Bakom glas: drömmarna försöker locka mig men jag vågar inte riktigt

bakom glas

Det regnar ute. Ett sånt där lätt regn som inte hörs eller syns. Jag sitter i min obäddade säng och har staplat alla kuddar bakom ryggen. Dricker Earl Grey med extra kallt vatten. Idag är en mellandag. Ingenting är planerat.

Jag vill bara vara här. I min säng. I min lägenhet. Inne i värmen. Scrolla på instagram, titta på youtube, läsa bloggar. Slösa med tid. Slösa slösa slösa.

Drömmarna försöker locka mig men jag vågar inte riktigt. Hoppar nästan på tåget men stannar hela tiden, precis innan. Så skönt att vara dämpad. Vägra hoppas, drömma. Inte riskera att bli besviken, trött, ledsen. Men också så jäkla tråkigt: att vara en zombie som skrattar åt roliga serier men sätter skygglappar framför ögonen. Inte låtsas om stupet eller den färgsprakande himlen där ute.

Jag tror faktiskt att jag blivit äldre. Mer stabil. Tänker att jag inte ramlar lika lätt i motvind. Inte går sönder lika lätt mot marken. Att jag har… härdats?

Men jag vet inte om jag vågar sluta leva bakom glas.

Söndag 12 november 2017

söndag

En kanna med earl grey och två mackor med tångkaviar på. Fönstret på glänt och ute lyser solen. Det slår kyrkklockor och allting andas söndag.

Någonting inuti mig har flutit upp till ytan. Det sjunker, hålls nere och kommer upp igen. Runt runt i en evighet. Ja, jag är rädd. Många dagar tar rädslan över.

Men just idag undrar jag varför? För världen ligger ju där utanför fönstret och verkar så vacker. Oändlig.

söndag

Jag vet att jag faller. Jag faller och blir liggandes för länge på marken. Så länge att hjärtat saktar ner och blodet slutar cirkulera. Så länge att jag hinner tänka: var det här allt?

Men till sist. Till sist tar jag mig upp igen. Trassligare och smutsigare. Men ändå. Levande. Jag står upp och blodet rusar i mina ådror. Och jag fortsätter. Varje dag. Om igen. Om igen.

Just nu: kaffe och beslutsångest

Just nu- en lista med vad som händer just precis nu!

justnu

Just nu:

sitter jag i soffan med en urdrucken kaffekopp bredvid mig och datorn i knät

har jag det där beslutet ringandes i öronen och måste verkligen bestämma mig idag

är jag livrädd för att fatta fel beslut

har jag fortfarande pyjamas på mig

har jag inte ätit frukost än

ska jag snart träffa mamma för att hjälpa henne med jobb

ligger två små hårddiskar, ett minneskort och en minneskortläsare på bordet framför mig

har jag sovit lite mindre än 8 timmar vilket aldrig känns bra men det funkar ändå okej

är det blött ute för det har regnat

Varför blir jag så påverkad av andra hela tiden?

påverkad

Jag har förbannat lätt att bli påverkad av andra. Jag kan känna mig hyfsat säker på en sak, prata med en person, och sedan bli påverkad att vilja en helt annan sak.

Det kommer perioder när jag önskar att jag hade en egen grotta någonstans så att jag kunde gömma mig för alla och inte bli påverkad av någon.

Varför är det såhär?

Det gäller enbart när jag inte vet vilket beslut jag ska ta. Jag blir lätt osäker på om jag har gjort rätt. Jag är så rädd för att göra fel. Välja fel. 

När jag är osäker på olika typer av beslut blir jag handfallen. Söker råd överallt, och får också jättefina råd från folk runt omkring mig. Men nackdelen med råd är ju att jag till slut inte har en aning om var jag själv står.

Jag har funderat på att sluta prata med folk. Kanske borde jag hålla allt för mig själv och inte prata om saker jag är osäker på.

Men det är svårt för en sån som mig. Jag älskar nämligen att prata (och blogga!) om alla miljoner tankar och känslor som pågår här inne.

En helg i Stockholm på Fotografiskas café

stockholm

I helgen har jag varit i Stockholm. Strosat i kalla vindar med sol på kinderna och brännhet kaffemugg i händerna. Kollat på vattnet, husen, himlen. Bott på hotell och läst DN till frukost. Promenerat över broar, genom parker och gallerior. Smygspanat på hundar och ryst lite av alla trendiga storstadsmänniskor.

Det bästa med resan var att jag fick träffa en vän som flyttade upp till Stockholm för två år sedan och som jag inte har träffat sedan dess. Vi bänkade oss i Fotografiskas café med varsin stor kaffekopp för att avverka de senaste två åren. Utsikten från caféet var helt magisk: blå vatten, vita båtar och Gröna Lund som en lysande leksakscirkus där nere.

Vi pratade om vilsenhet, om att ”bara vilja ha ett jobb” men samtidigt vilja ha ett roligt jobb, om att inte ha en aning om vad man ska bli, om att gömma undan kameran efter tiden på Fotohögskolan (vi gick i samma klass där), om dryga kollegor på olika praktikplatser, om att ens partner har ett större sammanhang än en själv, om att flytta till en ny stad, om Stockholm, Göteborg och om den där killen som min kompis dejtade på en liten bar när hon bodde i Göteborg.

Och vi pratade om vänskap. Om hur svårt det är när man har umgåtts i stora gäng som gått ut mycket tillsammans. När sammanhanget plötsligt försvinner och vännerna faller bort. När man inser att man inte har så många vänner kvar efter att man bytt stad, slutat gå ut eller fått en ny partner. Hur många finns det kvar när man gör stora förändringar?

Efter vårt möte var jag så fylld energi. Det var som att vår träff injicerade hopp i mig. Hopp som jag tappade 2015. En tro på mig själv som jag har stuvat längst ner i byrålådan och bestämt mig för att aldrig ta fram igen.

Men så åkte jag till Stockholm.

Och något klickade.

Det som gått i baklås låstes upp.

Kanske, kanske… håller dimman på att lätta?

 

Supporta din egen konst

©Rebecca Bentliff

Mari Andrew är en ny favvis som jag hittat genom instagram. Hon skrev om en sak som jag kunde relatera till så himla mycket: att göra sig själv till sponsor för sin egen konst. Alltså att skaffa ett ”day-job” som gör det möjligt för en att vara fri och kunna skapa helt utifrån egna premisser.

”Be a patron for your own art. It is fine and wonderful and beautiful to have any job that supports you and frees you to be able to create in your spare time. You´re an artist if you make art, end of story.”

– Mari Andrew

Det var precis den tanken som slog mig när jag bestämde mig för att ha ett annat jobb vid sidan om fotot. Jag var ju först helt inställd på att försörja mig på fotograferandet. Men jag gillade inte känslan av att vara beroende av andra. Att allt hängde på att andra skulle godkänna det jag gjorde för att ens få mat på bordet. För att få mat på bordet skulle jag vara tvungen att uppfylla andras förväntningar på mig. Och det skulle inte lämna någon tid över för att skapa det jag verkligen ville.

Frihet i skapandet är det viktigaste för mig.

 

Det värsta är oron

oro

Det är så otroligt lätt att rädsla kommer i vägen. Så fort jag vågar landa lite, känner att jag har koll på mitt liv, så snirklar sig oron fram. Den tar sig in under huden. I den veckade hjärnan. Den rör sig i mitt blodomlopp. Oro är inte längre något som kommer och går. Den är en del av mig.

Jag vet att det finns många som lider mycket mer än mig. Jag kan fortfarande gå emot min oro. Den paralyserar mig inte. Jag vågar faktiskt göra saker.

Som att ta ett uppehåll från skolan i början av året fastän det kändes som att marken öppnade sig under mina fötter.

Som att börja på ett nytt sommarjobb trots att mitt inre skrek att jag inte kunde passa där och borde skriva till dem att de gjort ett misstag som anställde mig.

Nu måste jag återigen ignorera mina rädslor och våga ta ett beslut. Jag ber oron att lämna mig ifred. Jag viskar till mig själv att oron har fel. SÅ hemskt som oron säger kommer det aldrig att bli.

Och jag vet att när de riktiga katastroferna kommer då klarar jag det. Men oron förstör så mycket på vägen.

Ett vanligt liv

ett vanligt liv

Sommaren 2015 mådde jag väldigt dåligt. Jag hade kämpat på med mitt foto i många år och utsatt mig för flera situationer som resulterat i konflikter och mer kritik än jag kunde hantera. Dessutom hade jag ett extrajobb med stor press, samt flera andra saker på gång samtidigt: en komvuxkurs vid sidan av min konstnärliga heltidsutbildning, fotouppdrag, extrajobb, jobb med en videokurs och min första soloutställning. Allt samtidigt! Jag var så trött på att sträva och kände mig splittrad. Grät och ville bara ligga under en varm filt och få känna mig trygg.

Mitt i allt detta började en helt ny känsla växa inom mig. En längtan efter Ett vanligt liv. Ett sånt där liv som jag fick för mig att alla andra hade. Utan krav på att prestera konstnärligt. Utan krav på att komma någonvart. Att bara få vara. I nuet. I vardagen. I vanlig ordning idealiserade jag ju såklart det där med vanligt liv. Men just då såg jag det som min högsta dröm att få ha ett ”vanligt” jobb och en vanlig vardag.

Därför startade jag en blogg med namnet ”Ett vanligt liv”. Bilden längst upp är en header jag hade för den bloggen. Tanken var att dela med mig av ett helt vanligt liv. Min vardag och de små stunderna mellan jobb och skola. Jag bloggade inte så länge på den bloggen, men den betydde ändå någonting för mig.

Nu i efterhand kan jag se att min starka känsla för det där vanliga livet var en reaktion mot att i många år ha rört mig i konst- och fotokretsar där alla strävar efter att vara speciella och att göra speciell konst som helst sticker ut. Hela den kreativa världen handlar ju på ett sätt om att inte vara vanlig. Den handlar om att vara unik.

Och vad är ens ett ”vanligt” liv. Finns det? Det jag längtade efter var ju egentligen en paus från prestation och krav. Att bara få vara den man är utan omskrivningar. Men prestation och krav finns ju överallt, även på ett ”vanligt” jobb. Idag, två år senare, har jag en mer balanserad syn på detta. Jag vet att jag behöver alla delar i livet för att må bra. Jag behöver utmana mig själv kreativt och våga visa det jag gör. Men jag behöver också en stabilitet och grund som gör att jag kan vara i vardagen utan oro och njuta av de små vardagliga stunderna.

Här är en mobilbild som jag tog när jag satt på café och skrev på den här bloggen:

Jag minns att jag bara ville fly in i min bubbla och absolut inte åka iväg till jobbet efteråt. Döpte inlägget till Flyktkaffe.

Såhär skrev jag på bloggen:

Jag orkar inte längre ha några ambitioner. Jag vill leva ett stilla liv, långt bort från stress och yttre krav. Det är som att jag har drivit mig själv så hårt de senaste åren, att jag nu bara vill vara alldeles alldeles stilla. Sitta under trädkronorna och andas i takt med vindens sus. Promenera vid havet och låta saltvatten stänka upp på mina skor. Känna hur sanden sjunker under mina fötter. Känna hur livet lever sig självt och hur jag bara går bredvid, går med, i min egen takt, utan att kämpa eller sträva. Bara vara precis just mig.

 

Saker som är fint just nu

saker

Att jag har en rosa dator med en narval på <3 Matchar dessutom mitt palettblad där bak i fönstret.

saker

Att sitta precis här, invid fönstret, i mitt arbetsrum. Titta ut på träden, dricka kaffe och redigera bild <3

 

saker

Att hitta nya underbara tecknare. Som Malin Granroth.

saker

Sån här fin pepp i mitt instagramflöde.

 

saker

Sweatpants and coffee som alltid lyckas peppa mig <3

saker

Komma på att man kan dricka koffeinfritt kaffe om man inte vill få i sig för mycket koffein. Sitter just nu med en kopp koffeinfritt snabbkaffe.

Nu ska jag snart byta om och sedan gå ner till mamma för lite middagsmys. Hoppas ni får en fin kväll <3

How gracefully you let go of things not meant for you

”In the end, only three things matter:

how much you loved,

how gently you lived,

and how gracefully you let go of things not meant for you.”

-Buddha

gracefully

Ville bara skicka en hälsning från ett blött Strömstad. Igår fyllde min svärmor år så det var god mat med vänner, kaffe och tårta och dragspelsmusik. Idag sov jag till klockan tio. Det har regnat hela förmiddagen och Tjorven vill inte gå ut. Det blåser och är så höstigt. Vi har sett reprisen av Vår tid är nu. Ätit chips som blev över från gårdagen. Ikväll åker vi tillbaka till stan igen. Kanske köper lite godis och lyssnar på radio i bilen.