Det värsta är oron

oro

Det är så otroligt lätt att rädsla kommer i vägen. Så fort jag vågar landa lite, känner att jag har koll på mitt liv, så snirklar sig oron fram. Den tar sig in under huden. I den veckade hjärnan. Den rör sig i mitt blodomlopp. Oro är inte längre något som kommer och går. Den är en del av mig.

Jag vet att det finns många som lider mycket mer än mig. Jag kan fortfarande gå emot min oro. Den paralyserar mig inte. Jag vågar faktiskt göra saker.

Som att ta ett uppehåll från skolan i början av året fastän det kändes som att marken öppnade sig under mina fötter.

Som att börja på ett nytt sommarjobb trots att mitt inre skrek att jag inte kunde passa där och borde skriva till dem att de gjort ett misstag som anställde mig.

Nu måste jag återigen ignorera mina rädslor och våga ta ett beslut. Jag ber oron att lämna mig ifred. Jag viskar till mig själv att oron har fel. SÅ hemskt som oron säger kommer det aldrig att bli.

Och jag vet att när de riktiga katastroferna kommer då klarar jag det. Men oron förstör så mycket på vägen.

1

4 comments

  1. Ja! Oron kan verkligen begränsa en. Men jag försöker hela tiden att vara medveten om när det är oron som styr och när det är JAG som styr. Men ibland är ju oron bara för stark och då måste den få styra tror jag. I alla fall ett litet tag. Hoppas du känner att det blir bättre med oron <3 Kram!

  2. Åh tusen tack för din kommentar <3 Så tråkigt att höra om alla dina besvär, men så himla fint att det har blivit så mycket bättre för dig! Det är nog viktigt att inte identifiera sig helt med oron också, utan låta den komma och gå. I mitt fall kom jag in i någon slags oros-spiral för några år sedan, men jag tror faktiskt att den börjar avta nu 🙂 Tack för att du läser <3 Kram!

  3. Åh jag känner igen hur oron kan begränsa. Hoppas den lättar för dig. Jag har i många avseenden lärt mig att komma förbi den men i andra områden hänger den verkligen kvar när saker drabbar mig. <3

  4. Jag oroade mig så jäkla mycket förr. Jag var en sån. Alltid var det nåt. Om det inte var nåt som direkt kröp till ytan när jag tänkte efter så lyckades jag tänka efter lite till och då hittade jag alltid nåt att oroa mig för, eller skämmas för, eller att ha ångest för. Jag tänkte att jag var sån. Sen när jag började jobba blev det värre, för nu kunde jag ju oroa mig för saker som var viktiga på riktigt! Jag kunde ju göra fel och det kunde skada nån, eller kosta någon en massa pengar! Då nångång när det var som värst började jag lyssna på ljudböcker när jag skulle somna. För det var då det var värst med oron, när inget annat distraherade, och ingen annan kunde tala om för mig att jag inte behövde oroa mig. Jag lyssnade på mina ljudböcker – då var det mest Harry Potter och klassisk fantasy, och jag började kunna somna fort och lätt. Berättandet tog bort den egna rösten i huvudet. Under många år, kanske 7, lyssnade jag på ljudböcker varje natt, tills jag somnade. Kunde räkna på två händer de nätter jag inte gjort det, under de åren. Efter ett tag blev det nästan jobbigt, var batteriet slut på mobilen så blev jag stressad. Men nu, nu behövs det inte längre. Visst oroa jag mig ibland. Men jag har lärt känna mig själv som en person som inte oroar sig varje natt, som oroar sig lite ibland, men det är inte den jag ÄR, det är bara nåt jag gör, ibland.
    Ber om ursäkt för världens längsta kommentar, ville nog egentligen säga att det kan gå över. Kram!

Comments are closed.