Det värsta är oron

oro

Det är så otroligt lätt att rädsla kommer i vägen. Så fort jag vågar landa lite, känner att jag har koll på mitt liv, så snirklar sig oron fram. Den tar sig in under huden. I den veckade hjärnan. Den rör sig i mitt blodomlopp. Oro är inte längre något som kommer och går. Den är en del av mig.

Jag vet att det finns många som lider mycket mer än mig. Jag kan fortfarande gå emot min oro. Den paralyserar mig inte. Jag vågar faktiskt göra saker.

Som att ta ett uppehåll från skolan i början av året fastän det kändes som att marken öppnade sig under mina fötter.

Som att börja på ett nytt sommarjobb trots att mitt inre skrek att jag inte kunde passa där och borde skriva till dem att de gjort ett misstag som anställde mig.

Nu måste jag återigen ignorera mina rädslor och våga ta ett beslut. Jag ber oron att lämna mig ifred. Jag viskar till mig själv att oron har fel. SÅ hemskt som oron säger kommer det aldrig att bli.

Och jag vet att när de riktiga katastroferna kommer då klarar jag det. Men oron förstör så mycket på vägen.

1

Livet fanns ju där för mig att leva hela tiden

livet

Jag tror minsann att hösten har kommit. På riktigt. Varje dag ligger fler blad på marken. Varje dag rodnar löven, gulnar, liksom tjocknar i färgen. Ibland ligger solen på och förstärker alltihop. Det är så vackert. Det gör ont. Jag vill kapsla in det i en glasbubbla att bära med mig genom vintern. Tänker att om jag går tillräckligt många höstpromenader nu, så borde väl lite av all färgprakt brännas fast under ögonlocken så att jag ser det när jag blundar?

livet

Hur som helst sitter jag vid mitt köksbord och dricker kaffe.

Jag har tassat runt i köket och fotat under förmiddagen. Samlat på mig lite bloggbilder. Redigerat och lyssnat på podcast. Kaffebryggaren är fortfarande på; knäpper och kaffet är nog bränt nu.

livet

De senaste dagarna har jag varit mindre orolig. Släppt tankarna och varit i nuet. Herregud, det är som att själen får vila. Oro tär så mycket på krafterna. Den är som en karusell med tankar som snurrar i hög fart. Ibland lyckas jag hoppa av och det är som att jag får livet tillbaka. Jag landar på marken och ser allt det fina omkring mig: himlen, fåglarna, människornas leenden.

livet

Ibland tänker jag att det är så jag kommer känna när jag dör: Det där var ju inte så farligt. Nu är det slut och allting blev bra till sist. Varför oroade jag mig så mycket? Livet fanns ju där för mig att leva hela tiden, i varje sekund, i varje ögonblick.

livet

 

1