Ibland

gör jag helt oseriösa, oambitiösa, imperfekta Photoshop-kollage.
Helt enkelt för att det är så jäkla kul!

äter jag en hel Bridge-blandning på en gång. Ofta om jag är arg eller ledsen. Eller om jag är stressad. Eller om jag vill mysa framför en serie.

får jag ångestpåslag när jag kör bil (händer ganska ofta tyvärr och är riktigt obehagligt).

går jag runt en hel dag och är så förbannat arg utan att säga någonting så att min partner bara känner av en dålig energi i hela lägenheten. Jag avskyr verkligen när andra gör så. Hatar känslor som ligger under ytan!

tänker jag: nu bestämmer jag mig bara, om jag t.ex ska välja vilket café jag ska gå till eller vilken väg jag ska ta. Minst hälften av gångerna vänder jag om och ångrar mig.

tror jag att jag ska dö när jag håller på att somna. Precis i den där skärvan mellan vakenhet och sömn. Det är läskigt.

fastnar jag aaaaalldeles för länge på instagram och bara kollar helt främmande människors flöden. Ofta kändisar men ibland kändisar jag inte vet något om.

ägnar jag timmar åt att googla på olika yrken, och hänger i en karriärsgrupp på facebook. Det har nästan blivit en ny hobby. Kan man ha yrken som hobby?

En helt vanlig vardag

Åh vad jag fick lust att vardagsblogga lite efter att ha läst min gamla blogg. Jag var så spontan i bloggandet då. Hade ingen som helst ambition att vara proffsig eller seriös med bloggandet. Tror knappt jag läste andra bloggar. Använde det som en ventil för starka känslor. Och det gör jag ju fortfarande. Strukturerar mina tankar om livet och postar dem som inlägg på bloggen. För att komma ifrån dagboksältandet är det skönt att skriva för andra.

I alla fall så tog jag lite självporträtt i dag när jag satt i arbetsrummet och jobbade framför datorn. Skulle fota regndropparna på fönstret men kameran var vänd i selfieläge så jag passade på 😉

Fotade min nya kaffemugg också hihi. Tanken var att dokumentera. Spara min vardag för att lägga upp som ett minne här på bloggen. Men egentligen har jag inte så mycket att säga. Kanske en lista kan funka?

Dagens lista:

Jag har inte varit utanför dörren på hela dagen. Knäppt va?

Men jag har ändå varit produktiv och transkriberat en text som blev helt färdig (ett kortsiktigt extrajobb som jag har.)

Jag har bjudit in folk till ett event på Facebook som jag hjälper min mamma att marknadsföra lite.

Det har regnat och åskat och blixtrat. Jag har ryst av välbehag och druckit kaffe med havremjölk i min nya mugg.

Jag har lekt med min familj och ätit lunch och middag och mellanmål.

På kvällen var Tomas på konsert och jag lyssnade på en podcast, redigerade dagens mobilbilder till detta inlägg och avslutade med att meditera. Tyvärr är jag så ovan vid meditation så jag kom inte till ro. Jag måste hålla igång meditationen för annars tappar jag förmågan att hitta lugnet. Men jag har ett sånt behov just nu av att komma ner i kroppen. Bottna i mig själv och fly alla irrande tankar.

Ja ungefär sådär kan man sammanfatta dagen! Mina ögon faller ihop så nu blir det rakt till sängen.

Gonatt.

Medan du tvivlar lever jag ett liv

Jag har gått bakåt i arkivet på min blogg och wow! Så häftigt det är att dokumentera. Minnas. Skriva ner tankar. Bilder från vardag. Trots att det ibland gått långt mellan inläggen ger det ett sammanhang. Jag kan följa mitt liv. Det är så lätt att glömma. När jag läser inlägg genom flera år inser jag att jag rör mig. Även om det gått långsamt har jag rört mig. Kanske utvecklas man alltid, hur långsamt det än går?

Passande nog hittar jag ett citat från ett inlägg den 30 mars 2011:

Aktiviteten, oavsett form, är trots allt förutsättningen för att något ska kunna hända. Gör man sig stillastående så händer inte mycket och inget kommer heller aldrig att hända… möjligheterna som stundom och utan förvarning uppenbarar sig, att våga vara där när det händer.

/ Mikael Nanfeldt, Göteborgs Konsthall

De senaste åren har jag varit vilse. Osäker. Tvivlat varenda sekund. Jag har varit trött. Man blir det av framtidsstress. Men jag blir faktiskt imponerad av mig själv.

2012 läser jag detta:

Igår var jag i Jönköping på en intervju till Fotoskolan som ligger där. Jag har ju bestämt mig för att jag vill gå en skola inom foto, för att få tid till det jag älskar allra mest. 

Samma år började jag på den skolan och hade ett fantastiskt år. Träffade Victoria och körde järnet.

Senare läser jag att jag fick ännu ett negativt antagningsbesked från Fotohögskolan (Akademin Valand):

Så har jag fått ett besked i år igen: ”Du har tyvärr inte gått vidare till intervju” Besvikelsen. Som att tappa fotfästet och falla. Frustrationen. Ser de inte att detta är allt? Ser de inte min själ som ligger lindad runt de där ansökningsbilderna?

Men 2013 blev jag antagen. Min dröm blev sann och plötsligt skrev jag i bloggen om hur det är att gå på konstskola:

Well… here I am, in school. And it´s such a transformation. I used to create on intuition, sometimes doing a lot of thinking beforehand, sometimes not. I used to only care about how I felt about my work, not what anyone else thought. In art school there is a lot of focus on the process of creating and on critique. You quickly get self-consious. 


(JA jag skrev på engelska! Hade uppenbarligen storhetsvansinne haha!)

På den här bloggen kan man bara följa arkivet bak till 2012. Jag har inte flyttat över fler inlägg men planerar att göra det. Om du är orimligt nyfiken på mitt 20+ liv kan du kika på min gamla blogg som sträcker sig bak till 2008. Jag gjorde den precis offentlig igen för jag tycker det är för fint för att inte delas 🙂

Jag har alltid haft svårt för att förstå att det är jag som styr mitt liv. Svårt att känna min egen makt. Vet inte vad det kommer ifrån. Så märkligt ändå. Att ha en känsla av att andra vet bäst (om mig, mitt liv, mina beslut, ALLT). Springa runt och söka bekräftelse. Rådfråga. För alla andra vet ju såklart bättre än mig om mitt liv, mina drömmar, möjligheter och förutsättningar?!

Tror jag blivit lite lite bättre på det där nu. Bättre på att inse att mitt liv är mitt ansvar. Ingen annans. Mina beslut är mitt ansvar. Jag kan inte be någon annan att fatta mina beslut. Jag måste ta ansvar för mina egna beslut.

När jag läser bloggen slår det mig att jag har kört på trots allt. Trots motgångar och jag- är- livrädd har jag kört på. Visserligen i snigeltakt ibland men ändå. Det där tvivlet får man nog bara lära sig leva med. Det fanns tydligen närvarande den 14 april 2012, precis som idag:

Just når jag inte riktigt fram. En känsla av vilsenhet. Jag vet vart jag strävar, men blir osäker på vad jag gör för att komma dit. Det går inte att komma ur sig själv. Vi är alltid fast i våra personligheter, våra malande rädslor och knarrande tankar. Du kan vara bombsäker på din sak, veta precis vart du vill, se dina drömmar med en bländande klarhet, men det kan ändå vara svårt att se vart du ska ta ditt nästa steg. I alla fall för mig. Självklart är det en naturlig del av allt, det är nog svårt att gå runt och vara tvärsäker hela tiden. Men det skulle vara så skönt att komma utanför sig själv, få sig en ordentlig titt på sitt liv ur andras ögon, få några aha-upplevelser och förstå vad det är man håller på med!

Och för tio år sedan (tio!!!) skrev jag såhär:

24 år av liv. Levda dagar, drömda drömmar, vakna nätter, rökta cigaretter, lästa dikter, lyssnade låtar, skrivna låtar, tagna foton, vunna vänner, förlorade vänner, vunnen kärlek, förlorad kärlek, gråtna tårar, genomlidna rädslor, tur och otur och sjuk jävla olycka och oväntad lycka. 24 levda år. Så många timmar att göra upp med. Jord att gräva i, bilder att framkalla, titta på, vända på, vrida på. Klockslag som ska stannas, tid som ska erövras, stunder som ska minnas och göras om igen. Göra om göra rätt. Man kan alltid få upprättelse. Härda ut, reda ut och lämna bakom. Lämna hela livet bakom sig och flyga med lätta steg mot ett nytt, med det gamla varsamt bevarat i ett vackert skrin.

Ja hörrni. Det här inlägget var inte alls planerat men jag blev så tagen (av mig själv haha!)

En sak är säker Beata: Medan du tvivlar lever jag ett liv.

Väg 160

Jag sitter på landet. Inomhus för att det blåser. Mina tankar maler omkring i mig som stenar. Undrar om det blir blåmärken? Jag vill bara skrika till mig själv: Sluta! Släpp kontrollen. Du kan inte styra din framtid! Istället äter jag godis och scrollar på Facebook. Försöker lugna mig själv på sämsta tänkbara sätt.

Varje gång jag kör bil är jag rädd för att rådjuren ska dundra ut ur skogen. Hoppa ut på landsväg 160 som de gjorde förra sommaren. Två rådjur på vägen och ett framför min bil. Det kändes nästan ingenting. Det ena rådjuret dog direkt. En hona och en hane i en parningslek. Det tog 20 minuter innan hanen dog. Han lyfte på huvudet och tittade bort mot honan. Såg att hon var död. La ner huvudet för att vila och tittade upp igen. Bara mot henne.

Man måste öva på tilliten. Varje dag. Annars försvinner den. Sipprar ut mellan fingrarna. Den är satans snabb och allting som kan hända är mycket starkare än den. Vinner varje gång.

Jag ger inte upp för jag vill inte leva så. I det mörka. Det är mycket varmare i tilliten. Som en nytvättad filt framför en brasa. I ett hus med skyddsglas och säkerhetsdörr.

Jag ska hitta tillbaka en dag. Hitta tillbaka från rådjur och bilolyckor och vän-svek och familjebråk. Hitta tillbaka till brasan och den stora koppen med varm choklad. Fötterna instoppade i riktigt tjocka sockor.

Om det kommer en älg nästa gång, vad gör jag då?

Vad gör jag om den springer rakt ut framför bilen, så nära som rådjuret gjorde?

Att tacka ja på sina villkor

Jag godkände precis en kommentar på mitt inlägg om att vara rädd för skapandet och fick en insikt på köpet: Anledningen att jag är rädd att förlora mig själv är för att jag har svårt med gränser.

Jag tänker ofta: Allt eller inget. Antingen tackar jag ja och då ställer jag upp på allt. Eller så får jag tacka nej. Tanken att jag kan tacka ja med integriteten i behåll, på mina villkor, finns inte riktigt.

Jag är rädd att förlora mig i vänskapsrelationer. För att jag vet att jag går in i relationer med inställningen att pleasa andra. Att vara till lags. Att jag inte sätter mina gränser och därför kan ge upp mig själv. Att om jag sätter mina gränser kommer jag förlora relationen.

Jag är rädd för att förlora mig i min konst för att jag är rädd att bli manisk. Här har jag faktiskt lärt mig att reglera. Dagen jag insåg att jag gick in i mani har jag kunnat hantera det. Jag sitter inte uppe en hel natt framför datorn trots att jag har flow för jag vet att det kostar för mycket dagen efter. Men jag är fortfarande rädd att ett större projekt skulle gå ut för mycket över mitt privata liv och det vill jag inte.

Jag är rädd att förlora mig i jobb. Speciellt tillfälliga jobb. Tackar jag ja måste jag ställa upp på allt. Jag kan inte sätta några gränser. Jag kan inte vara på jobbet som den människa jag är med det välmåendet jag har. Jag tror detta är anledningen till att jag har så svårt att våga välja något att jobba med på lång sikt. Tänk om jag inte kommer må bra i det jag har valt? Det är som att jag bara är ett offer för mina omständigheter och inte kan vara med och påverka något själv.

Jag är rädd för att svara i telefon, även från mina nära och kära, för jag vet att jag kanske inte säger nej om någon kommer med ett spontant förslag eller vill prata i en timme. Detta har jag faktiskt blivit bättre på. Att tänka: Jag svarar, men på mina villkor. Men det är fortfarande jobbigt! Jag upplever en kontrollförlust när telefonen ringer.

Egentligen skulle jag inte vara rädd för att tacka ja till saker om jag visste att jag gjorde det med hela mig i behåll. Att jag kunde säga ja till saker på mina villkor. Att även om man säger ja till något kan man fortfarande behålla sin integritet och sina egna värderingar. Man måste inte slopa sig själv för att man säger ja.

Det blir så tråkigt att säga nej för att man inte vågar säga ja av rädsla att förlora sig själv.

Nån som känner igen sig?

Livet är det som sker

Mina två senaste inlägg här på bloggen handlar inte om nuet. De är någonting annat. De är tankar. Tankar om livet. Men inte livet.

Livet är det vi gör. Det som sker. Det vi väljer och det som händer oss varje dag. Livet är de vi möter och det vi gör för att få mat på bordet. Det vi gör medan vi tvivlar.

Jag kommer alltid ha tankar om livet. Jag kommer alltid fundera och drömma. Ibland kommer jag sätta ut en riktning eller tänka ut ett mål. Men livet kommer alltid vara det som sker bortom tankarna. Det som sker. Inte det jag tänker.

Och gud vad livet sker! Det sker varje dag. Ibland är jag trött och ibland får jag oväntad energi. Vissa dagar känns allt möjligt och andra dagar känns det mörkt. Upp och ner. Som alltid. Positiva och negativa tankar bredvid varandra. Och mitt i allt händer livet. Vilken tur ändå, att det bara sker!

Det svåra är att hitta balansen mellan att vara i nuet, med den tacksamhet jag känner, och ändå sträva någonstans

Jag läste precis mitt senaste inlägg och insåg en sak: Jag kanske inte behöver satsa? Jag kanske inte behöver satsa på någonting? Istället kanske jag kan göra. Om jag vill ha en kandidatexamen i foto så går jag klart sista året på Fotohögskolan. Men jag behöver inte satsa på konsten. Jag kan fortfarande sträva efter trygghet och stabilitet i livet. Sprida ut äggen i olika korgar och skynda långsamt.

Jag måste inse att jag har förändrats. Mina behov har förändrats och jag har inte längre samma energi. Jag har inte energin att satsa allt på en sak. Jag har inte energin att offra en massa saker längs vägen för att uppnå ett mål. Livet är alldeles för värdefullt. Jag är alldeles för tacksam bara att få vara vid liv.

Men det svåra är att hitta balansen mellan att vara i nuet, med den tacksamhet jag känner, och ändå sträva någonstans. Jag vill inte ha mål som sliter ut mig. Jag vill inte sträva på bekostnad av en lugn och trevlig vardag. Men jag vill inte heller bli slapp, lat och inte ha någonting att jobba för. Man mår ju så bra av att utvecklas inom olika områden. Jag älskar att bli bättre på redigering, lära mig mer om foto och utmana mig själv genom att göra svårare saker.

Jag tror min rädsla ligger i att jag ska förlora mitt lugn och välmående om jag gläntar på den kreativa dörren igen. Samtidigt som jag längtar efter att skapa, är jag rädd att själva skapandet ska förgöra mig.

Hur kan jag få ihop det? Jag vet verkligen inte! Några tips?

Var ska jag lägga mitt fokus?

Ni som har följt mig ett tag vet att jag varit förvirrad kring min framtid. Jag har inte vetat vad jag ska göra. Om jag ska gå klart en av mina påbörjade utbildningar, påbörja en ny, frilansa inom foto eller bara söka ett jobb. Jag har varit SÅ förvirrad.

Förra året stannade allt upp då jag fick barn. Det var bra att landa lite. Ändra perspektiv och tvingas sätta tankarna på paus. Tyvärr kom tankarna tillbaka ganska fort. Och jag vet fortfarande inte. Jag funderar fortfarande på om jag ska gå klart sista året på Fotohögskolan för att äntligen få en kandidatexamen. Det har varit min dröm i 10 år nu!

Jag funderar också på att bli bibliotekarie eller kommunikatör. Jag söker faktiskt jobb inom kommunikation nu. Jag är ju utbildad projektledare och fotograf och har insett vilket perfekt jobb kommunikatör skulle vara för mig. Det är svårt att få jobb, men jag kan inte låta bli att söka när jag kan precis allt som står i annonsen!

I alla fall snurrar tankarna fortfarande och jag har inte blivit klokare. Jag har mailat till Fotohögskolan men de har inte kunnat svara än om det finns plats för mig. Det beror på hur många som väljer att hoppa av sista året.

I fredags sökte jag ett jobb som sjukhusfotograf. Det hade varit fantastiskt roligt! Varje gång jag söker ett fotojobb känner jag att det är det jag egentligen vill. Det är liksom det som ligger närmast hjärtat. Om det är något jag känner mig som mest, så är det nog fotograf. Min stora dröm har alltid varit att göra min egen fotokonst parallellt med att jag undervisar i foto och kanske har en egen liten studio för barnporträtt eller liknande.

En sak har jag insett: De här åren har inte handlat om VAD jag ska göra härnäst. Det har handlat om mitt fokus. Vilket fokus jag ska välja. Jag vill veta vad jag ska fokusera på i mitt liv. Jag vill veta vart jag ska rikta blicken. Vart jag ska sätta fokus. I vilken riktning jag ska börja gå. Jag har stått i en dimma så länge nu och jag längtar efter att börja vandra igen. Den stora frågan är om jag ska vandra ifrån min konst eller mot den igen. Och i så fall, på vilket sätt?

För några år sedan var mitt fokus enbart på fotokonsten. Jag ville syssla med foto och tyckte att all ansträngning var värd det. Men sedan insåg jag att jag vill annat i livet också. Jag vill ha råd med god mat. Jag vill köpa ekologiskt. Jag behöver stabilitet och trygghet. Min stora nöt att knäcka är om jag ska satsa på något helt annat och ha fotot vid sidan av, mer på hobbynivå, eller om jag ska ge fotot en till chans och ”satsa” lite mer på det. Se vart det leder, och om det inte känns bra inom några år så får jag tänka om då.

Jag har kommit fram till att jag vill flera saker samtidigt. Jag vill ägna mig åt min konst men jag vill också ha ett tryggt och stabilt liv. På ett sätt vill jag bara ha ett ”vanligt” liv. Ett vanligt liv med trygghet och rutiner och en fast lön, där jag samtidigt trivs med jobbet. I den drömmen står konsten tillbaka och är något jag gör på deltid. Och det är här jag fastnar. För jag vet ärligt talat inte om jag vill satsa på konsten så som jag gjorde en gång. Jag vet inte om jag orkar. Just nu längtar jag bara efter trygghet och pengar på mitt konto.

Jag anar att svaret är att jag kan göra både och. Jag kan ägna mig åt flera saker. Men i så fall måste jag acceptera att det kan bli annorlunda än jag föreställt mig. Är jag beredd att släppa mina gamla målbilder?

Jag har fortfarande inga svar men jag tror jag har börjat gå. Myrsteg 🙂

Bilderna är från olika utställningar jag haft, själv, med fotoklass och Sagoakademien.

Människors möte

Bild på mig och mamma när jag var 1 år och med på vandring.

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.


Giva om vägen besked,
därpå skiljas ifred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.


Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

En fin dikt av Hjalmar Gullberg. Tyckte den passade en dag som denna då solen lyser genom kall vind och människor är ute med lite tveksamma vårleenden.

Jag sitter på Espresso House och dricker världens största sojalatte. Här är perfekt mycket folk. Några lediga platser och resten fullt av folk som inte jobbar. Jag älskar att sitta själv omringad av folk och skiva, titta ut genom fönstret och tjuvlyssna.

Ljuset ute känns magiskt och körsbärsträden har slagit ut!

Det finns så många romaner om kärlek men mina relationsproblem har aldrig handlat om det

Jag är en väldigt öppen person. Andra har lätt att komma nära. Det finns så många romaner om kärlek men mina relationsproblem har aldrig handlat om det. Mina har handlat om vänskap. Vänner som är så viktigt men som i perioder ätit upp mig inifrån och ut. Jag har behövt jobba mycket på egna gränser.

Jag har övat hela mitt vuxna liv på att stänga ute. Förr gick jag omedvetet in i andras känslor. Bar dem, förvandlade dem till mina och kastade loss för att åka ut på räddningsuppdrag så fort någon gav mig sina tårar. Jag lyckades adoptera känslorna som andra bar på och övervägde aldrig att mina egna känslor kunde vara lika viktiga. Behövde någon något var mitt behov att finnas där för den personen.

Men inte längre. Jag har övat. Övat på att inte vara till lags. Slå knut på mig själv. Se till andras behov på bekostnad av mina. Jag trodde inte att jag fick tillgodose mina egna behov. Jag trodde inte att jag fick säga nej till någon bara för att jag inte ville.

Det kändes så grymt egoistiskt i början. Att sätta gränser (”Jag orkar inte idag/Jag följer inte med på det/Jag behöver vara hemma själv”) kändes som att vara världens sämsta person. Nu lever jag inte upp till hennes förväntningar. Nu är jag en dålig människa. Jag är inte värd att ha som vän när jag säger nej.

Till sist kom jag till en punkt då jag kände mig som ett såll. Jag var genomskinlig utan gränser och när jag försökte sätta mina gränser, markera, och dessutom visa hur jag mådde, då möttes jag av svek och ilska. Min värsta farhåga besannades: att förlora personen jag satte en gräns mot. Det var ju därför jag ställde upp, för att inte förlora vänskapen.

Känslan att jag själv skulle kunna ligga för döden men ändå inte ha rätt att säga nej. Att mina behov inte räknades. Hur stora de än var. Hur dåligt jag än mådde. Den var hemsk. Det tog lång tid att komma över den. Till sist förlikade jag mig med tanken att inte ha vänskapsrelationer. Jag kände att jag inte klarade alla krav, eftersom kraven inte tog hänsyn till mina behov, min hälsa eller min vilja.

Jag hade några år då jag var extra noga. Inte lät någon komma innanför pansarmuren. Nu har det lättat och det är jag glad för. Jag är mycket starkare nu för jag har byggt upp en mur omkring mig och förstått att jag HAR rätt att visa mina behov. Det går till och med att säga ”Jag vill inte” utan mer förklaring. Det har jag aldrig kunnat göra innan. Min barndom bestod av bortförklaringar och påhitt: Jag är sjuk. Jag ska iväg. Aldrig att jag skulle ha sagt att jag inte ville. Jag trodde aldrig att mina egna behov var okej som de var.

Nu är jag på min egen sida och jag krigar för mig själv. Inte mot mig själv. Jag försvarar mig och skyddar mig. Jag älskar mina vänner och jag är så glad att jag härdat ut i allt det jobbiga och fortsatt att investera i mina vänskaper. De är så viktiga och det finns trådar som jag vill vårda starkare. Våra relationer är det viktigaste vi har som människor.

Vad är dina erfarenheter?