Innan katastroferna kom

Jag läser ett fantastiskt inlägg på Ulrikas blogg om att fatta beslut utifrån hjärtat. Att kasta sig ut och lita på att man landar. Det går inte att googla sig till svaren. Google kan inte berätta om du ska få barn, byta riktning efter halva din högskoleutbildning eller göra slut med en vän. Hjärtat måste styra och livet är inget pussel med färdigskurna bitar.

Ulrika skriver:

På många sätt är det här inte en berättelse om hur det är att få tre barn tätt, det är en berättelse om ett sätt att fatta beslut, att tillåta sig att ströva i en riktning hjärtat vill ta en, att lita på att man kan tillåta sitt liv att bli väldigt och mycket och massor och att man kommer att hitta sitt sätt att reda upp det.

Jag läser inlägget och blir ledsen. Därför att jag också tänkte så. Förut.

Jag kastade mig ut i okändheter. Planerade inte så noga. Saker fick ordna sig längs vägen. Jag flyttade till Oslo spontant, på en dag. Skrev kontrakt på en lägenhet på studs, med magkänslan. Hoppade på en resa. Ännu en flytt. Och en till och en till. Tackade ja till alla kreativa förfrågningar och var modig med en självklarhet. Saker var läskiga. Men jag var ju modig. Jag bara pushade mig över den där kullen och landade ändå ganska mjukt.

Det där som jag brukade måla upp som mitt ”värsta scenario”, demonerna som jag fick kämpa emot, det hände aldrig. Det var mer som en värsta utgångspunkt att ta spjärn emot. I min värld var det så i ganska många år. Tills det slutade vara så och katastroferna kom. Som en checklista i mitt liv för att det värsta visst kunde hända.

En kund hotade att stämma mig och kräva mig på pengar. Den läraren jag sett upp till i flera år anklagade mig för att ha kopierat hennes konst när jag äntligen skulle ha handledning med henne i skolan. En nära-döden-upplevelse kom till mig en vanlig dag, när jag ensam sladdade av motorvägen. Det kom missfall. Det kom negativ kritik av min konst som till slut blev för tung för mig att bära. Jag hamnade i en surrealistisk spiral av att bli utskälld av främlingar på stan. Som om botten i mig drog till sig alla som ville jävlas? Relationskris, familjebråk och nära släktingar som dog. Hjärtklappning när jag gick ut med hunden.

När så mycket händer, som man inte kunnat föreställa sig. Då funkar det inte med att tänka: det där kommer ju inte att hända. För jag vet ju att det händer. Döden. Olyckan. Misslyckandet. Konflikterna.

Och då blev jag rädd. Under flera år var jag livrädd. Som i paralys.

Jag måste göra något fel som drar till mig allt dåligt.

Jag måste gjort fel som följt mitt hjärta för det har lett mig hit. Till en blöt, mörk gränd utan lampor.

När jag körde på rådjur förrförra sommaren var min första tanke: Såklart att jag ska köra över dem.

Slutsats: sluta följa hjärtat. Utgå från att det kommer gå dåligt och börja beräkna. Räkna på livet. Pussla på livet. Lös varenda ekvation så att du aldrig mer behöver hamna här igen.

Och jag fattar ju. Nu fattar jag. Allt det där var inte fel. Det var inte mitt fel och det var inte ett systemfel. Det var livet.

Och livet går inte ut på att undvika missöden. Livet går inte ut på att sätta plåster på varenda del på huden i förebyggande syfte. Every step that you take, could be your biggest mistake. Men vad är alternativet?

Ulrika skriver:

Inte var det lätt, men lätt är aldrig vad jag har letat efter.

Som en käftsmäll till mitt nutida jag.

Sjävklart blir man mer försiktig med åren, ju mer saker händer. Det känns naturligt att bli mer eftertänksam och nånstans är det bra att man skyddar sig själv. Men den där självkärleken, att måna om sig själv, måste balanseras med att våga. Trots de nya insikterna om hur misslyckat det kan bli.

Kanske är min nya strategi en utveckling av min gamla. Förr, när jag var rädd eller nervös för någonting jag skulle göra, tänkte jag: det kommer gå bra. Nu tänker jag snarare: även om det inte går bra, så vet jag att jag vill testa detta, och det är okej oavsett. Lite som en variant på Det som inte dödar dig gör dig starkare.

Och nånstans kan jag börja se det där som jag läst om i böckerna: att kriser är en utveckling. Kriser innebär en slags början mot en förändring. De där stängda dörrarna som innebar så mycket sorg. De var kanske bara förtäckta tunnlar ut till någonting annat, någonting bättre.

4 comments / Add your comment below

  1. Kommer att ta med mig inställningen att även om det inte går bra så vet jag att jag vill testa. Tack för fin och insiktsfull text!

  2. åh, vilka upplevelser du varit igenom! och så himla begripligt förstås att man börjar backa om man kastat sig ut och tänkt ”vad är det värsta som kan hända?” och sedan upplevt det värsta. hjärnan är ju smart, om vi varit med om hemska grejer försöker vi såklart undvika dem, annars hade vi människor liksom inte överlevt inom historien.
    Tänker att du nog är inne på ett väldigt klokt spår. vi får vara beredda på att det värsta händer, livet kan vi ju liksom inte stoppa, men vi kan träna oss mer i förmågan att ta hand om oss när det skiter sig än att försöka planera så vi ska undvika katastrofer. Skrev lite om det i ett inlägg kring refuseringar (här: https://ulrikanettelblad.se/refuseringen-del-2/ ), som jag på ett sätt tänker som ett systeirnlägg till mitt inlägg du skriver om här (och som jag blir SÅ glad att du länkar, tack <3). Att den andra halvan av att våga är att utveckla sina sätt att ta hand om sig när misslyckande och lidande kommer. En del av de här tankarna finns inom det som kallas compassionfokuserad terapi, compassion översätts ibland med självmedkänsla och handlar just om att öva på förmågan att trösta och ta hand om sig själv i svåra stunder. (Tyvärr har ju många av oss istället en tendens att skälla på oss själva när det blir som värst). Finns en bra bok som heter "Compassioneffekten" som man kan läsa om det (skrivit om den här: https://ulrikanettelblad.se/sondagsplock-vecka-32/ ) och en bok som heter Känslor som kraft eller hinder där just avsnitten om oro/ångest och att ta hand om sig själv vid besvikelser också kan ge inspiration. (Skrivit om den här: https://ulrikanettelblad.se/mjukgorande-for-eksemsjalar-bocker-om-acceptans-kansloreglering-och-mindfulness/ )
    Går igång här, men tycker det du är inne på är så viktigt. Att uppmuntra varandra att våga är jättefint, men det är så himla vanligt idag att vi säger "Klart du ska våga, vad är det värsta som kan hända,a llt kommer att gå SÅ BRA" typ och då lämnar vi inte utrymme för det som är så naturligt i livet, att saker faktiskt går dåligt. Finare är att säga till sig själv eller vänner "Klart du ska våga, och om det skiter sig så finns jag här så reder vi i det till sdet är bättre igen."
    Nu ska jag sluta pladdra. Tack för ditt fina inlägg!

Lämna ett svar