Det magiska skapandet

”Birch”

Just nu

är jag så otroligt glad! För igår kände jag livet i mig.

Jag satt i mitt arbetsrum och redigerade bilder. Öppnade Photoshop och tiden flög och jag fick vingar i kontorsstolen. Klockan blev ett och två på natten och fönstren stod öppna mot sommargården.

Magiska portaler som öppnade sig runt mig. Självlysande trådar som hängde sig ner från taket och blev ett skimrande nät. Mina ögon glödde och jag lystes upp i mörkret av datorskärmen.

Att lite bildarbete kan göra så mycket. Så otroligt mycket <3

Och jag påminns om min passion och om hur viktig den är för mig. Fotandet. Bildskapandet. Min energi dubbleras så fort jag hittar tillbaka till skapandet.

Skapandet är mitt hemliga rum. Fullproppat med vitaminpiller och energiboostar. Ett rum som är helt safe och som försvarar mig mot allt. Ett rum där jag är världens största och samtidigt lätt som en fjäder. Jag är en brinnande blåval som rasar fram i regnbågsvatten.

Nu önskar jag mig att lusten ska finnas kvar. Snälla snälla lust stanna här hos mig. Du kan aldrig förgöra mig men utan dig förgör jag mig själv.

Jag tänker fortsätta drömma

Jag sitter i soffan med mitt morgonkaffe. Funderar och drömmer. Tänker på utbildningar och jobb. Riktningar. Försöker att inte klandra mig själv. Inte vara hård. Inte tänka: om du hade gått kvar på utbildningen hade du haft en kandidatexamen nu. Inte tänka: andra i din ålder har redan examen och ett jobb. Inte jämföra.

Men jag jämför hela tiden. Det är ju det jag gör! Förhåller mig till andra genom dem. Snappar upp så mycket runt mig att jag skulle behöva ett filter. För att komma åt mig. Vad vill jag. Vad känner jag. Vad ska jag göra utifrån min situation?

Så jag skrollar runt på utbildningssidor och jobbannonser för att få ett hum om mig. Fast ett hum har jag ju redan. Men viljan måste våga komma fram bakom oron, rädslan och det dåliga självförtroendet. Jag måste hitta en inre vilja för att kunna genomföra någonting.

Jag är inte alls i nån stress, men jag söker efter en riktning, hur liten den än kan vara. Jag kikar ju på jobb också så kanske söker jag bara jobb direkt. Tänker att jag kanske funderar för mycket, men jag har haft så många erfarenheter av att inte trivas på jobb att jag måste försöka hitta något som funkar för mig. Jag har slutat på jobb för att det inte har funkat, för mig. Jag vet att vissa kan ha kvar jobb trots att de vantrivs. Att de kan ”köra på” och jobba för pengarna. Jag klarar inte det. Det måste finnas något där min själ kan landa. Det behöver inte vara storslaget. Men något måste vara rätt. För mig. 

Så jag tänker fortsätta drömma. Jag tänker inte stänga av och låta förnuftet styra allt. Förnuftet får finnas bredvid känslorna. Men jag kan inte jämföra mig med dem som är mindre känsliga. Jag är inte sån. Det kan säkert låta banalt med mina tankar kring jobb, men för mig är det så otroligt viktigt att det jag gör inte tar för mycket av min person. Det är så lätt att bli helt uttömd om man är på fel jobb. Att allt annat blir meningslöst. Men känns det rätt blir det en dimension som smälter ihop med livet och bildar en fin helhet. Jag måste ha den helheten. Jag kan inte dela mig själv i två, vara en jobb-Beata och en annan Beata privat. Jag måste få finnas som en helhet i mitt liv. Som finaste Wilda skrev i en kommentar på det här inlägget, apropå jobbliv:

Jag vill inte ha den gränsen. Jag tycker om när mitt liv hänger ihop men ändå ger stimulans i form av olika uppgifter.

Åh vad jag önskar att samhället tillät mer hela liv. Att människor fick anpassa sina liv efter sig själva. Att hälsa och välmående kom först. Inte som nu, att jobb kommer först och den lilla individen ska göra allt för att passa in i den hårda mallen, inte hamna utanför. Att inte pengar styrde allt.

En liten vardagsuppdatering: salta bad på landet, kaffe invid fönstret och rätten att vara sig själv

Godmorgon! Jag sitter i mitt arbetsrum alldeles intill fönstret. Det flyger måsar utanför och jag älskar deras skrin. Solen lyser som vanligt och vinden gungar i gårdsträden. Jag har varit på landet i en vecka men nu är jag tillbaka i stan.  Jag är så otroligt tacksam att kunna vara på landet. Att öppna dörren på morgonen och kliva ut i naturen. Strössla ögonen med massa skönhet. Glittrande blått hav. Fågelsång. Magiska himlar.

Jag har åkt ner till badplatsen och känt vindarna från havet, gått ner för badstegen och känt det svala vattnet kyla ner min varma kropp. Tagit några simtag och känt sjögräset kittla längs benen. Doppat hela huvudet under vatten och fått salt i håret. Vilat mot strandbottnen och vänt mig mot solen. Tjuvkikat när en barnfamiljs-mamma skulle hoppa från femman på hopptornet men inte vågade. Hon stod i säkert 20 minuter. Hennes man låg i vattnet och hejjade: 1…2…3… hoppa! Hennes söner stod nedanför med mobilerna redo att filma: Bara gör det mamma! Det blir värre om du väntar. Hon hoppade aldrig. Jag spanade hela tiden och till sist gick hon ner. Varför ska man hoppa när man inte vill?

Men nu är jag hemma i stan och dricker kaffe ur en muminmugg. Koffeinfritt snabbkaffe med havremjölk. Idag ska vi hälsa på en kompis i Varberg. Vi har lånat Tomas föräldrars bil och jag känner mig i hemlighet så tuff att jag har bil. När vi har handlat och jag går mot bilen på parkeringen, klickar upp låset på den platta nyckeln som man bara sticker rakt in och inte behöver vrida om, då tänker jag: Alla människor på parkeringen tror att det här är min bil. Inte för att någon bryr sig, men det känns som att jag för ett ögonblick prickar in koden för att vara vuxen. Passerar som en med fast inkomst och kanske ett bolån.

I alla fall ska vi ta bilen till Varberg. Vi tar med Tjorven och hoppas på att hitta en plats att bada med henne. På måndag ska jag till vårdcentralen, sedan träffa några gamla klasskompisar och på tisdag ska jag jobba som personlig assistent. På onsdag hoppas jag vara tillbaka på landet igen.

Jag jobbar väldigt lite just nu, men jag planerar att vara mest på landet i sommar och där sparar jag så mycket mer pengar än om jag är i stan. Jag kände igen mig i Sandras text om hennes nya jobb. Jag har ju hållit på sådär. Bytt jobb hela tiden. Testat nya saker. Bytt utbildning. Det leder verkligen till extremt mycket erfarenhet jobbmässigt. De senaste åren har jag börjat se mer negativt på det. Att det är dåligt att jag inte har ett fast jobb sedan fem år tillbaka som jag kan avancera på. Men var kommer den bilden ifrån? Jag har ju inte velat ha det så. Jag har valt för mig själv och för mig har det varit rätt. Bara för att andra följer en mer traditionell väg betyder det inte att det är fel att inte göra det. Jag börjar förstå det nu. Jag ska sluta stressa mig själv med normer och samhälleliga krav och våga stå för den jag är, både inför mig själv och andra! Det är det Sandra skriver så bra om i sitt inlägg: ”…ville bara säga att bristen på examen och fast jobb inte behöver vara ett misslyckande. Vi är alla olika och den där klassiska jobbmallen passar långt ifrån alla.” 

Så viktigt att förstå att man har rätt till sina egna beslut utan att skämmas för dem. Rätten att vara sig själv.

Vad gör ni just nu? Jobbar ni eller är ni lediga? Jag är så glad att ha börjat blogga lite försiktigt igen och jag blir så glad för varenda en av er som läser och kommenterar. Tack!

Midsommarafton helt själv

Idag har jag spenderat dagen i tystnad och stillhet. Alldeles ensam faktiskt. Trots midsommar och allt. Det var meningen att jag skulle fira med några vänner, men jag var helt slut idag, sov flera timmar mitt på dagen och kände att jag behövde fortsätta vila. Jag intog internet och blandade sötsaker liggandes i soffan hela kvällen. Bröt för ett avsnitt av Min sanning med Amelia Adamo. Läste ut boken Världens vackraste man som jag lånat av min svärmor (blev helt indragen och lusläste!) Googlade runt på en massa saker, läste oändliga trådar på familjeliv om yrke, karriärsval och att ångra val av utbildning (älskar dessa trådar!), scrollade länge och meningslöst på facebook, gick med i söka-jobb-grupp, kollade Bortskänkes Göteborg-grupp (ny favorit!) och läste runt på olika bloggar. Jag har bland annat läst igen mig på Wildas fina blogg, som alltid har så genomarbetade inlägg, Annas blogg som gör mig glad och inspirerad och Ulrikas blogg med eftertänksamheter.

Det är så tyst ute nu. Alldeles stilla. Jag hör lite vind för jag har fönstret på glänt. Jag är ensam hemma och sitter i sängen med datorn i knät. Har djupa inläggs-idéer för bloggen men ibland är det skönt att skriva lite vardagligt också. Älskar ju själv att läsa om andras vardag!

Jag har haft ett långt uppehåll på bloggen, men jag har aldrig velat släppa den. Det bara blev så och jag bestämde mig för att det var bäst att följa känslan, inte pressa sig själv. För jag vet ju hur fort lusten kan försvinna. Och den här platsen är nog viktigare för mig än jag vet om. Även om det går månader då jag inte skriver. Den är min egen oas och vetskapen om att någon, bara en enda liten mänska, läser ibland betyder otroligt mycket.

Kommunikationen med omvärlden. Den är så viktig. Att bygga en bro mellan sitt eget inre och världen där ute. Det är nog det viktigaste jag lärt mig genom åren; att kämpa emot isolering genom att öppna sig för andra människor och våga sträcka sig mot världen. Våga visa världen att man finns. För isolering är så skadligt, och så lätt att hamna i när man mår dåligt. Att skriva och skapa mina bilder har betytt mycket för mig. Jag har gjort bilder utifrån temat isolering/personlig integritet. De här och den här t.ex. Att kunna skapa något som sedan landar hos andra, oavsett om det är en genomarbetad bild eller en snabb vardagsreflektion, det är att förebygga isolation. Livsviktigt.

Imorgon ska jag jobba. Missar en rolig samling människor som skulle se på fotboll på kvällen. Jag bryr ju mig inte alls men lite kul är det att vara med i gemenskapen när alla hejar på Sverige och allting blir så spännande! En knäpp grej är att när Island spelar blir jag plötsligt väldigt engagerad. Detsamma gällde när de spelade EM. Sjukt att fascinationen för ett land kan göra att jag blir sportintresserad till och med. Följer ni VM?

På söndag bär det troligtvis av till landet och det längtar jag efter! Nu ska jag börja en ny bok: Den lilla bokhandeln runt hörnet. Samma författare som skrivit de urmysiga böckerna om Det lilla bageriet på strandpromenaden så jag kunde inte låta bli även denna!

 

Att bestämma sig för att inte bestämma sig

Jag har inte bloggat sedan i januari. En liten flik i min hjärna fälldes ner och sa att jag behövde paus. Mitt i förvirringens stormande mitt behövde jag vara i mitt privata och låta dammet lägga sig. För det yrde rejält i början av året. Jag var otroligt förvirrad över mitt liv.

Nu är det juni och förvirringen har lagt sig.

Så vad hände? Tog jag något beslut? Nej. Kom det en magisk lösning trillande ner från himlen? Nej. Men jag bestämde mig för att lägga ner besluten och låta alla livsvägar ligga orörda ett tag. Som jag skrev om förra året hamnar jag lätt i framtidsträsket och försöker tänka ut hela min framtid, vilket gör det omöjligt för mig att ta ett beslut. Allt blir så skrämmande och stort att varje steg känns ödesdigert. Som i Coldplays låt: Every step that you take, could be your biggest mistake.

Jag bestämde mig för att släppa beslut kring skola och utbildning och acceptera att jag faktiskt inte vet. Det är svårt att fatta viktiga beslut när man är förvirrad. Jag försökte verkligen tvinga mig själv men det gick inte. Jag fick sådan ångest att det till sist blev löjligt. Bara tanken på min gamla skola triggade mig till tårar och allt blev så laddat att jag trodde jag skulle explodera.

Jag pratade med en vän om mina beslut i början av januari. Jag stod då mellan att börja på audionomlinjen igen (som jag gått 1,5 år på) eller att påbörja en distansutbildning till bibliotekarie. Jag bara satt och rabblade samma mening om igen: Jag är så sjukt förvirrad. Vi drack kaffe och åt två muffins till priset av en. Min vän tyckte att jag kanske skulle släppa alla beslut för ett tag. I hennes ögon lät det omöjligt för mig att fatta ett beslut just nu. Och det var verkligen omöjligt. Till sist förstod jag att jag inte skulle kunna ta ett beslut i mitt tillstånd. Det kändes sjukt läskigt men jag bestämde mig faktiskt för att inte bestämma mig. Och jag har mått så mycket bättre sedan dess!

Det var riktigt svårt i början. Min oroliga hjärna tickar igång orosmaskinen och vill att jag ska tänka igenom allt jag kan för att undvika en katastrof. Jag har en liten ångestmaskin i mig som spottar ur sig svarta moln. Men jag lät molnen passera och stod fast vid mitt beslut: att inte bestämma mig. Till sist skingrades de svarta molnen lite och jag kunde plötsligt se platsen där jag stod. Träden ovanför mig. Asfalten under. Här bor jag. Här lever jag. Nu.

Jag skaffade ett extrajobb och har jobbat mellan 25-50% det här året. Det var svårt i början att acceptera att jag inte var på väg till ett speciellt mål. Att jag faktiskt inte visste vart jag var på väg. Men jag har vant mig nu. Försöker låta tilliten växa inom mig. Jag behöver jobba aktivt på att öka tilliten i mitt liv. Jag behöver känna att det kommer att ordna sig. Även om jag inte vet hur. Jag jobbar också på att acceptera mig själv. Acceptera att jag inte kan ta ett beslut kring min framtid just nu.

Att acceptera att jag var vilsen i början av det här året var det bästa jag gjort på länge. Att inte kämpa emot utan istället stanna upp. Det har gjort mig tryggare och lugnare. För jag vet inte. Just nu har jag ingen aning vad jag ska syssla med i framtiden. Kanske vet jag en dag.

Nej jag har inga målsättningar för det nya året

Jag ser blogginlägg och artiklar som handlar om det nya året. Om målsättningar, nyårslöften och häftiga ambitioner. Folk är galet ambitiösa i nya tider. Jag läser dagens Göteborgsposten och kommer över rubriken: ”Så kommer du äntligen igång med ditt nya liv”. Och jag blir så tacksam över att jag skiter i det där. Jag har också haft ambitioner och mål och gjort fina vision boards och antecknat drömkartor med delmål. Men någonstans tycker jag att det skaver. Vårt stressande samhälle med fokus på framgång gräver sig in på alla plan: framgång på gymmet, framgång med kosten, framgång med kläderna, framgång med huden, framgång med… ja ni fattar.

Jag vill inte styras av punkter i en målsättningsdagbok. Jag vill inte vara ett projekt. Jag tycker att vår kultur lär oss att vi ska tvinga oss själva. Först ska man tvinga sig till gymmet, sedan ska man gå på ett hårt pass och tvinga sig att lyfta en massa saker. Sedan ska man tvinga sig att äta protein för att bygga muskler och tvinga sig att inte äta något extra på kvällen. Push istället för pull. Jag gör precis tvärtom. Jag letar efter dragningskrafter i allt jag gör. Vilken träningsform drar i mig tillräckligt mycket för att jag ska orka utföra den regelbundet (och inte bara under de månader som ”nytändningsfasen” brukar hålla i sig.) Vilket slags jobb kan jag gå till utan att behöva tvinga mig över ett enormt berg varje morgon? Jag försöker välja sådant som innehåller mer dragningskraft än motstånd. Saker som ska hålla i längden.

Och jag har faktiskt inga mål för det nya året. Istället har jag lösa tankar som flyter runt utan att göra anspråk. Som att jag vill bli lite modigare; våga testa saker utan att känna att jag måste bestämma mig först. Som att jag vill acceptera hela mig själv och de beslut jag tar. Att jag ska vara mer i rörelse än vad jag står still.

Hur förhåller ni er till nyårslöften? 

Jag strösslar ögonen med Vintergatan

Årets första torsdag! Åh vad jag rider på vågen av ett nytt år. Känner livet i mig och låtsas att allting som kommer är nytt och fräscht och rent. Extra bra att 2018 började på en måndag så får man alla veckans dagar som kritvita blad att bita i!

Sedan igår har jag haft en liten svacka. Energin går i vågor. Vissa dagar vågar jag hoppas och tro på mig själv. Andra dagar faller allt ihop som ett luftslott och jag undrar vem jag är egentligen och varför jag tror att jag skulle få vara nöjd och må bra? Ibland måste jag kämpa för att känna rätten att må bra. Rätten att följa mina egna behov och viljor. Om andra gör som de vill, borde inte jag också kunna göra det, eller är de av en annan sort?

Men jag vet att det bara är en svacka och att energin kommer tillbaka. Om inte annat så lyckas jag alltid trampa igång den till sist. Hoppar upp på den rostiga cykeln och vevar igång dynamolampan. Jag försöker tänka att det alltid är värt att hoppas. Även om det går åt helvete på slutet. Det är värt modet, försöket, hoppet. Att våga. Att våga mer än att bara titta ner eller rakt fram. Ja ja, kanske snubblar jag lite oftare, men hellre blicken fäst på himlen och fullt med stjärnljus i ögonen.

 

 

Årets första tisdag

Det är den andra januari tvåtusenarton. Ekot, kaffe med mjölk och tangentbordsknaster. Ute lyser solen. Himlen är krispig och jag ser guldet högst upp på skorstenen. Tisdag andra januari startar licensjakten på varg. 22 vargar får skjutas. Jag sitter i pyjamas på en köksstol. Tofflan gungar från min fot och axlarna är högt uppdragna. Jag har många flikar uppe på datorn. Lika många flikar som idéer. Jobbannonser inom kontor, kultur och administration. Jag drömmer om att åka till jobbet på morgonen, göra lite kaffe, sätta mig framför en dator och jobba. Oro blandas med hopp och jag försöker låta självsäkerheten vinna. Jag lurar mig själv lite. Som en isbrytare åker jag fram över havet. Skjuter upp färgglada raketer på natthimlen för att andra ska se mig. Jag kan allt det här.

Gott nytt år!

Gott nytt år fina ni! Jag sitter i mitt arbetsrum bredvid ett mulet fönster. När jag var ute i morse var det småregn i luften och Tjorven blev lerig upp på magen när vi kastade frisbee i gyttjan. Det är ett nytt år nu. Första januari tvåtusenarton. Vi har bytt almanacka i köket och den är helt tom. Mitt år är också tomt. Tomt för jag vet inte vad som kommer att hända. Vet inte vart det kommer ta vägen. Jag kunde inte vara gladare för att 2017 är slut och jag får vända blad. Det känns renande. Som att årsskiftet regnar över mig och kommer med nya löften.

Det kommer bli ett bra år. Men jag vet att ”bra” inte innebär avsaknad av problem. Det goda och onda finns hela tiden bredvid varandra. Och jag ska försöka att inte vara så rädd. Inte vara rädd för att det kan kännas helt fantastiskt men också helt förjävligt.

Måndag första januari känns sprudlande. Som att jag bär en hemlighet inom mig. Någonting som än så länge är litet och osynligt men som kommer att växa, bryta sig loss och göra storverk. Jag ska låta livet leda mig nu.

Ideals are like stars; you will not succeed in touching them with your hands. But like the seafaring man on the desert of waters, you choose them as your guiders, and following them you will reach your destiny.

När man känner: Jag orkar inte längre

Den där känslan. När man känner: Jag orkar inte längre. Brukar ni känna den? För mig kommer den när jag plågat mig själv för länge med mina tankar. När det rusat runt som en trasig karusell uppe i huvudet. Jag gråter och viskar till mig själv att jag inte orkar mer. Jag vill bara få vila. Vila från mina egna tankar. Ibland känns det som att jag kommer bli utbränd av min inre stress. Det rusar runt. Jag djupandas men helst vill jag bara sova bort en hel dag.

Det är svårt att vara ledig, när man egentligen inte har något att vara ledig ifrån. Det är svårt att vara lugn, när det inte finns någonting att falla tillbaka på. Det är svårt att ligga tryggt på marken när allt man gör är att sväva runt i ett tomrum. Det är svårt att vara lugn och stabil, när man desperat åker runt och försöker fastna någonstans, men alla väggar är lika hala.