Ett vanligt liv

ett vanligt liv

Sommaren 2015 mådde jag väldigt dåligt. Jag hade kämpat på med mitt foto i många år och utsatt mig för flera situationer som resulterat i konflikter och mer kritik än jag kunde hantera. Dessutom hade jag ett extrajobb med stor press, samt flera andra saker på gång samtidigt: en komvuxkurs vid sidan av min konstnärliga heltidsutbildning, fotouppdrag, extrajobb, jobb med en videokurs och min första soloutställning. Allt samtidigt! Jag var så trött på att sträva och kände mig splittrad. Grät och ville bara ligga under en varm filt och få känna mig trygg.

Mitt i allt detta började en helt ny känsla växa inom mig. En längtan efter Ett vanligt liv. Ett sånt där liv som jag fick för mig att alla andra hade. Utan krav på att prestera konstnärligt. Utan krav på att komma någonvart. Att bara få vara. I nuet. I vardagen. I vanlig ordning idealiserade jag ju såklart det där med vanligt liv. Men just då såg jag det som min högsta dröm att få ha ett ”vanligt” jobb och en vanlig vardag.

Därför startade jag en blogg med namnet ”Ett vanligt liv”. Bilden längst upp är en header jag hade för den bloggen. Tanken var att dela med mig av ett helt vanligt liv. Min vardag och de små stunderna mellan jobb och skola. Jag bloggade inte så länge på den bloggen, men den betydde ändå någonting för mig.

Nu i efterhand kan jag se att min starka känsla för det där vanliga livet var en reaktion mot att i många år ha rört mig i konst- och fotokretsar där alla strävar efter att vara speciella och att göra speciell konst som helst sticker ut. Hela den kreativa världen handlar ju på ett sätt om att inte vara vanlig. Den handlar om att vara unik.

Och vad är ens ett ”vanligt” liv. Finns det? Det jag längtade efter var ju egentligen en paus från prestation och krav. Att bara få vara den man är utan omskrivningar. Men prestation och krav finns ju överallt, även på ett ”vanligt” jobb. Idag, två år senare, har jag en mer balanserad syn på detta. Jag vet att jag behöver alla delar i livet för att må bra. Jag behöver utmana mig själv kreativt och våga visa det jag gör. Men jag behöver också en stabilitet och grund som gör att jag kan vara i vardagen utan oro och njuta av de små vardagliga stunderna.

Här är en mobilbild som jag tog när jag satt på café och skrev på den här bloggen:

Jag minns att jag bara ville fly in i min bubbla och absolut inte åka iväg till jobbet efteråt. Döpte inlägget till Flyktkaffe.

Såhär skrev jag på bloggen:

Jag orkar inte längre ha några ambitioner. Jag vill leva ett stilla liv, långt bort från stress och yttre krav. Det är som att jag har drivit mig själv så hårt de senaste åren, att jag nu bara vill vara alldeles alldeles stilla. Sitta under trädkronorna och andas i takt med vindens sus. Promenera vid havet och låta saltvatten stänka upp på mina skor. Känna hur sanden sjunker under mina fötter. Känna hur livet lever sig självt och hur jag bara går bredvid, går med, i min egen takt, utan att kämpa eller sträva. Bara vara precis just mig.

 

Lämna ett svar