I början är det magiskt. Snön orörd, gnistrande vit. Den faller i högar från himlen och täcker precis allting. Vi rotar fram kängor och termobyxor för att slippa snö i skorna. Pulkabacken (som egentligen är en ganska smal slingrig gångväg) är fullproppad och barnen skriker ”Se upp i backen” när de susar ned mellan barn och vuxna på väg upp. Jag tänker på Den vita snön för tre år sedan. En nyfödd bebis på magen och en storasyster som var fyra år. Då var vi först i den orörda snön, då var jag och världen en annan, så mycket som inte hänt än.
En kväll går jag på promenad med min hund. Bilar som inte blivit framskottade står som vita kupoler längs trottoaren, tomma tidskapslar som ingen orkar ta vara på. Under drivorna av nyfallen snö mjuk som slät grädde ligger en elsparkcykel vält. Den är tyst och sticker bara upp med ett handtag, men under snön pulserar ett ljus. En lysande grön cirkel rör sig långsamt under det vita. Längre ner på gatan blinkar snön röd från en annan elsparkcykel. De som annars är så snabba, nästan aggressiva, har besegrats och ligger välta under snön, deras trafikljus förvandlade till rödgröna ljuskäglor som rör sig i ett undre landskap. Det går flera dagar utan att någon skottar fram dem. Det är så skönt att allting går långsamt och att de snabba elsparkcyklarna tar en paus, de blir inte ens upphämtade av företagen som brukar komma med pipande bilar på nätterna.
Vägarna plogas och det blir höga snövallar mot trottoarerna. Vagnen är utbytt mot pulka när vi ska till förskolan. Det känns lättare att dra en pulka uppför alla backar än att skjuta en vagn. Ibland får jag svindel inför allting, precis som när Lilla S var tre månader och tanken på så lite sömn skrämde mig. Nu får jag svindel inför alla år som är kvar på förskolan, alla lämningar och hämtningar och allting som jag måste orka. Men jag har kanske lärt mig lite mer nu att försöka hitta pauser, att tillåta mig själv att må bra när jag har tid till det. Att försöka landa varje vecka på små öar i tillvaron där jag vet att det är mysigt och lugnt och där jag får andas. Det finns också fler broar nu, när min yngsta är tre år, än det gjorde när hon var nyfödd.
En bro är den här snön, just nu. Ett underbart hål i verkligheten, ett efterlängtat någontingannat som stör ordningen och tvingar alla att sakta ner. Som skapar magi och roligheter nästan överallt. Det är helt klart att den här takten, takten med snö, passar mig bäst.
I tio år har jag kämpat med min självinsikt. Med värderingar och livsmål. Insett vad som verkligen är viktigt i grunden. I vilken riktning jag behöver gå, vilka värderingar jag inte kan tumma på i mitt liv. Att det kan vara stor skillnad på vad man vill och vad man behöver. Till exempel vill jag inte ha ett liv som bygger på att mina viktigaste behov, att uttrycka mig kreativt, blir till ett jobb. Det får gärna vara som ett jobb- jag säljer ibland bilder, tar något uppdrag som fotograf, ställer ut (om än i väldigt liten skala just nu) men det får absolut inte vara det min hela trygghet hänger på.
Genom åren har jag sett att många av de som kämpar med att försöka leva professionellt på sitt skapande ofta har yttre omständigheter som underlättar. Eftersom de flesta inte gärna skyltar med att deras partner står för hyra och täcker upp vid inkomstbortfall, är det lätt att få bilden att många tjänar mer på sin konst än de faktiskt gör. Det har varit skönt att verkligen förstå det, men kanske beror det på att jag själv har provat och inte längtar tillbaka en sekund. När jag ser någon ”lyckas” på instagram ser jag allt slit. Jag vet vad det kostar. Och jag är bara så otroligt glad att jag själv har testat, för att sedan själv kunna välja bort det. Jag blir tacksam att det inte är jag längre.
För jag vet att jag hade längtat dit annars. Till en idealiserad bild av konstnärslivet som inte finns. Jag vet också att det aldrig tar slut, slitet, eftersom jag är uppvuxen runt kulturarbetare och konstnärer. Men jag hoppas i alla fall att de kommande åren blir en tid för mitt eget slit att ta slut, så att jag äntligen kan få fokusera på annat. En närvaro i det som är, i de utmaningar som finns i vardagen, i livet. En trygg grund som ger mig möjligheten att fokusera på att ta hand om mig själv och min hälsa, för att kunna ta hand om livet runt mig.
Jag ser en liten dokumentär om författaren Karin Smirnoff. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om själva dokumentären, kanske borde regissören ha ställt fler frågor till Karin, som hon själv säger i filmen att hon hade velat. Men den väcker saker inom mig.
Karin har också varit fotograf och hon har upplevt den känsla jag själv aldrig har satt ord på: att livet runtom blir till ett objekt. Att när man lever uppslukad av sin konst blir livet en kuliss som till sist blir till ett verk. När hon hade småbarn blev barnen till objekt genom kameran. Man letar hela tiden efter bilden. Seendet slås aldrig av. Precis detta har jag bestämt mig för sedan länge: barnen får inte bli till objekt. Det handlar inte om diskussionen om barn i sociala medier, utan om en känsla av att vara frånvarande, en distans mellan en själv och världen som skapar en känsla av att missa det som sker.
Det handlar om att bli så konsumerad av konsten att man måste sätta stopp, för att man värdesätter sitt verkliga liv högre. Priset är inte värt det.
Det fanns en tid innan barnen när jag inte vågade skapa. Jag blev rädd för min egen besatthet. Jag tror att man behöver se på konsten mer som ett jobb, om man ska kunna ha den som ett jobb. Jag har också insett att det viktigaste aldrig har varit att just ”leva på” konsten. Det viktigaste har ju varit att mejsla fram sin egen inre röst, hitta förankringen i sig själv bortom ängsligheten, och skapa sig ett liv där man mår bra, där konsten får plats på sina villkor.
Sedan barnen kom har jag blivit bättre på avbrott. Tankar avbryts hela tiden. Men det är fortfarande jobbigt. Därför är det också lättare att inte alls starta upp någonting. Avbrotten är så smärtsamma. Strömbrytaren mellan fantasi och verklighet. Det gör nästan ont när den skiftar.
Jag blev nog stärkt av att höra Karin berätta i filmen. Att det är okej att vänta. Det är okej att välja småbarnslivet nu. Jag har kvar mina drömmar. Men jag väljer mitt liv. Det tog mig lång tid att acceptera men nu vill jag ta hand om den grund som jag står på, jag vill växa djupa rötter istället för att sträcka mig upp mot himlen. Jag vill känna förankring och inte sväva fritt.
Den magiska trädgården finns kvar. De självlysande blommorna, stjärnor som strössel och fåglar som musik. Orden i mitt huvud, bilderna, tonerna. Ingenting försvinner men åren går och det är så skönt att vara grundad i sig själv. Att veta vad som är viktigast just nu.
Det enda man kan göra här på jorden är att lyssna till sig själv. Att kalibrera sin inre kompass så att den följer ens hjärta och behov. Att våga vika av när vägen inte längre passar. Våga byta riktning. Att våga blunda för den man trodde att man skulle vara i den här världen, och våga lyssna på fladdret i hjärtat som är en ledtråd mot någonting som drar. Det är inte lätt, och man blir väl aldrig färdig. Men kanske blir man med åren lite lite klokare på sig själv.
Så sa min farmor till mig, när jag som vanligt pratade om vad jag ska bli. Det var efter att jag hade hoppat av audionomskolan. Skulle jag gå tillbaka eller skulle jag bli bibliotekarie eller kommunikatör, eller skulle jag göra någonting helt annat? Studie- och yrkesvägledare verkar roligt!
Det kanske är själva livet som är din grej, sa hon då. Förmodligen lite trött på allt mitt prat, som redan pågått i timmar och år. Du har redan hittat din grej med fotot. Du har din passion.Nu ska du bara hitta ett sätt att försörja dig på.
Tänk att något som är så svårt för någon, kan vara så lätt för någon annan.
En gång träffade jag en gammal klasskompis som hade börjat läsa till sjuksköterska. Jag vet ingenting annat sa hon. Det är här jag känner mig hemma. En mild uppgivenhet i rösten, en lättnad. Som att ha färdats ett tag ute på det stora havet men bestämt sig för att komma hem. Hennes mamma hade jobbat i vården. Hon kände sig trygg där.
Idag lyser solen och den kalla vinden letar sig in i klädernas glipor. Jag sitter på café för att bli klar med en skoluppgift, lite mer ruinerad efter att ha köpt två pocketböcker till mig själv, två julböcker till barnen och varsitt pysselkit inför första advent. Jag får helt enkelt sälja fler fonder inför julen, konstaterar jag innan jag går fram till kassan. Mitt sparkapital får vänta på bättre tider. Om jag en dag lyckas få ett fast jobb med en lön runt 30 000 i månaden ska jag spara så in i bänken! Jag ska jobba, äta matlåda och spara pengar varje månad. Jag ska sluta spendera dyra pengar på utomhuskaffe för att min självdisciplin är för dålig för att plugga hemma.
Jag längtar efter mina ekonomiskt goda år. Jag har bestämt mig för att de kommer. Annars hade jag aldrig vågat använda mina sparpengar nu. Men lite tillit, det måste jag ha. Jag övar på den, en känsla av att balansera på en lina över svarta himlar, ett valv av stjärnor runtom. En oändlighet som rymmer allt. Jag måste våga. Jag har inget val. Jag måste lita på mig själv. Jag måste lita på att jag klarar det, att jag klarar mig över till andra sidan och att jag kan bära det som kommer sedan.
Vi klarar det, för varje år blir det lite klarare.Så sjunger min pappa och min farbror på Lilla V:s namngivning. De säger Lasse är så liten, och hela världen är så stor, så det bästa man kan göra är att stanna där man bor.
Allting är så annorlunda nu. Havet har ändrat sin kustlinje. Konstellationer har förflyttats, meteoriter har kolliderat och min värld har roterat till oigenkännlighet. Den är inte samma som den var en dag i maj på en namngivning för sju år sedan.
Kanske är jag inte så handfallen ute i rymden som jag tror. Kanske, kanske kan jag styra min riktning här ute, trots att det inte finns någonting att hålla fast vid?
Sakta sakta lyfter mörkret. Staden syns igen. Klockan är strax 09 och jag sitter på café. På samma plats och med samma cappuccino som alltid. Utanför bilar, blöta löv och morgonmänniskor med paraplyer. Jag försöker fokusera tankarna som rusar runt. Tänker att jag kan blogga lite först, för att hitta fokus.
Igår kväll, när min äldsta hade somnat, läste jag en av mina gamla böcker om att bli frisk av sig själv (kroppen vill hela sig, man måste låta den bli hel). Jag andas ut och in och tänker att det är universum, för så står det i boken. Låt universum fylla dig med luft står det och det känns skönt när jag andas. Det finns en yogaposition med tungan och man ska räkna till fyra, åtta och sju, om igen i cirklar till andningen. Till sist andas jag mig trött och somnar med boken och nattlampan på magen.
Jag inser att jag behöver byta ut mobilen mot boken på kvällarna och jag kan inte fatta att jag just tänkte det. Att jag blivit en sådan som läser på mobilen på kvällarna? Det är så långt ifrån den jag känner mig som. Jag har aldrig gillat mobilen. Den stressade mig så mycket när den kom. Jag hade mobilfria perioder men jag kunde inte stå emot min omgivning. Nu är jag lika fast som andra. Som att man inte lyckas stå emot trycket från den samhället vill att man ska vara.
Snart ligger alla löv på marken och det är så vackert med november. Hur naturen äntligen kan påminna oss om livet bakom fasaderna, bortom konsumtion och prestation. Vi ska alla dö och i slutet är det inte skillnad på någon. Joyce Carol Oates skriver om hur Elon Musk inte verkar ha speciellt mycket inre rikedom, sådant som ”vanliga människor” kan glädjas åt, som böcker eller andra kulturella uttryck. Någon liten rättvisa finns det kanske i det, att de som ”har allt” inte alls säkerligen är rikare. Det kan finnas de som kämpar, som knappt klarar sig, som ändå upplever ett rikare liv.
På instagram får jag upp en sångare som har tagit upp ett barn på scen. Hon sjunger en Lullaby about death till sin dotter. Om jag lämnar innan dig så väntar jag på dig vid floden. Vi ses vid floden och så vandrar vi över tillsammans när du kommer. Jag tänker att jag måste prata mer om döden med mina barn. Jag läser om en kvinna som har förlorat sitt barn och om hur ensamt det kan kännas. Förr i tiden var det vanligare att förlora ett eller flera barn, och en erfarenhet att prata med andra om. Jag tänker på hur sorg fungerar så, att den blir lättare när den inte måste gömmas undan.
En gång dör min morfar. Det är många år sedan nu. Jag jobbar på läger på helgerna. Är ute på en sommarvecka med min lägergrupp när mamma ringer. Jag sätter mig på en sten för jag orkar inte gå när sorgen känns så tung. Det är tryggt runt mig så jag kan känna in sorgen i varenda cell, låta den ta mig i anspråk. Det är skönt att få gråta och få känna ren och vacker sorg. Jag åker till sjukhuset för att säga hejdå och under stunden jag är där tror jag att själen lämnar rummet.
Det finns decennier då ingenting händer, och veckor då decennier händer. Det har hänt alldeles för mycket de senaste åren. Till sist klarar man inte av att bearbeta allting. Då får man låta löven lossna från sin trädkrona och gå i långsam takt. Låta kalendern vara så tom det går, brygga kaffe flera gånger om dagen och fokusera så mycket som möjligt på det som är nu. När man är i nuet expanderar tiden. Det känns som att livet blir längre, timmarna större, när man bara är mitt i allt.
Ganska ofta läser jag om ensamhet. Hur farligt det är. Det står exakt hur många år det förkortar livet (det är som att röka 15 cigaretter om dagen!) Jag läser om en autistisk kvinna som gärna ville spendera rasterna i ensamhet under sin skoltid. En dag sa läraren till hela klassen att hon spenderade rasterna helt ensam. Så då fick hon försöka vara med på lekarna istället. Mest stod hon bredvid i lekarna och försökte vara som de andra. Sedan lärde hon sig att smyga iväg i hemlighet, så att ingen skulle se att Hon var ensam.
Tidningarna skriver att ensamheten ökar. Det verkar förutbestämt för vissa att dö av fattigdom och ensamhet. Man får verkligen se till att göra de rätta valen i sitt liv för annars slutar man sådär, som de man läser om. Ensamheten, ekonomin, hälsan. Allt verkar hänga på att göra rätt val. Helst redan i mammas mage.
I Göteborg ska de införa 30 timmars förskola även för syskon till barn som är hemma (tidigare fick syskonen bara gå 15 timmar/vecka). På sociala medier skriver folk spaltmeter om hur onaturligt vårt samhälle är, hur stora förskolegrupperna är och hur fel det är med 30 timmars förskola för syskon. Många som skriver har varit hemma med sina barn under alla småbarnsår, ibland upp till 10-12 års föräldraledighet för flera barn. De har själva skaffat barn för att vara med dem, säger de. Inte som vi andra, som tydligen skaffat barn för det stora nöjet att lämna bort dem.
Jag tänker på min egen ensamhet och på mina tendenser till isolering. Tänker på den lärare jag gillade så mycket (hon gav mig guldstjärna för mina dikter!) som sa i slutet av ett utvecklingssamtal på lågstadiet: Beata är väldigt duktig, men hon är ju så tyst. Jag övade verkligen länge på att räcka upp handen och våga prata efter det. Man kan ju inte vara den som är tyst.
Jag tänker på min egen oförmåga att hålla sociala kontakter rullande. Hur jag går ut och in ur mina sociala fönster. Hur det där sociala fönstret plötsligt öppnar sig långt där borta i mörkret, liksom glider upp på glänt, och hur jag reser mig ur min ensamhet och springer fram för att hinna ropa ut till någon: Hallå jag är kvar! Jag älskar er alla! Jag orkar bara inte visa att jag bryr mig. Efter några skickade sms (i vansinniga fall, när fönstret är helöppet, ett spontant telefonsamtal) slår fönstret igen med en smäll och världen där ute är bakom glas igen. De tappra människor som fortfarande orkar vara mina vänner svarar, men får kanske vänta till nästa öppning innan jag svarar igen. Som vore jag en fjäril som måste byta färg varje månad och bo i min kokong stup i kvarten. Riktigt ambivalent med vilka färger jag ska ha på mina vingar.
Jag förstår att larmen om ensamhet inte handlar om mig. Jag är inte ”ensam”. Men jag börjar nästan bli rädd för att bli det, på grund av allt jag läser. Det verkar ju värre än att bli sjuk? Det borde dessutom vara ännu jobbigare att vara ensam när det är något som alla är rädda för. Jag ser redan nu framför mig hur jag tvingar iväg mig själv på någon pensionärs-förenings-träff istället för att sitta hemma och måla eller skriva en barnbok när jag är gammal. Allt för att stilla den där stressen över att inte vara ensam. Usch, jag känner mig redan utmattad av tanken.
Kanske är social ensamhet relativ, som relativ fattigdom? I relation till det sociala idealet är det inte mycket som duger. Det räcker inte längre att ha en vän eller att få en baby. Helst ska vi ha vängrupper och babyshowers och allt vad det är. Kanske skapar det idealet en större känsla av ensamhet än vad som egentligen är nödvändig? I relation till den där bilden, av de där sammansvetsade tjejgrupperna som åker på årliga resor och känner varandra sedan barnsben, framstår ens eget umgänge som ganska fattigt.
Jag är på en o-ensam plats just nu. Mitt i de hektiska småbarnsåren, med familj och mycket umgänge genom barnens nätverk, så jag borde väl inte uttala mig. Men det är något med larmrapporterna om ensamhet som stör mig. Det verkar så jobbigt att vara ensam och dessutom behöva skämmas över det. Att läsa om hur hemskt det är. Det skrämmer mig. Hur ska jag våga hänge mig åt min konst om jag dessutom måste stressa runt och socialisera för att inte förkorta mitt liv? Jag tycker istället att man skulle neutralisera ensamheten, avdramatisera den och lyfta bördan från individen. Visa på sätt att stilla den existentiella ensamheten, genom skapande och konsten. Det är naturligt och helt okej att vara ensam, speciellt ju äldre man blir, men om man vill kan man kanske börja gå till kyrkan ibland, på någon liten träff?
Jag är väl inte rätt person att uttala mig, eftersom jag är en sådan som sökt ensamheten ända sedan jag var liten. Det är kanske en priviligerad position. Men jag har självklart känt den oönskade ensamheten också, olika stark i olika perioder i livet. Jag tycker att vi borde göra något åt det extroverta sammhällsidealet som målar upp livet som en enda lång social sammankomst. Som att middagar, resor och konsumtion skulle vara meningen. Som att varandet inte räcker i sig självt.
Jag vet, jag vet, jag vet! Ni behöver inte säga det. Det är medias strategi. De skapar klickrubriker och paketerar forskning på ett enkelt sätt. Och det är såklart något att ta på allvar, att människor är ensamma. Jag bara undrar hur många år det kostar med ett påtvingat socialt umgänge? Att anpassa sig efter en skavig grupp, med slitningar och konflikter. Att kanske inte kunna vara sig själv. Tänk om sociala anpassningar förkortar livet lika mycket som ensamhet? Hur många cigaretter motsvarar det att ha ensidiga, krävande vänskapsrelationer eller att ha ångest över relationer där man inte kan var sig själv?
Jag hade en vag idé om att hoppa på NaNoWrimo i år, men det verkar vara nedlagt? Det hade varit en väldigt dålig idé, eftersom det är så mycket annat som måste göras i mitt liv just nu. Så många högskolepoäng att ta ikapp på en distansutbildning. Men är det inte alltid det? När ska man egentligen skriva den där boken, sammanställa den där diktsamlingen, om det aldrig finns tid?
Så jag skriver här istället. Ett litet inlägg för att det är 1:a november. Kanske en start på ett höstbloggande, kanske bara ett falskt löfte om mera text.
Idag är det lördag. Jag sitter på ett café i Strömstad och dricker americano med mjölk i. Mörkret är på väg in över de grå trottoarerna. Snart ska vi iväg till en kyrkogård med barnen. Vi ska tända ett ljus för min farmor. Och för min mormor och morfar och farfar. Och för de andra. Vi ska se hur det lyser i mörkret av de magiska ljusen. Hur vi samlas på en kyrkogård kring det som en gång var kärlek, som sedan inte hade någonstans att ta vägen, och fick bli till sorg istället. Mina barn har aldrig sett det förut.
Jag hoppas på att få leva så länge jag kan. Jag hoppas på att alla som jag älskar ska få leva så länge de kan.
Du behöver inte räcka till. Det räcker att du finns. Jag finns. Jag vill fortsätta få finnas nästan tvångsmässigt nu när jag har fått barn.
Tomas Sjödin skriver:
Man behöver inte räcka till. Det räcker att man finns till. Allt utöver det är en bonus.
Idag finns jag till men jag räcker inte till så mycket som jag vill när barnen har höstlov. Speciellt inte när jag måste lämna familjen för att plugga. Imorgon är det deadline för en inlämningsuppgift och jag vet inte om jag hinner.
Min yngsta har gjort en egen dator av ett gammalt poängpapper från ett Yatzy-spel. Hon har vikt ihop pappret på mitten och har det framför sig som en laptop. Hon sätter sig ned: Jag pluggar mamma. Jag pluggar på min dator.
Jag behöver inte räcka till, tänker jag, och skjuter upp pluggandet lite mer. Det räcker att jag dricker upp mitt kaffe. I alla fall just nu.
Jag har masat mig nedför backen till ett café. Sitter med min dator och försöker rikta fokus bort från grubblerier till sådant som behöver göras. Himlen är grå och det ska regna hela dagen. Regnmoln 100 % står det i min väder-app. Min precis fyllda sjuåring ska på skolutflykt och det vilar en regnförbannelse över hennes klass, säger jag i köket på morgonen och skrattar. Det är fjärde gången det ska ösregna på en av deras utflykter. Fjärde gången på två månader och emellan är det sol. Varför skrattar du mamma säger hon och jag tror hon blir sur. Ja men det är bara lite väder, det är inget farligt säger jag. Tänk om jag kunde vara sådan med mina egna tankar, grubblerier, besvikelser. Det är bara lite väder- tankarna, katastroferna, farorna. Om mitt nervsystem kunde förstå det: det är bara väder!
Jag har sakta börjat hitta tillbaka till min kropp. Blir så avkopplad från kroppen i perioder att den till sist måste skrika på mig. Skrik från foten, skrik från knät, skrik från tårna. Men nu har jag minsann börjat med både plackers och sjukgymnast. Ska snart ta tag i att boka in en ögonundersökning också.
Jag saknar magin i mitt liv. Det är så mycket vardag att ingenting annat har en chans. Inte ens på kvällarna slappnar jag av. Ibland pratar jag så fort att jag blir förvirrad av mig själv. De senaste veckorna har jag plötsligt blivit mindre trött. Genast ökar stressen: varför är jag pigg nu då? Vad har jag plötsligt förändrat i mitt liv som gör att jag mår helt okej? Jag inser att jag börjat med promenaderna igen, eftersom mitt knä är bättre. Är det så enkelt, promenera och bli pigg?
Jag tänker på det min psykolog sa till mig för tio år sedan: Vi behöver struktur för att må bra. Tänker på att jag inte kan skapa den ensam i ett vakuum. Att studier på distans inte är sådär romantiskt som jag trodde. Att jag visst behöver sammanhang, social interaktion och rutiner. Vem är jag ens som trodde annat?
Ibland minns jag en känsla av trygghet från förr. Barndomens självklara trygghet som gjorde det lätt att njuta av det som är vackert. Jag minns en promenad på stan mellan affärer och hur mysigt det var att stanna till för en fika. Jag minns vänskaper som kändes obehindrade, utan besvikelser. Jag minns hur saker inte fastnade på samma sätt. Men minnet kanske lurar mig? Jag minns så mycket vackert. Och jag saknar den trygga känslan, när det fanns en självklarhet runtom, med vuxna som hade huvudansvaret. När det inte var upp till mig allting, med både sammanhang, arbete, passioner, familj, ekonomi, hälsa och allt möjligt.
Nu är tiden inne att akta sig för halkiga löv uppe på vår branta gata. Jag går förbi rönnbärsträden med barnen och vi önskar oss en vinter med snö. Om det är extra röda rönnbär blir det en kall vinter, säger jag och det tror vi att det blir. Och jag vet att jag behöver mer tider, mer struktur, mer rutin. Jag behöver bli ihophållen av världen runtomkring. Jag hoppas på en vit snö så att vi kan åka pulka och snowracer. På en gnistrande stjärnhimmel och mängder av stjärnfall.
Så fort en ögonfrans lossnar från ögat eller en stjärna lossnar från himlen får man önska, säger jag till barnen. Det är viktigt med grundläggande livskunskap. Min äldsta har lärt sig att blåsa på ögonfransen. Än så länge är önskningarna oskyldiga och handlar om godis eller saker, precis så som man vill att önskningar från ett barn ska låta. Jag blåser själv på mina ögonfransar och jag önskar under stjärnorna. Jag önskar mig inte städer av godis, mina önskningar handlar om hälsa, människor vid liv och grundläggande trygghet.
Stjärnfall är fortfarande magiskt, och ibland lyckas jag se dem. Kanske finns det lite magi kvar i periferin.
En liten lista över nuet, skriven just nu, från min plats på landet.
Just nu:
har jag utsikt över havet, skymt av en björk, en ljummen kaffe på bordet framför mig.
sitter jag i soffan på landet, i huset jag alltid längtar till, platsen som en magnet som ständigt drar i mitt hjärta.
ligger livets frågor runt mig, osynliga i luften, som ett ständigt tryck.
börjar små bilder formas i mitt huvud, som alltid när jag är här. Bilder som pockar på min uppmärksamhet och ber om att få skapas.
tänker jag på denna text och på hur lycklig jag är över att ha en magisk plats att besöka:
När jag tillåter mig själv att gå in i min egen värld är det som att jag sätter på mig en rustning. Och jag är så oändligt tacksam att jag har detta. Jag vet inte hur jag skulle återhämta mig från allting annars.
spanar jag på gulsparven utanför fönstret.
längtar jag efter att skriva mer. Skriva någonting enkelt, för min egen skull, för att få vistas i en helt egen värld (i hemlighet drömmer jag om feelgood). Kanske längtar jag lite mer till orden just nu för att det känns lättare att få till än bilden. Mitt i den hektiska vardagen känns det lättare att karva ut skrivtid hemma i ett hörn framför datorn, än att sticka iväg med kameran för att fotografera.
Förr drömde jag om att förverkliga mig själv. Jag drömde om frihet. Att slippa ingå i ekorrhjulet. Nu drömmer jag om att hitta en plats där jag får och vill ingå. Jag drömmer om rutiner som gör att jag slipper tänka, planera, oroa mig varje dag för ekonomin.
(Det där tänker jag fortfarande på- drömmarna. Hur de förändras. Och jag tänker med viss trötthet på mitt personlighetsdrag som innebär att jag måste vända på varenda sten cirka hundra gånger innan jag kan gå vidare till nästa. Jag önskar ibland att jag hade lättare att släppa saker och gå vidare.)
tänker jag på min förmåga att härda ut. Ibland är det en bra egenskap- att stanna kvar, stå ut, härda ut, anpassa sig, streta vidare. Men ibland, när man har släppt någonting och äntligen kan andas lite lättare, inser jag hur otroligt skönt det är med förändring. Vilken energi jag får av den. Detta gäller även vid fysiska åkommor. Jag väntar nog alltid lite för länge, för att sedan komma haltandes in med en blödande fot till doktorn och undra varför jag inte tog tag i det där lite tidigare?
tänker jag på mål. Att sätta upp mål att sträva mot, det längtar jag efter. Men jag tycker fortfarande det är svårt att veta på vilka grunder jag ska fatta mina beslut: utifrån känslan att det är någonting jag kan må bra av, eller utifrån saker jag vill uppnå? De måste givetvis inte stå emot varandra, men ibland gör de tydligt det. Kanske är det en växelverkan dem emellan, och ibland stämmer allt?
har jag nog en trasig dynamo inuti. Skulle behöva laga den. Få den att snurra igång och ge mig lite mer energi. Ibland funderar jag på om jag är en sådan som aldrig borde stanna. Jag borde kanske alltid röra mig lite lite, för att inte stanna upp för länge. Det är i skarvarna det är svårast. Att resa sig igen när man väl sitter. Jag längtar efter rörelse. Den rörelsen som får allt annat att röra sig, som sveper med sig alla vardagssysslor så att jag slipper fundera över dem. Jag vill tillbaka till att göra saker ”i bara farten”.
tänker jag på insikten att det är i görandet det händer. Du kan inte tänka ut någonting i förskott. Du måste leva livet framlänges. All den där energin du lägger på att oroa dig, lägg den på att skapa konst istället.
Det är en vardag innan gymnasiet är slut. Kanske 2003. Jag sitter i vårt lilla kök i lägenheten i Göteborg. Det är på den tiden Göteborgsposten är stor och bara finns i papper. Den vecklar ut sig på det svarta blanka köksbordet och tar plats. Jag är ensam, mitt på dagen. Jag brukar läsa krönikorna med stor behållning, kanske lite för stor behållning.
(Till exempel läste jag en gång ett råd om att stanna kvar i känslan. Jag minns inte om det var en psykolog eller liknande som skrivit texten, men jag minns hur det tog mig minst ett decennium att förstå skillnaden på att fastna i sina starka känslor eller bara låta de skölja över en, utan att göra motstånd. En krönika är så kort, många nyanser försvinner i tidningsformat och någonstans sitter en vilsen ungdom och suger åt sig varje ord för att få en begripligare tillvaro.)
Just denna dag, i köket, läser jag en krönika som handlar om skrivande. Jag minns inte vem som skrev den (jag tror det var en man) och jag minns inte allt som stod i den. Men jag minns en mening som verkligen gjorde intryck på mig: Krönikören vände sig till unga människor med uppmaningen att ge sig ut i livet och leva för att sedan kunna komma hem och ha någonting att skriva om. Jag minns att det stämde med min känsla och jag tog det till mig. Att jag inte skulle kunna skriva någonting omvälvande förrän jag hade gett mig ut och sett världen. Jag hade ju hittills bara sett min egen lilla del av den.
Jag älskar att vara på andra sidan nu. Att ha upplevt en massa saker ute på det stora havet för att sedan segla hemåt igen. Det är så skönt att inte längre ha behov av äventyr och ständig förnyelse. Det svåra för mig är att inte ge vika. Att inte låta livets motgångar mota bort mina skapande ambitioner. Det är så mycket verklighet ibland att det inte finns plats för någonting annat. I perioder måste man böja sig för livet utan motstånd. Men sedan, när allt är lite lugnare, måste man också våga sig upp igen för att se sig omkring, ta upp sin dator och skriva eller sin kamera och fotografera. När livet har rasat igenom en måste man våga igen.
Jag vill aldrig sluta skapa och jag vill aldrig sluta ta mitt skapande på allvar. Jag trodde att min konstnärliga kandidatexamen i fotografi, eller att jag ställde ut och sålde bilder, var med i böcker, föreläste, skulle göra att jag erövrade känslan att vara berättigad till mitt skapande en gång för alla. Men det verkar inte fungera så. Nu har jag börjat inse att det kanske är en livslång process: att ständigt karva ut en del av världen till sin egen, för att sedan kunna skapa någonting. Om och om igen. Ibland visar man upp det man har jobbat med, får beröm eller kritik. Bekräftelse, blir sedd, får kommunicera med sin omvärld. Och så börjar det om igen.
Detta är en uppmaning till mitt framtida jag: glöm inte att du äger rätten till ditt skapande. Du måste ge den till dig själv, om och om igen.
På tisdagen visar jag älgvandringen för mina barn. 56 älgar har simmat över älven. Vi ser träd, korpar, fåglar som simmar. Min äldsta kommer genast på att man kan luras och ropar älg så många gånger att vi tappar räkningen. Men sedan, mitt i frukosten, ser vi två stycken och följer dem noga när de går genom skogen och simmar i vattnet.
På kvällen berättar jag sagor för min äldsta. Jag berättar om när hon föddes, om vilken kraft hon alltid har haft och om första tiden på BB. Hur jag åkte iväg på röntgen och inte fick vara nära henne på 12 timmar för att jag var radioaktiv. Hur hennes pappa fick hålla henne och ge henne pyttelite bröstmjölk från en kopp, en droppe i taget. Vi skrattar åt alltihop: att hon hade en toppluva på huvudet och att en droppe mjölk är så lite.
När vi vaknar på morgonen är det 58 älgar över älven. Vi byter till barnprogram, kokar havregrynsgröt och dricker kaffe. Jag läser högt ur tidningen för min sambo att bryggkaffe minskar risken för olika sjukdomar, han sätter genast på en ny kanna.
När familjen har lämnat lägenheten sitter jag på yogamattan framför älgvandringen och höjer ljudet. Fågelkvitter fyller vardagsrummet, tränger undan pluggstressen. Mossan över stenarna är skogsgrön och fuktig, ett litet vakuum att gömma sig i.
Sedan går jag ut på en två timmar lång promenad. Den meteorologiska sommaren är redan uppmätt men det är skönt och kyligt ute. Går upp och ned i den stora parken längs små stigar, ser nya gröna blad på bokträden och lekande barn på skolutflykt. Regnet hänger på himlen men det lossnar aldrig. Jag stannar vid ett litet rosa körsbärsträd på en höjd och tar bilder som blir platta och grå av motljuset.
En oändlig strävan att bevara det förgängliga. Det enda som är säkert, det vet vi ju: ingenting varar för evigt. Men älgvandringen fortsätter, än så länge. En trygghet att försvinna in i, ett ankare att hålla fast i. Känslan när det kommer någonting in i bild, bara en fågel! Det är så skönt att låtsas att älgarna betyder någonting. Det är så skönt med en konstant. Med någonting snällt som bara pågår. Hittills har jag sett fem älgar men lyckas missa varje gång de simmar över.
Hur gammal är jag egentligen? tänker jag på söndag förmiddag när jag sitter med kaffe och filt över benen framför tv:n. Borde inte jag har lite mer energi än detta? Jag inser en dag efter en familjeträff att jag verkligen inte är samma person längre. Har jag ens någonting gemensamt med 27-åringen som gick på Fotohögskolan eller 23-åringen som gjorde praktik i Stockholm? (Förutom att jag fortfarande får kraftig yrsel ibland och har samma kille.)
Jag reser mig för att fylla på kaffet för tredje gången. När jag kommer tillbaka från köket har räknaren ändrats och jag har missat älgarna simma igen.
Jag såg i alla fall två björnar för några dagar sedan som drog av kött från ett kadaver på Björnmyren.
