”Hör upp du sorgset kvidande, se här din svåra roll: att inse världens lidande, med glädjen i behåll”

När det mörka mörkret blir för mörkt inuti mig- fastän det inte är mitt eget mörker- då tänker jag på Harry Potter. Tänker på hur jag måste stå upp för det goda och hindra mörkret från att ta mig. Då visualiserar jag ett kraftfält runt mig som en gnistrande kupol. Hur vi, häxor och trollkarlar, kämpar mot det onda.

Jag tänker att så mycket handlar om det. Att våga sätta upp murar mot det mörka. Våga stänga ute. Hålla borta.

Det onda i mugglarvärlden kan vara krig men det kan också vara blickar, samtal och saker mellan människor. Det onda kan vara att ta på sig andras mörker så mycket att livslusten försvagas. Sådant som är så subtilt och osynligt att man knappt fattar det själv. Men om det händer måste man visualisera dementorerna i Harry Potter framför sig. Hur de suger livet ur sina offer. Och så måste man framkalla sitt inre skydd som jagar bort dementorerna.

Ibland är det enda sättet. Att stenhårt välja sig själv. Inte medömkan. Inte tycka synd om. Inte skuld. Inte sekundär sorg. Att se vem mörkret tillhör. Sätta upp murar och vårda sin egen trädgård. Staket mellan människor. Här är min odlingsplätt och där är din. Jag bryr mig om min trädgård och du om din. Vi kan väl mötas över en kaffe sedan? Om du får ogräs kan jag ge dig lite tips. Men jag släpper inte in dig i min trädgård.

Förut har jag nog tänkt att om en ska gå under går vi under allihop. Att det är bäst så. Ingen får vara lycklig utan den andra.

Jag testar något annat i år. Jag testar att hålla mig kvar inom mitt staket. Jag håller mig från att trampa in i andras trädgårdar.

”Hör upp du sorgset kvidande, se här din svåra roll: att inse världens lidande, med glädjen i behåll”.

/Tage Danielsson

Trygghet

Är en ostmacka 

Med varmt rykande kaffe

En riktning någonstans

Ett kalas

Att någon begraver

någon annan

Trygghet är allting runtom

Öppnade dörrar och lek-sms

Trygghet är att få ner febern om natten 

med flytande paracetamol

Att dra ner stressen med en snus

Trygghet är pengar på kontot

för oförutsedda ångestdämpare som dyr yoga eller ett läppstift

Kanske en resa till någon som finns där långt bort 

Trygghet kan vara

allt som alltid finns närmast

men ibland är det inte det

och då behöver saker möbleras om

så att det blir mjukt igen

Trygghet är att allting stannar som det alltid har varit

men det gör ju aldrig det

Och kanske är det

det tryggaste av allt?

Så kommer den plötsligt till mig

Så kommer den plötsligt till mig. Tiden. Min kille (kul att skriva kille– känns lite mindre som att vi varit ihop i fjorton år och har två barn då) går ut med tremånadersbebisen och fyraåringen är hos en kompis. Alternativen radar upp sig som ett stress-halsband framför mig: Jag kan träna, träffa en kompis, blogga, läsa i min bok, gå ut och promenera. Vad ska jag välja? För en person som mig, med beslutsångest och stora ambitioner, är detta något som kräver karaktär om något ska bli gjort! Snabbt lyckas jag sålla bort de flesta alternativ och inser att det enda rimliga är att antingen blogga eller läsa.

Efter nästan en timme står jag nu här framför datorn i fönstret. Jag har gjort allt jag kan för att skjuta upp detta magiska tillfälle: tagit selfies med telefonen (för att lägga upp på min blogg-instagram), tagit på mig min fina blåbruna kofta som jag fått av en kompis och ett par rosa tofflor. Jeansen har åkt av. Jag lyssnar på Håkans nya låt med ett par stora lurar så att örhängena klämmer mot huden. I min lila Hemulen-mugg ligger varm havremjölk med kaffe.

Jag är inspirerad av den helt nyupptäckta Ida, av Sardellen och Ulrika (som också tipsat om de två förstnämnda) som bloggar så ofta. Jag vill också! Vill få igång bloggandet så att inte varje inlägg måste vara så STORA, existentiella. Ibland kanske det är ok med lite mer vardagstankar? Lite vardagsexistens?

Jag är i alla fall i någon form av kris just nu, på grund av saker som jag inte vill skriva om. Hur skriver man om det? Jag inser att jag måste få skriva ändå. För detta ger mig ångest och det (om något!) har jag haft förut. Så jag kan väl skriva om den? Om hur jag hanterar ångesten. Men kanske skriver jag mest om hur jag lever mitt vanliga liv. Om hur allting får fortsätta. Hur nya konstellationer skapas och hur det obeständiga hittar ny form. Vi får se.

Detta hjälper just nu: snabba promenader, mediyoga, privat psykolog, musik, samtal med nära, en Laleh-kör och roliga planer (ska t.ex träffa kompis nästa helg, få besök i slutet av mars, gå på danspremiär på operan och åka på spa i påsk!)

Ja detta blev ju ett rörigt inlägg. I vanliga fall brukar jag ta lång tid på mig. Är det kanske ett tips till mig själv för framtida blogginlägg, att tidigt välja spår på inlägget, så jag vet vad det ska handla om? Kanske är detta med tätare inlägg en dum tanke, en orealistisk dröm. Kanske blir det bara ett inlägg i månaden framöver?

Vi får se.

Man bara gör det

En dag efter mitt senaste inlägg, den åttonde februari, dör min farmor. Min stora kärlek som liten och min kloka vän som vuxen. Någon som jag alltid tagit för given, vilket är det finaste att få uppleva som barn. Att få räkna med någon, utan tvivel eller skav som kommer emellan. Någon som bara finns där, alltid lite i periferin, som en hörnpelare som håller allting uppe.

Jag går till kyrkan med utsikt över staden och vattnet och tänder ljus. Först bara ett men det ser så ensamt ut så jag tänder fler. Nu finns ingen mormor, farmor, farfar eller morfar kvar. Alla var unga föräldrar och alla fanns länge i mitt liv. Sorgerna har sett olika ut. Ibland har jag drabbats hårdare än jag trodde, som med morfar, ibland har jag känt på mig veckor tidigare vad som skulle komma, som med mormor och farmor. Känt in sorgen veckor i förväg, gråtit och förberett mig för att sedan möta det som jag vetat intuitivt. När morfar dog fick jag sätta mig på en sten i skogen för att sorgen var så tung.

Några dagar efter att farmor försvann, försvann också sorgen som i ett vingslag. Livet hände så som bara livet kan hända. Gamla saker väcktes till liv och min kropp tog över. Det är intressant, hur sorgen kan fylla hela kroppen, för att sedan försvinna utan ett spår på grund av annat som måste ses till, som kräver uppmärksamhet och energi. Jag har nog aldrig upplevt det så tydligt förr, hur kroppen rangordnar känslor utifrån dess akuta faser.

Idag har det gått en månad sedan hon försvann och ingenting är sig likt. Samtidigt som allt är sig likt här hemma. Våren gör sig påmind varje dag och jag har till och med grävt fram solglasögonen. Kaffebryggaren går varm i vårt föräldralediga kök och jag har ätit fler semlor än något år tidigare. Vår innergård fylls upp med de mycket små klot-grillarna och äntligen möts barnfamiljerna ute igen. Lilla S är tre månader och allting känns mer stabilt, även om jag får svindel av tanken på för lite sömn under kommande år. Jag går på mediyoga där jag andas, ligger på tjock ullmatta och dricker chaite efter klassen. Tvingar mig att tänka kort tid framåt.

Blott en dag.

Går med i en kör och provar att vara både sopran och alt innan jag bestämmer mig för alt. Kören finns i en kyrka och på tjugominutersrasten finns det te och kaffe i källaren och små bord att prata vid.

Ett ögonblick i sänder.

Jag föreställer mig hur jag pratar med farmor om allt som hänt. Om allt jag känt de senaste veckorna. Om livet som just nu är ur fokus, som ändrar form och verkar bli någonting annat än det jag trodde.

Hur klarar man det? skulle jag fråga på en av våra vanliga träffar. Mellan oss en kanna te och kanske tre-fikat på bordet.

Det finns ingen annan än hon som skulle svara med sådan självklarhet. Ingen annan än hon som har erfarenheten, andligheten och visheten från att själv ha varit igenom saker, men också tagit sig ut på andra sidan, vidare som en hel människa.

Man bara gör det, skulle hon säga. Kanske skulle hon berätta något om alla människor som klarat av saker. Människor som utstått lidande men överlevt ändå, med hoppet och tilliten i behåll.

Man tror inte att man klarar det, men det gör man.

Tack farmor. Tack för allt.

Platsen

Jag längtar dit nu. Till den egna platsen. Där det händer magiska saker. Där kraften laddas om. Där jag kan hitta avslappning och vara kreativ. Den yttre motsvarigheten till denna plats är ett eget rum, en ateljé, kanske en sommarstuga. Men ibland bara ett cafébord. Just nu vågar jag inte riktigt gå in i den. Så fort axlarna sjunker, intrycken skalas bort och kreativiteten kommer snurrar också klockan tusen gånger snabbare. Nu måste jag snart hämta på förskolan, så jag hinner helt enkelt inte. Istället skriver jag ett snabbt inlägg här, för att få vidröra mitt inre rum en liten stund.

Jag inser att min riktning i livet ständigt är mot den där lilla stugan i en skog nånstans. Där jag är ensam. Där det aldrig är solsken (mulet, dimma, regn). Där det inte behövs speciellt mycket, förutom mig själv och min dator för att kunna skriva. Kanske en liten ateljé för att skapa bilder. Där skuggorna som bor i mig äntligen får vecklas ut i full skepnad, får skruvas åt vilket håll som helst och bara leva sitt eget liv medan jag tittar ut genom ett fönster och dricker svart kaffe.

Den vita snön

Det har blivit vitt över natten. Regnmolnet i appen blev till snö. Några fåglar turas om att göra olika läten utanför sovrumsfönstret. Det är fredag, min två månaders bebis har just ätit o nu småsnarkar hon vid mitt bröst. Min sambo har ställt in en kaffe till mig, jag hör hur han pratar i köket med min fyraåring. ”Det är inte du som bestämmer det” hör jag henne säga. Sedan kommer hon in till oss i sovrummet, kryper upp till mig under täcket och hostar i armen precis som man ska. Hon pratar med ljus hög röst med bebisen och vi konstaterar hur mycket bebisen tycker om sin storasyster. ”Du är den häftigaste hon vet” säger jag. ”Tänk när vi kan leka” säger min fyraåring flera gånger om dagen. ”När du är åtta år är hon fyra” säger jag.

Hela veckan har vi varit hemma, jag och barnen. På morgnarna är jag trött. Då vill jag gömma mig och dricka varmt och krypa ner och fortsätta sova. På något sätt dras ändå dagen igång och på kvällarna kommer energin. På kvällarna har jag tagit mörka promenader. Powerwalks helt ensam, snabbare än på flera år tror jag. Ibland med en podcast i öronen, ibland med musik eller som igår helt tyst. Ett ovant rus som gör att jag känner mig fri för första gången sedan i mars förra året. Att inte vara gravid längre är nog en av de största kroppsliga frihetskänslorna jag haft. Som att bli sjuk och sedan frisk igen. Just nu har jag en oväntad längtan efter motion. Det är en härlig känsla och ännu härligare när jag bejakar den, tar på mig regnstället eller tar med mig vagnen ut och går. Jag hoppas på den. Jag hoppas på att känslan blir varaktig så att jag kan fortsätta känna energin i min kropp.

I alla fall så går den här dagen och snön ligger kvar på marken. Masthugget blir ett vinterlandskap och vi får pulsa i snö. Jag får gå ut med bebisen i selen och min fyraåring får göra snöängel och testa pulkan. Vi är nästan först i parken för det är alldeles ny snö överallt. Det lossar snö från träden och den faller som puder. ”Det pudret vi tar på bebisen är ju som florsocker” säger fyraåringen när vi fixar semlor efter utflykten. Vi gör grädden grön och rosa för det gjorde vi förra året. ”Jag är ju som Gud” säger hon. ”Jaaa…” svarar jag långsamt. ”Jo jag är ju som er hjälpreda” förklarar hon. ”Jaha!” säger jag och jag känner att hon kanske har rätt. För idag har hon sagt till mig så många gånger när jag svarar på fel sätt, hon har smällt igen dörren för att jag säger ”Okej” och hon har skrikit åt mig och sagt ”Men mamma!!” ungefär tjugo gånger med eftertryck. Och hon har hjälpt mig. Letat igenom hela lägenheten efter nappar, tröstat bebisen och kommit med varmt vatten till skötbordet.

På kvällen när vi ska sova hinner vi läsa flera Emil-sagor. Jag hinner sjunga Vargen ylar- sången och börja på Nu i ro innan vi hör det: bebisskriket. Det är hon som säger det först: ”Nu ska hon nog äta.” Jag säger att vi kan fortsätta sjunga för det kan vara så att bebisen har vaknat till och bara behöver byta blöja. Men hon är säker. Hon sätter sig upp och lyssnar. Och jag ser så tydligt hur detta är hennes tillvaro just nu. Hur hon ligger här i mörkret och hör vad som händer utanför dörren. Hör hur vi vandrar runt i lägenheten med bebisen och hör hur bebisen låter. Hur bebisens skrik bestämmer hur mycket tid hon ska få med sin mamma. ”Jo hon ska äta”, säger hon igen. Skriket hörs tydligt nu. ”Det kommer närmare” säger hon. Och så öppnas dörren och min sambo kommer in med en hungrig bebis. Och jag ammar och sedan sätter jag mig vid datorn för att äntligen få avsluta detta inlägg som jag påbörjade imorse.

Stor och liten tid

Jag sitter i köket en solig januarifredag. En januari med rekordfå soltimmar i Göteborg. Minst på hela 2000-talet läser jag. Jag har just varit på Östra Sjukhuset och druckit kaffe med min mamma. Lämnat sovande bebis hos sin mormor och träffat en sjuksköterska för att gå igenom min kommande behandling mot blodpropp som jag fick efter förlossningen. 3 tabletter ikväll, två imorgon, två i övermorgon. Och så vidare. Sköterskan är varm och otroligt inbjudande, men när klockan närmar sig elva och parkeringen går ut undrar jag om lilla S fortfarande sover, om inte sjuksköterskan ska sluta prata snart och om min mormor måste trösta en skrikande bebis just nu utanför mottagningen.

Nu dricker jag Earl Grey och äter upp den sista hemmagjorda chokladbollen. Jag tänker på tiden, på att den nästan inte finns, och på att den ibland finns så himla mycket, som i söndags när min farmor ligger på sjukhus och läget är kritiskt, och vi lånar mammas bil för att köra till Jönköping och hälsa på. Vi köper blommor som man inte får ta in på rummet och som nu står i en grön vas på vårt stökiga köksbord, halvt utslagna i brandgult. Tiden finns i syrgasen som färdas i den genomskinliga slangen. Tiden finns i farmors vita hår, i de vita lakanen och i hennes blick. Där i blicken finns all tid och i min fyraårings ben som springer genom sjukhuskorridoren, hittar lava på golvet och ett nedsläckt akvarium.

Tiden finns i det lilla, när vi sedan kör bilen hem till Göteborg och stannar vid Kulturhuset i Borås för att amma. Lyssnar på regnljud för att bebisen ska somna om och lyssnar på Alfons och Mamma Mu. Tiden finns i det stora när de plockar ut mitt barn ur min mage, hon gråter sådär som på film och hela världen öppnar sig och sluter sig på samma gång.

Jag tror det är barnen som gör det. Som gör att tiden plötsligt känns annorlunda. Allting har flyttats fram ett steg. Generationer har förskjutits och 37 känns som en gammal ålder. Jag önskar att vi alla vore tio år yngre. Så att jag och mina föräldrar skulle få minst tio år till med mina barn. För plötsligt känns livet så kort och jag vill ha mycket mera tid. Tid för att se att mina barn har det bra. Jag försöker byta ut känslan av tidsbrist mot känslan av tacksamhet. Men ibland kan man ju önska, fastän man är tacksam.

Den lilla tiden finns just nu i köket. Bebisen sover och varje minut är värdefull för att jag ska hinna skriva det här inlägget. Så fort hon vrider sig i babysittern stiger min puls och jag försöker skriva snabbare.

Nu vaknar hon, men just idag hann jag klart 🙂

Just nu



sitter jag i gula öronlappsfåtöljen och ammar min sju veckors bebis med en hemlagad varm choklad bredvid mig.

öser regnet ner och Göteborg är så mycket Göteborg som det kan vara. Milt och regnigt och faktiskt ganska mysigt.

är jag resesugen, vilket är lite ovanligt för mig. Speciellt för att jag längtar till lite varmare land. Fast allra mest längtar jag till en vintrig skidresa med våffelstopp i backen, oändlig frisk luft och kortspel i en trästuga. De skidresor vi gjorde som barn har en magisk plats i mitt minne och jag drömmer om att kunna ge mina barn det. (Och så längtar jag till Island såklart- längtar alltid till Island.)

är jag sugen på dans och fest och vin! Försöker minnas att den dagen kommer, bara inte just nu.

längtar jag efter att komma igång med någon slags träning efter mitt kejsarsnitt. Har gått powerwalks i en vecka men vill simma t.ex. Och basta! Behöver få ur mig energi.

längtar jag efter en alldeles egen stuga, lite gömd bland buskar och träd. Att sitta där en försommardag med öppet fönster och ett lätt regn utanför, bara äga tiden helt för mig själv.

Det är så typiskt den första tiden med barn. Att längtan efter allt som inte går växer sig så stor. För jag vet ju att det kommer en tid för mig igen, där det finns plats för stunder av reflektion och återhämtning. För det är ganska tufft ibland att ha så stort behov av återhämtning som jag har. Först måste jag sitta och bara titta ut genom ett fönster ett bra tag, sedan kan jag börja formulera lite mer tankar och skriva. Men det tar tid och ofta finns det inte så mycket tid. Så barnen har gjort mig till en tidsjagare. Jag blir allt skickligare på att hitta små hål att krypa in i för att samla på återhämtningsminuter.


Nu har jag just lärt mig att blogga med mobilen- så förhoppningsvis blir det lite bloggstunder under amning och när bebis sover i famnen!

Strategier för beslut

Hon sover i en sele på min mage. Jag placerar datorn vid fönstret och undrar exakt hur dålig mamma jag är som låter 4-åringen titta vidare på Paw Patrol. Jag micrar kaffet två gånger och läser om hur Sofia ska göra ett karriärbyte. Det är någonting med folks vägval i livet som fascinerar mig. Jag tröttnar aldrig på att höra om byten sent i livet, avhopp från studier, påhopp igen efter många år, osv… Det ger mig ett slags hopp tror jag.

Eftersom jag själv har varit jobbmässigt vilse i så många år nu, och fortfarande inte hittat svaret, ger det mig mycket att läsa om andra som funderar, tvivlar, försöker, gör om, ser tillbaka. Jag vill höra om allt som handlar om den egna vägen, och som berör just jobb.

Jag har provat olika strategier för att komma fram till vad jag ska göra. Jag har bestämt mig för att inte bestämma mig, vilket gav mig en välbehövlig paus från den stress det innebär att ständigt älta beslut och framtid. Jag har bestämt mig för att bestämma mig. Gått klart en skola jag mått dåligt av och uppnått målet med en konstnärlig kandidatexamen.

Jag har många teorier kring hur man bäst tar ett beslut, och jag funderar ofta på hur jag har tagit mina olika beslut i livet. Ibland har mina beslut skett utan tankearbete, ibland har de varit resultatet av långa perioder av analys, otaliga listor och snurrande framtidstankar. Ibland har jag varit medvetet rationell men på bekostnad av känslor. Ibland har ett beslut bara varit en reaktion på en händelse.

Just nu är jag i en fas av att acceptera att jag inte kan tänka mig fram till ett beslut om min framtid. Jag måste vara här och nu och hela tiden känna tilliten till mig själv, till livet och till framtiden. Jag behöver känna mig lugn för att de snälla tankarna om framtiden ska komma. När jag är stressad blir det mest rädda tankar om att överleva. När jag är lugn kommer tankarna på vad jag faktiskt tycker om, drömmer om, kanske vill göra. Men jag försöker att inte stressa fram ett beslut. Det har jag provat och det fungerar ju uppenbarligen inte!

Är det som Sigge Eklund säger i senaste Alex & Sigge-podden, att det är först när man släpper taget som det kommer till en? Gamla klyschor är ju ofta sanna. Är det verkligen så att jag måste släppa taget, hitta tilliten och må bra i mitt liv först, innan jag kan hitta ”lösningen/svaret” på mitt problem? Ja vi får väl se!

Det här inlägget påbörjades för tre dagar sedan. Jag har varit hemma med två barn och tagit de tillfällen jag fått att skriva klart. Jag ska vara föräldraledig i vår så kanske är detta en utopi, men jag hoppas verkligen på att kunna blogga mycket 2023!

(Jag brukar lägga upp på min instagram när jag skrivit nya inlägg!)

Angående bilderna i inlägget: Jag har en förlossningsskada som gör att jag inte kan bära i sele speciellt länge, men jag testar att bära kortare stunder, och det är bland annat då det funkar att skriva här! Ville bara skriva detta apopå mitt förra inlägg om de glossiga mammabilderna.

Aldrig har jag varit så sugen på blodiga berättelser

Plötsligt kan jag lägga ifrån mig bebisen och hon fortsätter sova. Hon är fem komma fem veckor och inne i det de kallar ”fjärde trimestern”. Som att vara inuti magen fast utanpå. Hon vill verkligen vara det. Inuti hela tiden. Så vi bär och bär hela dagarna. Och jag minns från förra gången hur fysiskt allting är. Sådant syns inte på Instagram. Kroppen är fullt exponerad men inte den kroppsliga erfarenheten. På Instagram blir det platt, oavsett vilka ord som skrivs under.

I verkligheten kan den mysiga stunden med bebis i bärsele innebära ett par onda axlar och en överbelastad rygg. Amningen kan vara kantad av en märklig ångest (som uppstår precis i början av amningstillfället), mjölkstockning eller konstiga ställningar som ger axelinflammationer. Att ligga inne mitt på dagen och sova en stund bredvid en sovande bebis ser ju rent av magiskt ut, på bild. I verkligheten är det kanske en av få sovastunder man får det dygnet.

I ärlighetens namn är alla dessa stunder mysiga, på riktigt. Men det slår mig varje gång jag ser en mammabild på sociala medier, att bilden är platt och utan fysisk dimension. Det slår mig att det föräldraskap som surrar i vårt kollektiva wi-fi helt saknar smärta. Att bilden av den moderna modern är glansig, som att kroppens uppoffringar har runnit av och ersatts av en glasyr.

Jag undrar om det är historierna i vårt samhälle som saknas. Historierna om kvinnor som fött barn på köksbord i sina hem, historierna om blod och död och allt som kan gå fel. Jag vill veta precis hur fel det kan gå, för att berättelserna speglar min kroppsliga upplevelse. Aldrig har jag varit så sugen på blodiga berättelser som när jag just fött barn. Historien har ju verkat genom mig i nio månader och en förlossning. Jag har befunnit mig i ett universum av delade kvinnliga erfarenheter under hela graviditeten. Aldrig har det varit så påtagligt att jag är kvinna som när jag varit gravid, fått förlossningsskador och opererat mig.

Och aldrig har jag varit så tacksam för att det, för 5,5 vecka sedan, gick så bra.