Här sitter jag på ett café en halvtrappa ned och vill att det ska regna. Som tur är driver molnen över himlen och det lilla solljuset som tittade rakt in på min kaffekopp har försvunnit. Jag längtar efter stora landskap och tunga himlar. Efter vind och väder som kan kalibrera mig och återställa spänningarna i min kropp.
I två veckor har vi haft inskolning av vår minsta. Lilla S har gråtit varje morgon och jag har kämpat emot mina egna känslor. Resonerat med mig själv om att hon faktiskt har det bra och motat undan känslorna för att vara trygg och stabil.
Min cappuccino kommer i en rejäl brun mugg. Jag har den perfekta platsen invid fönstret och den perfekta tiden att gömma mig men ändå titta ut. Det blir inte bättre än att sitta på tryggt avstånd till allting och ändå få ta del av vad som händer. Att se alla som går förbi utan att själv bli sedd.
Sådant äventyr mammalivet är, att drabbas av känslostormar och samtidigt behöva vara stabil. Jag kan nästan känna hur rötterna knakar under mig, växer djupare nedåt i marken, som att stormen fördjupar stabiliteten. För varje utmaning och varje förlust växer jag mera nedåt, rotar mig mer, ser mer och mer av allt det vackra.
Till sist kommer kanske tilliten tillbaka? Jag märker att jag klarar saker- jag klarar allt det här, och kanske kan jag klara också det som kommer sedan.
Hej! Tack för din kommentar! Ja tillit är viktigt. Det känns som något som växer ju mer man klarar av. Fint att du läser <3
Trygghet och tillit är så viktigt. De utvecklas och växer ur ens upplevelser och relationer, och det är inte konstigt att det blir lite jobbigare i utvecklingsperioder där man växer mer. Hoppas att ni båda snart har landat i det nya!