Balansen mellan det inre och det yttre

tittarur

Jag är en person som går 100 % in i det jag gör. Gärna mer. Jag blir ofta väldigt fokuserad på det jag jobbar med. Detta gäller främst när det är mitt kreativa arbete. Vare sig jag arbetar med en bild, eller med text, så sugs jag in i den kreativa bubblan. Jag får ett flow, vilket är helt underbart. Jag kan sitta länge utan att äta, utan att bli trött. Kanske får jag ont i kroppen, men det är lätt att strunta i när flowet cirkulerar i kroppen och jag är nästan hög på den skapande känslan. Problemet är att jag kan ha svårt att hitta en bra balans mellan det kreativa flowet och det vardagliga livet. För jag vill väldigt gärna kunna kombinera dessa två. Jag läste igår på Johannas blogg (som för övrigt är helt otroligt inspirerande med sunda tankar kring entreprenörskap) ett citat från Jan Guillou: Inspiration är för amatörer. Jag tror själv mycket på detta, att lära sig hitta ett sätt att arbeta kreativt utan att behöva den där inspirationen hela tiden. Inspirationen kommer och går, och det där flowet tror jag egentligen inte är nödvändigt jämt och ständigt.

Det jag behöver lära mig är att hitta bättre rutiner för mitt skapande, så att jag lättare kan gå in och ut ur det som ett riktigt jobb. Men jag är en sån där person som måste jobba för att hitta rutiner och struktur, när det inte finns naturligt runt mig. Det är en av mina största svårigheter. Jag önskar så att jag var en strukturerad och disciplinerad människa! Det hade gjort saker kring mitt företag så mycket enklare.

kopp

Hur gör ni? Snälla dela med er om ni har några tips kring rutiner för det kreativa och hur ni balanserar mellan skapande och vardag!

Naturens lugn

waves

Jag befinner mig på en magisk plats, nämligen ute på landet! Solstrålarna strilar genom björklöven och regnet från igår ligger som ett skinande pärltäcke över gräset. Min kaffekopp har blivit ljummen två gånger. Jag glömmer bort att dricka och går istället runt på gården, hänförd över fågelkvitter och naturens dofter. Men nu sitter jag på den inglasade verandan för att skriva lite här på bloggen. Jag önskar så mycket att ta tag i bloggandet mer, eftersom det ger mig både lugn och glädje. Det jag mest tänker fokusera på är att skriva om mitt arbete som fotograf och dela med mig av de erfarenheter jag har fått hittills. Kommentera gärna om det är något specifikt ni vill veta! Mina specialområden rör sig mycket kring photoshop, att sätta ihop olika typer av montage, skapa iscensatta självporträtt och att enbart jobba med naturligt ljus.

Idag ska jag jobba med att byta ut marken på en bild- från träplankor till gräs. Jag har varit ute och fotat några bilder på gräs som jag tror fungerar. Hoppas ni får en fin dag!

flwr

Åker till landet

thatcloudaboveyourhead©beataryden

Den här bilden är tagen på landet där mina föräldrar har ett hus. Det är min mamma som är modell. Det är ett otroligt privilegium att ha en plats att åka till som är utanför stan. Ofta blir det att jag passar på att fota när jag åket hit. Det finns skog och ängar och jag kan springa ut och in ur huset för att byta om eller hämta kamerautrustning. Jag brukar drömma om att bo på landet, just för att kunna gå ut hur jag vill och utan att bry mig om hur jag ser ut. Stillheten och tystnaden. Stjärnorna på natten. Det är magiskt helt enkelt!

Idag ska jag och Tomas åka till landet med Tjorven. Jag ska mest vandra i skogen, men jag tar ändå med mig kameran för att kunna fota om andan faller på 🙂

Ha en härlig helg!

Glaskupan i snön

När det var riktigt mycket snö i Göteborg passade jag på att gå ut i Slottskogen och ta några självporträtt med en glaskupa. Det var väldigt spontant. Jag tog med mig glaskupan och tänkte ut lite idéer medan jag klädde mig i svart. Mamma skulle komma på kaffe men istället fick hon bli min assistent i snön och ta hand om Tjorven medan jag fotograferade! Så går det när man ska dricka kaffe hos mig haha 😉

Beata Rydén 2016 Beata Rydén 2016 Beata Rydén 2016Tjorven älskar att vara med i bilderna! Som tur är kunde mamma locka bort henne med en pinne istället.

Beata Rydén 2016 Beata Rydén 2016Jag brukar ta många bilder och försöka fota lite extra som jag kan ha till andra bilder sedan. Nu har jag börjat redigera bilden och min plan är att den kan bli ett bokomslag en dag.

Beata Rydén 2016Mamma och Tjorven 🙂

Vägen är du

Beata Rydén 2016Vad är det som gör att man inte kan bestämma sig? På ett flertal områden i mitt liv har jag alltid svårt att bestämma mig. Det brukar gälla jobb och utbildning. Men det kan också vara saker som: Ska jag blogga på svenska eller engelska? Ska jag starta en webshop? Helt enkelt är det saker som, om jag beslutar mig för dem, innebär en hel del arbete. Om jag bestämmer mig för att blogga på engelska, då måste jag lägga ner extra mycket tid på att söka upp ord som jag inte kan och hitta rätt formuleringar. Om jag bestämmer mig för att sluta på en utbildning, måste jag ta konsekvenserna av det och hitta någonting annat att göra. Jag måste också stå ut med att jag kanske kommer ångra mig. Om jag bestämmer mig för att satsa allt på mitt företag, måste jag stå ut med all osäkerhet som dyker upp i samband med det, och alla sena nätter och timmar framför datorn som det innebär. Varje beslut kommer med en konsekvens, och ibland tror jag att jag är dålig på att ta konsekvenserna. Det är som att jag helst inte vill ta något beslut alls. Jag vill helst slippa alla konsekvenser och hålla allting flytande.

Några saker som står ivägen när jag ska fatta beslut:

  • Jag har en fantasi som älskar att måla upp skräckscenarior på mina näthinnor. Antingen kommer jag att hamna på gatan utan varken pengar eller en enda mänsklig kontakt kvar i mitt liv. Eller så kommer jag ha boende och jobb, men vara bitter och olycklig. Två ytterligheter minst sagt.
  • Att välja kräver att vi väljer bort. Och det är just det jag har så svårt för. Om man känner sig osäker är det nästan omöjligt att välja bort en sak. Tänk om jag tar fel beslut?
  • Jag ser långt in i framtiden när jag ska fatta beslut. Detta gör att det känns som att jag ska fatta ett beslut om hela mitt liv. Det känns som att jag ska bestämma mig för vilket sorts liv jag vill ha, vem jag vill vara, vad jag vill känna.

Men saken är ju den att det inte går att bestämma hur ens liv ska bli! Man kan bestämma i vilken riktning man ska gå, just nu, men mer än så går inte. Vi lurar oss själva att vi har fågelperspektiv, att vi kan sväva ända upp till himlen och överblicka hela vägen på förhand, för att kunna fatta ett korrekt beslut. Men det kan vi inte inte.

I taoismen finns det ett ordspråk: Vägen är du. Det betyder att livet skapar sig självt genom dig hela tiden, och det är ingenting som går att förutse eller kontrollera. Det finns inte någon förutbestämd väg. Du kan inte välja mellan två vägar. Du kan bara välja utifrån nuet. Var står du nu? Välj utifrån det! Vad skulle du må bra av, just nu? Ofta måste vi våga gå, för att kunna se vad nästa steg ska vara. Vi måste våga vara i rörelse för att skapa vår väg. Det gör ingenting att välja ”fel”. Snedstegen kan hjälpa dig att se vart nästa steg ska landa. Vägen är Du.

Men gud vad svårt det är! Jag försöker påminna mig själv hela tiden.

Work in progress och att dela med sig av sitt skapande

workinprogressJag har verkligen inga problem med att dela med mig av mitt skapande. Jag tror det är för att jag i så många år höll allting för mig själv. Jag var väldigt innesluten och berättade inte ens för någon att jag skapade bilder i datorn. Jag var helt livrädd för vad folk skulle säga om jag visade någonting.

En orsak till att det var så läskigt att visa det jag gjorde var att jag hängde upp mycket av min person på mina prestationer. Jag funderade mycket på om jag ens hade rätt att vara kreativ, och jag trodde att det låg i händerna på någon annan att bestämma det. Är jag en sådan som skapar bra eller dålig konst? Är jag en sådan som får skapa, eller borde jag sluta upp med desamma? Sådär höll jag på att tänka.

Tills jag en dag sökte till Fotohögskolan och inte kom in. Jag blev så fruktansvärt besviken, eftersom jag hade behövt den bekräftelsen så mycket. Men efter det bestämde jag mig för att köra på själv med mitt skapande och strunta i att leta efter tillåtelse från någon annan. Det tycker jag är så otroligt viktigt än idag: Vänta inte på någon annans tillåtelse att få vara kreativ och ta plats med ditt skapande. Oavsett om du känner för att dela med dig eller inte så har du alltid rätt att skapa! Du måste inte ens vara bra! Det är okej att bara skapa för att du vill. Du kan dela med dig av precis det du vill på internet, det gör ingenting om ingen tycker att det är bra! Så befriande det är att komma till dessa insikter. Mitt enda tips om du inte vågar komma igång är att bestämma dig för att det är DU som ger dig själv tillåtelse att börja skapa. Du behöver ingen annans tillåtelse. Bara du bestämmer vem du ska vara i den här världen. Sätt igång med att definiera dig själv!

Här ser ni i alla fall en work in progress (alltså en bild som jag håller på att arbeta med). Den är helt spontan och kom till av att jag hittade två olika bilder som jag började lappa ihop. Det är snabbt gjort än så länge, mest för att jag skulle se vart bilden kan ta vägen. Det ska bli spännande att se hur det blir 🙂

Fem hemligheter till magiska bilder

Omslag-BoVJag läste på Underbaraclaras blogg precis och blev otroligt glad när hon skrev om Moderskeppet. Eftersom jag gjorde min första kurs för dem förra året och vet hur fantastiska de är att arbeta tillsammans med känns det extra roligt. Ibland förstår jag inte riktigt att jag faktiskt ingår i olika sammanhang. Speciellt när det gäller internet. Om man lägger upp någonting på internet så är det så svårt att förstå att folk faktiskt ser och tar del av det man gör. På något sätt känns min värld alltid skild från de andra världar jag tar del av. Jag har följt Claras blogg i många år, och bara kommenterat en enda gång tror jag. När hon skrev om Moderskeppet kändes det så häftigt att hon skrev om någonting som jag ingår i. Hon skrev ju inte alls om kursen som jag och Victoria har gjort, men bara att jag ingår i någonting som hon skriver om känns speciellt. Ibland kan man få för sig att världen är så stor och så långt bort. Men idag när jag läste Claras blogg kändes allt så mycket mindre! Så jag passade på att kommentera också, och känner att jag ska bli bättre på att kommentera numera. Så tråkigt att läsa någons blogg i flera år utan att aldrig skriva någonting! Men för min del handlar det om en känsla av distans och att vi ändå inte ingår i samma värld riktigt. Men det gör vi ju, och det är det som är så fantastiskt med internet. Vi ingår alla i samma värld där vi kan dela med oss av oss själva!

fotomassanFoto: David Brohede.

Jag kom på att jag kunde dela med mig av den föreläsning som jag och Victoria gjorde på Fotomässan 2014. Förra året kunde vi inte vara med, men jag hoppas att vi kan det i år. Det var en riktigt häftig upplevelse att stå inför så många människor och prata (speciellt när det var majoriteten äldre män som satt och fotade med sina mobiler 😀 )

fotomässanJag och Victoria på hotellet i våra t-shirts som vi hade på föreläsningen.

Efter att Emma Svensson skrivit om Fotomässan år 2015 känns det extra viktigt att vara med.

Kika här.

En lugn vinterdag

Beata Rydén 2016 Jag sitter i min studio med en kaffekopp som börjat kallna. Jag har varit sjuk i en vecka så jag är hemma från skolan. Försöker hänga med i statistikkursen hemifrån, men det är så lockande att bara sjunka in i min egna värld istället.

Beata Rydén 2016I Göteborg har vi haft riktigt mycket snö den senaste veckan. Jag bor vid kanten av Slottskogen och här blir fullt med ungar som åker pulka i backarna. Man måste gå omvägar på hundpromenaderna för att inte bli påkörd av ett glatt barn som skriker ”Se upp i backen!”.

tjorvenblommorTjorven smälter in i filten som hon ligger på 🙂

Det är svårt att veta med Tjorven hur kall hon blir. Igår kastade vi frisbee i snön tills jag upptäckte att hon fått is som frysit fast under tassarna. Då hade vi bara varit i den låga snön, men det kändes jättehemskt så jag skyndade hem för att duscha av isen. Tänk om djuren kunde berätta för oss hur de mådde, det skulle vara så mycket lättare ibland! Men de försöker ju kommunicera med oss hela tiden, problemet är att vi inte vet hur vi ska tolka dem.

Beata Rydén 2016De här fina tulpanerna står på vårt köksbord nu. Färgsprakande tulpaner mitt i den rasande vintern är fantastiskt! Som ett löfte om våren och ljusare tider, samtidigt som den vita snön gnistrar utanför fönstren.

Beata Rydén 2016

Hoppas ni har en fin dag <3

Om du vill undkomma hettan, hoppa då in i elden.

whatif©beataryden.com

Kära 2016. Jag har så många önskningar att dela med dig. Jag har så många drömmar som fått vänta. Nu ligger de på hög och är dammiga.

Kära 2016, nu är det skitiga 2015 slut och jag vill dela min lista inför det nya året med dig:

Jag önskar att jag kommer att hoppas. Våga hoppas på det jag vill. Hoppas på ett liv i mening som kan göra mig lycklig.

Jag önskar att jag kommer att våga. 2015 styrdes av rädsla. Jag önskar att jag kan låta lusten styra istället.

Jag önskar att jag kommer fortsätta vara kreativ, oavsett vad någon säger, oavsett vad som händer. Skapandet är för viktigt för mig för att ignorera det.

Kära 2016. Jag önskar så starkt. Kanske är det egoistiskt av mig, men jag tror faktiskt att jag måste vara egoistisk. Jag måste våga lyssna till mitt eget hjärta. Först då kan jag få energi att ta mig an världen som ligger och väntar.

Kära 2016. Jag vill inte gömma mig mer. Jag vill våga anta utmaningar. Jag vill våga möta rädslan.

Kära 2016, är Du året då jag hoppar in i elden? Möter mina rädslor?

Åh vad jag hoppas på det!

Bilden heter What if? och jag skapade den 2010 utifrån känslan att vara rädd för katastrofer. Att hela tiden gå runt och tänka: Tänk om? och inte våga öppna sina ögon. Bildens titel inspirerades av en låt från Coldplay:

”Every step that you take
could be your biggest mistake
it could bend or it could break
but that´s the risk that you take”

Titeln på inlägget är ett buddistiskt ordspråk. Tycker det säger så mycket om att man bara kan bli av med rädslor genom att möta dem, inte genom att låta sig styras av dem.

 

Vågar jag?

coffeebookJust nu: En jämn ljusgrå nyans på himlen. Göteborgs gator är kantade med snöslask som blandats med grus. Bussarna gör stopp vid Järntorget. Släpper på frusna passagerare. Människor går ut och in på caféet där jag sitter. Beställer dubbel espresso, liten latte, och så bagels med olika saker på. Lunchen har just pågått för fullt här inne, men nu är det äntligen lite lugnare. Jag sitter på en hög stol invid ett enormt fönster. Här har jag utsikt rakt fram mot Järntorget. Ett eget rum som jag har betalat för (varm choklad med vispgrädde) där jag får vara ifred med min dator och mina tankar. Jag skriver små att göra listor inför våren. Funderar på ännu ett steg i denna livets berg och dal bana. Funderar på om det är dags att börja följa hjärtat igen. Gång på gång under hösten har jag blivit påmind om att jag inte kan leva utan mitt skapande. Då dör jag inombords. Och ändå har jag försökt att inte följa mitt hjärta, trots att det skriker.

Jag läser vackra texter av Patricia Tudor Sandahl. Hon är som en liten fågel som sitter på det nakna trädet utanför och sjunger precis det jag behöver höra:

Våga gå din egen väg:

Varje människa måste gå sin väg, upptäcka sin sanning, återge sin erfarenhet, upptäcka och belysa världen på sitt sätt.

Och jag undrar om jag vågar. Kan jag strunta i min rädsla?

Våga möta din rädsla:

Att känna rädsla är obehagligt, men den är bara farlig om du låter den hindra dig från att göra det du vill. Mod är att våga göra någonting trots att man är rädd.

Kära Universum, ge mig lite mod, eller få mig att använda det mod jag redan har. Jag är så trött på att vara rädd.

Citat från Patricia Tudor-Sandahl, som skrivit helt fantastiska böcker om psykologi och att lyssna till sig själv. Just dessa är hämtade från en lite mindre presentbok hon skrivit som heter Humlans hemlighet.