i anspråk och gör så att jag inte hinner vara rädd.

Mirror in the mirror- bilder från en dansföreställning

Igår fick jag vandra i en spännande värld inne på Atalante. Mirror in the mirror, en dansföreställning som har premiär imorgon skulle fotograferas och jag fick den stora äran att vara fotograf. Som publik får du vandra runt mellan stora speglar och ovanför speglarna svävar dansare som hänger, rör sig och tittar på sin egen spegelbild.

Ni kan ju tänka er vilken dröm det är för mig som älskar flygbilder att få fota människor som svävar haha!

Jag skiftade mellan mitt 28-75 mm objektiv och mitt 50 mm. Bilden ovan är fotad med mitt 50 mm och i efterhand önskar jag att jag tog fler bilder med det objektivet. Det är något speciellt med det som gör att bilderna får så fin kontrast.

Dansaren Maria ser sig i spegeln.

Det går en blå ljusslinga längs alla speglar som är otroligt vacker. Hela scenbilden är magisk.

Hanna i spegeln.

Dansarna hänger från linor i taket och rör sig långsamt och stilla, ibland är de helt stilla. Om du bor i Göteborg och är sugen på att gå så kan du hitta biljetter här.

Förra året fotade jag också dansbilder som ni kan se här.

Världens lugnaste söndag

Jag är på landet och har en lugn dag. Jag har suttit inne vid datorn i flera timmar, efter att ha tassat runt och fotograferat lite vardagsbilder i huset. Fotolusten hoppade på mig och jag blir alltid lika glad när det händer! Sedan ett par år tillbaka är den mer och mer sällsynt, som en skygg fågel jag inte får skrämma eller stressa för då flyger den bort.

Jag älskar när dagar är helt oplanerade och man driver in i ett lunkande utan mål. Jag har druckit många koppar te och spenderat sköna timmar i fåtöljen invid fönstret.

Just nu läser jag Det lilla bageriet på strandpromenaden av Jenny Colgan. Det är en feel-good roman som är lättläst och vardaglig vilket är precis vad jag behöver. Jag hittade den på ett hostel som jag och Victoria sov på i veckan då vi besökte Stockholm (vi höll en föreläsning på Lidingö fotoklubb). Har jobbat på bibliotek i sommar så jag kände direkt igen titeln och har hört att det är en trevlig bok!

Jag har också legat på sängen inne i sovrummet och bara vilat. Jag älskar känslan av att inte behöva göra något annat. Att man liksom är tillfreds med allt som är och inte måste hitta på en massa saker att göra eller leta efter yttre stimuli. Känner mig så tacksam när jag får vara i den känslan. Ibland är det ju precis tvärtom!

En höstsyren från busken utanför huset…

… som blommar magiskt nu.

Min och Victorias kalender som vi har gjort för Sagoakademien hänger i huset invid köket. Igår bytte jag till September månad. Känner ni igen bilden? 😉 Det var himla roligt att göra en kalender och vi kommer antagligen att göra en ny kalender inför nästa år!

Nu ska vi börja packa ihop inför att resa hem till stan. Alltid när jag lämnar landet känner jag ett vemod. Jag är så tacksam för den här platsen <3

Jag orkar inte drömma mer

drömma

Jag är så trött på att drömma. Trött på att sätta upp mål. Trött på att skapa vision boards där jag målar mitt liv framför mig.

Dagens entreprenöriella kultur hyllar de som sätter upp mål. Det applåderas högt att ta eget ansvar för sitt liv och de mål man har satt upp, att kämpa, att vägra vara ett ”offer” för sina omständigheter eller sig själv. Ansvaret för vår lycka ligger på oss själva och därmed ogiltigförklaras ursäkter som skulle kunna förklara varför vissa ”lyckas” medan andra hamnar i rännstenen.

Själv har jag SÅ många ursäkter och jag älskar dem allihop! Jag tycker att ursäkter är någonting fint och bra som man ska värna om.

Vår tids liberala anda är inte mycket för ursäkter. ”Jag har inte tid” eller ”Jag kan inte spara så mycket pengar varje månad” eller ”Jag får inget jobb” är inte godtagbara ursäkter. Den som försöker skylla ifrån sig kan få höra:  Gå upp 2 timmar tidigare så får du tid! Bli mer smart ekonomiskt! Sök ALLA jobb ÖVERALLT!  Du kan alltid göra något åt dina problem.

Min bästa ursäkt är: Jag orkar inte. Och den är så himla viktig! För är det något som är sant här i livet är det att vi bara har en viss mängd energi och den måste vi spara på. Det finns massor av saker jag skulle vilja göra men jag orkar helt enkelt inte. Att bara acceptera det är så otroligt befriande.

Tips på andra bra ursäkter: Jag vill inte. Jag vågar inte. Det finns inte tid. Jag har inte pengar. Jag har inte den personligheten. Det passar inte mig. Jag kan inte.

drömmar

Min poäng är helt enkelt att vi ska vara snälla mot oss själva och varandra. Livet är inte en kavalkad av möjligheter. Alla HAR inte samma förutsättningar. Jag ser folk som fortfarande springer och jag förstår inte hur de orkar. Jag har lagt av att jaga framgång för länge sedan. Jag skyller på att jag inte orkade. Det är tråkigt att lägga ner vissa drömmar men jag väljer att må bra. Bara för att du orkar en sak betyder det inte att en annan människa orkar samma.

SVT har ett program som heter Meningen med livet. I programmet delar författaren Theodor Kallifatides med sig av ett livsråd  som kommer från hans mamma: Försök att leva som ditt hjärta tål. Det tyckte jag var så himla vackert!

För att leva som hjärtat tål måste vi våga lyssna på oss själva. Det är okej att inte optimera sig själv och sitt liv. Det är okej att nöja sig med mindre. Det är okej att bara överleva. Inte orka. Döm inte andra människor som lata bara för att du själv har satt en ära i att prestera. Vi vet ingenting om varandras hjärtan.

 

 

Det händer ingenting magiskt utanför min trygghetszon

Ni vet den där bilden med en cirkel till vänster och en cirkel till höger? Bredvid den vänstra cirkeln står det: ”Your comfort zone”.  Inuti den högra cirkeln står det: ”Where the magic happens.” Den vänstra cirkeln är din ”trygghetszon” och den högra cirkeln representerar det som är utanför din trygghetszon. Budskapet är att du måste gå utanför din trygghetszon om du vill skapa någonting som är magiskt, eller helt enkelt få ett roligare liv. Det kan liksom inte hända om du stannar där du är trygg.

Men här kommer lite tankar från en som verkligen längtar efter ekonomisk trygghet, rutiner och ett fast jobb:

Att oroa sig för ekonomi är det värsta som finns. Oro tar mycket energi och skapar en ogynnsam miljö för kreativitet att växa i. Om du oroar dig för pengar kommer du inte ha ro nog att skriva en bok eller starta ett företag.

Att inte ha några fasta rutiner är väldigt stressande. Det skapar ingen bra miljö för att få ”magiska saker att hända”.

Att hoppa runt mellan olika jobb gör att du känner att du måste bevisa dig på nytt på varje arbetsplats samt att du aldrig kan känna dig trygg med kollegor eller arbetsuppgifter. Du kommer aldrig in i den där trygga lunken. Då skapas inte en enda gnutta magi kan jag lova.

Att oroa sig för framtiden som är oviss är mycket ångestframkallande. Att inte veta vad som ska hända är endast roligt och härligt om du har en trygg grund att stå på (eller en partner som försörjer dig.)

När jag är som mest kreativ, då är jag också som mest trygg. Jag ÄLSKAR min comfort zone och jag vårdar den som en liten hundvalp. Jag tar den inte förgivet. Jag vill att den ska växa och bli större och omfatta alla delar av mitt liv. Jag vill känna mig trygg överallt. I min värld är trygghet den känsla som gör att jag vågar, som gör att jag kan hoppa och flyga lite, eftersom jag vet att jag kan komma tillbaka till min trygghet och samla kraft igen. Jag mår som bäst när jag känner mig trygg med människor, på arbete och hemma. INTE när jag känner mig otrygg.

Så den där ”This is where the magic happens” gäller inte mig.  Tryggheten är en förutsättning för mig om jag ens ska ha lust att våga någonting över huvud taget.

Idag ska man vara så stark som individ. Om ens partner inte är optimal ska man lämna hen. Det är nämligen fult att vilja vara med någon för att man inte vill vara ensam. Det är fult att välja tryggheten. VARFÖR är det fult? Varför är det så himla farligt att välja trygghet och gemenskap för att man är rädd för att vara ensam?

I mitt fall handlar tryggheten om pengar och jobb. Jag vägrar vår tids passions-strävan och vill bara sträva efter trygghet. Men jag ser överallt människor som uppmanar andra att ”följa sin dröm” och inte oroa sig för framtiden. Att inte välja tryggheten utan välja ”passionen”. För att ha den inställningen tror jag att man måste ha en grundtrygghet, föräldrar eller partner som försörjer en eller en otrolig styrka i sig själv. Jag behöver veta att jag är trygg innan jag kan ge mig ut på några äventyr.

 

Kära Beata: Ett brev till mitt yngre jag

Kära Beata. Du vet inte om det än. Just nu vet du ingenting. Du vet inte känslan som kommer när löven lossnar från träden, knyter samman ännu en vinter med ännu en höst. Kylan som kommer när du orkar hem från jobbet. Just nu är du fylld av drömmar, en längtansfull energi som kommer ta dig ut i världen. Drömmarna överstiger hindren. Det kommer inte alltid vara så. Det kommer en tid när energin måste sparas, tas om hand, portioneras ut.

Du kommer förändras. När snön äntligen faller i januari kommer du upptäcka att du har fått nya behov. Du kommer upptäcka att de drömmar du haft inte längre är dina. Att de har seglat vidare till någon annan.

Du kommer bli besviken. Du kommer bli så ofantligt besviken. Även när det blir precis som du vill, som dina drömmar talat om för dig att det ska vara, kommer besvikelsen att hitta dig och rycka dina förväntningar ifrån dig.

Rädslan. Den kommer bita sig fast. Följa dig som en skugga. Ingen kommer märka något men inuti är du så rädd.

Kära Beata. Att inte sätta ord på det som är läskigt är det farligaste som finns. Du kommer lära dig att göra det. Du kommer börja prata. Efter alla terapitimmar kommer du inse att personen mittemot bara är en människa precis som du och inte har några ”riktiga” svar. Det finns inga riktiga svar och det är nog den jobbigaste insikten. Vi står alla på randen till Universum och blickar ut över en skrämmande oändlighet. Vart kommer vi ifrån? Vart ska vi sen?

Kära Beata, ingen vet, men ibland tänker jag, att kanske visste du innan du kom hit? Kanske visste du redan innan du var född? Kanske bär du ett eko av oändligheten inom dig?

Du kommer anpassa dig. Du vågar inte säga nej. Du kommer tro att hela ditt självvärde ligger i att andra bekräftar dig och godkänner dig. Du går sönder varje gång någon kritiserar dig. Ett ”Varför svarade du inte när jag ringde?” känns som ett slag mot hjärtat, som faller ihop som ett korthus.

Kära Beata, du kommer nästan sluta andas ibland. För att du inte orkar.

Mitt i det svarta kommer du sitta vid pianot. Tonerna kommer virvla runt dig och föra dig bort från de djupaste vatten.

Dina ögon kommer drunkna i magiska bildvärldar och i arbetet läker du dig själv. Du illustrerar allt som inte går att ta på och plötsligt känns det lättare. Mycket lättare. Du hittar din egen terapi som ingen någonsin kan ta ifrån dig.

Kära Beata, egentligen vet jag ingenting. Men det viktigaste är nog att hålla fast vid sig själv när det blåser, att ha båda fötterna på jorden. Att inte låta varken drömmar eller rädslor lura dig.

Att någonstans haka fast i sig själv och bestämma sig för att man stannar där. Att vad som än händer, så står jag här.

När morgonvindarna blåser suckar jag tungt och drar täcket över huvudet

 

Det är morgon. Åh vad det är morgon. Solen lyser över dalen och fåglarna kvittrar. Klockan är 06.58 och om en timme ska jag vara på jobbet.

Jag har aldrig gillat morgonen. Att slitas upp av ett larm och sedan skynda sig igenom ett tillvaknande. Det finns någonting otryggt över det. Att inte kunna ta det lugnt är något av det värsta jag vet.

Det spelar ingen roll att jag ska iväg till ett jättemysigt jobb. Att jag ska träffa trevliga människor. Det hjälper inte i själva morgonstunden.

Jag gör allt jag kan för att göra det mysigt. Försöker gå upp så att jag har tid på mig. Men den där första timmen går så fort. Timmen när jag bara sitter med min kaffekopp och funderar. När drömmarna sipprar ut i luften tillsammans med kaffeångorna.

Jag känner mig svag på morgonen. Genomskinlig. Drömmarna är kvar i kroppen och världen sveper genom mig som en kall vind. Jag vet att det går över snart. Att det känns bättre när jag går in på jobbet och skakar av mig min undermedvetna värld.