Sakta sakta lyfter mörkret. Staden syns igen. Klockan är strax 09 och jag sitter på café. På samma plats och med samma cappuccino som alltid. Utanför bilar, blöta löv och morgonmänniskor med paraplyer. Jag försöker fokusera tankarna som rusar runt. Tänker att jag kan blogga lite först, för att hitta fokus.

Igår kväll, när min äldsta hade somnat, läste jag en av mina gamla böcker om att bli frisk av sig själv (kroppen vill hela sig, man måste låta den bli hel). Jag andas ut och in och tänker att det är universum, för så står det i boken. Låt universum fylla dig med luft står det och det känns skönt när jag andas. Det finns en yogaposition med tungan och man ska räkna till fyra, åtta och sju, om igen i cirklar till andningen. Till sist andas jag mig trött och somnar med boken och nattlampan på magen.

Jag inser att jag behöver byta ut mobilen mot boken på kvällarna och jag kan inte fatta att jag just tänkte det. Att jag blivit en sådan som läser på mobilen på kvällarna? Det är så långt ifrån den jag känner mig som. Jag har aldrig gillat mobilen. Den stressade mig så mycket när den kom. Jag hade mobilfria perioder men jag kunde inte stå emot min omgivning. Nu är jag lika fast som andra. Som att man inte lyckas stå emot trycket från den samhället vill att man ska vara.

Snart ligger alla löv på marken och det är så vackert med november. Hur naturen äntligen kan påminna oss om livet bakom fasaderna, bortom konsumtion och prestation. Vi ska alla dö och i slutet är det inte skillnad på någon. Joyce Carol Oates skriver om hur Elon Musk inte verkar ha speciellt mycket inre rikedom, sådant som ”vanliga människor” kan glädjas åt, som böcker eller andra kulturella uttryck. Någon liten rättvisa finns det kanske i det, att de som ”har allt” inte alls säkerligen är rikare. Det kan finnas de som kämpar, som knappt klarar sig, som ändå upplever ett rikare liv.

På instagram får jag upp en sångare som har tagit upp ett barn på scen. Hon sjunger en Lullaby about death till sin dotter. Om jag lämnar innan dig så väntar jag på dig vid floden. Vi ses vid floden och så vandrar vi över tillsammans när du kommer. Jag tänker att jag måste prata mer om döden med mina barn. Jag läser om en kvinna som har förlorat sitt barn och om hur ensamt det kan kännas. Förr i tiden var det vanligare att förlora ett eller flera barn, och en erfarenhet att prata med andra om. Jag tänker på hur sorg fungerar så, att den blir lättare när den inte måste gömmas undan.

En gång dör min morfar. Det är många år sedan nu. Jag jobbar på läger på helgerna. Är ute på en sommarvecka med min lägergrupp när mamma ringer. Jag sätter mig på en sten för jag orkar inte gå när sorgen känns så tung. Det är tryggt runt mig så jag kan känna in sorgen i varenda cell, låta den ta mig i anspråk. Det är skönt att få gråta och få känna ren och vacker sorg. Jag åker till sjukhuset för att säga hejdå och under stunden jag är där tror jag att själen lämnar rummet.

Det finns decennier då ingenting händer, och veckor då decennier händer. Det har hänt alldeles för mycket de senaste åren. Till sist klarar man inte av att bearbeta allting. Då får man låta löven lossna från sin trädkrona och gå i långsam takt. Låta kalendern vara så tom det går, brygga kaffe flera gånger om dagen och fokusera så mycket som möjligt på det som är nu. När man är i nuet expanderar tiden. Det känns som att livet blir längre, timmarna större, när man bara är mitt i allt.

Jag hade en vag idé om att hoppa på NaNoWrimo i år, men det verkar vara nedlagt? Det hade varit en väldigt dålig idé, eftersom det är så mycket annat som måste göras i mitt liv just nu. Så många högskolepoäng att ta ikapp på en distansutbildning. Men är det inte alltid det? När ska man egentligen skriva den där boken, sammanställa den där diktsamlingen, om det aldrig finns tid?

Så jag skriver här istället. Ett litet inlägg för att det är 1:a november. Kanske en start på ett höstbloggande, kanske bara ett falskt löfte om mera text.

Idag är det lördag. Jag sitter på ett café i Strömstad och dricker americano med mjölk i. Mörkret är på väg in över de grå trottoarerna. Snart ska vi iväg till en kyrkogård med barnen. Vi ska tända ett ljus för min farmor. Och för min mormor och morfar och farfar. Och för de andra. Vi ska se hur det lyser i mörkret av de magiska ljusen. Hur vi samlas på en kyrkogård kring det som en gång var kärlek, som sedan inte hade någonstans att ta vägen, och fick bli till sorg istället. Mina barn har aldrig sett det förut.

Jag hoppas på att få leva så länge jag kan. Jag hoppas på att alla som jag älskar ska få leva så länge de kan.

Du behöver inte räcka till. Det räcker att du finns. Jag finns. Jag vill fortsätta få finnas nästan tvångsmässigt nu när jag har fått barn.

Tomas Sjödin skriver:

Man behöver inte räcka till. Det räcker att man finns till. Allt utöver det är en bonus.

Idag finns jag till men jag räcker inte till så mycket som jag vill när barnen har höstlov. Speciellt inte när jag måste lämna familjen för att plugga. Imorgon är det deadline för en inlämningsuppgift och jag vet inte om jag hinner.

Min yngsta har gjort en egen dator av ett gammalt poängpapper från ett Yatzy-spel. Hon har vikt ihop pappret på mitten och har det framför sig som en laptop. Hon sätter sig ned: Jag pluggar mamma. Jag pluggar på min dator.

Jag behöver inte räcka till, tänker jag, och skjuter upp pluggandet lite mer. Det räcker att jag dricker upp mitt kaffe. I alla fall just nu.

Jag har masat mig nedför backen till ett café. Sitter med min dator och försöker rikta fokus bort från grubblerier till sådant som behöver göras. Himlen är grå och det ska regna hela dagen. Regnmoln 100 % står det i min väder-app. Min precis fyllda sjuåring ska på skolutflykt och det vilar en regnförbannelse över hennes klass, säger jag i köket på morgonen och skrattar. Det är fjärde gången det ska ösregna på en av deras utflykter. Fjärde gången på två månader och emellan är det sol. Varför skrattar du mamma säger hon och jag tror hon blir sur. Ja men det är bara lite väder, det är inget farligt säger jag. Tänk om jag kunde vara sådan med mina egna tankar, grubblerier, besvikelser. Det är bara lite väder- tankarna, katastroferna, farorna. Om mitt nervsystem kunde förstå det: det är bara väder!

Jag har sakta börjat hitta tillbaka till min kropp. Blir så avkopplad från kroppen i perioder att den till sist måste skrika på mig. Skrik från foten, skrik från knät, skrik från tårna. Men nu har jag minsann börjat med både plackers och sjukgymnast. Ska snart ta tag i att boka in en ögonundersökning också.

Jag saknar magin i mitt liv. Det är så mycket vardag att ingenting annat har en chans. Inte ens på kvällarna slappnar jag av. Ibland pratar jag så fort att jag blir förvirrad av mig själv. De senaste veckorna har jag plötsligt blivit mindre trött. Genast ökar stressen: varför är jag pigg nu då? Vad har jag plötsligt förändrat i mitt liv som gör att jag mår helt okej? Jag inser att jag börjat med promenaderna igen, eftersom mitt knä är bättre. Är det så enkelt, promenera och bli pigg?

Jag tänker på det min psykolog sa till mig för tio år sedan: Vi behöver struktur för att må bra. Tänker på att jag inte kan skapa den ensam i ett vakuum. Att studier på distans inte är sådär romantiskt som jag trodde. Att jag visst behöver sammanhang, social interaktion och rutiner. Vem är jag ens som trodde annat?

Ibland minns jag en känsla av trygghet från förr. Barndomens självklara trygghet som gjorde det lätt att njuta av det som är vackert. Jag minns en promenad på stan mellan affärer och hur mysigt det var att stanna till för en fika. Jag minns vänskaper som kändes obehindrade, utan besvikelser. Jag minns hur saker inte fastnade på samma sätt. Men minnet kanske lurar mig? Jag minns så mycket vackert. Och jag saknar den trygga känslan, när det fanns en självklarhet runtom, med vuxna som hade huvudansvaret. När det inte var upp till mig allting, med både sammanhang, arbete, passioner, familj, ekonomi, hälsa och allt möjligt.

Nu är tiden inne att akta sig för halkiga löv uppe på vår branta gata. Jag går förbi rönnbärsträden med barnen och vi önskar oss en vinter med snö. Om det är extra röda rönnbär blir det en kall vinter, säger jag och det tror vi att det blir. Och jag vet att jag behöver mer tider, mer struktur, mer rutin. Jag behöver bli ihophållen av världen runtomkring. Jag hoppas på en vit snö så att vi kan åka pulka och snowracer. På en gnistrande stjärnhimmel och mängder av stjärnfall.

Så fort en ögonfrans lossnar från ögat eller en stjärna lossnar från himlen får man önska, säger jag till barnen. Det är viktigt med grundläggande livskunskap. Min äldsta har lärt sig att blåsa på ögonfransen. Än så länge är önskningarna oskyldiga och handlar om godis eller saker, precis så som man vill att önskningar från ett barn ska låta. Jag blåser själv på mina ögonfransar och jag önskar under stjärnorna. Jag önskar mig inte städer av godis, mina önskningar handlar om hälsa, människor vid liv och grundläggande trygghet.

Stjärnfall är fortfarande magiskt, och ibland lyckas jag se dem. Kanske finns det lite magi kvar i periferin.

På tisdagen visar jag älgvandringen för mina barn. 56 älgar har simmat över älven. Vi ser träd, korpar, fåglar som simmar. Min äldsta kommer genast på att man kan luras och ropar älg så många gånger att vi tappar räkningen. Men sedan, mitt i frukosten, ser vi två stycken och följer dem noga när de går genom skogen och simmar i vattnet.

På kvällen berättar jag sagor för min äldsta. Jag berättar om när hon föddes, om vilken kraft hon alltid har haft och om första tiden på BB. Hur jag åkte iväg på röntgen och inte fick vara nära henne på 12 timmar för att jag var radioaktiv. Hur hennes pappa fick hålla henne och ge henne pyttelite bröstmjölk från en kopp, en droppe i taget. Vi skrattar åt alltihop: att hon hade en toppluva på huvudet och att en droppe mjölk är så lite.

När vi vaknar på morgonen är det 58 älgar över älven. Vi byter till barnprogram, kokar havregrynsgröt och dricker kaffe. Jag läser högt ur tidningen för min sambo att bryggkaffe minskar risken för olika sjukdomar, han sätter genast på en ny kanna.

När familjen har lämnat lägenheten sitter jag på yogamattan framför älgvandringen och höjer ljudet. Fågelkvitter fyller vardagsrummet, tränger undan pluggstressen. Mossan över stenarna är skogsgrön och fuktig, ett litet vakuum att gömma sig i.

Sedan går jag ut på en två timmar lång promenad. Den meteorologiska sommaren är redan uppmätt men det är skönt och kyligt ute. Går upp och ned i den stora parken längs små stigar, ser nya gröna blad på bokträden och lekande barn på skolutflykt. Regnet hänger på himlen men det lossnar aldrig. Jag stannar vid ett litet rosa körsbärsträd på en höjd och tar bilder som blir platta och grå av motljuset.

En oändlig strävan att bevara det förgängliga. Det enda som är säkert, det vet vi ju: ingenting varar för evigt. Men älgvandringen fortsätter, än så länge. En trygghet att försvinna in i, ett ankare att hålla fast i. Känslan när det kommer någonting in i bild, bara en fågel! Det är så skönt att låtsas att älgarna betyder någonting. Det är så skönt med en konstant. Med någonting snällt som bara pågår. Hittills har jag sett fem älgar men lyckas missa varje gång de simmar över.

Hur gammal är jag egentligen? tänker jag på söndag förmiddag när jag sitter med kaffe och filt över benen framför tv:n. Borde inte jag har lite mer energi än detta? Jag inser en dag efter en familjeträff att jag verkligen inte är samma person längre. Har jag ens någonting gemensamt med 27-åringen som gick på Fotohögskolan eller 23-åringen som gjorde praktik i Stockholm? (Förutom att jag fortfarande får kraftig yrsel ibland och har samma kille.)

Jag reser mig för att fylla på kaffet för tredje gången. När jag kommer tillbaka från köket har räknaren ändrats och jag har missat älgarna simma igen.

Jag såg i alla fall två björnar för några dagar sedan som drog av kött från ett kadaver på Björnmyren.