Det är söndag i maj och mitt äldsta barn har dansuppvisning. Jag följer med henne på morgonen, lite för sen för vårt eget bästa men ändå hinner vi till spårvagnen. Vi går så fort de sista minutrarna att hon snubblar. Ändå lyckas vi småspringa sista biten. Svarta cykelbyxor och svart linne, en inbakad fläta som hennes pappa har gjort. Jag står där inne bland barnen och jag hjälper till att knyta de neonfärgade tröjorna. Den yngsta gruppen är lejon och när de repeterar till Vänta snart är det jag som är kung (från Lejonkungen) får jag hindra tårarna, Jag gråter och det är inte ens mitt eget barn, skriver jag till min man. Skrattemoji.

De hoppar till Golden och publiken klappar med. Det är så stora känslor att de väller ut som enorma leenden och tårar hos de vuxna. Efter 2 uppvisningar firar vi med mjukglass, hela familjen och mormor. Det blåser vid hamnen där vi sitter så vi flyr in i caféet. Min yngsta upptäcker maskrosor utanför entrén. Får man plocka dem? frågar hon, och jag svarar som jag brukar att maskrosor går bra. Hon är mycket noggrann med vilka blommor man får plocka då vi bor på en gård smällfull med höga tulpaner i all regnbågens färger. Folk blir inte glada om man plockar de färgstarka tulpanerna, minst sagt. Hon plockar fyra maskrosor, går in till vårt bord inne på caféet och delar varsamt ut dem, en till oss varje. Hon måste se hur glada vi blir, för hon rusar genast ut för att plocka fler. New skill unlocked, tänker jag. Hon har verkligen en egenskap att se och ta om hand. Att göra sådant som andra gläds åt. Jag ser att hon känner kraften i det, hon rusar fram och tillbaka med fler och fler maskrosor, hög på känslan att dela ut dem till oss.

En sådan superkraft att kunna se och ge, är det en naturlig roll för den som är yngst? Den som inte var här först utan har kommit senare, varit bebis medan andra har styrt och ställt. Att komma som den yngsta i det och försöka göra sin röst hörd, när man plötsligt inte är den minsta lilla bebisen längre, utan faktiskt kan ganska mycket, faktiskt redan räknar till minst elva fastän man bara är tre år. Så mycket mer storhet där inne än vad som först tilldelades en när man kom, som den minsta, som lillasyster och gulligast på jorden. Hon har stått ut med mycket, tänker jag. Lyssnat på våra bråk och hela tiden rättat sig efter sin storasysters vilja. Jag är vaksam på att hon ska känna sig hörd och sedd, att hon ska få ta hand om sin familj och njuta av sina egenskaper, utan att känna sig osynlig eller förbisedd.

Det är maj men gården är inte vit. Äppelträden måste blommat mindre i år. Det har kommit en liten bil in på gården och sopat. Det har blåst och regnat. Jag älskar de friska vindarna. Jag älskar solen mot ansiktet och ändå, en sval och fuktig luft som förgyller lungorna. Utanför mitt fönster ser jag urgulliga små fåglar. De pickar på de rosa knopparna. Som ett vykort från den engelska landsbygden.

Tankar om framtid. Det finns så många versioner av en själv som man skulle kunna bli. I mitt fall: att gå klart en av mina påbörjade vägar skulle ge mig en känsla av att veckla ut en sida av mig som jag aldrig har fått sträcka ut. En annan Beata som också finns där inne, som har fått stå tillbaka för den kreativa personen som lever och andas konst. I hela mitt vuxna liv har jag i princip prioriterat kreativiteten, kulturen, friheten och konsten. Jag längtar mer och mer efter stabiliteten, strukturen, tryggheten och ett kontinuerligt fokus. Jag längtar efter att inte behöva ”vara någon”, jag längtar efter dagar som är samma. Ibland längtar jag efter att inte behöva jobba kvällar och helger.

Kanske handlar livet om det, att pröva sina olika vingar, i olika väderstreck?

Follow your joy säger de på internet och jag kunde ingenting annat när jag var 20, min längtan var magnetisk, min vilja total. Det fanns inget förnuft som kunde kuva min längtan efter frihet och skapande. Jag har lyssnat till hjärtat och passionen, jag har gått på de glödande stigarna och navigerat efter stjärnorna. Det var fantastiskt att vandra där, jag hade aldrig kunnat välja annorlunda.

Passionen är underbar men den har två sidor. Den kan få dig att gå över dina gränser, den kan leda dig till miljöer som inte är bra för dig. Att följa passionen kan göra att du skapar ett helt liv som du egentligen inte mår bra av att leva. Passion struntar i behov, gränser, personlighet och kropp.

Do what you love and the money will follow säger internet.

Jag vet inte ens om jag orkar vara så passionerad längre. Jag orkar det i korta doser. Springa ut och fotografera, redigera, glöda. Sedan vill jag ha lugn och ro, sitta vid mitt fönster och dricka kaffe. Det är bokstavligen talat min dagliga längtan, hur lite jag än hade kunnat tro det för tjugo år sedan. Kanske är det olika faser, jag befinner mig just nu i efterdyningarna av en våg som störtat nedåt, på ett stort lugnt hav. Kanske kommer det en uppåtstigande våg någon gång, som sveper mig med.

Men det går också bra utan.

Ps. Detta skrev jag i maj men redigerade och publicerade den 18 juli. Sedan dess har jag haft semester i ett par veckor, befunnit mig nära havet i två olika hus, grillat, badat, spelat spel, ringt runt till viltrehabiliterare om en sjuk hare, sett skinnet av en huggorm, vandrat vid ett vattenfall på norska gränsen, nästan råkat trampa på en levande huggorm, sett rådjuren och räven och mårdarna vandra runt huset, vattnat rosorna, sett en ekspinnarlarv, köpt en mokabryggare och gjort iskaffe. Men framförallt: sett den tidiga marelden! Jag var uppe i två timmar en juninatt. Sprang runt på stranden med min mobilkamera. Slängde i snäckor och sand för att se havet lysa. En natt väckte jag min sjuåring så att hon också skulle få se. Det kom ingenting när vi först kastade, men sedan: en självlysande explosion av stjärnor på havets yta. Efter en timme på stranden samlade vi vatten i en flaska för att visa Lilla S. När man skakar flaskan i mörker lyser den. Fullmånen lyste och en häger svepte lågt med vingarna rakt ovanför våra huvuden.

Lilla V, viskade jag, ibland är verkligheten magisk.

Jag glömmer alltid. Lämnar trädgården, stänger grinden och låter den stå utan tillsyn. Det växer upp, högt gräs, mossa, ogräs. Ingen besöker platsen. Grindarna vävs ihop av slingrande växter som gör det svårt att öppna.

Jag rusar på utanför och glömmer att platsen finns. Jag minns den svagt ibland, som en sval bris från ett annat land. Minns skuggan under träden och den stora stjärnhimlen om nätterna. Tänker att det kanske är såhär nu, det kanske inte finns plats i mitt liv för detta mer. En växande tomhet som jag försöker fylla med annat: framtidstankar, sociala medier- konsumtion och tankar som Borde jag inte ha en tydligare Stil?

Tomheten tar mer och mer plats och blir en tyngd. Jag letar efter avlastning men i stressen att hålla huvudet över vattenytan sjunker jag. Små saker blir stora. Livet blir svårt. Tankar om meningen breder ut sig och jag irrar som ett irrbloss.

Och så plötsligt en dag går mina fötter lite tyngre mot marken. Mina lungor drar in luften lite längre. Dammet i huvudet lägger sig och någonting framträder: en svag ljuspunkt, en flamma. Jag följer den och börjar ana vart den leder. Jag känner min kropp medan jag går. Jag minns benen och armarna och magen. Långt där borta ser jag en liten brasa som brinner innanför grindarna på min trädgård. Jag går långsamt. Skyndar jag mig slocknar elden.

Jag sätter mig utanför grindarna och väntar. Anar första stjärnorna tändas. Elden förvandlas till glöd, sakta slocknar blommorna och jag ser fler och fler stjärnor. En liten öppning visar sig bredvid grinden och jag går in. Där lyser glöden från elden. Syrsor spelar vilt. Fladdermöss sveper förbi. Marken täckt av vita blomblad från äppelträden. Rosor uppätna av rådjur.

Varje gång påminner jag mig att inte glömma detta igen. Att inte luras, inte tro att detta finns därute. Jag minns att tankarna om framtiden och katastroferna och klädstilarna och hierarkierna och framgången och frisyren bara handlar om samma sak- jag letar efter den här platsen.

Efter en magisk natt med vintergatan ovanför mig lämnar jag min trädgård. Glöden har slocknat. Jag viskar till fåglarna att jag kommer tillbaka snart, att de får bygga bo i träden så länge, bada i den lilla dammen. Jag ska bara ut på ett ärende.

Och så glömmer jag igen.

De springer fyra varv på den vanliga banan och ett varv på terrängbanan som är en liten lerig kulle. De får en t-shirt, en banan och en medalj innan allting börjar.

Alla är vinnare säger vi.

Jag vann jag vann! ropar min yngsta efteråt. Hon och hennes kompis har mötts upp för att springa Minivarvet i Slottskogen. De är tre år och benen brinner. Lilla S storasyster är med och hon springer med dem, coachar och peppar. Hon har sprungit många minivarv, i år är hon sju år och det är dags för det större loppet.

Efteråt blir det glass, de har mängder av goda vegansorter: mörk choklad, nutella cheesecake, hallon, citron och ingefära, apelsin och mascarpone. Regnet kommer och nedanför de rangliga gungorna springer 50 000 löpare från Göteborgsvarvet. Det är ett underbart myller av sport och människor, ja till och med kultur för efter glassen går vi på vårutställning på konstskolan som ligger mitt i Slottskogen.

Det är en ledig dag och en av de bästa. En dag när allting handlar om att Vi möts vid valen om vi tappar bort varandra och Vilken sorts glass ska vi ta. En dag när regnet får ta plats och alla springer in under utomhusscenens tak. En dag som är så varm att det inte gör något att bli blöt. En dag som suddar bort precis alla känslor av tomhet och vilsenhet. De stora svåra känslorna försvinner förvånansvärt lätt med en glass mitt i ett Göteborgsvarv.

På kvällen har jag storslagna planer på att fortsätta alltihop. Det är en underbar majkväll och jag känner hur stadens liv mullrar nedanför berget. Kanske gå på bio? Ta ett glas ute? Jag måste smida medan järnet är varmt säger jag till min man när jag googlar filmer. Jag vet att jag så lätt faller ur mitt aktivitets-läge. Som att jag har en av och på-knapp.

Vi äter hamburgare med klyftpotatis. Barnen ser på film, äter lördagsgodis och klipper i tyger. Vi vuxna pratar om sommaren ute i köket, dricker iskallt vitt vin. Mina storslagna planer sipprar långsamt bort, ut i majkvällen.

I stora sängen läser jag om hunden Rosa som går på dagis. Hon lägger sig ned på marken på promenaderna, men efter några veckor har hon vant sig och går längst fram bland alla hundar, stolt och modig. Rosa ramlar i vattnet, hon springer ut på isen och får inte stopp. Hon blir kall men värmer sig på de andra hundarna. I en stor varm hög ligger de. Sedan får de varsin kanelbulle. Gemenskap och tröst. De snälla pimpelgubbarna drog upp henne ur vattnet i öronen. Hon blev räddad.

Jag och Lilla S somnar tätt intill varandra, som alltid. Utanför fönstret blommar äppelträden, lysande vita. Gården är vit och lila av äppelblomster och syren. Maj är så mycket maj som maj kan vara.

… tänker jag uppgivet för mig själv, när jag återigen tar kaffekoppen med mig in till mitt skrivbord. Hur länge ska jag behöva den här stilla tiden, den här trädutsikten, den här fågelsången?

Det är lätt att önska bort behovet av stillhet i den här världen. Det krånglar till så mycket. Det hade varit lättare att kunna rusa på så fort som världen kräver.

Fönstret står på glänt, in kommer en sval bris. Solen lyser på husen på andra sidan gården och de bländar med sina vita reflekterande ytor. Himlen blå. Den rosa magnolian vid en av rabatterna har just slagit ut.

Det är någonting med blicken, att bara låta den vila. Att låta hjärnan vila från alla intryck. Bara se på kala grenar, påväg att slå ut med sina vita knoppar. Bara lyssna på de små små fåglarna som hoppar runt på marken.

Det är så stillsamt och jag letar alltid efter stillsamt. Som att dammet som yrt upp inuti huvudet måste få en chans att lägga sig, singla ner på marken. Som att huvudet alltid är fullt av damm?

Jag längtade i flera år efter mitt skrivbord intill fönstret och äntligen har jag det, nu står det här som en levande dröm, en inre fantasibild som motsvarar verkligheten.

Tänk att någonting någon gång faktiskt kan motsvara en dröm!

I maj slår äppelträden ut och det kommer virvla vita blommor rakt utanför mitt fönster. Sedan har vi loppis på gården och maj kommer att vara som maj brukar vara. Sedan kommer syrenerna, och häggen, och alla fåglars vackra sång.

Jag ska bara låta dammet lägga sig igen, så orkar jag lite till sen.

Jag sitter i det lilla rummet med tre stolar och ett sidobord. På bordet en vattenkaraff och några pappmuggar. Kan jag ta ett glas vatten? Snön yr som en snöstorm utanför. Kyrkan tornar upp sig så att man ser bara den massiva väggen.

Vi tittar på kort och jag berättar allt jag ser i ett av korten. Berättar om färgerna, om hålet som sakta fylls med vatten, om ett hopp som jag kan se igen. Hon lyckas se bortom mina snabba ord, många associationer och ibland skämtsamma betoningar. Hon hör orden och förstår allvaret, trots att jag inte låter så allvarlig. Hon väjer inte för det mörka, hon förstår ordens innebörd.

Någonting hon säger denna snöiga fredag får mig att se mig själv klarare. Det handlar om begriplighet. Vi pratar om sådant som jag kommit för att prata om och jag kan se mitt skapande i ett nytt ljus. Jag kan se vad mitt behov av att berätta, här på bloggen, att skapa mina bilder, att samtala, handlar om. Det handlar om att förstå världen, om att förstå hur min värld vecklar ut sig i mitt liv och hur jag hanterar det som kommer till mig. Livet kan vara så ogreppbart, så svårbegripligt (så avgrundsdjupt). Att hitta fram till en egen förståelse kan vara det som läker.

Det går inte alltid att hantera livets skeenden rakt upp och ned. Det behövs sådant som kan göra livshändelser begripliga. Det är därför jag jagar morgonljuset och dimman ute på en äng. Det är därför jag fotograferar mig själv utomhus mitt på dagen och gör om allting till natt i Photoshop. Det är därför jag skriver.

Jag har försökt dämpa det där behovet av att reflektera ibland. Tänkt att det är så onödigt inåtvänt och sett det som ett slags ältande. Men det är skillnad på ältande som gräver en grop och leder till en återvändsgränd, och ett reflekterande som gör att man faktiskt kan få ihop bitarna i sitt liv, lägga ut dem framför sig och titta på dem. Kanske äntligen förstå.

På ett sätt är det ingenting nytt, jag brukar ju säga att skapande är min terapi, att jag ”måste” skriva och fotografera. Men begreppet begriplighet gav mig ett sammanhang för reflektionen, en förståelse för förståelsen.

Det finns ord som kan beskriva den jag alltid har varit.

Det finns snälla människor! skriver jag till min kompis. Jag har just pratat med en före detta fotokund och jag är positivt överraskad. Mina negativa förväntningar har inte infriats.

Just nu är det inte alls som då, för många år sedan, när jag fotograferade och fick en ”varning” över mail. Just nu är det andra människor jag möter. Ett ombonat universum som motbevisar mig när jag vågar. Det var länge sedan sådana katastrofer kom. Det var länge sedan jag kände mig nedtryckt.

Du måste ju själv vara glad att vi inte använder bilden med tanke på hur den ser ut, som det stod i smset. Vi hade kontrakt och de betalade aldrig för det jobb jag lade ner. Jag var 23 år och allt jag ville var att bli kvitt dem så jag gjorde allt för att bli fri. Så mycket lättare det är att vara fyrtio.

Det var på den tiden jag kastade mig ut och vågade allt. Jag hade en positiv förväntan och litade på att jag skulle landa mjukt i fallet. Det är lätt att känna så innan någonting har motbevisat den känslan. Och desto svårare att hitta tillbaka igen. Det kan ta tid. Jag har börjat balansera mellan okändheter och trygghet. Mellan att kasta mig ut och stanna i hamn. Mellan att våga lite ibland samtidigt som jag skyddar mig själv.

Idag faller snön igen. Den ska falla till imorgon, men inte lika mycket som sist. Sedan mitt senaste inlägg om snön har vi haft nästan vårkänslor i Göteborg. Fåglarna har samlats i trädet och ljuset har bländat hela veckan. Varje dag har jag gått förbi mitt nya skrivbord invid fönstret i sovrummet och stannat upp, tittat på det ljusa träet och på platsen jag gett mig själv, som jag längtat efter. En egen plats att samla tankarna på, skriva blogginlägg vid och mest av allt kanske sitta vid, titta ut över träden och fåglarna.

Jag kan njuta av kylan och snön, trots att den försvårar precis allting. Det är omöjligt att gå med barnvagn och barnen behöver så mycket kläder. Men jag kan njuta för jag vet att våren kommer sedan, jag vet att det blir varmt igen och att det kommer en dag när jag sitter på havssidan på landet, med en kopp kaffe och lyssnar på fåglarna som flyger runt mig. Jag vet att jag kommer tröttna på sommarvärmen och att när hösten kommer är jag färdig med sommar för länge sedan. För så är det med väder. Även om det är nyckfullt kan man lita på det. Det ÄR där. Väder försvinner inte. Det är en konstant som finns i världen och som inte är någonting annat än just väder.

Det finns snälla människor och det finns väder. Ibland kanske livet kan få kännas precis så.

Åtta ambulanser fick igår köra tomma hem
efter larm om smällar inuti en byggnad
i centrala Göteborg
Det var inga skott som hördes
Det var inte en masskjutning
Det var ballonger som hade smällt inne i en byggnad
För en gång skull var det inte
en uppgörelse eller en bomb
Det var bara 
ballonger

I början är det magiskt. Snön orörd, gnistrande vit. Den faller i högar från himlen och täcker precis allting. Vi rotar fram kängor och termobyxor för att slippa snö i skorna. Pulkabacken (som egentligen är en ganska smal slingrig gångväg) är fullproppad och barnen skriker ”Se upp i backen” när de susar ned mellan barn och vuxna på väg upp. Jag tänker på Den vita snön för tre år sedan. En nyfödd bebis på magen och en storasyster som var fyra år. Då var vi först i den orörda snön, då var jag och världen en annan, så mycket som inte hänt än.

En kväll går jag på promenad med min hund. Bilar som inte blivit framskottade står som vita kupoler längs trottoaren, tomma tidskapslar som ingen orkar ta vara på. Under drivorna av nyfallen snö mjuk som slät grädde ligger en elsparkcykel vält. Den är tyst och sticker bara upp med ett handtag, men under snön pulserar ett ljus. En lysande grön cirkel rör sig långsamt under det vita. Längre ner på gatan blinkar snön röd från en annan elsparkcykel. De som annars är så snabba, nästan aggressiva, har besegrats och ligger välta under snön, deras trafikljus förvandlade till rödgröna ljuskäglor som rör sig i ett undre landskap. Det går flera dagar utan att någon skottar fram dem. Det är så skönt att allting går långsamt och att de snabba elsparkcyklarna tar en paus, de blir inte ens upphämtade av företagen som brukar komma med pipande bilar på nätterna.

Vägarna plogas och det blir höga snövallar mot trottoarerna. Vagnen är utbytt mot pulka när vi ska till förskolan. Det känns lättare att dra en pulka uppför alla backar än att skjuta en vagn. Ibland får jag svindel inför allting, precis som när Lilla S var tre månader och tanken på så lite sömn skrämde mig. Nu får jag svindel inför alla år som är kvar på förskolan, alla lämningar och hämtningar och allting som jag måste orka. Men jag har kanske lärt mig lite mer nu att försöka hitta pauser, att tillåta mig själv att må bra när jag har tid till det. Att försöka landa varje vecka på små öar i tillvaron där jag vet att det är mysigt och lugnt och där jag får andas. Det finns också fler broar nu, när min yngsta är tre år, än det gjorde när hon var nyfödd.

En bro är den här snön, just nu. Ett underbart hål i verkligheten, ett efterlängtat någontingannat som stör ordningen och tvingar alla att sakta ner. Som skapar magi och roligheter nästan överallt. Det är helt klart att den här takten, takten med snö, passar mig bäst.