Jag vill inte vara vilse mer

I början av det här året bestämde jag mig för att våga vara vilse. Det var någonting jag behövde. Jag behövde lyssna på den lilla rösten långt inne som ropade någonting. Därför tog jag ett uppehåll från min utbildning. Nu efter sju månader har jag insett att den rösten var tvivel. Och att tvivlet alltid kommer att finnas där. Jag kommer aldrig att bli av med mitt tvivel. Frågan är vad jag gör med livet under tiden. Jag vill inte sitta på en bänk och se hela mitt liv spelas upp framför mig, medan jag sitter ner och inte vågar ta ett endaste steg.

Jag ångrar aldrig någonting som jag har gjort, men i detta fallet är det nära. I efterhand önskar jag att jag hade stått ut i mitt tvivel och min ångest. Att jag inte hade gått in i känslorna. Att jag hade haft is i magen; inte följt mina känslor. Det är inte alltid bäst att följa känslorna, inte när man är som mig som känner miljoner saker på en dag. Skulle jag följa mina känslor hela tiden skulle jag ändra mig varje dag. Jag skulle inte våga göra någonting och jag skulle helst ligga under en filt på soffan hela dagen. Gömma mig för världen.

Men så får jag den där känslan att jag vill leva. Jag vill inte tänka, fundera, tvivla, leta. Jag vill vara. Jag vill vara mitt i livet. Jag vill leva livet medan jag lever det. Jag vill våga göra misstag. Våga bestämma mig för en sak för att upptäcka tio år senare att jag gjorde helt fel. Våga fatta helt egna beslut som ingen annan har något att säga till om. Jag är så trött på att vara rädd! Trött på att vara rädd för att fatta fel beslut, för att livet ska bli helt fel.

Och vet ni en sak? När hemska saker väl händer, då kan jag hantera det. Jag hanterar mycket hellre verkliga mardrömmar än alla mina mörka demoner. Det finns inget värre än mina skräckhistorier som viskar hemska ord till mig men som aldrig visar sig för mig. Att leva med en rädsla för framtiden. En abstrakt oro som sätter käppar i hjulet och gör att jag inte vågar leva.

Jag är så trött. Jag är så trött på att inte få vara i mitt liv. Jag vill inte vara kidnappad av min framtid längre. Snälla livet ta mig tillbaka. Ta mig i anspråk och gör så att jag inte hinner vara rädd.

8 comments / Add your comment below

  1. Åh Emelie! Så fint att texten berörde <3 Jag tycker inte alls att det är sorgligt att du "först nu" inser tvivlet. Det är snarare fantastiskt att du inser det överhuvudtaget!!! Tänk så skönt att få en sådan insikt. Det betyder ju inte att man kommer förändras över en natt, men jag tror att insikten kan hjälpa mycket. Jag börjar verkligen få en insikt om att tvivlet alltid kommer att finnas där. Ibland ska man lyssna på det, men ibland kanske man måste våga stå ut med tvivlet och våga välja något ändå. Tack för fina ord, jag hoppas att vi båda slipper vilsenheten i fortsättningen <3 Kram

  2. Jag behöver nog också börja säga ja till fler saker igen! Jag har ju gjort det förr, men det senaste året har jag liksom fastnat. Det är så lurigt med rädslor att de smyger sig på och plötsligt är du fast. Så härligt att du började tacka ja till saker och att det faktiskt skedde saker då! Kram

  3. jag kan känna igen det där. Därför var 2016 året jag tackade ja till allt. Jag tänkte aldrig efter utan bara ”ja”. Jag gör det. Ja, jag fixar det. Ja, jag vill ha det osv. Vilka grejor som skedde det året!

  4. Alltså… det här inlägget drabbade mig hårt.
    Först nu, vid 38-års ålder (sorgligt jag vet) har jag insett att känslan av tvivel (inför stort som smått) kommer jag förmodligen ha hela livet, vilket betyder att jag inte kan agera efter den känslan mera. För hittills har följderna av att följa känslan av tvivel inneburit att jag inte vågat ta några beslut, inte ”vågat ta ett endaste steg”.
    Jag hoppas du inte behöver vara vilse mer.

Lämna ett svar