Jag glömmer alltid. Lämnar trädgården, stänger grinden och låter den stå utan tillsyn. Det växer upp, högt gräs, mossa, ogräs. Ingen besöker platsen. Grindarna vävs ihop av slingrande växter som gör det svårt att öppna.
Jag rusar på utanför och glömmer att platsen finns. Jag minns den svagt ibland, som en sval bris från ett annat land. Minns skuggan under träden och den stora stjärnhimlen om nätterna. Tänker att det kanske är såhär nu, det kanske inte finns plats i mitt liv för detta mer. En växande tomhet som jag försöker fylla med annat: framtidstankar, sociala medier- konsumtion och tankar som Borde jag inte ha en tydligare Stil?
Tomheten tar mer och mer plats och blir en tyngd. Jag letar efter avlastning men i stressen att hålla huvudet över vattenytan sjunker jag. Små saker blir stora. Livet blir svårt. Tankar om meningen breder ut sig och jag irrar som ett irrbloss.
Och så plötsligt en dag går mina fötter lite tyngre mot marken. Mina lungor drar in luften lite längre. Dammet i huvudet lägger sig och någonting framträder: en svag ljuspunkt, en flamma. Jag följer den och börjar ana vart den leder. Jag känner min kropp medan jag går. Jag minns benen och armarna och magen. Långt där borta ser jag en liten brasa som brinner innanför grindarna på min trädgård. Jag går långsamt. Skyndar jag mig slocknar elden.
Jag sätter mig utanför grindarna och väntar. Anar första stjärnorna tändas. Elden förvandlas till glöd, sakta slocknar blommorna och jag ser fler och fler stjärnor. En liten öppning visar sig bredvid grinden och jag går in. Där lyser glöden från elden. Syrsor spelar vilt. Fladdermöss sveper förbi. Marken täckt av vita blomblad från äppelträden. Rosor uppätna av rådjur.
Varje gång påminner jag mig att inte glömma detta igen. Att inte luras, inte tro att detta finns därute. Jag minns att tankarna om framtiden och katastroferna och klädstilarna och hierarkierna och framgången och frisyren bara handlar om samma sak- jag letar efter den här platsen.
Efter en magisk natt med vintergatan ovanför mig lämnar jag min trädgård. Glöden har slocknat. Jag viskar till fåglarna att jag kommer tillbaka snart, att de får bygga bo i träden så länge, bada i den lilla dammen. Jag ska bara ut på ett ärende.
De springer fyra varv på den vanliga banan och ett varv på terrängbanan som är en liten lerig kulle. De får en t-shirt, en banan och en medalj innan allting börjar.
Alla är vinnare säger vi.
Jag vann jagvann! ropar min yngsta efteråt. Hon och hennes kompis har mötts upp för att springa Minivarvet i Slottskogen. De är tre år och benen brinner. Lilla S storasyster är med och hon springer med dem, coachar och peppar. Hon har sprungit många minivarv, i år är hon sju år och det är dags för det större loppet.
Efteråt blir det glass, de har mängder av goda vegansorter: mörk choklad, nutella cheesecake, hallon, citron och ingefära, apelsin och mascarpone. Regnet kommer och nedanför de rangliga gungorna springer 50 000 löpare från Göteborgsvarvet. Det är ett underbart myller av sport och människor, ja till och med kultur för efter glassen går vi på vårutställning på konstskolan som ligger mitt i Slottskogen.
Det är en ledig dag och en av de bästa. En dag när allting handlar om att Vi möts vid valen om vi tappar bort varandra och Vilken sorts glass ska vi ta. En dag när regnet får ta plats och alla springer in under utomhusscenens tak. En dag som är så varm att det inte gör något att bli blöt. En dag som suddar bort precis alla känslor av tomhet och vilsenhet. De stora svåra känslorna försvinner förvånansvärt lätt med en glass mitt i ett Göteborgsvarv.
På kvällen har jag storslagna planer på att fortsätta alltihop. Det är en underbar majkväll och jag känner hur stadens liv mullrar nedanför berget. Kanske gå på bio? Ta ett glas ute? Jag måste smida medan järnet är varmt säger jag till min man när jag googlar filmer. Jag vet att jag så lätt faller ur mitt aktivitets-läge. Som att jag har en av och på-knapp.
Vi äter hamburgare med klyftpotatis. Barnen ser på film, äter lördagsgodis och klipper i tyger. Vi vuxna pratar om sommaren ute i köket, dricker iskallt vitt vin. Mina storslagna planer sipprar långsamt bort, ut i majkvällen.
I stora sängen läser jag om hunden Rosa som går på dagis. Hon lägger sig ned på marken på promenaderna, men efter några veckor har hon vant sig och går längst fram bland alla hundar, stolt och modig. Rosa ramlar i vattnet, hon springer ut på isen och får inte stopp. Hon blir kall men värmer sig på de andra hundarna. I en stor varm hög ligger de. Sedan får de varsin kanelbulle. Gemenskap och tröst. De snälla pimpelgubbarna drog upp henne ur vattnet i öronen. Hon blev räddad.
Jag och Lilla S somnar tätt intill varandra, som alltid. Utanför fönstret blommar äppelträden, lysande vita. Gården är vit och lila av äppelblomster och syren. Maj är så mycket maj som maj kan vara.
… tänker jag uppgivet för mig själv, när jag återigen tar kaffekoppen med mig in till mitt skrivbord. Hur länge ska jag behöva den här stilla tiden, den här trädutsikten, den här fågelsången?
Det är lätt att önska bort behovet av stillhet i den här världen. Det krånglar till så mycket. Det hade varit lättare att kunna rusa på så fort som världen kräver.
Fönstret står på glänt, in kommer en sval bris. Solen lyser på husen på andra sidan gården och de bländar med sina vita reflekterande ytor. Himlen blå. Den rosa magnolian vid en av rabatterna har just slagit ut.
Det är någonting med blicken, att bara låta den vila. Att låta hjärnan vila från alla intryck. Bara se på kala grenar, påväg att slå ut med sina vita knoppar. Bara lyssna på de små små fåglarna som hoppar runt på marken.
Det är så stillsamt och jag letar alltid efter stillsamt. Som att dammet som yrt upp inuti huvudet måste få en chans att lägga sig, singla ner på marken. Som att huvudet alltid är fullt av damm?
Jag längtade i flera år efter mitt skrivbord intill fönstret och äntligen har jag det, nu står det här som en levande dröm, en inre fantasibild som motsvarar verkligheten.
Tänk att någonting någon gång faktiskt kan motsvara en dröm!
I maj slår äppelträden ut och det kommer virvla vita blommor rakt utanför mitt fönster. Sedan har vi loppis på gården och maj kommer att vara som maj brukar vara. Sedan kommer syrenerna, och häggen, och alla fåglars vackra sång.
Jag ska bara låta dammet lägga sig igen, så orkar jag lite till sen.
En dag glimmar det till. Det är i februari och jag är hemma och vilar. Plötsligt känner jag den, ut i armarna, i hela kroppen: tryggheten. Det är en gammal känsla som stiger upp i mig, som luftbubblor som stiger upp ur vattnet. Jag blir påmind: såhär kändes det förr. Såhär trygg kunde jag känna jag mig, såhär avslappnad. Trots den oro jag burit med mig länge, trots alla katastroftankar, så fanns där ett tunt osynligt nät som band mig samman, någonting som höll ihop både mig och världen.
Det var det där nätet som tillät mig att förkovra mig i alla möjliga saker: dinosaurier och tidsåldrar för miljarder år sedan, Harry Potters universum och poesin. Skrivandet och skapandet instängd på mitt rum. Ett nej tack till vänner som ville leka, för jag ville ju vara i mitt universum, på mitt rum, eller allra bäst: i skogen på landet.
Jag övar. Jag vet inte än hur man håller ihop sig själv. Hur man gör när det som förr har hållit ihop en har försvunnit, förändrats, bytt skepnad. Jag vet att det finns tusentals människor, miljontals, som redan gör det. Herregud, folk växer ju upp och blir stabila- trots omständigheter!
Jag letar efter en nyckel. Kanske är det en nyckel som går till flera olika skrin, kanske inte bara till ett? Kanske får jag bygga upp min lilla värld i olika doser, från olika håll. Som kostcirkeln fast för hela mig.
Ibland försöker jag vila. När jag sitter vid mitt skrivbord och ser småfåglarna, dricker kaffe och hör alla fåglars sång strömma in genom glaset. Jag inser att jag faktiskt har jobb och att alla runt mig inte är borta än. Det finns små öar. Det finns broar till de öarna. Men jag har svårt att ta mig över, det har jag alltid haft. Det krävs så ofta att någon annan går över bron först.
Böckerna är en trygghet. De med livsvisdom och andlighet. De som talar om det svåra, de som tidigare vandrat i natten. Det hjälper att (försöka) acceptera att livet är som det är. Det är skönt att lyssna på Erik Schüldt i podden Sökarna, höra hur han förklarar, med relativt lättsam stämma, hur det är i hans mörkaste stunder. Att avdramatisera hjälper mig. Vi är så många, det är så vanligt med en slöja framför ögonen, ett filter som gör allting dovt och mörkt.
I grunden handlar känslan av trygghet om tillit: Om jag slappnar av, om jag flyter lite på vattenytan, så försvinner inte världen som jag känner den. Allting finns kvar, även om jag inte hela tiden håller ihop det i mitt huvud. Det är verkligen ett hav, livet, ett ständigt flöde av vågor som rullar upp och ned. Och under varje våg: det djupa som allting härstammar ifrån. Vågorna är nyckfulla men det stora djupet finns kvar.
Och sedan plötsligt: en gryning. Allting lite lättare igen. Utan minsta ansträngning är det som att ljuset tränger igenom. Jag känner den där gamla känslan, luftbubblor som stiger upp ur havet.
Jag sitter i det lilla rummet med tre stolar och ett sidobord. På bordet en vattenkaraff och några pappmuggar. Kan jag ta ett glas vatten? Snön yr som en snöstorm utanför. Kyrkan tornar upp sig så att man ser bara den massiva väggen.
Vi tittar på kort och jag berättar allt jag ser i ett av korten. Berättar om färgerna, om hålet som sakta fylls med vatten, om ett hopp som jag kan se igen. Hon lyckas se bortom mina snabba ord, många associationer och ibland skämtsamma betoningar. Hon hör orden och förstår allvaret, trots att jag inte låter så allvarlig. Hon väjer inte för det mörka, hon förstår ordens innebörd.
Någonting hon säger denna snöiga fredag får mig att se mig själv klarare. Det handlar om begriplighet. Vi pratar om sådant som jag kommit för att prata om och jag kan se mitt skapande i ett nytt ljus. Jag kan se vad mitt behov av att berätta, här på bloggen, att skapa mina bilder, att samtala, handlar om. Det handlar om att förstå världen, om att förstå hur min värld vecklar ut sig i mitt liv och hur jag hanterar det som kommer till mig. Livet kan vara så ogreppbart, så svårbegripligt (så avgrundsdjupt). Att hitta fram till en egen förståelse kan vara det som läker.
Det går inte alltid att hantera livets skeenden rakt upp och ned. Det behövs sådant som kan göra livshändelser begripliga. Det är därför jag jagar morgonljuset och dimman ute på en äng. Det är därför jag fotograferar mig själv utomhus mitt på dagen och gör om allting till natt i Photoshop. Det är därför jag skriver.
Jag har försökt dämpa det där behovet av att reflektera ibland. Tänkt att det är så onödigt inåtvänt och sett det som ett slags ältande. Men det är skillnad på ältande som gräver en grop och leder till en återvändsgränd, och ett reflekterande som gör att man faktiskt kan få ihop bitarna i sitt liv, lägga ut dem framför sig och titta på dem. Kanske äntligen förstå.
På ett sätt är det ingenting nytt, jag brukar ju säga att skapande är min terapi, att jag ”måste” skriva och fotografera. Men begreppet begriplighet gav mig ett sammanhang för reflektionen, en förståelse för förståelsen.
Det finns ord som kan beskriva den jag alltid har varit.
Det finns snälla människor! skriver jag till min kompis. Jag har just pratat med en före detta fotokund och jag är positivt överraskad. Mina negativa förväntningar har inte infriats.
Just nu är det inte alls som då, för många år sedan, när jag fotograferade och fick en ”varning” över mail. Just nu är det andra människor jag möter. Ett ombonat universum som motbevisar mig när jag vågar. Det var länge sedan sådana katastrofer kom. Det var länge sedan jag kände mig nedtryckt.
Du måste ju själv vara glad att vi inte använder bilden med tanke på hur den ser ut, som det stod i smset. Vi hade kontrakt och de betalade aldrig för det jobb jag lade ner. Jag var 23 år och allt jag ville var att bli kvitt dem så jag gjorde allt för att bli fri. Så mycket lättare det är att vara fyrtio.
Det var på den tiden jag kastade mig ut och vågade allt. Jag hade en positiv förväntan och litade på att jag skulle landa mjukt i fallet. Det är lätt att känna så innan någonting har motbevisat den känslan. Och desto svårare att hitta tillbaka igen. Det kan ta tid. Jag har börjat balansera mellan okändheter och trygghet. Mellan att kasta mig ut och stanna i hamn. Mellan att våga lite ibland samtidigt som jag skyddar mig själv.
Idag faller snön igen. Den ska falla till imorgon, men inte lika mycket som sist. Sedan mitt senaste inlägg om snön har vi haft nästan vårkänslor i Göteborg. Fåglarna har samlats i trädet och ljuset har bländat hela veckan. Varje dag har jag gått förbi mitt nya skrivbord invid fönstret i sovrummet och stannat upp, tittat på det ljusa träet och på platsen jag gett mig själv, som jag längtat efter. En egen plats att samla tankarna på, skriva blogginlägg vid och mest av allt kanske sitta vid, titta ut över träden och fåglarna.
Jag kan njuta av kylan och snön, trots att den försvårar precis allting. Det är omöjligt att gå med barnvagn och barnen behöver så mycket kläder. Men jag kan njuta för jag vet att våren kommer sedan, jag vet att det blir varmt igen och att det kommer en dag när jag sitter på havssidan på landet, med en kopp kaffe och lyssnar på fåglarna som flyger runt mig. Jag vet att jag kommer tröttna på sommarvärmen och att när hösten kommer är jag färdig med sommar för länge sedan. För så är det med väder. Även om det är nyckfullt kan man lita på det. Det ÄR där. Väder försvinner inte. Det är en konstant som finns i världen och som inte är någonting annat än just väder.
Det finns snälla människor och det finns väder. Ibland kanske livet kan få kännas precis så.
Åtta ambulanser fick igår köra tomma hem efter larm om smällar inuti en byggnad i centrala Göteborg Det var inga skott som hördes Det var inte en masskjutning Det var ballonger som hade smällt inne i en byggnad För en gång skull var det inte en uppgörelse eller en bomb Det var bara ballonger
I början är det magiskt. Snön orörd, gnistrande vit. Den faller i högar från himlen och täcker precis allting. Vi rotar fram kängor och termobyxor för att slippa snö i skorna. Pulkabacken (som egentligen är en ganska smal slingrig gångväg) är fullproppad och barnen skriker ”Se upp i backen” när de susar ned mellan barn och vuxna på väg upp. Jag tänker på Den vita snön för tre år sedan. En nyfödd bebis på magen och en storasyster som var fyra år. Då var vi först i den orörda snön, då var jag och världen en annan, så mycket som inte hänt än.
En kväll går jag på promenad med min hund. Bilar som inte blivit framskottade står som vita kupoler längs trottoaren, tomma tidskapslar som ingen orkar ta vara på. Under drivorna av nyfallen snö mjuk som slät grädde ligger en elsparkcykel vält. Den är tyst och sticker bara upp med ett handtag, men under snön pulserar ett ljus. En lysande grön cirkel rör sig långsamt under det vita. Längre ner på gatan blinkar snön röd från en annan elsparkcykel. De som annars är så snabba, nästan aggressiva, har besegrats och ligger välta under snön, deras trafikljus förvandlade till rödgröna ljuskäglor som rör sig i ett undre landskap. Det går flera dagar utan att någon skottar fram dem. Det är så skönt att allting går långsamt och att de snabba elsparkcyklarna tar en paus, de blir inte ens upphämtade av företagen som brukar komma med pipande bilar på nätterna.
Vägarna plogas och det blir höga snövallar mot trottoarerna. Vagnen är utbytt mot pulka när vi ska till förskolan. Det känns lättare att dra en pulka uppför alla backar än att skjuta en vagn. Ibland får jag svindel inför allting, precis som när Lilla S var tre månader och tanken på så lite sömn skrämde mig. Nu får jag svindel inför alla år som är kvar på förskolan, alla lämningar och hämtningar och allting som jag måste orka. Men jag har kanske lärt mig lite mer nu att försöka hitta pauser, att tillåta mig själv att må bra när jag har tid till det. Att försöka landa varje vecka på små öar i tillvaron där jag vet att det är mysigt och lugnt och där jag får andas. Det finns också fler broar nu, när min yngsta är tre år, än det gjorde när hon var nyfödd.
En bro är den här snön, just nu. Ett underbart hål i verkligheten, ett efterlängtat någontingannat som stör ordningen och tvingar alla att sakta ner. Som skapar magi och roligheter nästan överallt. Det är helt klart att den här takten, takten med snö, passar mig bäst.
I tio år har jag kämpat med min självinsikt. Med värderingar och livsmål. Insett vad som verkligen är viktigt i grunden. I vilken riktning jag behöver gå, vilka värderingar jag inte kan tumma på i mitt liv. Att det kan vara stor skillnad på vad man vill och vad man behöver. Till exempel vill jag inte ha ett liv som bygger på att mina viktigaste behov, att uttrycka mig kreativt, blir till ett jobb. Det får gärna vara som ett jobb- jag säljer ibland bilder, tar något uppdrag som fotograf, ställer ut (om än i väldigt liten skala just nu) men det får absolut inte vara det min hela trygghet hänger på.
Genom åren har jag sett att många av de som kämpar med att försöka leva professionellt på sitt skapande ofta har yttre omständigheter som underlättar. Eftersom de flesta inte gärna skyltar med att deras partner står för hyra och täcker upp vid inkomstbortfall, är det lätt att få bilden att många tjänar mer på sin konst än de faktiskt gör. Det har varit skönt att verkligen förstå det, men kanske beror det på att jag själv har provat och inte längtar tillbaka en sekund. När jag ser någon ”lyckas” på instagram ser jag allt slit. Jag vet vad det kostar. Och jag är bara så otroligt glad att jag själv har testat, för att sedan själv kunna välja bort det. Jag blir tacksam att det inte är jag längre.
För jag vet att jag hade längtat dit annars. Till en idealiserad bild av konstnärslivet som inte finns. Jag vet också att det aldrig tar slut, slitet, eftersom jag är uppvuxen runt kulturarbetare och konstnärer. Men jag hoppas i alla fall att de kommande åren blir en tid för mitt eget slit att ta slut, så att jag äntligen kan få fokusera på annat. En närvaro i det som är, i de utmaningar som finns i vardagen, i livet. En trygg grund som ger mig möjligheten att fokusera på att ta hand om mig själv och min hälsa, för att kunna ta hand om livet runt mig.
Jag ser en liten dokumentär om författaren Karin Smirnoff. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om själva dokumentären, kanske borde regissören ha ställt fler frågor till Karin, som hon själv säger i filmen att hon hade velat. Men den väcker saker inom mig.
Karin har också varit fotograf och hon har upplevt den känsla jag själv aldrig har satt ord på: att livet runtom blir till ett objekt. Att när man lever uppslukad av sin konst blir livet en kuliss som till sist blir till ett verk. När hon hade småbarn blev barnen till objekt genom kameran. Man letar hela tiden efter bilden. Seendet slås aldrig av. Precis detta har jag bestämt mig för sedan länge: barnen får inte bli till objekt. Det handlar inte om diskussionen om barn i sociala medier, utan om en känsla av att vara frånvarande, en distans mellan en själv och världen som skapar en känsla av att missa det som sker.
Det handlar om att bli så konsumerad av konsten att man måste sätta stopp, för att man värdesätter sitt verkliga liv högre. Priset är inte värt det.
Det fanns en tid innan barnen när jag inte vågade skapa. Jag blev rädd för min egen besatthet. Jag tror att man behöver se på konsten mer som ett jobb, om man ska kunna ha den som ett jobb. Jag har också insett att det viktigaste aldrig har varit att just ”leva på” konsten. Det viktigaste har ju varit att mejsla fram sin egen inre röst, hitta förankringen i sig själv bortom ängsligheten, och skapa sig ett liv där man mår bra, där konsten får plats på sina villkor.
Sedan barnen kom har jag blivit bättre på avbrott. Tankar avbryts hela tiden. Men det är fortfarande jobbigt. Därför är det också lättare att inte alls starta upp någonting. Avbrotten är så smärtsamma. Strömbrytaren mellan fantasi och verklighet. Det gör nästan ont när den skiftar.
Jag blev nog stärkt av att höra Karin berätta i filmen. Att det är okej att vänta. Det är okej att välja småbarnslivet nu. Jag har kvar mina drömmar. Men jag väljer mitt liv. Det tog mig lång tid att acceptera men nu vill jag ta hand om den grund som jag står på, jag vill växa djupa rötter istället för att sträcka mig upp mot himlen. Jag vill känna förankring och inte sväva fritt.
Den magiska trädgården finns kvar. De självlysande blommorna, stjärnor som strössel och fåglar som musik. Orden i mitt huvud, bilderna, tonerna. Ingenting försvinner men åren går och det är så skönt att vara grundad i sig själv. Att veta vad som är viktigast just nu.
Det enda man kan göra här på jorden är att lyssna till sig själv. Att kalibrera sin inre kompass så att den följer ens hjärta och behov. Att våga vika av när vägen inte längre passar. Våga byta riktning. Att våga blunda för den man trodde att man skulle vara i den här världen, och våga lyssna på fladdret i hjärtat som är en ledtråd mot någonting som drar. Det är inte lätt, och man blir väl aldrig färdig. Men kanske blir man med åren lite lite klokare på sig själv.
Så sa min farmor till mig, när jag som vanligt pratade om vad jag ska bli. Det var efter att jag hade hoppat av audionomskolan. Skulle jag gå tillbaka eller skulle jag bli bibliotekarie eller kommunikatör, eller skulle jag göra någonting helt annat? Studie- och yrkesvägledare verkar roligt!
Det kanske är själva livet som är din grej, sa hon då. Förmodligen lite trött på allt mitt prat, som redan pågått i timmar och år. Du har redan hittat din grej med fotot. Du har din passion.Nu ska du bara hitta ett sätt att försörja dig på.
Tänk att något som är så svårt för någon, kan vara så lätt för någon annan.
En gång träffade jag en gammal klasskompis som hade börjat läsa till sjuksköterska. Jag vet ingenting annat sa hon. Det är här jag känner mig hemma. En mild uppgivenhet i rösten, en lättnad. Som att ha färdats ett tag ute på det stora havet men bestämt sig för att komma hem. Hennes mamma hade jobbat i vården. Hon kände sig trygg där.
Idag lyser solen och den kalla vinden letar sig in i klädernas glipor. Jag sitter på café för att bli klar med en skoluppgift, lite mer ruinerad efter att ha köpt två pocketböcker till mig själv, två julböcker till barnen och varsitt pysselkit inför första advent. Jag får helt enkelt sälja fler fonder inför julen, konstaterar jag innan jag går fram till kassan. Mitt sparkapital får vänta på bättre tider. Om jag en dag lyckas få ett fast jobb med en lön runt 30 000 i månaden ska jag spara så in i bänken! Jag ska jobba, äta matlåda och spara pengar varje månad. Jag ska sluta spendera dyra pengar på utomhuskaffe för att min självdisciplin är för dålig för att plugga hemma.
Jag längtar efter mina ekonomiskt goda år. Jag har bestämt mig för att de kommer. Annars hade jag aldrig vågat använda mina sparpengar nu. Men lite tillit, det måste jag ha. Jag övar på den, en känsla av att balansera på en lina över svarta himlar, ett valv av stjärnor runtom. En oändlighet som rymmer allt. Jag måste våga. Jag har inget val. Jag måste lita på mig själv. Jag måste lita på att jag klarar det, att jag klarar mig över till andra sidan och att jag kan bära det som kommer sedan.
Vi klarar det, för varje år blir det lite klarare.Så sjunger min pappa och min farbror på Lilla V:s namngivning. De säger Lasse är så liten, och hela världen är så stor, så det bästa man kan göra är att stanna där man bor.
Allting är så annorlunda nu. Havet har ändrat sin kustlinje. Konstellationer har förflyttats, meteoriter har kolliderat och min värld har roterat till oigenkännlighet. Den är inte samma som den var en dag i maj på en namngivning för sju år sedan.
Kanske är jag inte så handfallen ute i rymden som jag tror. Kanske, kanske kan jag styra min riktning här ute, trots att det inte finns någonting att hålla fast vid?
