Just nu



sitter jag i gula öronlappsfåtöljen och ammar min sju veckors bebis med en hemlagad varm choklad bredvid mig.

öser regnet ner och Göteborg är så mycket Göteborg som det kan vara. Milt och regnigt och faktiskt ganska mysigt.

är jag resesugen, vilket är lite ovanligt för mig. Speciellt för att jag längtar till lite varmare land. Fast allra mest längtar jag till en vintrig skidresa med våffelstopp i backen, oändlig frisk luft och kortspel i en trästuga. De skidresor vi gjorde som barn har en magisk plats i mitt minne och jag drömmer om att kunna ge mina barn det. (Och så längtar jag till Island såklart- längtar alltid till Island.)

är jag sugen på dans och fest och vin! Försöker minnas att den dagen kommer, bara inte just nu.

längtar jag efter att komma igång med någon slags träning efter mitt kejsarsnitt. Har gått powerwalks i en vecka men vill simma t.ex. Och basta! Behöver få ur mig energi.

längtar jag efter en alldeles egen stuga, lite gömd bland buskar och träd. Att sitta där en försommardag med öppet fönster och ett lätt regn utanför, bara äga tiden helt för mig själv.

Det är så typiskt den första tiden med barn. Att längtan efter allt som inte går växer sig så stor. För jag vet ju att det kommer en tid för mig igen, där det finns plats för stunder av reflektion och återhämtning. För det är ganska tufft ibland att ha så stort behov av återhämtning som jag har. Först måste jag sitta och bara titta ut genom ett fönster ett bra tag, sedan kan jag börja formulera lite mer tankar och skriva. Men det tar tid och ofta finns det inte så mycket tid. Så barnen har gjort mig till en tidsjagare. Jag blir allt skickligare på att hitta små hål att krypa in i för att samla på återhämtningsminuter.


Nu har jag just lärt mig att blogga med mobilen- så förhoppningsvis blir det lite bloggstunder under amning och när bebis sover i famnen!

Strategier för beslut

Hon sover i en sele på min mage. Jag placerar datorn vid fönstret och undrar exakt hur dålig mamma jag är som låter 4-åringen titta vidare på Paw Patrol. Jag micrar kaffet två gånger och läser om hur Sofia ska göra ett karriärbyte. Det är någonting med folks vägval i livet som fascinerar mig. Jag tröttnar aldrig på att höra om byten sent i livet, avhopp från studier, påhopp igen efter många år, osv… Det ger mig ett slags hopp tror jag.

Eftersom jag själv har varit jobbmässigt vilse i så många år nu, och fortfarande inte hittat svaret, ger det mig mycket att läsa om andra som funderar, tvivlar, försöker, gör om, ser tillbaka. Jag vill höra om allt som handlar om den egna vägen, och som berör just jobb.

Jag har provat olika strategier för att komma fram till vad jag ska göra. Jag har bestämt mig för att inte bestämma mig, vilket gav mig en välbehövlig paus från den stress det innebär att ständigt älta beslut och framtid. Jag har bestämt mig för att bestämma mig. Gått klart en skola jag mått dåligt av och uppnått målet med en konstnärlig kandidatexamen.

Jag har många teorier kring hur man bäst tar ett beslut, och jag funderar ofta på hur jag har tagit mina olika beslut i livet. Ibland har mina beslut skett utan tankearbete, ibland har de varit resultatet av långa perioder av analys, otaliga listor och snurrande framtidstankar. Ibland har jag varit medvetet rationell men på bekostnad av känslor. Ibland har ett beslut bara varit en reaktion på en händelse.

Just nu är jag i en fas av att acceptera att jag inte kan tänka mig fram till ett beslut om min framtid. Jag måste vara här och nu och hela tiden känna tilliten till mig själv, till livet och till framtiden. Jag behöver känna mig lugn för att de snälla tankarna om framtiden ska komma. När jag är stressad blir det mest rädda tankar om att överleva. När jag är lugn kommer tankarna på vad jag faktiskt tycker om, drömmer om, kanske vill göra. Men jag försöker att inte stressa fram ett beslut. Det har jag provat och det fungerar ju uppenbarligen inte!

Är det som Sigge Eklund säger i senaste Alex & Sigge-podden, att det är först när man släpper taget som det kommer till en? Gamla klyschor är ju ofta sanna. Är det verkligen så att jag måste släppa taget, hitta tilliten och må bra i mitt liv först, innan jag kan hitta ”lösningen/svaret” på mitt problem? Ja vi får väl se!

Det här inlägget påbörjades för tre dagar sedan. Jag har varit hemma med två barn och tagit de tillfällen jag fått att skriva klart. Jag ska vara föräldraledig i vår så kanske är detta en utopi, men jag hoppas verkligen på att kunna blogga mycket 2023!

(Jag brukar lägga upp på min instagram när jag skrivit nya inlägg!)

Angående bilderna i inlägget: Jag har en förlossningsskada som gör att jag inte kan bära i sele speciellt länge, men jag testar att bära kortare stunder, och det är bland annat då det funkar att skriva här! Ville bara skriva detta apopå mitt förra inlägg om de glossiga mammabilderna.

Aldrig har jag varit så sugen på blodiga berättelser

Plötsligt kan jag lägga ifrån mig bebisen och hon fortsätter sova. Hon är fem komma fem veckor och inne i det de kallar ”fjärde trimestern”. Som att vara inuti magen fast utanpå. Hon vill verkligen vara det. Inuti hela tiden. Så vi bär och bär hela dagarna. Och jag minns från förra gången hur fysiskt allting är. Sådant syns inte på Instagram. Kroppen är fullt exponerad men inte den kroppsliga erfarenheten. På Instagram blir det platt, oavsett vilka ord som skrivs under.

I verkligheten kan den mysiga stunden med bebis i bärsele innebära ett par onda axlar och en överbelastad rygg. Amningen kan vara kantad av en märklig ångest (som uppstår precis i början av amningstillfället), mjölkstockning eller konstiga ställningar som ger axelinflammationer. Att ligga inne mitt på dagen och sova en stund bredvid en sovande bebis ser ju rent av magiskt ut, på bild. I verkligheten är det kanske en av få sovastunder man får det dygnet.

I ärlighetens namn är alla dessa stunder mysiga, på riktigt. Men det slår mig varje gång jag ser en mammabild på sociala medier, att bilden är platt och utan fysisk dimension. Det slår mig att det föräldraskap som surrar i vårt kollektiva wi-fi helt saknar smärta. Att bilden av den moderna modern är glansig, som att kroppens uppoffringar har runnit av och ersatts av en glasyr.

Jag undrar om det är historierna i vårt samhälle som saknas. Historierna om kvinnor som fött barn på köksbord i sina hem, historierna om blod och död och allt som kan gå fel. Jag vill veta precis hur fel det kan gå, för att berättelserna speglar min kroppsliga upplevelse. Aldrig har jag varit så sugen på blodiga berättelser som när jag just fött barn. Historien har ju verkat genom mig i nio månader och en förlossning. Jag har befunnit mig i ett universum av delade kvinnliga erfarenheter under hela graviditeten. Aldrig har det varit så påtagligt att jag är kvinna som när jag varit gravid, fått förlossningsskador och opererat mig.

Och aldrig har jag varit så tacksam för att det, för 5,5 vecka sedan, gick så bra.

Nattinlägg

Jag har hackat natten och här sitter jag uppe kl 02 en tidig onsdag. Somnade som vanligt vid nattning kl 21 igår och vaknade nu. Gick upp för att borsta tänderna, och råkade visst öppna datorn mitt i allt. Utanför viner vinden och det är precis sånt där mysigt höstrusk som jag längtat efter. När jag är gravid blir jag så känslig för värme så därför har jag längtat extra till hösten i år.

Igår morse spenderade jag 49 kronor på en varm choklad påväg till jobb. Det var underbart och det var värt det men det var ruskigt dyrt! Var tvungen att skicka iväg en snap till diverse människor som förevigade varm-choklad-muggen i höstförmiddagen. För det hör ihop med höstlängtan: att gå där bland fallna löv med en varm dryck i handen.

Hela gårdagen var dämpad och tyst. Det låg ett grått moln över Göteborg som inte rörde sig på hela dagen. Det var tyst ute och inne. Till och med lekplatsen var tyst, trots barnen som sprang runt.

September gick i rasande fart. Jag var ofantligt trött och förkyld i 2 veckor. Tar 2 järntabletter om dagen och försöker rädda magen med Movicol. De dagar jag hämtar på förskolan förstår jag knappt hur jag ska orka. Jag skickar iväg 35-kronors biljetter till Västtrafik med mobilen bara för att jag inte orkar gå upp för den långa branta backen. Inser hur dyrt det är med kollektivtrafik och skulle aldrig kunna lägga pengar på ett årskort som jag trodde.

Jag har upptäckt varm choklad i brist på kaffe. Min målbild efter graviditeten är att sitta i en långärmad varm tröja med en stor kopp kaffe med havremjölk i. Kaffekoppen är en låg, bred mugg i vitt porslin. Vi har absolut inga sådana muggar hemma men tydligen drömmer jag om det.

Jag har köpt nya mammakläder vilket måste vara det bästa köpet jag gjort på flera år. Hade nästan ingenting fram till sjunde månaden och nu äntligen behöver jag inte oroa mig för att magen ska synas under t-shirten och jag behöver inte trä min urtvättade trikåkjol ovanpå mina gamla mjukisbyxor.

Nu ska krypa ner och snusa bredvid en som just fyllde fyra år. Veckan efter 4-årskalaset var det prat varenda dag om den nya stora åldern. En process att ta in den förändrade ordningen. Nu är jag själv fyra år, precis som hon är. Nu är jag stor. Nu är jag en fyraåring.

Jag minns hur stort det var med ålder. Jag minns att jag inte kunde tro på att jag skulle fylla 10 år. Så makaber som jag var utgick jag från att jag skulle dö innan. Inte kunde väl jag bli lika stor som dem?

Om tre år fyller jag 40 och jag tror jag vant mig vid tanken. Godnatt!

Nya bilder

Sista tiden har jag gjort ett gäng nya bilder. Alla kommer från originalfoton som jag tog för flera år sedan, men som sedan har legat och dammat på mina hårddiskar. Fram tills nu! Jag älskar dessa perioder när kreativiteten väcks och jag plötsligt kan skapa nytt igen. Varje gång väcks elden inom mig och jag lovar mig själv att aldrig komma ifrån mitt skapande igen. På ett sätt är jag nog aldrig ifrån det; jag går med det i mina tankar och bilder marineras i mitt huvud. Ibland i flera år. Vissa i tio år. Men det gör ju faktiskt ingenting.

Här är ett urval av mina nya bilder. Ni kan följa mig på Flickr och Facebook och Instagram om ni vill följa just fotokonsten.

Nu när jag ser på dessa bilder tänker jag att den röda tråden är tankar. Tankar som spretar åt olika håll, vill olika saker, inre splittringar och alldeles för många överväganden. En längtan att fly undan ambivalensen, sjunka under ytan och få lite lugn och ro. Trasslet som vi alla bär med oss. Det som vi inte kommer undan.

”Race”
”Story time”
”Airing”
”Considerations”
”Tangle”

Den översta bilden ”Race” är fotad på Island, med foten av en glaciär som fond. Jag var där för att fota med min vän Victoria och vi hade två magiska veckor fulla av fotande och upptäckarglädje. På Island fotade jag också min serie ”The Sleep Project” som handlar om tillståndet mellan att vara vaken och somna.

Andra bilden ”Story time” har jag tagit på min familjs lantställe, där jag fotar en stor del av mina bilder. I samma skogsglänta har jag fotat bland annat denna bild och denna.

Tredje bilden ”Airing” är fotad i vår gamla lägenhet, en mysig tvåa på 57 kvadrat och riktigt skafferi i köket. Där tändes min passion för fotokonsten. En eld som aldrig kommer slockna 🙂

Fjärde bilden ”Considerations” är fotad i en pool på Bali. Min sambo Tomas ställde upp och var modell på ett antal bilder den resan. Den här bilden är också från Bali (självporträtt). Och denna (med Tomas som modell).

Sista bilden ”Tangle” är egentligen en extra bild som jag tog i samband med denna. Men jag har insett i efterhand att jag gillar den här bilden. Nedan ser ni den i färg också!

”Tangle”

Har också en hemsida, för den som är nyfiken 😉

Ett livstecken

Mitt sista inlägg här på bloggen blev i mars. Efter det gick jag in i en dimma av extremt graviditetsillamående. För jag blev nämligen gravid i mars. En underbar nyhet! Och ett underbart lyckorus som två veckor senare byttes ut till rent fysiskt illamående.

Som sist var det som att dyka in i en dimma. En slags svart seg sörja som tog sig in i huvudet. Jag kunde inte ens fokusera på en datorskärm för mitt illamående och borde antagligen varit sjukskriven på heltid istället för halvtid.

Men dimman lättade och någonstans i juli kunde jag göra normala saker igen. Lämna huset, ta promenader och vara med min dotter. En underbar känsla av att plötsligt få livet tillbaka.

Jag sprang till och med ut en morgon på landet kl 05.15 för att fälten var täckta av dimma. Det var så vackert och äntligen kunde jag fota igen!

Jag är i sjätte månaden och minst varannan person kommenterar hur stor jag är. Jag vågar dricka en kopp svart te om dagen men sedan tar koffein-nojjan över. Jag känner mängder av sparkar och bebisen ligger mycket längre ner nu än sist. Det var en evighet sedan jag var hos barnmorskan men jag känner mig lugn och ångestfri.

Idag är jag hemma från jobb för även om jag mår bra, så är jag fortfarande gravid med trötthet och sammandragningar. Ont i kroppen och blir andfådd av att gå uppför en backe (och det är många backar här där jag bor!) Vissa dagar orkar inte kroppen och då är jag hemma.

Såhär halvvägs in i en andra graviditet tycker jag att stödet för gravida borde vara så mycket större i samhället. Till exempel en självklar rätt att stanna hemma och få ekonomisk kompensation (utan att behöva kämpa för att bli sjukskriven). Vårt samhälle är inte anpassat för gravida kroppar. Istället är den kollektiva bilden att graviditet pågår parallellt med det vanliga livet. Många vill leva sina liv som vanligt och så även jag, de dagar jag mår bra. Men det är mycket som blir tyngre och det borde alltid finnas möjlighet att få vila.

Så jag vilar idag. Kommer troligtvis vara hemma från mitt andra jobb imorgon också (jag delar tiden mellan två jobb) och kämpar emot känslan av att vara dålig på att jobba. Kämpar emot känslan som säger att jag är svag. Så många andra som är gravida och ändå orkar? Påminner mig själv om att samhället ser ut såhär. Det är inte bomull och mjuka kanter. Det är prestationsbaserat och ens egna uppehälle är villkorat. Åh vad jag önskar att det inte var så! Åh vad jag önskar att alla fick leva lika fina liv oavsett kapacitet och ork.

Jag är tacksam för att jag ofta orkar. Ofta orkar jag. Men inte alltid. Mindre än genomsnittet tror jag. Men jag orkar vara gravid och ta hand om mitt barn. Jag orkar springa ut kl 05.15 en augustimorgon för att fånga det som är vackert.

Och jag är tacksam för att jag kan skapa min egen värld som är mjuk och snäll. Sätta bomull i hörnen och se bortom prestation och ytlighet.

Jag har börjat fota min graviditet. På bilderna är jag i vecka 21. För lika mycket som detta är min berättelse, känner jag att det är hela mänsklighetens berättelse, oavsett om man är gravid eller inte. Jag tycker på ett sätt att upplevelsen av att vara gravid binder mig samman till hela världen. Jag känner alla tidigare kvinnors berättelser genom min kropp. Erfarenheten av att vara född och födas, den vävs ihop till en enda berättelse.

Just nu

är det onsdag den 23 mars 2022.

är klockan 06.40.

sitter jag i min dotters rum med en kaffekopp och tittar ut på vår dimmiga gård.

är jag så tacksam för äppelträden utanför fönstret och lugnet, att vi har fred här.

är jag lugnare än jag varit sedan augusti. Anledningen är att jag skalade bort en utbildning som jag försökte klämma in bredvid 75 % jobb, och det gick helt enkelt inte.

har jag en lång lista framför mig med saker jag måste ta tag i.

har jag en dag framför mig då jag ska försöka hinna med att redigera en bild.

är jag glad för min nya hemsida som jag slängde upp igår. Den gamla har varit nere länge pga något fel och när den äntligen fungerade igen såg den inte speciellt bra ut.

dricker jag koffeinfritt bryggkaffe med varm havremjölk. Försöker dricka mindre kaffe generellt och då varvar jag med koffeinfritt!

tänker jag på all fotoutrustning jag fortfarande inte äger men längtar efter :p Som till exempel det där teleobjektivet för att fota fåglar, eller det där vidvinkelobjektivet. Och så blixtarna såklart! Snart blir det nog ett inköp men vad ska jag välja först?

ska jag strax börja preppa för att lämna på förskolan.

Ha en fin dag hörrni!

Äkta istället för perfekt

Att sträva efter sanningen i sitt eget liv. Den innersta kärna av ”ja” till det som är allra viktigast. Låta det andra flagna bort som gammal färg. Så att det innersta kan lysa starkt.

Att inte låta sig förvillas av hur saker skulle kunna vara. Inte gå vilse i beslutsvägar därför att man letar efter det perfekta. Att istället känna efter var äktheten finns i varje steg. Vandra sig fram mot sin egen sanning. Kanske det perfekta inte ryms i det?

Kanske den sanna vägen lite oftare består av ojämnt underlag, hårda vindar och en större osäkerhet. Men kanske gör det ingenting att det inte är perfekt. Om det är äkta, om det är din sanning?

Kanske kan känslan av att vara sann mot sig själv, att inte sträva efter att undvika livets skavanker utan acceptera dem, fungera som ett slags skydd? En försäkran mot meningslöshet och tomhet.

Jag tror i alla fall att jag behöver förstå att det perfekta inte är det bästa. Istället för att sträva efter det perfekta valet i olika beslutssituationer, ska jag försöka sträva efter det som är sant. För mig.

Våga tillit igen- några anteckningar om tillit

Jag lyssnade på en podcast om existentiell hälsa för ett tag sedan. I ett av avsnitten pratade de om tillit. Jag antecknade en del under tiden, och hittade det här inlägget igår morse som ett utkast här på bloggen. Jag hade nog tänkt mig en längre text men nu blir det lite lösryckta tankar istället. Kom gärna med egna tankar i kommentarerna. Vad har du för erfarenheter kring att känna eller förlora (kanske återfinna) tilliten i ditt liv?

Att fortsätta våga tillit, det är en grundviktig sak. Om du blir sviken av en vän eller kärlekspartner, att aktivt välja tillit framåt i livet. Att inte låta en persons svek sätta tonen för resten av ditt liv. Fortsätt våga vara öppen!

Jag minns hur jag är dumpad som 22-åring. Står och gråter mitt på gatan och världen faller. Någonstans långt inom mig bestämmer jag mig för att fortsätta. Detta ska inte få förstöra min framtid. Jag ska fortsätta våga. Fortsätta bli kär och fortsätta riskera mitt hjärta. Jag tänker inte bli rädd. Och det blev jag inte heller.

Fortsätt våga våga. Fortsätt våga tro. Men det är svårt. Så så svårt. Visst, efter kärlekssorg har jag hittat tillbaka till tron ganska snabbt, men på andra områden har det inte varit lika lätt. Jag kämpar fortfarande med tilliten inom mitt skapande. Att våga visa mig utan att gå under.

Det gäller din tro. Att även om något du trodde starkt på, visade sig vara fel, visade sig göra dig illa, skada dig i själen, ta bort hoppet ifrån dig. Kom ihåg: det är inte tron det är fel på. Det är aldrig tron det är fel på. Det är aldrig kärlekens, viljans eller hoppets fel. Precis som min farmor sa. Men du kan inte styra utfallet och utfallet kommer inte alltid att bli bra. Kom ihåg: det finns alltid möjlighet att våga tillit igen.

Odla din tillit. Jag lovar den kan växa igen. Fastän den nästan har sinat. För mig hjälpte det att bli medveten om bristen på tillit. Det hjälpte mig att läsa en text om att tilliten går att odla. Då började jag göra det. Vattna lite varje dag och sedan vänta, så växer den.

Sprid ut din tillit hos många olika personer, och i olika aktiviteter. Det blir mindre sårbart då. Jag brukar tänka mig som ett nät. Olika personer, olika sammanhang och miljöer, skapar tillsammans det nät som kan bära dig. Och så tänker jag återigen på Tomas Sjödin, som alltid berör mig med sina texter. I en intervju förklarar han hur han ser på Gud som ett golv. Ett stabilt golv där allting vilar. Det är en fin tanke tycker jag. Att hur mycket min egen tillvaro rämnar, finns det ett golv bortom detta som håller.

”Tron är det vi hoppas på.

Den ger oss visshet om det vi inte kan se.”

Tillit till något större.

Tillit kommer att ge dig det hopp du behöver för att göra stora förändringar, ta avgörande steg i livet. När tilliten brister, kanske du inte vågar ta nästa steg. Hopp skapas av vår förmåga att känna tillit.

Och vet du? Hopp är handling! Du måste inte sprudla av hopp. Du kan handla ändå. Ett litet steg framåt, ett myrsteg kanske, så kommer hoppet att sakta växa igen.

Jag tror att det är viktigt att odla och vårda sin tillit. Hur gör du?

Citatet kommer från en podcast om inre hälsa som jag lyssnade på för ett tag sedan. Ska länka till den så fort jag hittar den!

Att blogga är mitt ”Ja”

Ju längre tiden går tills jag skriver ett inlägg här på bloggen, desto svårare blir det. Motståndet växer, orden samlas på hög och jag skriver endast hemligt för mig själv, i mobilen, datorn och anteckningsboken, men inte här på bloggen.

Jag har gått och tänkt sedan augusti (är det verkligen så länge?) att jag vill in på denna plats och uppdatera. Skriva av mig, skriva om mig, skriva om livet. Men så kommer den lilla känslan av motstånd för att det var så längesedan, och så låter jag tiden gå och ägnar mig åt någonting annat istället.

Men vad jag saknar orden. Bloggen! Min alldeles egna digitala plats här i världen. För det är väl så nuförtiden, att vi är många som har flyttat våra egna rum till ett digitalt rum. Och det är häftigt tycker jag. Att jag kan välja helt själv att ägna tid åt denna plats. Att jag kan nå ut till människor som jag aldrig har träffat. Att jag kan trycka på publicera och skicka ut mina små ord i internet-världen.

Det finns faktiskt någonting helande över att blogga. Det renar mig. Stressen leds ut genom fingrarna, ned i tangenterna och löses upp där nånstans. Det är som att jag grundar mig själv, här vid datorn. Men då måste jag också våga skriva. Våga logga in på min egen domän och inte backa för det där hindret som dyker upp och säger men nu var det så länge sedan, ska du verkligen fortsätta blogga?

Ja det ska jag! Jag måste det. Därför att jag vill det. Därför att jag älskar det. Därför att det är mitt ”Ja”, som Tomas Sjödin skulle ha sagt, ett av många, här i livet. Så nu hoppas jag att vi ses lite mer här i vår, okej? Jag ska inte lova någonting, men jag skickar ut en önskan till mig själv, en liten vädjan ut i Beata-universum om att våga fortsätta: Du behöver orden Beata, glöm inte det.