Salikons rosor (eller: Jag minns alla mina jobb och hur de brukade ta av mig”)

Stannar bilen intill en rondell i det lilla villaområdet. Öppnar dörren och går ut och gråter. Det är sommar i Oslo och jag kör bil i jobbet. Har egentligen ingen tid att stanna. Det är sommar år 2006 och jag är nog precis 21 år. Jag har ett norskt ID-kort och jag har just kommit tillbaka efter en resa till Sydamerika. Bor mittemellan Youngstorget och Grünerløkka i en lägenhet med två våningar och ibland nio personer. Efter gråten kör jag vidare. Det finns ingen tid.

På kontoret får jag instruktioner innan utfärd. En sittlift som jag aldrig har använt. Det ska gå att lista ut hur den fungerar när jag kommer fram, det är tydligen inte så svårt. En röd pärm med allas adresser och vad de behöver hjälp med. Olika hemnycklar och så bilnycklarna.

En kvinna som ska flyttas från rullstol till toalettsits. Jag försöker inge ett slags lugn fastän jag känner mig liten och rädd. Kvinnan jag ska hjälpa känner min osäkerhet. Jag snor liften kring hennes ben och under henne som jag tror att den ska vara. Jag börjar trycka på knappen som gör att liften hissas upp. Kvinnan blir rädd. Hon ropar på sin syster med panik i rösten. Hon gråter. Systern kommer ned för trappan och gör det istället.

Jag kör fel med bilen och behöver hjälp att hitta hem. En kollega kommer med sin bil och guidar mig tillbaka till kontoret. Jag får skäll när jag är tillbaka för att jag kommer in för sent. Alla andra har fått vänta på mig. Det kan inte ta så här lång tid Beata. Det är mellan 10-11 personer att åka till innan lunch, och lika många efter.

En kvinna som är över nittio år gråter varje gång jag besöker henne. Hon är så ledsen och längtar efter att dö. Det förklarar hon tydligt. Jag förstår precis vad hon behöver- hon behöver tröst och en hand att hålla i. Hon får det av mig, på ett ytligt plan. Men på insidan kan jag inte härbärgera någon annans känslor. Jag är full av existentiell ångest och det är för stort att samtidigt lyssna på en annan människas dödslängtan. En människa som levt så mycket längre. Hon leder mig till fönstret och pekar ut mot träden. Ser du stolpen där? frågar hon. Jag nickar. Och ser du trädet? Ja, säger jag. När trädets gren har vuxit förbi elledningen som går från stolpen, då hoppas jag att jag är död.

Jag är nog bara definitionen av fel person på fel plats. Jag förstår inte hur jag ska kunna hjälpa alla de här människorna. Jag förstår inte varför jag är så ledsen eller varför Oslo är fullt av svarta hål. ”När Salikons rosor vissnar, då är jag död.” Men jag är vuxen nu, inte något barn som jag var när jag tittade på Allrakäraste Syster och lekte i mina fantasivärldar. Jag måste tjäna mina egna pengar och det är tydligen såhär folk gör.

De tre första dagarna går jag bredvid för att lära mig. Jag ska jag sätta på stödstrumpor på en som ligger ner. Benen är så gamla och jag känner mig så ung. Det är svårt att få på strumporna. Mycket svårare än jag kunde tro. Det är tungt att lyfta ett ben i taget och samtidigt krångla på en alldeles för tight strumpa. Hade jag inte varit en people pleaser som behövde jobb hade jag kanske satt ner foten någon gång. Krävt lite mer kunskap eller hjälp. Men det är sommar i Oslo och jag är sommarvikarie och hemtjänsten behöver verkligen folk. Jag behöver pengar och på allas instruktioner låter det hela tiden som att det inte är så farligt. Du förstår hur det fungerar när du kommer dit. Jag drar i de omöjliga strumporna och känner mig dum. Hur kan det vara så svårt att få på ett par strumpor? Till sist får jag upp strumporna till knäna.

I skymningen promenerar jag hem från jobbet med min kompis. Vi delar på ett headset som går till någon av våra iPods (eller var det en iRiver?). The Knife har precis släppt sitt andra album Silent Shouts och Like a pen är perfekt att gådansa till.

En gång får jag med mig en påse med gula plastkläder. Jag ska lämna mat till en kvinna med en extremt smittsam bakterie. Vi som jobbar måste ha skyddskläder på oss. Som vanligt får jag den röda pärmen där det står vilka jag ska åka hem till och en kort genomgång innan jag åker ut. Ta inte med dig nycklarna in i lägenheten. De kan tydligen bli smittade. Jag parkerar bilen utanför lägenhetshuset. Klär på mig de gula kläderna och munskyddet innan jag går in i trappuppgången. I efterhand känns det som ett påhittat minne. Hur den äldre kvinnan sitter långt in i sin lägenhet, ensam invid ett fönster. Hur jag klampar in som en utomjording i plast och lämnar hennes mat. Två världar som snuddar vid varandra men som aldrig möts. Hur jag sedan tar handdesinfektion på nycklarna, slänger kläderna och kör iväg till nästa person med bilen.

Efter ungefär tre veckor går jag upp till chefens kontor och storgråter. Hulkar fram att jag inte klarar av detta och vill sluta. Den manliga chefen ser snäll och lugn ut. Jag får sluta direkt och jag jobbar inte ens klart för dagen.

Sharpen my body like a pen
Come on I need to show it
Something too small for a lense
If I rub it if I wipe it

Vad handlade den där låten om egentligen?

Du får inte glömma

Och så lägger sig lugnet över lägenheten. Familjen flög ut och jag sitter i den gula fåtöljen med en filt över benen och kaffe på bänken bredvid. Klockan tickar plötsligt väldigt högt. Jag ska iväg om en timme och jobba och så kom denna oanade ocean av tid. Jag hör en fågel sjunga ända in till mitt hörn i lägenheten. Hon som är fem år ska spela handboll och hon som är ett år fick följa med. Själv ska jag ta bussen under den mulna himlen och göra något annat en stund.

Jag läser lite från min blogg 2017. Året då jag hade hoppat av audionomlinjen och sedan påbörjade min mest förvirrade resa. Så många inlägg (för att inte tala om övriga dagboksanteckningar) som jag skrivit här på bloggen om att bestämma sig. Allt det där har liksom lagt sig, själva stressen över hur det ska bli. Tror det började bli lite lugnare när jag fick barn.

Funderar över hur orolig jag varit över besluten, över det som kan bli rätt eller fel. Allt det där har handlat om en inre stress, en brist på tillit inför att livet löser sig, att jag kan lösa det. En brist på tillit till min egen förmåga att klara av saker och en oro över ekonomi. En slags inre trygghet som inte funnits där, men som jag nu de senaste åren lyckats bygga upp igen.

Imorgon är det ett år sedan min farmor begravdes. Åkte bil i två timmar med bebis som just fyllt tre månader. Jag minns snön, och regnet, de kalla vindarna i fjolårets mars. Det blir varmare i år. Jag tror det. Luften har redan varit mild och vädret snällt.

Om hjärtat vill brukade min farmor säga. Hon menade att det där initiala tvivlet som man känner, det försvinner aldrig. Man kan inte lura sig själv. Svårt råd att få, när man tvivlar hela tiden! Men det handlar om att skilja på tvivlen. Oro är en annan sak- att tvivla pga brist på självtillit, oro för utgång mm. Det finns alltid något att tvivla över i varje beslut. Det handlar om ett djupare tvivel, ett själens tvivel som är bortom hjärnans försök till kontroll. Jag om någon vet ju att det är viktigt att våga trots tvivlet också.

Så jag är otroligt försiktig med detta råd i mitt yrkesliv eftersom det skulle innebära att jag låg kvar under täcket varje morgon om jag skulle lyssna till mitt hjärta (haha). Det där pratade vi mycket om, min farmor och jag. Det handlar inte om att hela tiden lyssna in vad man vill i stunden- då blir ju ingenting gjort! Utan om en djupare vilja. Någonting som viskar bortom vardagen. För vardagen, den måste man få ihop.

Jag fortsätter mina existentiella fikor ensam, utan farmor. Vi som brukade ses på olika caféer runtom i stan och prata. Ibland blev det fem timmar. Ibland blev det te hemma hos mig eller henne. Lika länge. Att hon orkade lyssna på alla mina kval! Och vad jag älskade att lyssna på hennes livshistorier, om kriget på 40-talet, om uppväxten och föräldrarnas olika temperament och om hur man inte alls blir en vis buddha bara för att man blir 80 år. T.ex kan man vara nykär och pirrig även då, känna komplex över en rullator eller hörapparat. Fundera över kärlekssaker som Ska vi flytta ihop eller inte?

Nu kan jag höra hennes röst och vad hon skulle säga i olika situationer. Jag vet hur hon skulle råda mig och det känns fint. Till sist har jag ju insett att mitt förhållande till livet- att reflektera och ifrågasätta allting hela tiden, är en del av den jag är. Jag är glad att jag på något sätt lyckas parera vardagen ändå. Det praktiska.

Du får inte glömma att du är en skrivande person.

Nej farmor, jag glömmer inte. Jag lovar.

Just nu

sitter jag i vårt vårljusa kök och kisar, solen reflekteras så starkt mot de ljusa husfasaderna mittemot.

dricker jag Grönt Te Vanilj från Garant.

sitter min femåring med min mobil i soffan och spelar Barbiespelet, medan min ettåring sover i stora sängen.

funderar jag över Internationella kvinnodagen (idag) och att jag läste om hur det går bakåt på så många platser i världen, och hur tydligen bara en av fem unga idag vill kalla sig feminist.

har jag ett litteraturseminarium på måndag som jag verkligen skulle behöva klara, men det är mycket text kvar och så lite tid över till plugg. Hade varit skönt att slippa göra om det senare. Av egen erfarenhet vet jag att mirakel kan ske på detta plan i mitt liv, då jag plötsligt blir hyperfokuserad och ägnar natten åt allt det som sopats under mattan fram till deadline. Vi får se!

läser jag En stund är vi vackra på jorden av Ocean Vuong. Vacker och drömskt skriven.

funderar jag över de raljerande texter jag läst om Högkänslighet på sistone. Jag har en hel del drag som fått mig att ”identifiera” mig som högkänslig och det är verkligen ingenting jag gör för att verka intressant eller speciell, som en skribent hävdade i GP. Enda anledningen att jag läst på om detta (och en mängd olika personlighetsdrag) är ju pga besvär i livet, saker som gett mig känslan av att vara mindre kapabel än andra i vissa lägen. Det är inte direkt något att vara stolt över. Blev faktiskt irriterad av hur raljerande den där texten var. I en mapp på min dator ligger nu ett dokument med titeln ”Till de högkänsligas försvar” men jag är alldeles för konflikträdd för att skicka den haha. Kanske lägger upp den här istället.

har krokusar och andra vårblommor plötsligt slagit ut i rabatterna på vår gård. Idag är det vår i Göteborg!

Som en virvelvind i världen

Det blir så lätt att jag jämför mig. Dras med i passionens virvelvind. Fotokonstens magiska värld. Men efter flowet och inspirationen går jag sedan vidare till jämförelsen, till de som kommit längre och som fortsatt gå. Inte gjort som jag- tagit en paus och fokuserat på annat.

Min själ är nog oerhört långsam? Jag måste liksom pausa och vänta in den i åratal.

Min själ är nog oerhört skör. Men borde inte alla själar vara det? Är det helt enkelt i skölden det ligger- i bristen på motståndskraft?

”Story time”

Men vet ni, jag är för gammal nu. För gammal för att ”aldrig ge upp” och försöka bli något som jag inte är. Konstvärlden var för hård för mig (iaf delar av den, speciellt min gamla skola). Jag var helt enkelt inte rätta virket (för folk är tydligen det?). Jag sörjer det ibland för jag hade så stora drömmar. Men jag orkar inte ändra på mig mer. Om konstvärlden var för hård så är i alla fall konsten mjuk. Den konst jag livnär mig på (obs själsligt! Jag lyckades ju aldrig bli så värst entreprenörig) är mjuk och drömmig och snäll. Inte analytisk, politisk, strategisk, kritisk osv. Inte som konstskolan. Inte som kritikerna.

Bild från ca 2011/2012 i färd med att fota självporträtt i skogen.

Jag har sörjt att jag blev nedbruten. Att jag inte kunde stå emot. Men i år fyller jag trettionio! Och jag har nog för mycket självrespekt för att tycka att jag borde reagerat annorlunda. Livet händer liksom. Det är som det är. (Inser att detta kan tolkas som en offermentalitet-inställning? Men jag ser det mer som att det faktiskt är viktigt att acceptera de nederlag vi möter, och att alla motstånd inte går att överbrygga som vi skulle önska och vilja.)

I starten på HDK-Valand.

Och en grej har nog växt fram det senaste decenniet: meningsskapandet. Jag får aldrig meningslösa känslor längre, som jag kunde ha då för tio år sedan. Jag har hittat meningen inuti och en del i detta är att jag möblerat om i mina inre värderingar. Fattat att konsten och skapandet (det visuella, musiken, texten) är livsviktig för mig. Men inte livsviktigt för mig att tjäna pengar på. Jag behöver inte ”driva en enskild firma” eller jobba som ”professionell fotograf” för att känna värdet av skapandet. Det bär jag ju med mig, varje dag.

”The room”- en av bilderna om mitt ständiga tema isolation/integritet.

Och erkännandet, vad hände med det? Kanske har jag fått det i mitt fotograferande, och känner inte att jag behöver det mer? Det största erkännandet jag kan få är nog att ett galleri vill ställa ut mina bilder och att folk dessutom köper bilderna. Sedan kan det gå tio år mellan gångerna (okej hoppas inte!) för själva essensen är ju det viktigaste- att jag har lyckats förmedla ett budskap till någon som tar emot det. Precis som denna blogg. Ja jag kan nog känna samma känsla när jag delar ett instagraminlägg. Så kanske handlar det inte ens om att få ställa ut på ett galleri? Kanske handlar det om att skapa något från sitt inre och sedan dela det med andra. Där finns mening.

Framför utställning på River City Gallery 2021.

Det jag har kvar är nog mitt självvärde. Det där som ger mig rätten att sätta mina egna begränsningar fullt ut. Att få känna ett värde i min existens, trots mina perioder av ensamvargande.

Men nog har jag varit bra på att lämna, när världen har varit taskig, och det är jag glad för!

Det senaste decenniet fick sig en liten dikt såhär på kvällskvisten, rakt från hjärtat med rim och allt:

som en virvelvind i världen

det blir ju ofta så

att jag där nånstans längs färden

får nog och måste gå

Puss på er! Nu kör vi 2024 😉

Det var som det var

Så är det juldagen och jag ligger i min säng medan det största barnet sover och det minsta är uppe i köket med sin pappa. Tjorven ligger med mig i sängen och jag har en halv kopp kaffe kvar. I går firade vi en jul här hemma hos oss, i lägenheten uppe på berget. En alldeles mysig jul som var som inga jular varit förut, men som blev finare än jag vågade hoppas. En alldeles för liten julgran i plast och alldeles för många julklappar. Stuvad grönkål, rödkål stekt i sesamolja och ingefära, broccoligratäng med ost på, gräddig potatisgratäng och stark inlagd tofu. Ett gott Petit Chablis och så julmust och äppelmust. En saffranspannkaka med kaffe. Kalle Anka, tomtebesök och lek med nya julklappar- man kan slå ner bollar i ett hål, byta kläder på en docka, köra en dockvagn, måla fram magiska dinosaurier, prova sina nya skridskor, sätta ihop ny modellera, fråga vem som vill komma o bli tatuerad med de nya tatueringspennorna.

Sedan, efter maten, ett nytt frågespel om kroppen och tunntarmen är tydligen 6 meter lång! Efter frågorna känns det som att halva kroppen består av magen och jag tänker genast att jag borde fasta snart. I soffan ser vi på Astrid Lindgrens jul och det är alldeles perfekt. Det regnar utanför och jag dricker andra halvan av mitt vinglas liggandes i soffan. Min femåring är fortfarande vaken och allting är på ett annat sätt. Dagen innan julafton- sorgen är bortblåst och jag andas ut och allting känns tryggt med barndomssagorna om Kajsa Kavat, Nils Karlsson Pyssling och Saltkråkan.

Så firar jag min 38:e juldag idag och tänker på alla de jag en gång varit, de personer jag har i mig som såklart är samma men ändå omformats så många gånger. Under åren karvas identiteter fram och jag har haft en del sådana. De har kommit, stannat ibland i minst tio år, och sedan, lite obemärkt, runnit av mig. Det är läskigt att det är så, hur jag kunde vara bombsäker som 23-åring och nu, 15 år senare, lägga drömmarna på hyllan. Men det är nog också helt normalt. Skönt att kunna släppa, men väldigt svårt. Vikten av att våga bläddra i boken när det är dags, avsluta ett kapitel och påbörja ett nytt, inte bara stanna kvar mitt emellan.

År 2023 har jag lärt mig att saker kan vara på så många sätt. Konstellationer kan omformas och bli bra på nya sätt. Sorger kan rangordnas utifrån sin aktualitet, allting är relativt. Plötsligt flyttas tacksamheten till andra saker, sådant som jag förr har tagit förgivet. 

2023 har jag lärt mig hur snabbt saker kan förändras. Hur det var på ett sätt men sedan blev på ett helt annat.

Ingen dikt passar nog bättre för mitt 2023 än denna:

Det var som det var

tills det blev som det blev.

Det blir som det blir

när det är som det är.

Det är som det är

tills det blir som det blir.

Faran är att det blir som det var.

Alf Henriksson

God fortsättning och tack för att du läser! Hur var din jul i år?

En sen söndag i november

sitter jag in mot väggen i min säng med benen raklånga framför mig och en liten bebis intill. Det är dags att sova för länge sedan men vissa kvällar rusar blodet, sådär som blodet gör, och säger till mig att vara uppe lite till, fånga det där livet som fladdrar någonstans mellan sekunderna.

Ett fönster på glänt så att det fuktiga vädret hörs in i lägenheten. Göteborgs himmel är gråmelerad. Vadderad och ibland, krackelerad. Den släpper igenom små små droppar av fukt som gör de ljumma höstvindarna blöta. Himlen fylls av kanadagäss helt plötsligt, deras läten rullar mellan husen och försvinner.

Dagen börjar med en tjock trötthet, en förmiddag av grådis och syrefattig inneluft. Rita enhörningar, spela spel, brygga kaffe som blir kallt och brygga nytt. En okej förmiddag men sedan, en ångest; ett kall från de mörka regionerna om fara. Ett ängslans sus om alltings ovisshet som får mig att stanna upp.

Men så svänger tiden och klockan blir ett barnkalas. Jag tar på mig en prickig skjorta och lägger de guldinslagna presenterna i en tygpåse. Tar en 5-åring i handen och en bebis i vagnen. Går till en samlingslokal med en bärbar högtalare som strömmar ut musik. Två sorters tårtor och en stor kaffetermos i metall. Ingen tid till andra tankar än att hindra bebisen från att äta popcorn och prata fotboll, utbildning, konflikthantering med föräldrar.

Och så senare, hemma i köket, ett pizzabak. Ett oväntat sug efter rödvin och champagne. En fotbollsseger som leder till allsvenskan och ett snus.

Så rullar tiden

och livet med den.

Allting går i ett. Jag tänker på vem jag ska vara. Vem jag var då förtiden och vem jag är nuförtiden och vem jag ska komma att bli. Vem borde jag ha varit och var det verkligen mitt autentiska jag? Vem är jag Egentligen och vem Borde jag bli? Räcker det såhär eller måste jag mer? Var mitt strävande någonsin ett ”kall”, så som det kändes, eller var det bara nedärvd prestationsångest?

Sitter i gula öronlappsfåtöljen på kvällen med lördagsgodiset och en stor kopp Pumpa Chai-te. Läser om skillnaden på känslomässig hunger och kärlek. Att känna skillnaden som förälder och inte låta egna behov styra. Tänker tänker tänker men klockan är för mycket och jag borde nog bara kolla på SVT play egentligen. Behöver avkoppling för hjärnan men hamnar ofta i populärpsykologiska texter på internet. Så mycket att fundera över, vrida och vända på. Så mycket att bearbeta när man bara är 38 år. Men samtidigt: ett vidunderligt nu att ta vara på och en intensiv småbarnstid att inte missa.

Jag längtar mig bort till att åren ska gå och friheten komma. Det handlar inte om en frihet ifrån det som är nu, barnen och familjelivet, utan om en djup, inre frihet. Friheten att få vara i naturen. Få sitta invid ett fönster och se på fåglar, se på lövens prassel och ett stilla regn. Samma längtan som alltid. Som genomsyrat mig sedan jag var barn. En längtan efter frihet och lugn. Att slippa förhålla sig till en omvärld när man är oförmögen att själv sätta gränser. Att slippa andras förväntningar, få andas fritt utan rädsla för andras besvikelser. Saker är bättre på den fronten nu. Man kan tydligen öva och efter ca 15 år blir man lite bättre- man inser att det inte är en katastrof om någon blir besviken på en och att man visst får säga nej. Men längtet finns kvar som en symbol för inre ro. Precis som huset vid havet jag drömde om som barn.

Idag är det söndag och Göteborgs himmel fortsätter ligga som ett silvertäcke över de gula träden. Det är fint på sitt sätt. Det är lugnt och sömnigt. Folk är trötta och jag tar tacksamt emot hösten för att få vila, stänga in mig i lägenheten och låta vattenkokaren gå varm i sin lilla vrå längst in i köket. Jag skriver detta blogginlägg på morgonen i sängen. Tänker att jag måste blogga spontant för det är enda sättet just nu.

Jag pluggar på halvfart i höst och det är en lyx som föräldraledig- att få lite förgyllda timmar mitt i veckorna för mig själv. Då går jag alla backar ner till caféet på Linnégatan, beställer en cappuccino och sitter ofta på samma bänkrad längst in bakom stora fönstret- det outtalade stället för studenterna. Och jag älskar det. Jag älskar kunskapen och min alldeles egna tid att fokusera. Att få använda hjärnan och koncentrera mig. Jag älskar hur löven virvlar utanför fönstret- gulare och fler för varje dag. Snart är tiden ute och alla träden kala. Höststormarna tar löven så fort. För fort. Men just nu är det vackert. De kala grenarna hör november till. Så försöker jag tänka också med min tid inne på det varma caféet: snart är min pluggtid slut, men just nu är det stilla, just nu får jag sitta här med böcker och kaffe och koncentrera mig. Ett litet stopp på vägen innan allting rullar vidare, som en höststorm.

”Hör upp du sorgset kvidande, se här din svåra roll: att inse världens lidande, med glädjen i behåll”

När det mörka mörkret blir för mörkt inuti mig- fastän det inte är mitt eget mörker- då tänker jag på Harry Potter. Tänker på hur jag måste stå upp för det goda och hindra mörkret från att ta mig. Då visualiserar jag ett kraftfält runt mig som en gnistrande kupol. Hur vi, häxor och trollkarlar, kämpar mot det onda.

Jag tänker att så mycket handlar om det. Att våga sätta upp murar mot det mörka. Våga stänga ute. Hålla borta.

Det onda i mugglarvärlden kan vara krig men det kan också vara blickar, samtal och saker mellan människor. Det onda kan vara att ta på sig andras mörker så mycket att livslusten försvagas. Sådant som är så subtilt och osynligt att man knappt fattar det själv. Men om det händer måste man visualisera dementorerna i Harry Potter framför sig. Hur de suger livet ur sina offer. Och så måste man framkalla sitt inre skydd som jagar bort dementorerna.

Ibland är det enda sättet. Att stenhårt välja sig själv. Inte medömkan. Inte tycka synd om. Inte skuld. Inte sekundär sorg. Att se vem mörkret tillhör. Sätta upp murar och vårda sin egen trädgård. Staket mellan människor. Här är min odlingsplätt och där är din. Jag bryr mig om min trädgård och du om din. Vi kan väl mötas över en kaffe sedan? Om du får ogräs kan jag ge dig lite tips. Men jag släpper inte in dig i min trädgård.

Förut har jag nog tänkt att om en ska gå under går vi under allihop. Att det är bäst så. Ingen får vara lycklig utan den andra.

Jag testar något annat i år. Jag testar att hålla mig kvar inom mitt staket. Jag håller mig från att trampa in i andras trädgårdar.

”Hör upp du sorgset kvidande, se här din svåra roll: att inse världens lidande, med glädjen i behåll”.

/Tage Danielsson

Trygghet

Är en ostmacka 

Med varmt rykande kaffe

En riktning någonstans

Ett kalas

Att någon begraver

någon annan

Trygghet är allting runtom

Öppnade dörrar och lek-sms

Trygghet är att få ner febern om natten 

med flytande paracetamol

Att dra ner stressen med en snus

Trygghet är pengar på kontot

för oförutsedda ångestdämpare som dyr yoga eller ett läppstift

Kanske en resa till någon som finns där långt bort 

Trygghet kan vara

allt som alltid finns närmast

men ibland är det inte det

och då behöver saker möbleras om

så att det blir mjukt igen

Trygghet är att allting stannar som det alltid har varit

men det gör ju aldrig det

Och kanske är det

det tryggaste av allt?

Så kommer den plötsligt till mig

Så kommer den plötsligt till mig. Tiden. Min kille (kul att skriva kille– känns lite mindre som att vi varit ihop i fjorton år och har två barn då) går ut med tremånadersbebisen och fyraåringen är hos en kompis. Alternativen radar upp sig som ett stress-halsband framför mig: Jag kan träna, träffa en kompis, blogga, läsa i min bok, gå ut och promenera. Vad ska jag välja? För en person som mig, med beslutsångest och stora ambitioner, är detta något som kräver karaktär om något ska bli gjort! Snabbt lyckas jag sålla bort de flesta alternativ och inser att det enda rimliga är att antingen blogga eller läsa.

Efter nästan en timme står jag nu här framför datorn i fönstret. Jag har gjort allt jag kan för att skjuta upp detta magiska tillfälle: tagit selfies med telefonen (för att lägga upp på min blogg-instagram), tagit på mig min fina blåbruna kofta som jag fått av en kompis och ett par rosa tofflor. Jeansen har åkt av. Jag lyssnar på Håkans nya låt med ett par stora lurar så att örhängena klämmer mot huden. I min lila Hemulen-mugg ligger varm havremjölk med kaffe.

Jag är inspirerad av den helt nyupptäckta Ida, av Sardellen och Ulrika (som också tipsat om de två förstnämnda) som bloggar så ofta. Jag vill också! Vill få igång bloggandet så att inte varje inlägg måste vara så STORA, existentiella. Ibland kanske det är ok med lite mer vardagstankar? Lite vardagsexistens?

Jag är i alla fall i någon form av kris just nu, på grund av saker som jag inte vill skriva om. Hur skriver man om det? Jag inser att jag måste få skriva ändå. För detta ger mig ångest och det (om något!) har jag haft förut. Så jag kan väl skriva om den? Om hur jag hanterar ångesten. Men kanske skriver jag mest om hur jag lever mitt vanliga liv. Om hur allting får fortsätta. Hur nya konstellationer skapas och hur det obeständiga hittar ny form. Vi får se.

Detta hjälper just nu: snabba promenader, mediyoga, privat psykolog, musik, samtal med nära, en Laleh-kör och roliga planer (ska t.ex träffa kompis nästa helg, få besök i slutet av mars, gå på danspremiär på operan och åka på spa i påsk!)

Ja detta blev ju ett rörigt inlägg. I vanliga fall brukar jag ta lång tid på mig. Är det kanske ett tips till mig själv för framtida blogginlägg, att tidigt välja spår på inlägget, så jag vet vad det ska handla om? Kanske är detta med tätare inlägg en dum tanke, en orealistisk dröm. Kanske blir det bara ett inlägg i månaden framöver?

Vi får se.