När det mörka mörkret blir för mörkt inuti mig- fastän det inte är mitt eget mörker- då tänker jag på Harry Potter. Tänker på hur jag måste stå upp för det goda och hindra mörkret från att ta mig. Då visualiserar jag ett kraftfält runt mig som en gnistrande kupol. Hur vi, häxor och trollkarlar, kämpar mot det onda.

Jag tänker att så mycket handlar om det. Att våga sätta upp murar mot det mörka. Våga stänga ute. Hålla borta.

Det onda i mugglarvärlden kan vara krig men det kan också vara blickar, samtal och saker mellan människor. Det onda kan vara att ta på sig andras mörker så mycket att livslusten försvagas. Sådant som är så subtilt och osynligt att man knappt fattar det själv. Men om det händer måste man visualisera dementorerna i Harry Potter framför sig. Hur de suger livet ur sina offer. Och så måste man framkalla sitt inre skydd som jagar bort dementorerna.

Ibland är det enda sättet. Att stenhårt välja sig själv. Inte medömkan. Inte tycka synd om. Inte skuld. Inte sekundär sorg. Att se vem mörkret tillhör. Sätta upp murar och vårda sin egen trädgård. Staket mellan människor. Här är min odlingsplätt och där är din. Jag bryr mig om min trädgård och du om din. Vi kan väl mötas över en kaffe sedan? Om du får ogräs kan jag ge dig lite tips. Men jag släpper inte in dig i min trädgård.

Förut har jag nog tänkt att om en ska gå under går vi under allihop. Att det är bäst så. Ingen får vara lycklig utan den andra.

Jag testar något annat i år. Jag testar att hålla mig kvar inom mitt staket. Jag håller mig från att trampa in i andras trädgårdar.

”Hör upp du sorgset kvidande, se här din svåra roll: att inse världens lidande, med glädjen i behåll”.

/Tage Danielsson

Så kommer den plötsligt till mig. Tiden. Min kille (kul att skriva kille– känns lite mindre som att vi varit ihop i fjorton år och har två barn då) går ut med tremånadersbebisen och fyraåringen är hos en kompis. Alternativen radar upp sig som ett stress-halsband framför mig: Jag kan träna, träffa en kompis, blogga, läsa i min bok, gå ut och promenera. Vad ska jag välja? För en person som mig, med beslutsångest och stora ambitioner, är detta något som kräver karaktär om något ska bli gjort! Snabbt lyckas jag sålla bort de flesta alternativ och inser att det enda rimliga är att antingen blogga eller läsa.

Efter nästan en timme står jag nu här framför datorn i fönstret. Jag har gjort allt jag kan för att skjuta upp detta magiska tillfälle: tagit selfies med telefonen (för att lägga upp på min blogg-instagram), tagit på mig min fina blåbruna kofta som jag fått av en kompis och ett par rosa tofflor. Jeansen har åkt av. Jag lyssnar på Håkans nya låt med ett par stora lurar så att örhängena klämmer mot huden. I min lila Hemulen-mugg ligger varm havremjölk med kaffe.

Jag är inspirerad av den helt nyupptäckta Ida, av Sardellen och Ulrika (som också tipsat om de två förstnämnda) som bloggar så ofta. Jag vill också! Vill få igång bloggandet så att inte varje inlägg måste vara så STORA, existentiella. Ibland kanske det är ok med lite mer vardagstankar? Lite vardagsexistens?

Jag är i alla fall i någon form av kris just nu, på grund av saker som jag inte vill skriva om. Hur skriver man om det? Jag inser att jag måste få skriva ändå. För detta ger mig ångest och det (om något!) har jag haft förut. Så jag kan väl skriva om den? Om hur jag hanterar ångesten. Men kanske skriver jag mest om hur jag lever mitt vanliga liv. Om hur allting får fortsätta. Hur nya konstellationer skapas och hur det obeständiga hittar ny form. Vi får se.

Detta hjälper just nu: snabba promenader, mediyoga, privat psykolog, musik, samtal med nära, en Laleh-kör och roliga planer (ska t.ex träffa kompis nästa helg, få besök i slutet av mars, gå på danspremiär på operan och åka på spa i påsk!)

Ja detta blev ju ett rörigt inlägg. I vanliga fall brukar jag ta lång tid på mig. Är det kanske ett tips till mig själv för framtida blogginlägg, att tidigt välja spår på inlägget, så jag vet vad det ska handla om? Kanske är detta med tätare inlägg en dum tanke, en orealistisk dröm. Kanske blir det bara ett inlägg i månaden framöver?

Vi får se.

En dag efter mitt senaste inlägg, den åttonde februari, dör min farmor. Min stora kärlek som liten och min kloka vän som vuxen. Någon som jag alltid tagit för given, vilket är det finaste att få uppleva som barn. Att få räkna med någon, utan tvivel eller skav som kommer emellan. Någon som bara finns där, alltid lite i periferin, som en hörnpelare som håller allting uppe.

Jag går till kyrkan med utsikt över staden och vattnet och tänder ljus. Först bara ett men det ser så ensamt ut så jag tänder fler. Nu finns ingen mormor, farmor, farfar eller morfar kvar. Alla var unga föräldrar och alla fanns länge i mitt liv. Sorgerna har sett olika ut. Ibland har jag drabbats hårdare än jag trodde, som med morfar, ibland har jag känt på mig veckor tidigare vad som skulle komma, som med mormor och farmor. Känt in sorgen veckor i förväg, gråtit och förberett mig för att sedan möta det som jag vetat intuitivt. När morfar dog fick jag sätta mig på en sten i skogen för att sorgen var så tung.

Några dagar efter att farmor försvann, försvann också sorgen som i ett vingslag. Livet hände så som bara livet kan hända. Gamla saker väcktes till liv och min kropp tog över. Det är intressant, hur sorgen kan fylla hela kroppen, för att sedan försvinna utan ett spår på grund av annat som måste ses till, som kräver uppmärksamhet och energi. Jag har nog aldrig upplevt det så tydligt förr, hur kroppen rangordnar känslor utifrån dess akuta faser.

Idag har det gått en månad sedan hon försvann och ingenting är sig likt. Samtidigt som allt är sig likt här hemma. Våren gör sig påmind varje dag och jag har till och med grävt fram solglasögonen. Kaffebryggaren går varm i vårt föräldralediga kök och jag har ätit fler semlor än något år tidigare. Vår innergård fylls upp med de mycket små klot-grillarna och äntligen möts barnfamiljerna ute igen. Lilla S är tre månader och allting känns mer stabilt, även om jag får svindel av tanken på för lite sömn under kommande år. Jag går på mediyoga där jag andas, ligger på tjock ullmatta och dricker chaite efter klassen. Tvingar mig att tänka kort tid framåt.

Blott en dag.

Går med i en kör och provar att vara både sopran och alt innan jag bestämmer mig för alt. Kören finns i en kyrka och på tjugominutersrasten finns det te och kaffe i källaren och små bord att prata vid.

Ett ögonblick i sänder.

Jag föreställer mig hur jag pratar med farmor om allt som hänt. Om allt jag känt de senaste veckorna. Om livet som just nu är ur fokus, som ändrar form och verkar bli någonting annat än det jag trodde.

Hur klarar man det? skulle jag fråga på en av våra vanliga träffar. Mellan oss en kanna te och kanske tre-fikat på bordet.

Det finns ingen annan än hon som skulle svara med sådan självklarhet. Ingen annan än hon som har erfarenheten, andligheten och visheten från att själv ha varit igenom saker, men också tagit sig ut på andra sidan, vidare som en hel människa.

Man bara gör det, skulle hon säga. Kanske skulle hon berätta något om alla människor som klarat av saker. Människor som utstått lidande men överlevt ändå, med hoppet och tilliten i behåll.

Man tror inte att man klarar det, men det gör man.

Tack farmor. Tack för allt.

Jag längtar dit nu. Till den egna platsen. Där det händer magiska saker. Där kraften laddas om. Där jag kan hitta avslappning och vara kreativ. Den yttre motsvarigheten till denna plats är ett eget rum, en ateljé, kanske en sommarstuga. Men ibland bara ett cafébord. Just nu vågar jag inte riktigt gå in i den. Så fort axlarna sjunker, intrycken skalas bort och kreativiteten kommer snurrar också klockan tusen gånger snabbare. Nu måste jag snart hämta på förskolan, så jag hinner helt enkelt inte. Istället skriver jag ett snabbt inlägg här, för att få vidröra mitt inre rum en liten stund.

Jag inser att min riktning i livet ständigt är mot den där lilla stugan i en skog nånstans. Där jag är ensam. Där det aldrig är solsken (mulet, dimma, regn). Där det inte behövs speciellt mycket, förutom mig själv och min dator för att kunna skriva. Kanske en liten ateljé för att skapa bilder. Där skuggorna som bor i mig äntligen får vecklas ut i full skepnad, får skruvas åt vilket håll som helst och bara leva sitt eget liv medan jag tittar ut genom ett fönster och dricker svart kaffe.

Jag sitter i köket en solig januarifredag. En januari med rekordfå soltimmar i Göteborg. Minst på hela 2000-talet läser jag. Jag har just varit på Östra Sjukhuset och druckit kaffe med min mamma. Lämnat sovande bebis hos sin mormor och träffat en sjuksköterska för att gå igenom min kommande behandling mot blodpropp som jag fick efter förlossningen. 3 tabletter ikväll, två imorgon, två i övermorgon. Och så vidare. Sköterskan är varm och otroligt inbjudande, men när klockan närmar sig elva och parkeringen går ut undrar jag om lilla S fortfarande sover, om inte sjuksköterskan ska sluta prata snart och om min mormor måste trösta en skrikande bebis just nu utanför mottagningen.

Nu dricker jag Earl Grey och äter upp den sista hemmagjorda chokladbollen. Jag tänker på tiden, på att den nästan inte finns, och på att den ibland finns så himla mycket, som i söndags när min farmor ligger på sjukhus och läget är kritiskt, och vi lånar mammas bil för att köra till Jönköping och hälsa på. Vi köper blommor som man inte får ta in på rummet och som nu står i en grön vas på vårt stökiga köksbord, halvt utslagna i brandgult. Tiden finns i syrgasen som färdas i den genomskinliga slangen. Tiden finns i farmors vita hår, i de vita lakanen och i hennes blick. Där i blicken finns all tid och i min fyraårings ben som springer genom sjukhuskorridoren, hittar lava på golvet och ett nedsläckt akvarium.

Tiden finns i det lilla, när vi sedan kör bilen hem till Göteborg och stannar vid Kulturhuset i Borås för att amma. Lyssnar på regnljud för att bebisen ska somna om och lyssnar på Alfons och Mamma Mu. Tiden finns i det stora när de plockar ut mitt barn ur min mage, hon gråter sådär som på film och hela världen öppnar sig och sluter sig på samma gång.

Jag tror det är barnen som gör det. Som gör att tiden plötsligt känns annorlunda. Allting har flyttats fram ett steg. Generationer har förskjutits och 37 känns som en gammal ålder. Jag önskar att vi alla vore tio år yngre. Så att jag och mina föräldrar skulle få minst tio år till med mina barn. För plötsligt känns livet så kort och jag vill ha mycket mera tid. Tid för att se att mina barn har det bra. Jag försöker byta ut känslan av tidsbrist mot känslan av tacksamhet. Men ibland kan man ju önska, fastän man är tacksam.

Den lilla tiden finns just nu i köket. Bebisen sover och varje minut är värdefull för att jag ska hinna skriva det här inlägget. Så fort hon vrider sig i babysittern stiger min puls och jag försöker skriva snabbare.

Nu vaknar hon, men just idag hann jag klart 🙂