Showing all posts in Glimtar & Vardagsliv

I början är det magiskt. Snön orörd, gnistrande vit. Den faller i högar från himlen och täcker precis allting. Vi rotar fram kängor och termobyxor för att slippa snö i skorna. Pulkabacken (som egentligen är en ganska smal slingrig gångväg) är fullproppad och barnen skriker ”Se upp i backen” när de susar ned mellan barn och vuxna på väg upp. Jag tänker på Den vita snön för tre år sedan. En nyfödd bebis på magen och en storasyster som var fyra år. Då var vi först i den orörda snön, då var jag och världen en annan, så mycket som inte hänt än.

En kväll går jag på promenad med min hund. Bilar som inte blivit framskottade står som vita kupoler längs trottoaren, tomma tidskapslar som ingen orkar ta vara på. Under drivorna av nyfallen snö mjuk som slät grädde ligger en elsparkcykel vält. Den är tyst och sticker bara upp med ett handtag, men under snön pulserar ett ljus. En lysande grön cirkel rör sig långsamt under det vita. Längre ner på gatan blinkar snön röd från en annan elsparkcykel. De som annars är så snabba, nästan aggressiva, har besegrats och ligger välta under snön, deras trafikljus förvandlade till rödgröna ljuskäglor som rör sig i ett undre landskap. Det går flera dagar utan att någon skottar fram dem. Det är så skönt att allting går långsamt och att de snabba elsparkcyklarna tar en paus, de blir inte ens upphämtade av företagen som brukar komma med pipande bilar på nätterna.

Vägarna plogas och det blir höga snövallar mot trottoarerna. Vagnen är utbytt mot pulka när vi ska till förskolan. Det känns lättare att dra en pulka uppför alla backar än att skjuta en vagn. Ibland får jag svindel inför allting, precis som när Lilla S var tre månader och tanken på så lite sömn skrämde mig. Nu får jag svindel inför alla år som är kvar på förskolan, alla lämningar och hämtningar och allting som jag måste orka. Men jag har kanske lärt mig lite mer nu att försöka hitta pauser, att tillåta mig själv att må bra när jag har tid till det. Att försöka landa varje vecka på små öar i tillvaron där jag vet att det är mysigt och lugnt och där jag får andas. Det finns också fler broar nu, när min yngsta är tre år, än det gjorde när hon var nyfödd.

En bro är den här snön, just nu. Ett underbart hål i verkligheten, ett efterlängtat någontingannat som stör ordningen och tvingar alla att sakta ner. Som skapar magi och roligheter nästan överallt. Det är helt klart att den här takten, takten med snö, passar mig bäst.

Sakta sakta lyfter mörkret. Staden syns igen. Klockan är strax 09 och jag sitter på café. På samma plats och med samma cappuccino som alltid. Utanför bilar, blöta löv och morgonmänniskor med paraplyer. Jag försöker fokusera tankarna som rusar runt. Tänker att jag kan blogga lite först, för att hitta fokus.

Igår kväll, när min äldsta hade somnat, läste jag en av mina gamla böcker om att bli frisk av sig själv (kroppen vill hela sig, man måste låta den bli hel). Jag andas ut och in och tänker att det är universum, för så står det i boken. Låt universum fylla dig med luft står det och det känns skönt när jag andas. Det finns en yogaposition med tungan och man ska räkna till fyra, åtta och sju, om igen i cirklar till andningen. Till sist andas jag mig trött och somnar med boken och nattlampan på magen.

Jag inser att jag behöver byta ut mobilen mot boken på kvällarna och jag kan inte fatta att jag just tänkte det. Att jag blivit en sådan som läser på mobilen på kvällarna? Det är så långt ifrån den jag känner mig som. Jag har aldrig gillat mobilen. Den stressade mig så mycket när den kom. Jag hade mobilfria perioder men jag kunde inte stå emot min omgivning. Nu är jag lika fast som andra. Som att man inte lyckas stå emot trycket från den samhället vill att man ska vara.

Snart ligger alla löv på marken och det är så vackert med november. Hur naturen äntligen kan påminna oss om livet bakom fasaderna, bortom konsumtion och prestation. Vi ska alla dö och i slutet är det inte skillnad på någon. Joyce Carol Oates skriver om hur Elon Musk inte verkar ha speciellt mycket inre rikedom, sådant som ”vanliga människor” kan glädjas åt, som böcker eller andra kulturella uttryck. Någon liten rättvisa finns det kanske i det, att de som ”har allt” inte alls säkerligen är rikare. Det kan finnas de som kämpar, som knappt klarar sig, som ändå upplever ett rikare liv.

På instagram får jag upp en sångare som har tagit upp ett barn på scen. Hon sjunger en Lullaby about death till sin dotter. Om jag lämnar innan dig så väntar jag på dig vid floden. Vi ses vid floden och så vandrar vi över tillsammans när du kommer. Jag tänker att jag måste prata mer om döden med mina barn. Jag läser om en kvinna som har förlorat sitt barn och om hur ensamt det kan kännas. Förr i tiden var det vanligare att förlora ett eller flera barn, och en erfarenhet att prata med andra om. Jag tänker på hur sorg fungerar så, att den blir lättare när den inte måste gömmas undan.

En gång dör min morfar. Det är många år sedan nu. Jag jobbar på läger på helgerna. Är ute på en sommarvecka med min lägergrupp när mamma ringer. Jag sätter mig på en sten för jag orkar inte gå när sorgen känns så tung. Det är tryggt runt mig så jag kan känna in sorgen i varenda cell, låta den ta mig i anspråk. Det är skönt att få gråta och få känna ren och vacker sorg. Jag åker till sjukhuset för att säga hejdå och under stunden jag är där tror jag att själen lämnar rummet.

Det finns decennier då ingenting händer, och veckor då decennier händer. Det har hänt alldeles för mycket de senaste åren. Till sist klarar man inte av att bearbeta allting. Då får man låta löven lossna från sin trädkrona och gå i långsam takt. Låta kalendern vara så tom det går, brygga kaffe flera gånger om dagen och fokusera så mycket som möjligt på det som är nu. När man är i nuet expanderar tiden. Det känns som att livet blir längre, timmarna större, när man bara är mitt i allt.

Jag hade en vag idé om att hoppa på NaNoWrimo i år, men det verkar vara nedlagt? Det hade varit en väldigt dålig idé, eftersom det är så mycket annat som måste göras i mitt liv just nu. Så många högskolepoäng att ta ikapp på en distansutbildning. Men är det inte alltid det? När ska man egentligen skriva den där boken, sammanställa den där diktsamlingen, om det aldrig finns tid?

Så jag skriver här istället. Ett litet inlägg för att det är 1:a november. Kanske en start på ett höstbloggande, kanske bara ett falskt löfte om mera text.

Idag är det lördag. Jag sitter på ett café i Strömstad och dricker americano med mjölk i. Mörkret är på väg in över de grå trottoarerna. Snart ska vi iväg till en kyrkogård med barnen. Vi ska tända ett ljus för min farmor. Och för min mormor och morfar och farfar. Och för de andra. Vi ska se hur det lyser i mörkret av de magiska ljusen. Hur vi samlas på en kyrkogård kring det som en gång var kärlek, som sedan inte hade någonstans att ta vägen, och fick bli till sorg istället. Mina barn har aldrig sett det förut.

Jag hoppas på att få leva så länge jag kan. Jag hoppas på att alla som jag älskar ska få leva så länge de kan.

Du behöver inte räcka till. Det räcker att du finns. Jag finns. Jag vill fortsätta få finnas nästan tvångsmässigt nu när jag har fått barn.

Tomas Sjödin skriver:

Man behöver inte räcka till. Det räcker att man finns till. Allt utöver det är en bonus.

Idag finns jag till men jag räcker inte till så mycket som jag vill när barnen har höstlov. Speciellt inte när jag måste lämna familjen för att plugga. Imorgon är det deadline för en inlämningsuppgift och jag vet inte om jag hinner.

Min yngsta har gjort en egen dator av ett gammalt poängpapper från ett Yatzy-spel. Hon har vikt ihop pappret på mitten och har det framför sig som en laptop. Hon sätter sig ned: Jag pluggar mamma. Jag pluggar på min dator.

Jag behöver inte räcka till, tänker jag, och skjuter upp pluggandet lite mer. Det räcker att jag dricker upp mitt kaffe. I alla fall just nu.

Jag har masat mig nedför backen till ett café. Sitter med min dator och försöker rikta fokus bort från grubblerier till sådant som behöver göras. Himlen är grå och det ska regna hela dagen. Regnmoln 100 % står det i min väder-app. Min precis fyllda sjuåring ska på skolutflykt och det vilar en regnförbannelse över hennes klass, säger jag i köket på morgonen och skrattar. Det är fjärde gången det ska ösregna på en av deras utflykter. Fjärde gången på två månader och emellan är det sol. Varför skrattar du mamma säger hon och jag tror hon blir sur. Ja men det är bara lite väder, det är inget farligt säger jag. Tänk om jag kunde vara sådan med mina egna tankar, grubblerier, besvikelser. Det är bara lite väder- tankarna, katastroferna, farorna. Om mitt nervsystem kunde förstå det: det är bara väder!

Jag har sakta börjat hitta tillbaka till min kropp. Blir så avkopplad från kroppen i perioder att den till sist måste skrika på mig. Skrik från foten, skrik från knät, skrik från tårna. Men nu har jag minsann börjat med både plackers och sjukgymnast. Ska snart ta tag i att boka in en ögonundersökning också.

Jag saknar magin i mitt liv. Det är så mycket vardag att ingenting annat har en chans. Inte ens på kvällarna slappnar jag av. Ibland pratar jag så fort att jag blir förvirrad av mig själv. De senaste veckorna har jag plötsligt blivit mindre trött. Genast ökar stressen: varför är jag pigg nu då? Vad har jag plötsligt förändrat i mitt liv som gör att jag mår helt okej? Jag inser att jag börjat med promenaderna igen, eftersom mitt knä är bättre. Är det så enkelt, promenera och bli pigg?

Jag tänker på det min psykolog sa till mig för tio år sedan: Vi behöver struktur för att må bra. Tänker på att jag inte kan skapa den ensam i ett vakuum. Att studier på distans inte är sådär romantiskt som jag trodde. Att jag visst behöver sammanhang, social interaktion och rutiner. Vem är jag ens som trodde annat?

Ibland minns jag en känsla av trygghet från förr. Barndomens självklara trygghet som gjorde det lätt att njuta av det som är vackert. Jag minns en promenad på stan mellan affärer och hur mysigt det var att stanna till för en fika. Jag minns vänskaper som kändes obehindrade, utan besvikelser. Jag minns hur saker inte fastnade på samma sätt. Men minnet kanske lurar mig? Jag minns så mycket vackert. Och jag saknar den trygga känslan, när det fanns en självklarhet runtom, med vuxna som hade huvudansvaret. När det inte var upp till mig allting, med både sammanhang, arbete, passioner, familj, ekonomi, hälsa och allt möjligt.

Nu är tiden inne att akta sig för halkiga löv uppe på vår branta gata. Jag går förbi rönnbärsträden med barnen och vi önskar oss en vinter med snö. Om det är extra röda rönnbär blir det en kall vinter, säger jag och det tror vi att det blir. Och jag vet att jag behöver mer tider, mer struktur, mer rutin. Jag behöver bli ihophållen av världen runtomkring. Jag hoppas på en vit snö så att vi kan åka pulka och snowracer. På en gnistrande stjärnhimmel och mängder av stjärnfall.

Så fort en ögonfrans lossnar från ögat eller en stjärna lossnar från himlen får man önska, säger jag till barnen. Det är viktigt med grundläggande livskunskap. Min äldsta har lärt sig att blåsa på ögonfransen. Än så länge är önskningarna oskyldiga och handlar om godis eller saker, precis så som man vill att önskningar från ett barn ska låta. Jag blåser själv på mina ögonfransar och jag önskar under stjärnorna. Jag önskar mig inte städer av godis, mina önskningar handlar om hälsa, människor vid liv och grundläggande trygghet.

Stjärnfall är fortfarande magiskt, och ibland lyckas jag se dem. Kanske finns det lite magi kvar i periferin.

På tisdagen visar jag älgvandringen för mina barn. 56 älgar har simmat över älven. Vi ser träd, korpar, fåglar som simmar. Min äldsta kommer genast på att man kan luras och ropar älg så många gånger att vi tappar räkningen. Men sedan, mitt i frukosten, ser vi två stycken och följer dem noga när de går genom skogen och simmar i vattnet.

På kvällen berättar jag sagor för min äldsta. Jag berättar om när hon föddes, om vilken kraft hon alltid har haft och om första tiden på BB. Hur jag åkte iväg på röntgen och inte fick vara nära henne på 12 timmar för att jag var radioaktiv. Hur hennes pappa fick hålla henne och ge henne pyttelite bröstmjölk från en kopp, en droppe i taget. Vi skrattar åt alltihop: att hon hade en toppluva på huvudet och att en droppe mjölk är så lite.

När vi vaknar på morgonen är det 58 älgar över älven. Vi byter till barnprogram, kokar havregrynsgröt och dricker kaffe. Jag läser högt ur tidningen för min sambo att bryggkaffe minskar risken för olika sjukdomar, han sätter genast på en ny kanna.

När familjen har lämnat lägenheten sitter jag på yogamattan framför älgvandringen och höjer ljudet. Fågelkvitter fyller vardagsrummet, tränger undan pluggstressen. Mossan över stenarna är skogsgrön och fuktig, ett litet vakuum att gömma sig i.

Sedan går jag ut på en två timmar lång promenad. Den meteorologiska sommaren är redan uppmätt men det är skönt och kyligt ute. Går upp och ned i den stora parken längs små stigar, ser nya gröna blad på bokträden och lekande barn på skolutflykt. Regnet hänger på himlen men det lossnar aldrig. Jag stannar vid ett litet rosa körsbärsträd på en höjd och tar bilder som blir platta och grå av motljuset.

En oändlig strävan att bevara det förgängliga. Det enda som är säkert, det vet vi ju: ingenting varar för evigt. Men älgvandringen fortsätter, än så länge. En trygghet att försvinna in i, ett ankare att hålla fast i. Känslan när det kommer någonting in i bild, bara en fågel! Det är så skönt att låtsas att älgarna betyder någonting. Det är så skönt med en konstant. Med någonting snällt som bara pågår. Hittills har jag sett fem älgar men lyckas missa varje gång de simmar över.

Hur gammal är jag egentligen? tänker jag på söndag förmiddag när jag sitter med kaffe och filt över benen framför tv:n. Borde inte jag har lite mer energi än detta? Jag inser en dag efter en familjeträff att jag verkligen inte är samma person längre. Har jag ens någonting gemensamt med 27-åringen som gick på Fotohögskolan eller 23-åringen som gjorde praktik i Stockholm? (Förutom att jag fortfarande får kraftig yrsel ibland och har samma kille.)

Jag reser mig för att fylla på kaffet för tredje gången. När jag kommer tillbaka från köket har räknaren ändrats och jag har missat älgarna simma igen.

Jag såg i alla fall två björnar för några dagar sedan som drog av kött från ett kadaver på Björnmyren.

Och luften är plötsligt ny. Lite högre och värmen blandas med vita moln och friska vindar.

Kanske är det en ny tid nu. Kanske är jag inte lika fast som jag varit i så många år. Jag har ju självklart gjort saker, fått barn, börjat och slutat på jobb, gått klart en skola. Men känslan är plötsligt lite annorlunda. Segheten har försvunnit. Tankarna är klara och rädslan är mindre. Rädslan bubblar inte upp lika fort längre. Den låter mig tänka färdigt tankarna.

Är det nu jag sätter punkt för det här kapitlet i mitt liv? Som blev utdraget och seglivat. Så många inlägg jag har skrivit om att inte kunna bestämma sig. Egentligen borde jag bara ha låtit mig själv vara. Låtit mig själv vara i det ovissa, i mellanrummen.

Skillnaden nu är inte att jag vet, men att jag vågar göra igen. Plötsligt vågar jag ta olika små steg. Jag har insett att det är i görandet som kunskapen finns. För att veta mitt nästa steg måste jag först sätta ner foten här, där jag befinner mig. Det går tydligen inte att sväva fram över tiden för att få facit i framtiden. Tänk att jag trodde det.

Det är mitt i juli. Precis som i maj är juli så mycket juli som det kan vara. Det är heta sommardagar och för oss, som har ynnesten att bo i farmor och farfars hus på västkusten, är det havsbad och ljummen sand, plocka snäckskal och bada i en genomskinlig plastlåda på altanen.

Som vanligt är juli alla snurrande tankar och försöken att bromsa framtid och ambivalens. Jag pausar från nyheter och bloggar och vågar mig helt in i min egna värld. På kvällarna, efter nio när barnen sover, smyger jag ut för att fota macroblommor i blå timmens magiska ljus. Jag uppdaterar instagram frenetiskt och låtsas att jag har 250 000 följare. Jag köper flera flaskor babypuder som jag kastar runt i gräs och vid havskanten samtidigt som jag fotar. Jag är besatt av att skapa moln.

Vi läser Astrid Lindgren på kvällarna och oj vad det är sorgligt. Jag hoppar över den utförliga beskrivningen av branden i Bröderna Lejonhjärta för mitt barn är bara 5,5 år. Men hon blir irriterad på mig när jag skummar texten i Sunnanäng för att undvika faror. Den slutar med att de stänger porten till den levande världen, mitt i vinterns kallaste dag, men den är så metaforiskt skriven att det blir vackert. Hon får lära sig vad fattig betyder och jag är så glad åt dessa långsamma berättelser. Som handlar om det som livet är. Om människor och ensamhet och längtan och ja… 

Jag har alltid varit ett sådant barn. Sugit åt mig världen. Började tidigt läsa tidningen. Snappat upp minsta notis om bränder och olyckor. Ibland har tanken slagit mig: tänk om jag faktiskt lever hela livet och det inte händer någonting?

Om morgnarna tar jag kaffet med mig in till sängen när bebisens pappa stiger upp. Då stänger jag in mig och dagdrömmer mig bort på instagram. Jag läser citat om hur oro inte leder någon vart och hur man kan bestämma sig för att inte vara orolig. I sommar går det lite bättre. Jag bestämmer mig för att vattna de positiva blommorna och medvetet svänga om så fort det blir mörkt. Förvånansvärt ofta fungerar det. När negativa tankar kommer, sådana som vill gräva sig bakåt i det förflutna och borra sig djupare in i sorgen, hör jag min storebrors röst: Den vägen har jag redan gått, jag vet vart den leder. Jag behöver inte gå dit igen. 

Och så trotsar jag kylan och går ner i vattnet. Jag simmar bara om du simmar säger min femåring när vi står och huttrar i strandkanten. Det räcker för min tvekan. Jag kan inte stå kvar i sanden om jag vill att hon ska bada. Hela min hud huttrar av kontrasten varmt-kallt och den ivriga vinden. Jag bestämmer mig för att inte känna in att det är kallt och snart simmar vi båda två. Plötsligt är det skönt i vattnet och det finns inga maneter och allting är klart. Vi ser tre strandskator och jag blir ivrig. Min dotter kollar på fåglarna med långsmal röd näbb och utbrister Detta är den bästa dagen i mitt liv! Havet är varmt och jag känner mig nästan som min farmor när jag tar långsamma rejäla simtag.

På kvällen är jag nere vid stranden med mitt puder och försöker mig på det omöjliga att kasta puder, belysa och fota samtidigt. På vägen hem går jag ut på bryggan med en sten som jag slänger i havet. Tittar länge på punkten där stenen sjönk. Helt stilla förutom några små bubblor. Inget ljus. Jag tänker på Laleh:

Jag är bara en sten i havet

Det är inte värre än så

Några ringar på ett hav

är allt vi lämnar kvar.

Jag lämnar stenen på botten och vandrar hemåt. Lägger mig på knä på grusvägen för jag ser några blåklockor som måste fotograferas med mitt 100 mm macro. Det blå lyser.

Jag väntar på mareld. Precis som kantarellerna är den tydligen tidig i år. Men kanske kommer den hit upp först i augusti.