Väg 160

Jag sitter på landet. Inomhus för att det blåser. Mina tankar maler omkring i mig som stenar. Undrar om det blir blåmärken? Jag vill bara skrika till mig själv: Sluta! Släpp kontrollen. Du kan inte styra din framtid! Istället äter jag godis och scrollar på Facebook. Försöker lugna mig själv på sämsta tänkbara sätt.

Varje gång jag kör bil är jag rädd för att rådjuren ska dundra ut ur skogen. Hoppa ut på landsväg 160 som de gjorde förra sommaren. Två rådjur på vägen och ett framför min bil. Det kändes nästan ingenting. Det ena rådjuret dog direkt. En hona och en hane i en parningslek. Det tog 20 minuter innan hanen dog. Han lyfte på huvudet och tittade bort mot honan. Såg att hon var död. La ner huvudet för att vila och tittade upp igen. Bara mot henne.

Man måste öva på tilliten. Varje dag. Annars försvinner den. Sipprar ut mellan fingrarna. Den är satans snabb och allting som kan hända är mycket starkare än den. Vinner varje gång.

Jag ger inte upp för jag vill inte leva så. I det mörka. Det är mycket varmare i tilliten. Som en nytvättad filt framför en brasa. I ett hus med skyddsglas och säkerhetsdörr.

Jag ska hitta tillbaka en dag. Hitta tillbaka från rådjur och bilolyckor och vän-svek och familjebråk. Hitta tillbaka till brasan och den stora koppen med varm choklad. Fötterna instoppade i riktigt tjocka sockor.

Om det kommer en älg nästa gång, vad gör jag då?

Vad gör man om den springer rakt ut framför bilen, så nära som rådjuret gjorde?

Att tacka ja på sina villkor

Jag godkände precis en kommentar på mitt inlägg om att vara rädd för skapandet och fick en insikt på köpet: Anledningen att jag är rädd att förlora mig själv är för att jag har svårt med gränser.

Jag tänker ofta: Allt eller inget. Antingen tackar jag ja och då ställer jag upp på allt. Eller så får jag tacka nej. Tanken att jag kan tacka ja med integriteten i behåll, på mina villkor, finns inte riktigt.

Jag är rädd att förlora mig i vänskapsrelationer. För att jag vet att jag går in i relationer med inställningen att pleasa andra. Att vara till lags. Att jag inte sätter mina gränser och därför kan ge upp mig själv. Att om jag sätter mina gränser kommer jag förlora relationen.

Jag är rädd för att förlora mig i min konst för att jag är rädd att bli manisk. Här har jag faktiskt lärt mig att reglera. Dagen jag insåg att jag gick in i mani har jag kunnat hantera det. Jag sitter inte uppe en hel natt framför datorn trots att jag har flow för jag vet att det kostar för mycket dagen efter. Men jag är fortfarande rädd att ett större projekt skulle gå ut för mycket över mitt privata liv och det vill jag inte.

Jag är rädd att förlora mig i jobb. Speciellt tillfälliga jobb. Tackar jag ja måste jag ställa upp på allt. Jag kan inte sätta några gränser. Jag kan inte vara på jobbet som den människa jag är med det välmåendet jag har. Jag tror detta är anledningen till att jag har så svårt att våga välja något att jobba med på lång sikt. Tänk om jag inte kommer må bra i det jag har valt? Det är som att jag bara är ett offer för mina omständigheter och inte kan vara med och påverka något själv.

Jag är rädd för att svara i telefon, även från mina nära och kära, för jag vet att jag kanske inte säger nej om någon kommer med ett spontant förslag eller vill prata i en timme. Detta har jag faktiskt blivit bättre på. Att tänka: Jag svarar, men på mina villkor. Men det är fortfarande jobbigt! Jag upplever en kontrollförlust när telefonen ringer.

Egentligen skulle jag inte vara rädd för att tacka ja till saker om jag visste att jag gjorde det med hela mig i behåll. Att jag kunde säga ja till saker på mina villkor. Att även om man säger ja till något kan man fortfarande behålla sin integritet och sina egna värderingar. Man måste inte slopa sig själv för att man säger ja.

Det blir så tråkigt att säga nej för att man inte vågar säga ja av rädsla att förlora sig själv.

Nån som känner igen sig?

Livet är det som sker

Mina två senaste inlägg här på bloggen handlar inte om nuet. De är någonting annat. De är tankar. Tankar om livet. Men inte livet.

Livet är det vi gör. Det som sker. Det vi väljer och det som händer oss varje dag. Livet är de vi möter och det vi gör för att få mat på bordet. Det vi gör medan vi tvivlar.

Jag kommer alltid ha tankar om livet. Jag kommer alltid fundera och drömma. Ibland kommer jag sätta ut en riktning eller tänka ut ett mål. Men livet kommer alltid vara det som sker bortom tankarna. Det som sker. Inte det jag tänker.

Och gud vad livet sker! Det sker varje dag. Ibland är jag trött och ibland får jag oväntad energi. Vissa dagar känns allt möjligt och andra dagar känns det mörkt. Upp och ner. Som alltid. Positiva och negativa tankar bredvid varandra. Och mitt i allt händer livet. Vilken tur ändå, att det bara sker!

Det svåra är att hitta balansen mellan att vara i nuet, med den tacksamhet jag känner, och ändå sträva någonstans

Jag läste precis mitt senaste inlägg och insåg en sak: Jag kanske inte behöver satsa? Jag kanske inte behöver satsa på någonting? Istället kanske jag kan göra. Om jag vill ha en kandidatexamen i foto så går jag klart sista året på Fotohögskolan. Men jag behöver inte satsa på konsten. Jag kan fortfarande sträva efter trygghet och stabilitet i livet. Sprida ut äggen i olika korgar och skynda långsamt.

Jag måste inse att jag har förändrats. Mina behov har förändrats och jag har inte längre samma energi. Jag har inte energin att satsa allt på en sak. Jag har inte energin att offra en massa saker längs vägen för att uppnå ett mål. Livet är alldeles för värdefullt. Jag är alldeles för tacksam bara att få vara vid liv.

Men det svåra är att hitta balansen mellan att vara i nuet, med den tacksamhet jag känner, och ändå sträva någonstans. Jag vill inte ha mål som sliter ut mig. Jag vill inte sträva på bekostnad av en lugn och trevlig vardag. Men jag vill inte heller bli slapp, lat och inte ha någonting att jobba för. Man mår ju så bra av att utvecklas inom olika områden. Jag älskar att bli bättre på redigering, lära mig mer om foto och utmana mig själv genom att göra svårare saker.

Jag tror min rädsla ligger i att jag ska förlora mitt lugn och välmående om jag gläntar på den kreativa dörren igen. Samtidigt som jag längtar efter att skapa, är jag rädd att själva skapandet ska förgöra mig.

Hur kan jag få ihop det? Jag vet verkligen inte! Några tips?

Var ska jag lägga mitt fokus?

Ni som har följt mig ett tag vet att jag varit förvirrad kring min framtid. Jag har inte vetat vad jag ska göra. Om jag ska gå klart en av mina påbörjade utbildningar, påbörja en ny, frilansa inom foto eller bara söka ett jobb. Jag har varit SÅ förvirrad.

Förra året stannade allt upp då jag fick barn. Det var bra att landa lite. Ändra perspektiv och tvingas sätta tankarna på paus. Tyvärr kom tankarna tillbaka ganska fort. Och jag vet fortfarande inte. Jag funderar fortfarande på om jag ska gå klart sista året på Fotohögskolan för att äntligen få en kandidatexamen. Det har varit min dröm i 10 år nu!

Jag funderar också på att bli bibliotekarie eller kommunikatör. Jag söker faktiskt jobb inom kommunikation nu. Jag är ju utbildad projektledare och fotograf och har insett vilket perfekt jobb kommunikatör skulle vara för mig. Det är svårt att få jobb, men jag kan inte låta bli att söka när jag kan precis allt som står i annonsen!

I alla fall snurrar tankarna fortfarande och jag har inte blivit klokare. Jag har mailat till Fotohögskolan men de har inte kunnat svara än om det finns plats för mig. Det beror på hur många som väljer att hoppa av sista året.

I fredags sökte jag ett jobb som sjukhusfotograf. Det hade varit fantastiskt roligt! Varje gång jag söker ett fotojobb känner jag att det är det jag egentligen vill. Det är liksom det som ligger närmast hjärtat. Om det är något jag känner mig som mest, så är det nog fotograf. Min stora dröm har alltid varit att göra min egen fotokonst parallellt med att jag undervisar i foto och kanske har en egen liten studio för barnporträtt eller liknande.

En sak har jag insett: De här åren har inte handlat om VAD jag ska göra härnäst. Det har handlat om mitt fokus. Vilket fokus jag ska välja. Jag vill veta vad jag ska fokusera på i mitt liv. Jag vill veta vart jag ska rikta blicken. Vart jag ska sätta fokus. I vilken riktning jag ska börja gå. Jag har stått i en dimma så länge nu och jag längtar efter att börja vandra igen. Den stora frågan är om jag ska vandra ifrån min konst eller mot den igen. Och i så fall, på vilket sätt?

För några år sedan var mitt fokus enbart på fotokonsten. Jag ville syssla med foto och tyckte att all ansträngning var värd det. Men sedan insåg jag att jag vill annat i livet också. Jag vill ha råd med god mat. Jag vill köpa ekologiskt. Jag behöver stabilitet och trygghet. Min stora nöt att knäcka är om jag ska satsa på något helt annat och ha fotot vid sidan av, mer på hobbynivå, eller om jag ska ge fotot en till chans och ”satsa” lite mer på det. Se vart det leder, och om det inte känns bra inom några år så får jag tänka om då.

Jag har kommit fram till att jag vill flera saker samtidigt. Jag vill ägna mig åt min konst men jag vill också ha ett tryggt och stabilt liv. På ett sätt vill jag bara ha ett ”vanligt” liv. Ett vanligt liv med trygghet och rutiner och en fast lön, där jag samtidigt trivs med jobbet. I den drömmen står konsten tillbaka och är något jag gör på deltid. Och det är här jag fastnar. För jag vet ärligt talat inte om jag vill satsa på konsten så som jag gjorde en gång. Jag vet inte om jag orkar. Just nu längtar jag bara efter trygghet och pengar på mitt konto.

Jag anar att svaret är att jag kan göra både och. Jag kan ägna mig åt flera saker. Men i så fall måste jag acceptera att det kan bli annorlunda än jag föreställt mig. Är jag beredd att släppa mina gamla målbilder?

Jag har fortfarande inga svar men jag tror jag har börjat gå. Myrsteg 🙂

Bilderna är från olika utställningar jag haft, själv, med fotoklass och Sagoakademien.

Människors möte

Bild på mig och mamma när jag var 1 år och med på vandring.

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.


Giva om vägen besked,
därpå skiljas ifred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.


Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

En fin dikt av Hjalmar Gullberg. Tyckte den passade en dag som denna då solen lyser genom kall vind och människor är ute med lite tveksamma vårleenden.

Jag sitter på Espresso House och dricker världens största sojalatte. Här är perfekt mycket folk. Några lediga platser och resten fullt av folk som inte jobbar. Jag älskar att sitta själv omringad av folk och skiva, titta ut genom fönstret och tjuvlyssna.

Ljuset ute känns magiskt och körsbärsträden har slagit ut!

Det finns så många romaner om kärlek men mina relationsproblem har aldrig handlat om det

Jag är en väldigt öppen person. Andra har lätt att komma nära. Det finns så många romaner om kärlek men mina relationsproblem har aldrig handlat om det. Mina har handlat om vänskap. Vänner som är så viktigt men som i perioder ätit upp mig inifrån och ut. Jag har behövt jobba mycket på egna gränser.

Jag har övat hela mitt vuxna liv på att stänga ute. Förr gick jag omedvetet in i andras känslor. Bar dem, förvandlade dem till mina och kastade loss för att åka ut på räddningsuppdrag så fort någon gav mig sina tårar. Jag lyckades adoptera känslorna som andra bar på och övervägde aldrig att mina egna känslor kunde vara lika viktiga. Behövde någon något var mitt behov att finnas där för den personen.

Men inte längre. Jag har övat. Övat på att inte vara till lags. Slå knut på mig själv. Se till andras behov på bekostnad av mina. Jag trodde inte att jag fick tillgodose mina egna behov. Jag trodde inte att jag fick säga nej till någon bara för att jag inte ville.

Det kändes så grymt egoistiskt i början. Att sätta gränser (”Jag orkar inte idag/Jag följer inte med på det/Jag behöver vara hemma själv”) kändes som att vara världens sämsta person. Nu lever jag inte upp till hennes förväntningar. Nu är jag en dålig människa. Jag är inte värd att ha som vän när jag säger nej.

Till sist kom jag till en punkt då jag kände mig som ett såll. Jag var genomskinlig utan gränser och när jag försökte sätta mina gränser, markera, och dessutom visa hur jag mådde, då möttes jag av svek och ilska. Min värsta farhåga besannades: att förlora personen jag satte en gräns mot. Det var ju därför jag ställde upp, för att inte förlora vänskapen.

Känslan att jag själv skulle kunna ligga för döden men ändå inte ha rätt att säga nej. Att mina behov inte räknades. Hur stora de än var. Hur dåligt jag än mådde. Den var hemsk. Det tog lång tid att komma över den. Till sist förlikade jag mig med tanken att inte ha vänskapsrelationer. Jag kände att jag inte klarade alla krav, eftersom kraven inte tog hänsyn till mina behov, min hälsa eller min vilja.

Jag hade några år då jag var extra noga. Inte lät någon komma innanför pansarmuren. Nu har det lättat och det är jag glad för. Jag är mycket starkare nu för jag har byggt upp en mur omkring mig och förstått att jag HAR rätt att visa mina behov. Det går till och med att säga ”Jag vill inte” utan mer förklaring. Det har jag aldrig kunnat göra innan. Min barndom bestod av bortförklaringar och påhitt: Jag är sjuk. Jag ska iväg. Aldrig att jag skulle ha sagt att jag inte ville. Jag trodde aldrig att mina egna behov var okej som de var.

Nu är jag på min egen sida och jag krigar för mig själv. Inte mot mig själv. Jag försvarar mig och skyddar mig. Jag älskar mina vänner och jag är så glad att jag härdat ut i allt det jobbiga och fortsatt att investera i mina vänskaper. De är så viktiga och det finns trådar som jag vill vårda starkare. Våra relationer är det viktigaste vi har som människor.

Vad är dina erfarenheter?

Att bestämma sig för att bestämma sig

I somras skrev jag ett inlägg som hette ”Att bestämma sig för att inte bestämma sig”. På grund av förvirring behövde jag göra just så. Inte bestämma mig:

Jag bestämde mig för att släppa beslut kring skola och utbildning och acceptera att jag faktiskt inte vet. Det är svårt att fatta viktiga beslut när man är förvirrad. Jag försökte verkligen tvinga mig själv men det gick inte. Jag fick sådan ångest att det till sist blev löjligt. Bara tanken på min gamla skola triggade mig till tårar och allt blev så laddat att jag trodde jag skulle explodera.

Det var riktigt svårt ska ni veta. Att inte bestämma sig! Men anledningen att jag tog det beslutet var ju för att jag inte kunde bestämma mig. Jag var SÅ förvirrad och mina tankar skapade så mycket ångest hos mig. Så fort jag snuddade vid tankar om hur jag skulle göra blev jag stressad, tankarna rusade och allting låste sig.

Men vet ni! Saker börjar klarna nu. Egentligen är det ingen skillnad. Men jag har fått vila. Tankarna har lagt sig. Dammet har singlat ner till golvet. Ljuset flyter in genom fönstret. Det finns inget konkret att berätta men inuti är det klarare. Saker snurrar inte lika fort. Jag är inte längre som en fidget spinner. Jag står fortfarande inför beslut men nu känns det för första gången som att jag kommer kunna ta ett klart beslut. Det känns som att jag kan tänka, fundera och planera utan att känna mig stressad. Och just därför känns det som att mitt beslut kommer bli bra. Det känns som att jag är på en bra plats för att fatta ett beslut. Wow! Det var flera år sedan jag kände så!

Nu har jag bestämt mig för att bestämma mig. Den 31 januari i år ska jag ta ett beslut. Jag har gett mig själv en deadline just för att inte hamna i samma hopplösa stress och beslutsångest. Så nu har jag ett litet tag kvar innan min egen deadline går ut. Sen ska jag bestämma mig. Sen ska jag skicka iväg ett mail där det står hur jag ska göra.

Och till sist kanske jag vågar berätta här också.

Vi steker vego-korv under Vintergatan

Idag är det lördag den 29:e december. Himlen har samma färg som bergen. Jag har inte kollat min privata instagram på flera dagar och det är befriande! Så skönt att slippa se vad ”alla andra” gör. Skönt att inte splittra sig mellan olika platser. Bara vara här. Bara veta vad som händer här hos mig.

Vi är på landet och här syns stjärnorna. Här går kaffebryggaren varm och det är märkligt tyst när vinden står still. Jag har inte sett nyheterna på en vecka och kommer på mig själv med att tänka vad händer i politiken. Fast jag vet att börsen rasar.

Jag får en rosa fluffig tröja av mamma fastän vi inte köper julklappar till varandra. Men det bästa jag får är tiden. Tid att vara med min familj. Tid som vi spenderar med att spela piano och sjunga. Laga mat, promenera och titta på Sällskapsresan.

På juldagen är det strömavbrott. Det pågår i flera timmar så till sist tar vi ut gasolköket. Steker vego-korv och potatis i gnistrande kyla rakt under vintergatan. Lagom till maten står på bordet kommer strömmen tillbaka och det blir ljust överallt.

Vi har sett alla avsnitt av SVT:s nya serie Systrar och jag gråter. För att andra har kämpat för min sak innan jag fanns. För att andra tagit av sin tid och gjort världen bättre. För att man alltid kan kämpa och alltid ska kämpa för de som har det sämst.

När jag skriver färdigt det här inlägget är det sen kväll och klockan hinner slå över tolv. Det blir officiellt söndag den 30:e december.

Avslutar med en text jag hittade när jag googlade på skillnaden mellan rädsla och magkänsla. Läs gärna den fina texten här.

“Kritikern skapar en historia och hoppar 10 steg framåt (vad kan hända, vad kommer inte hända?) Vanligtvis med lite ångest påkopplat. Vi fastnar i rädslorna och tankar som stoppar oss och överöser oss med frågor och jämförelser med andra framgångsrika, “perfekta” personer.  Intuition å andra sidan är den intitala instinkten som oftast visar sig i form av ett ord, eller en fras som guidar oss. Det är något som landar mjukt till skillnad från rädslorna som härjar fritt.”

Behov av återhämtning

Jag har ett stort behov av återhämtning. Vara själv. Det är först efter en stund i självhet som jag kommer i kontakt med mitt inre, mina behov, mitt mående, min intuition. För att skriva ett blogginlägg måste jag först landa i mig själv. Som nu när jag sitter på övervåningen i mina svärföräldrars hus. Sippar på ljummet kaffe och tittar på havet. Sitter alldeles stilla. Efter en stund kommer orden. Funderingarna. Idéerna. Jag går in i en speciell zon. En skör skimrande bubbla växer upp runt mig och världen blir skarp och tydlig. Jag ser klarare. Hör livets hemligheter.

Det är en underbar plats. Nästan helig. För att hitta den måste jag gå över bron från den vanliga världen in i den magiska. Där inget mörker finns utan stjärnor och tankar är självlysande. Så kommer orden och jag kan skriva blogginlägg på datorn, dikter på mobilen eller oläsbara meningar i en anteckningsbok.

Ibland går det lång tid innan jag får möjlighet att besöka den platsen. Då känns det som att jag inte får landa i mig själv. Som att jag är en fågel som måste hålla mig flygande i luften. En instängd val som inte får simma ut i det stora havet.

Min inre oas är min återhämtning. Ju mer jag förstår hur viktig den är för mig desto mer kan jag ta ansvar för den. För några år sedan hade jag inte riktigt koll på detta. Jag bokade in sociala aktiviteter utan att tänka på återhämtningen. Jag blev socialt utbränd och behövde vara själv i långa perioder för att verkligen samla energi. När jag gjorde det här testet föll många bitar på plats. Band annat hur viktigt det är med återhämtning. Mitt liv blev faktiskt mycket bättre efter det.

När jag var i 20-årsåldern planerade jag in två eller tre fikor med olika vänner efter varandra. Jag kryssade mellan kompisar och svarade i telefon tills jag inte orkade mer. Jag har fortfarande svårt för telefonen efter det. Idag planerar jag in egentid mellan olika aktiviteter.

Det är underbart att vara äldre och ha bättre koll på hur jag fungerar. Jag kan ta ansvar för mina behov och planera för dem i förväg. En förutsättning för att kunna skriva är ju faktiskt att vara själv. Först måste allting bli stilla, sen kan orden komma.

Hur funkar du med återhämtning?