Om beslutsångest: Världen är inte svartvit och det behöver inte du heller vara

Jag är en svartvit person med beslutsångest. Jag tänker hela tiden antingen/eller. Det finns inget mellanting i min hjärna.

När jag funderar över vad jag ska bli, kan jag inte föreställa mig att det kan vara flera saker. Antingen blir jag frilansande fotograf, eller så blir jag konstnär. Antingen blir jag bibliotekarie, eller audionom. Antingen blir jag geolog, eller så jobbar jag med att städa. Antingen eller antingen eller antingen eller antingen eller.

beslutsångest

Mitt svartvita tänk hänger ihop med min beslutsångest. Sedan jag var barn har jag haft svårt att bestämma mig. Min farmor brukar berätta hur jag stod länge i en affär om jag skulle få välja en sak att köpa med mig hem. En gång var vi i Stockholm och det låg så många gosedjur på hyllorna. De låg i högar. Och det fanns så många sorter. Jag stod med två gosedjur, ett i varje hand, och försökte välja. Jag rådfrågade min farmor, som tyckte att jag skulle ta den jag kände mest för. Men tänk om jag ångrar mig farmor? Tänk om jag egentligen vill ha den andra? Vi stod länge i den affären.

svartvit

Sådär är jag fortfarande. Ni kan ju tänka er ångesten kring livets större beslut. På senare dar har jag förstått att jag är rädd för att göra fel. Beslutsångesten hänger alltså ihop med perfektionism. Om jag väljer att gå en speciell utbildning blir det kanske fel och då kommer jag att ångra mig. Jag har prestationsångest på många plan i mitt liv, och jag har dessutom en prestationsångest kring hela livet. En känsla av att mitt liv måste levas på ett bra sätt.

Jag får inte ställa till det i mitt liv. Jag har full förståelse för att andra inte klarar av att leva upp till olika krav, men jag kan inte vara som dem. Jag kan inte fucka upp mitt liv. Jag får inte göra det.

beslutsångest

Alltså: Mitt svartvita tänk hänger ihop med min beslutsångest som hänger ihop med min prestationsångest. För om man har höga krav på livet, då får man inte göra fel. Om man tror att man kan välja fel, då är det omöjligt att välja. Om man tror att konsekvensen blir svart eller vit, då vågar man till sist ingenting.

Jag är glad att jag är medveten om detta, vilket gör att jag kan gå emot det och tvinga mig till beslut. Jag tvingar mig att se nyanserna, för jag vet att de finns där. Jag vet att världen är allt annat än svart och vit. Världen är full av nyanser.

 

Om det omöjliga i att ta beslut

Jag har funderat mycket över val den senaste månaden. Jag har stått inför ett val som inneburit att jag suttit i timmar med listor där jag försökt bestämma vilket av alternativen som är bäst. Ni vet såna där listor där en skriver plus på ena sidan och minus på andra. Jag har känt på hur omöjligt det kan vara att ta ett beslut, och därför ville jag skriva om det idag.

Det svåra med listor är att det kan leda till att du övertänker saker. Jag tycker att det är bra till en viss gräns, men sedan kan det logiska ta över och om du bara försöker bedöma olika aspekter ur ett logiskt perspektiv så kanske du ändå inte kommer fram till vad det är du vill.

Problemet med att tänka för logiskt och göra listor är att du till sist måste väga in vad du känner i alla fall. Det går inte att ta ett beslut med bara hjärnan. Och det är där det blir svårt. Jag har själv upplevt att jag sitter med flertalet listor, jag vet exakt vad som är plus och minus på de olika alternativen, jag har skrivit ned allt som går att skriva ned, och ändå kan jag inte ta ett beslut.

Problemet är själva grundtanken: att det skulle finnas ett rätt beslut. Det gör det inte. Det finns inget rätt beslut. Det är inte två alternativ där det ena är bra och det andra är dåligt. Det är två alternativ där båda är bra på olika sätt, och dåliga på olika sätt. Det finns inte ett beslut i världen som inte för med sig något negativt. Du kan alltså inte välja något som är garanterat smärtfritt, eller som blir garanterat bra.

Du kan helt enkelt inte veta hur ett beslut kommer att bli efter att du tagit det. Och det är ju det som är så otroligt läskigt med beslut. Att du måste fatta dem innan du vet vart de kommer leda. Du måste ta ett första steg på vägen innan du vet vart vägen leder.

Mitt senaste beslut som jag skulle ta gick till så att jag först gick igenom varenda aspekt som fanns, om och om igen. Men sedan fastnade jag. Jag frågade om råd men det hjälpte inte. Jag önskade att någon annan skulle kunna ta beslutet för mig. Det hade varit så mycket skönare att inte vara ansvarig själv för beslutet. Men ingen anna kunde välja åt mig. Jag måste själv välja till sist.

Och till sist valde jag. Till sist bestämde jag mig för att bortse från plus och minus och ändå göra det som hjärtat vill. För jag kom fram till att det inte handlar så mycket om vart vägen leder, utan om hur vägen är att vandra. Om jag inte kan njuta på den väg jag går på nu, då måste jag byta riktning. Så jag bytte riktning och jag vet inte vart den leder men jag vet att vägen känns bättre. Jag vet att det, just nu, är min väg. Jag vet också att det där kan ändras om ett år. Då kanske jag byter igen.

För det är så livet är. Det ändrar på sig hela tiden. Och du ändrar dig och det är okej. Jag har så länge varit en sådan som försöker planera tio år fram i tiden. Men nu börjar jag lära mig att det inte går. För jag vet inte vem jag är om tio år. Mina behov kommer att förändras längs vägen. Min energi kommer förändras med åren. Allt är i ständig rörelse och det enda jag vet är att jag blir passiv om jag inte vågar göra vissa förändringar.

Står du inför något svårt/jobbigt/omöjligt beslut just nu?


I wrote about those hard choices that you need to make sometimes, but that can feel impossible to take. Sometimes you just want someone else to decide for you, but that´s not possible. I´ve come to the conclusion that there is no right or wrong choice. In the end, you need to listen to how you feel about it, no matter what the logic tells you. I´ve decided to do what feels right for me, right now, and I also know that that can change in the next year.

1

Det finns inget beslut som är rätt eller fel

Söndag älskade söndag. När jag vaknade imorse trodde jag faktiskt att solen lyste genom fönstret. Det kändes så ljust när jag öppnade ögonen. Men när jag drog upp rullgardinen såg det ut som vanligt i Göteborg: mulet! Ljuset har verkligen varit frånvarande här. Utan snö på marken blir det så mörkt.

Fint citat som jag fotade av på ett antikvariat för några veckor sedan.

Min vecka har präglats av ambivalens. Jag tänker mycket på beslut just nu. Och jag har verkligen fått en insikt om hur otroligt svårt jag har för att fatta olika typer av beslut. Jag har alltid haft svårt för att fatta beslut. Jag får lätt panik när jag står i kö på ett café och måste bestämma mig för vad jag ska ta. Ibland kan jag verkligen inte bestämma mig, för jag känner verkligen inte vad som är rätt. Och jag tror att det är just där som problemet ligger, att jag verkar vara förprogrammerad att tro att det finns rätt och fel och inget där emellan.

Varje gång jag har två saker framför mig, så tror jag att det ena är rätt och det andra är fel. Ni kan ju tänka er hur frustrerande detta är när det kommer till större beslut. Jag får sådana livsavgörande känslor inför olika typer av beslut. Som att jag tror att det ena beslutet kommer leda till ett bra liv, och det andra beslutet kommer leda till att allt går åt helvete. Redan här blir det ju omöjligt att ta ett beslut. Det blir en inre låsning. Eftersom jag tror att jag kan välja något som förstör hela mitt liv, så vill jag inte välja någonting.

Det svåra är att jag är medveten om detta, men jag kan inte implementera det när jag själv ska ta ett beslut. Det är som en fysisk känsla. En rädsla för att välja fel. Den bistra sanningen med beslut är ju att en alltid måste välja bort någonting. Och jag har nog väldigt svårt att stå ut med motstridiga känslor. Jag vill ha en försäkran om att allt kommer att gå bra innan jag väljer någonting. Jag vill veta innan. Vilket såklart inte går. Det är ju inte alls så livet funkar!

Jag tror i grunden att det handlar om tillit. Tillit till att saker kommer att ordna sig, men också tillit till att jag själv kan fixa saker. Jag har börjat förstå att jag verkligen måste jobba med min tillit. Jag vet inte hur, men jag vet att jag måste öva upp min tillit. Speciellt till mig själv. En tro på att jag kan klara av saker gör ju också att jag får en starkare tro på att saker och ting ordnar sig.

Nu har en liten vårlängtan börjat smyga sig på mig. Jag hittade dessa bilder som jag fotat i vackert vårljus hemma, och jag blir så glad av att se det där underbara ljuset och veta att det snart kommer se ut så i vårt kök! Längtar ni också till våren nu?