Att bestämma sig för att bestämma sig

I somras skrev jag ett inlägg som hette ”Att bestämma sig för att inte bestämma sig”. På grund av förvirring behövde jag göra just så. Inte bestämma mig:

Jag bestämde mig för att släppa beslut kring skola och utbildning och acceptera att jag faktiskt inte vet. Det är svårt att fatta viktiga beslut när man är förvirrad. Jag försökte verkligen tvinga mig själv men det gick inte. Jag fick sådan ångest att det till sist blev löjligt. Bara tanken på min gamla skola triggade mig till tårar och allt blev så laddat att jag trodde jag skulle explodera.

Det var riktigt svårt ska ni veta. Att inte bestämma sig! Men anledningen att jag tog det beslutet var ju för att jag inte kunde bestämma mig. Jag var SÅ förvirrad och mina tankar skapade så mycket ångest hos mig. Så fort jag snuddade vid tankar om hur jag skulle göra blev jag stressad, tankarna rusade och allting låste sig.

Men vet ni! Saker börjar klarna nu. Egentligen är det ingen skillnad. Men jag har fått vila. Tankarna har lagt sig. Dammet har singlat ner till golvet. Ljuset flyter in genom fönstret. Det finns inget konkret att berätta men inuti är det klarare. Saker snurrar inte lika fort. Jag är inte längre som en fidget spinner. Jag står fortfarande inför beslut men nu känns det för första gången som att jag kommer kunna ta ett klart beslut. Det känns som att jag kan tänka, fundera och planera utan att känna mig stressad. Och just därför känns det som att mitt beslut kommer bli bra. Det känns som att jag är på en bra plats för att fatta ett beslut. Wow! Det var flera år sedan jag kände så!

Nu har jag bestämt mig för att bestämma mig. Den 31 januari i år ska jag ta ett beslut. Jag har gett mig själv en deadline just för att inte hamna i samma hopplösa stress och beslutsångest. Så nu har jag ett litet tag kvar innan min egen deadline går ut. Sen ska jag bestämma mig. Sen ska jag skicka iväg ett mail där det står hur jag ska göra.

Och till sist kanske jag vågar berätta här också.

Vi steker vego-korv under Vintergatan

Idag är det lördag den 29:e december. Himlen har samma färg som bergen. Jag har inte kollat min privata instagram på flera dagar och det är befriande! Så skönt att slippa se vad ”alla andra” gör. Skönt att inte splittra sig mellan olika platser. Bara vara här. Bara veta vad som händer här hos mig.

Vi är på landet och här syns stjärnorna. Här går kaffebryggaren varm och det är märkligt tyst när vinden står still. Jag har inte sett nyheterna på en vecka och kommer på mig själv med att tänka vad händer i politiken. Fast jag vet att börsen rasar.

Jag får en rosa fluffig tröja av mamma fastän vi inte köper julklappar till varandra. Men det bästa jag får är tiden. Tid att vara med min familj. Tid som vi spenderar med att spela piano och sjunga. Laga mat, promenera och titta på Sällskapsresan.

På juldagen är det strömavbrott. Det pågår i flera timmar så till sist tar vi ut gasolköket. Steker vego-korv och potatis i gnistrande kyla rakt under vintergatan. Lagom till maten står på bordet kommer strömmen tillbaka och det blir ljust överallt.

Vi har sett alla avsnitt av SVT:s nya serie Systrar och jag gråter. För att andra har kämpat för min sak innan jag fanns. För att andra tagit av sin tid och gjort världen bättre. För att man alltid kan kämpa och alltid ska kämpa för de som har det sämst.

När jag skriver färdigt det här inlägget är det sen kväll och klockan hinner slå över tolv. Det blir officiellt söndag den 30:e december.

Avslutar med en text jag hittade när jag googlade på skillnaden mellan rädsla och magkänsla. Läs gärna den fina texten här.

“Kritikern skapar en historia och hoppar 10 steg framåt (vad kan hända, vad kommer inte hända?) Vanligtvis med lite ångest påkopplat. Vi fastnar i rädslorna och tankar som stoppar oss och överöser oss med frågor och jämförelser med andra framgångsrika, “perfekta” personer.  Intuition å andra sidan är den intitala instinkten som oftast visar sig i form av ett ord, eller en fras som guidar oss. Det är något som landar mjukt till skillnad från rädslorna som härjar fritt.”

Behov av återhämtning

Jag har ett stort behov av återhämtning. Vara själv. Det är först efter en stund i självhet som jag kommer i kontakt med mitt inre, mina behov, mitt mående, min intuition. För att skriva ett blogginlägg måste jag först landa i mig själv. Som nu när jag sitter på övervåningen i mina svärföräldrars hus. Sippar på ljummet kaffe och tittar på havet. Sitter alldeles stilla. Efter en stund kommer orden. Funderingarna. Idéerna. Jag går in i en speciell zon. En skör skimrande bubbla växer upp runt mig och världen blir skarp och tydlig. Jag ser klarare. Hör livets hemligheter.

Det är en underbar plats. Nästan helig. För att hitta den måste jag gå över bron från den vanliga världen in i den magiska. Där inget mörker finns utan stjärnor och tankar är självlysande. Så kommer orden och jag kan skriva blogginlägg på datorn, dikter på mobilen eller oläsbara meningar i en anteckningsbok.

Ibland går det lång tid innan jag får möjlighet att besöka den platsen. Då känns det som att jag inte får landa i mig själv. Som att jag är en fågel som måste hålla mig flygande i luften. En instängd val som inte får simma ut i det stora havet.

Min inre oas är min återhämtning. Ju mer jag förstår hur viktig den är för mig desto mer kan jag ta ansvar för den. För några år sedan hade jag inte riktigt koll på detta. Jag bokade in sociala aktiviteter utan att tänka på återhämtningen. Jag blev socialt utbränd och behövde vara själv i långa perioder för att verkligen samla energi. När jag gjorde det här testet föll många bitar på plats. Band annat hur viktigt det är med återhämtning. Mitt liv blev faktiskt mycket bättre efter det.

När jag var i 20-årsåldern planerade jag in två eller tre fikor med olika vänner efter varandra. Jag kryssade mellan kompisar och svarade i telefon tills jag inte orkade mer. Jag har fortfarande svårt för telefonen efter det. Idag planerar jag in egentid mellan olika aktiviteter.

Det är underbart att vara äldre och ha bättre koll på hur jag fungerar. Jag kan ta ansvar för mina behov och planera för dem i förväg. En förutsättning för att kunna skriva är ju faktiskt att vara själv. Först måste allting bli stilla, sen kan orden komma.

Hur funkar du med återhämtning?

Hitta tillbaka till intuitionen

Jag letar efter min intuition. Jag tror jag har tappat bort den. Den ligger väl och dammar nånstans men vad hände? Längs vägen föll den ut. Ramlade ur bilen ner på motorvägen.

Jag sitter i köket med farmor. Bryggkaffe med havremjölk i muminmuggar. Grå vinterhimmel utanför. Vi pratar framtid. Jag babblar på: Jag har kommit på att jag vill jobba med kommunikation och frågan är om det är bäst att läsa klart kulturvetenskapen och sedan ta en magister eller master i strategisk kommunikation eller så ska jag gå klart Valand det borde jag ju göra det skulle säkert kännas annorlunda nu men så vet jag att vissa läser svenskakurser istället och jobbar som kommunikatörer så jag funderar på om jag borde söka svenska och bygga på med

Nu är du uppe i huvudet igen! avbryter farmor. Du tänker för mycket. Du behöver komma ner i hjärtat. Känn vad du vill!

Jag stannar upp. Kan det stämma? Är jag för mycket i huvudet? Jag som är världens känslosammaste person? Men jag inser att hon har rätt. Den där vardagen i köket med min farmor i december får jag en insikt. JAG behöver komma ner i hjärtat. JAG är för mycket i huvudet. Jag som trodde att jag var för mycket i mina känslor?

Jag läser Kattas inlägg och känner igen mig:

När man (som jag gjorde förut) tänker att allting är väldigt definitivt och försöker tänka vad det leder till tio år framåt – då är det ju svinläskigt att ta ett steg. Om man i stället tänker att det är ett steg i en riktning som känns bra i magen – som kan backas eller bli ett steg i en annan riktning om det inte blev helt rätt – ja, då är det ju inte alls lika läskigt.

Ni som läst mina andra inlägg vet att jag varit förvirrad i ca två års tid nu. Började läsa till audionom efter att jag hoppade av Fotohögskolan (för att jag inte trivdes och för att jag kände mig stressad och ville utbilda mig till någonting ”riktigt”). Men det skavde så otroligt i mig när jag läste till audionom. Hade mycket ångest och insåg till sist att kroppen försökte säga mig någonting.

Nu har jag insett att jag vill jobba med kommunikation. Att det passar mig perfekt. Ett yrke där jag får förena min passion för både bild och text. Jobba med visioner och webb och vara digital och kreativ och dessutom jobba på kontor (=dröm). Men samtidigt är det en läskig bransch med hård konkurrens. Vågar jag chansa på en osäker framtid? Och så snurrar tankarna igång.

Jag inser att jag inte kommer vidare för att jag försöker tänka mig fram till min framtid. Som om det fanns ett facit. En mall. Jag fastnar i huvudet. Tankarna har spunnit garn av mina rädslor och vävt ett tjockt nät. Inget tränger igenom. Jag måste klippa sönder nätet och släppa in min intuition igen. Våga stanna vid tanken: Det här vill jag. Ta det på allvar. Våga se vart det leder. Utan att sia om framtiden. Utan att tänka tio år fram i tiden. Inte tänka: Tänk om det inte går. Tänk om jag ångrar mig. Tänk om jag inte får jobb och inte kan försörja min familj. Tänka ett-steg-i-taget. Utgå från mig själv och min situation. Leta efter lusten. Energin. Vad kan jag göra som ger mig energi? Vad kan jag göra som jag faktiskt är bra på?

HALLÅÅÅ MIN INTUITION KOM TILLBAKA TILL MIG NU!!!

IM SO FUCKING READY.

 

Steg för steg- Processen bakom en bild

Jag dök in på min gamla fotoblogg som fortfarande ligger uppe. Så roligt att gå tillbaka och läsa. Jag påminns om hur otroligt passionerad jag var de åren jag skrev på bloggen. Jag är fortfarande passionerad med foto, men inte på samma glödande sätt.

Jag hittade ett inlägg där jag stegvis går igenom hur jag skapade den här bilden. Tänkte att det kunde vara kul att dela med mig av på den här bloggen! Tyvärr är bilderna väldigt små, de blev tydligen det på den bloggen. Jag har en mycket snyggare blogg nu måste jag säga!

Jag skrev på engelska på den tiden (storhetsvansinne?) och har översatt texten nedan. Blev tyvärr rätt knackig översättning pga. lat. Men skit samma det roligaste är ändå bilderna!

Håll till godo 🙂

Skapandet av The edge of itself (som jag sedan döpt om till The dancer)

Jag åkte till min familjs lantställe, där det finns fantastiska fält att fotografera på. Jag gick upp runt kl 07.30 på morgonen, före soluppgången. Jag tog min bubbla, mitt stativ, min kamera och en tjock jacka och gick ner till fältet som ligger nedanför huset. Innan jag satte kameran på stativet letade jag efter bästa platsen att ta bilden på. Det är en bra idé att gå runt lite med kameran så att du kan ta test-bilder innan du låser fast kameran vid en speciell position.

Jag tog några testbilder med bubblan.

Dimman inuti bubblan är resultatet från en väldigt kall morgon, och jag lät bubblan vara utomhus en stund för att uppnå den dimmiga effekten. Jag tyckte det passade bra för den här bilden. Om nu undrar vad jag gör så siktar jag med fjärrkontrollen mot kameran 🙂

När jag var klar med att fota mig själv och bubblan tog jag bilder på omgivningen för att expandera bildrutan och göra den kvadratisk i efterhand. 

Jag tog flera bilder på himlen, som såg olika ut åt varje håll jag tittade. Den här bilden använde jag sedan i den färdiga bilden.

Här är en skärmdump från redigeringsprocessen. Jag håller på att expandera arbetsytan genom att sätta ihop bilder på omgivningen. De kalla blå tonerna är originalfärgerna. Jag har ersatt himlen med en annan här.

Närbild på skärmdumpen. Lite senare bytte jag ut den nedre delen av klänningen med en annan klänningsbild som hade bättre rörelse i sig.

Här har jag bytt ut himlen igen och skapat en ny horisont. Jag har också börjat jobba med färgerna. Jag visste att jag ville ha allt mer dramatiskt.

Nu är jag nöjd med färgerna, men himlen är fortfarande likadan.

Bytt himmel igen, och äntligen känns himlen rätt! Men här är horisonten inte lika mörk som i skärmdumparna ovan.

Här är den färdiga bilden med klar himmel och horisont.

Hoppas du tyckte det var intressant!

Här finns ett inlägg kring hur du expanderar arbetsytan i Photoshop.

Ta revansch

Ordet revansch har dykt upp flera gånger nu när jag läst om kvinnors förlossningsberättelser. Kvinnor som skriver hur de vill ha revansch på sin första förlossning. En förhoppning om att nästa förlossning ska bli bättre än den första, eller kanske mer som man tänkt sig från början.

Jag gillar ordet revansch. Ett uttryck för kraft. Att man inte ger sig. Man kämpar vidare. Vägrar ligga kvar på marken. Man struntar i att det kan gå precis lika dåligt nästa gång och kör ändå.

Jag vill bli bättre på att ta revansch. Inte vara så rädd för att samma saker ska hända igen. Jag blir ofta lamslagen av livets käftsmällar och det kan ta år för mig att våga mig tillbaka. Speciellt de senaste åren har gjort mig rädd för en massa olika saker. Privat och yrkesmässigt. Jag har kastat mig ut i saker med öppet hjärta och massor av hopp, för att sedan kraschlanda på marken. Efter kraschen har jag gömt mig i mitt lilla bo och plåstrat om mina sår. Det är ganska mysigt ibland, men det leder ju tyvärr inte vidare.

Födande kvinnor är ett perfekt exempel på revansch. Att föda barn var det värsta jag har gjort. Och jag vet många som delar den upplevelsen med mig. Många med förlossningsskador som aldrig går över och hemska upplevelser i bagaget. Som ändå kör igen. Som vill ha barn så mycket att de utsätter sig för samma risker och samma smärta en gång till. Som vill ha revansch. Hur coolt är inte det?! Jag blir otroligt inspirerad, speciellt för att jag vet vad de utsätter sig för. Och det finns ju aldrig några garantier på att man får sin revansch. Samma sak kan hända igen.

Om kvinnor föder fler än ett barn, då borde jag bannemej kunna hoppa upp på den där hästen igen!

Det kom en bebis till slut!

Allt gick bra. Jag överlevde, bebis överlevde och nu är vi här, mitt i livet. Mitt i mitt liv och i början av hennes. Så galet magiskt och helt surrealistiskt. Jag bälgar i mig kaffe för att orka. Har börjat ställa om min sömnradar så att jag klarar mig på avbrutna timmar. Sån panik första veckorna när det kändes som varenda nerv skrek av trötthet. Men jag har varit rätt bra på att tvinga mig själv att ta små powernaps, sova ut när det går på morgonen och dessutom hitta tid för återhämtning med mig själv.

När jag längtade efter att bli gravid minns jag att jag tänkte: Jag ska inte klaga när jag är gravid. För jag tyckte att så många klagade på sina graviditeter när de bara borde vara tacksamma. Men sen mådde jag så dåligt själv att jag blev helt chockad. Saker kan vara helt underbara fastän man mår dåligt i dem. Jag kan vara tacksam för någonting men ändå behöva klaga över det. Jag kan må skit i en situation som jag ändå vill befinna mig i. Just nu mår min kropp fortfarande dåligt efter förlossningen och det är något jag är ledsen över. Men samtidigt är jag så lycklig med min bebis. Livet har så många nyanser.

En insikt jag fick tack vare förlossningen är att liv innebär smärta. För att en person ska få födas, ska få leva, måste en mamma någonstans gå igenom smärta. Smärta är förutsättningen för liv. Någon har gått igenom smärta för att vi ska få finnas. Och livet innehåller också smärta. Kanske gör det bara allting ännu mer vackert?

 

Fyrtioen veckor och tre dagar

Vecka 17

Något jag inte har skrivit om på hela året är att jag är gravid. Jag har varit gravid i mer än fyrtio veckor och jag är fortfarande gravid. Bebisen var beräknad för tio dagar sedan men den stannar kvar därinne. På söndag blir det igångsättning av förlossningen om ingenting har hänt till dess.

Av någon anledning har jag inte velat skriva om graviditeten här. Det har känts så privat. Vet inte riktigt varför. Men det känns lättare nu när graviditeten är fulländad och jag vet att den snart tar slut. Jag har inte heller velat ta ut någonting i förskott. Det känns ju fortfarande lite knäppt att det kommer en bebis. Vågar inte riktigt tro på det än.

Men nu har det gått tio dagar över tiden och det känns faktiskt skönt att skriva  lite om denna resa!

Vecka 17

Från och med den fjärde december tvåtusentjutton har jag räknat dagarna. Veckornas nummer har fått en magisk mening och varje söndag har jag kollat graviditetskalendern på 1177.se. Hur stort är barnet nu? Vilka symtom är typiska för den här perioden? Aldrig har jag känt ett sådant behov av att spegla mig i andra som befunnit sig i samma situation. Jag har googlat bilder på gravida i olika veckor, läst gravidberättelser och förlossningsberättelser och fått en förståelse för varför kvinnor skriver om detta. Jag har fotat mig själv med mobilen och systemkameran och försökt ta in den förändring som skett. Det är en upplevelse som skakar om och förändrar. Den är så djupt förankrad i kroppen och den går inte att fly ifrån. Jag saknar den autentiska graviditeten skildrad i samhället runt oss. Graviditet är någonting som förväntas pågå parallellt med det vanliga livet. Powerkvinnor som jobbar som vanligt. Gravida som vandrar runt på stan, tar bussen, handlar mat, jobbar i kassan. Som om graviditet vore som vanligt.

Vecka 21

Gravid är för mig ett undantagstillstånd. Det är någonting unikt. Någonting riskfyllt. Skrämmande. Någonting som är förenat med en mängd olika symtom, psykiska och fysiska. En andlig resa i ett mekaniskt samhälle. Ändå tycker jag att min egen bild av graviditet mest bestod av glada kvinnor med runda magar. Jag har inte alls förstått vilken djup upplevelse det kan vara. Många säger vacker, magisk. Jag vet inte. För mig har den varit skrämmande. Så mycket oro jag har känt i nio månader. En känsla av att vara utlämnad till sin kropp och till naturen. Det finns ingen mall för gravida. Alla graviditeter är unika och barnmorskan kan inte säga så mycket generellt.

Vecka 28

Det är en ensam upplevelse att gå igenom en kroppsförändring. Allt jag känner i min kropp känner bara jag. När vi gör ultraljud och är hos barnmorskan känns det lite mindre ensamt. Då finns någon annan där som mäter och lyssnar. Någon som tar bort lite av allt ansvar från mig och undersöker att barnet mår bra. Efter två missfall känns ingenting självklart. Jag vet hur lätt det där livet kan rinna ur mig och jag stelnar nästan i min oro för att det ska hända igen. Men det har inte hänt. Hittills har allt gått bra. Bebisen ligger kvar i min mage och väntar på att födas till ett septemberbarn. Och jag övar på tillit och tro. Vågar tänka att det kommer gå bra.

Jag kommer säkert vilja skriva mer om detta senare. Det är så himla intressant att läsa om andra kvinnors berättelser och därför vill jag själv dela med mig!

Vecka 42

Just nu sitter jag lutad mot väggen i sängen med datorn i knät och kaffe i en muminmugg på mitt sängbord. Ute lyser solen. Det har regnat mycket på sistone och det har varit så skönt! Jag älskar regn och svalare väder. Men det är ändå fint med solen. Den ger ju energi. Höstvädret är det bästa. Röda löv och krispig luft och sol som lyser mellan bladen. Jag längtar så mycket till förändring nu. Till att träffa den som ligger i mig och få börja livet igen. Ett nytt liv. Få tillbaka min kropp. Känna mig lätt igen. Ge mig ut och springa i höstluften (upp till bevis!! Brukar inte gilla att springa men just nu längtar jag SÅ mycket efter det haha!) Känna energin i min lätta kropp igen.

Vecka 39

Nu ska jag ta mig upp ur sängen och göra havregrynsgröt. Klockan är ändå halv elva! Annars hoppas jag på att jag ska orka mig ut på en promenad idag. Njuta av solen och naturen. Vad ska ni göra? Kram!

Pärlorna

jag ser på mitt liv

granskar mina beslut

lägger dem i vågskålen av

mitt och världens

jag och det andra

intalar mig själv att det var jag som valde

träder sorgerna som pärlor på en tråd

knäpper pärlhalsbandet bakom nacken, får dra ut ett extra nackstrå som fastnat runt en pärla

så många sorger som var mina

så många som var världens

alla gånger

som vägen inte var ett val

alla gånger som jag bara stod där en dag

undrande inför framtiden

naken inför livet

och jag minns alla gånger

alla beslut som skulle fattas

utan en endaste skylt i sikte

utan ett endaste rådjur att följa in i skogen

jag lägger pärlorna i vågskålen,

låter den ena koppen väga över så att pärlorna rinner ut på bordet

en vit sjö av hårda skal

jag ser på mitt liv

granskar mina beslut

intalar mig själv

att det var jag som valde

att det inte var världen

att det var jag

Det magiska skapandet

”Birch”

Just nu

är jag så otroligt glad! För igår kände jag livet i mig.

Jag satt i mitt arbetsrum och redigerade bilder. Öppnade Photoshop och tiden flög och jag fick vingar i kontorsstolen. Klockan blev ett och två på natten och fönstren stod öppna mot sommargården.

Magiska portaler som öppnade sig runt mig. Självlysande trådar som hängde sig ner från taket och blev ett skimrande nät. Mina ögon glödde och jag lystes upp i mörkret av datorskärmen.

Att lite bildarbete kan göra så mycket. Så otroligt mycket <3

Och jag påminns om min passion och om hur viktig den är för mig. Fotandet. Bildskapandet. Min energi dubbleras så fort jag hittar tillbaka till skapandet.

Skapandet är mitt hemliga rum. Fullproppat med vitaminpiller och energiboostar. Ett rum som är helt safe och som försvarar mig mot allt. Ett rum där jag är världens största och samtidigt lätt som en fjäder. Jag är en brinnande blåval som rasar fram i regnbågsvatten.

Nu önskar jag mig att lusten ska finnas kvar. Snälla snälla lust stanna här hos mig. Du kan aldrig förgöra mig men utan dig förgör jag mig själv.