En helg i Stockholm på Fotografiskas café

stockholm

I helgen har jag varit i Stockholm. Strosat i kalla vindar med sol på kinderna och brännhet kaffemugg i händerna. Kollat på vattnet, husen, himlen. Bott på hotell och läst DN till frukost. Promenerat över broar, genom parker och gallerior. Smygspanat på hundar och ryst lite av alla trendiga storstadsmänniskor.

Det bästa med resan var att jag fick träffa en vän som flyttade upp till Stockholm för två år sedan och som jag inte har träffat sedan dess. Vi bänkade oss i Fotografiskas café med varsin stor kaffekopp för att avverka de senaste två åren. Utsikten från caféet var helt magisk: blå vatten, vita båtar och Gröna Lund som en lysande leksakscirkus där nere.

Vi pratade om vilsenhet, om att ”bara vilja ha ett jobb” men samtidigt vilja ha ett roligt jobb, om att inte ha en aning om vad man ska bli, om att gömma undan kameran efter tiden på Fotohögskolan (vi gick i samma klass där), om dryga kollegor på olika praktikplatser, om att ens partner har ett större sammanhang än en själv, om att flytta till en ny stad, om Stockholm, Göteborg och om den där killen som min kompis dejtade på en liten bar när hon bodde i Göteborg.

Och vi pratade om vänskap. Om hur svårt det är när man har umgåtts i stora gäng som gått ut mycket tillsammans. När sammanhanget plötsligt försvinner och vännerna faller bort. När man inser att man inte har så många vänner kvar efter att man bytt stad, slutat gå ut eller fått en ny partner. Hur många finns det kvar när man gör stora förändringar?

Efter vårt möte var jag så fylld energi. Det var som att vår träff injicerade hopp i mig. Hopp som jag tappade 2015. En tro på mig själv som jag har stuvat längst ner i byrålådan och bestämt mig för att aldrig ta fram igen.

Men så åkte jag till Stockholm.

Och något klickade.

Det som gått i baklås låstes upp.

Kanske, kanske… håller dimman på att lätta?

 

Vad kan man göra i Reykjavik i fyra dagar?

Den frågan har jag fått under dagen. Jag kom hit till Reykjavik ca halv tolv idag. Men lokalt är klockan två timmar tidigare. Jag bor på ett hostel i Downtown Reykjavik. De flesta som bor här ska hyra bil och resa ut i vildmarken. Själv ska jag stanna i stan i fyra dagar. För mig känns det självklart men jag inser att det inte är det för alla. Vaddå, ska du bara vandra runt helt själv i fyra dagar? Vad kan man göra? Folk förstår inte alls och jag inser att jag inte vet hur jag ska förklara mig. Jag har ju med min dator och tänkte skriva, läsa, promenera. Men det låter jätteflummigt när jag försöker berätta det. För mig handlar det om att ge plats för mitt kreativa rum. Att komma bort från vardag och prestation. Få ett eget space. Men hur förklarar man det?

En sak jag gör på är att gå på café. Att gå på café handlar för mig inte om själva fikat. Jag köper ofta en svart kaffe som står och blir kall under två timmar. Det handlar om det kreativa rummet. Jag bär ständigt med mig mitt kreativa rum och när jag sätter mig vid ett utvalt bord för att läsa eller skriva betyder det att jag avsätter tid till bara det.

Idag har jag fikat på ett bokhandelscafé som ligger nära mitt hostel. Har varit här tidigare och älskar det. Fullt med islänningar som sitter och pluggar och jobbar. Dessutom hade de glutenfri brownie och gratis påtår!

Lyckades promenera långt ut i hamnen också så att jag blev riktigt trött. Här ser ni konserthuset Harpa som lyser i solen.

Island och dess moln. De ligger alltid och vilar på bergen <3

Nu är jag så ruskigt trött att jag snart ska lägga mig! Hoppas ni har haft en fin dag!

Mulet

Sitter och väntar på en vän på Starbucks. Vädret är mulet, skönt och varmt. Staden ligger inbäddad under de mjuka molnen. Min första dag på projektveckorna har börjat. Vi har tre veckor på oss att fota samt sätta ihop en portfolio. Men jag känner just nu mest för att åka ut till landet och vira en filt runt mig. Sitta ute i de friska vårvindarna och se havet skifta färg.

Promenader

Hej alla fina! Sitter här på Café Nöller i Haga i Göteborg. Här spelas underbar klassisk musik och solen leker genom fönstret. Jag sitter inne för att kunna se min datorskärm. Har just träffat min vän Ellinor som går på Konsthögskolan Valand. Hon har hjälpt mig med en ansökan till en ettårig projektkurs. Jag märker när jag pratar med andra om konst och idéer hur viktigt det är att bolla med andra och sätta det man gör i en kontext. Bara att försöka formulera mig i tal för en annan människa är utvecklande. När jag varit på intervjuer för fotoskolor märker jag hur svårt det är att presentera sig själv. Det som är helt klart inuti mig blir nästintill flummigt eller otydligt när jag ska förklara det för en jury. Jag förminskar mig själv, talar mindre allvarligt om det jag gör. Suck!

Bilden överst är ett porträtt av världens bästa mamma (alltså min!) från vår promenad i Botaniska Trädgården nyligen. Sedan är det underbara Lisa Marie under körsbärsträdet. Och underst ett självporträtt från mitt hem. Till höger på bilen ser ni två av mina tavlor.